stigstrombergsson

Rubriken är en medveten variant på förra inläggets, alltså det jag skrev för knappt en vecka sedan. Kymigt och ovanligt långt mellan bloggerierna har det blivit. Orsakerna är av massahanda art. En hel del att göra på jobbet i ren tid och engagemang är nog en viktig del. Förra veckan hade vi ju två varianter av Svenska kyrkans grundkurs på plats. Hade jag inte ansvar för tid med helfartsgruppen så var det distansgänget som pockade på uppmärksamheten. Rena dubbelburgaren – typ.

 

Till detta måste jag nog erkänna att jag tänkt en del också. Lite farlig sysselsättning kanske. Man vet ju aldrig var man hamnar eller vad man kommer fram till när det gäller både ditt och datt. En och annan bloggpost de närmaste åren kan nog komma ur det tänkta. Och lästa. Och tyckta. Och än mer tänkta.

 

Som lax på sillsalladen lackar det dessutom mot jul. Klappar skall klappas fram, knäck skall knäckas och köttbullar skall bullas upp. Förutom julkorten jag inte fått iväg än. Andra får minsann iväg sina. Postiljonerna gör en lovvärd insats i snöyran. Idag kom ett kort adresserat till madammen i mitt liv men med den adress vi flyttade från sommaren 1982. Lite marigt kan sorteringen ha haft alldenstund hon har ett inte fullt så särpräglat efternamn som jag har. Hon valde att behålla det hon kallades innan vi gifte oss vilket gjort att hon lokalt sett inte alls är så ovanlig. Då och då har hon fått frågan: Är du en NN-are från den byn eller den byn? Inget har stämt då hon kommer ur en helt annan klan från någon helt annanstans. Men posten löser gåtorna och julkorten kommer fram. Personkännedom är den stora fördelen med att lång tid bo på en smärre ort.*

 

Ett tag funderade jag på om rubriken för detta inlägg skulle vara prästägg i mössan. Tycker mig den senaste tiden sett exempel på sådant.

En av prällaterna som är en länk i den skevteologiska Snedglodda kedja argumenterade för tanken att Kyrkomötets beslut att vika slantar till något av ett missionsprogram för Sverige innerst inne skulle kunna vara främlingsfientligt, att viljan att medvetandegöra folk om kristen tro skulle verka i polariserad islamofobisk riktning eller nåt sådant. Förvirringen kan läsas här. Läge kan vara att påminna om vad som står om Svenska kyrkans syfte enligt hennes eget demokratiskt antagna regelverk: Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Med sådant syfte är väl mission vettigt – eller?

En annan präst visar på andra teologiska ägg i mössan genom att i en debattartikel i Dagen – här – jämställa ockupanter och ockupationsmakt. Hon menar att uppenbarligen att kyrkan försvårar en fredsprocess i Mellanöstern genom att ta samma ställningstagande som FN, EU, USA osv. Märkligt.

 

Trots ovanstående blev dock rubriken präst i luva vilket syftar på mig själv. Förra veckans och helgens idoga snöande har resulterat att man nu erhållit tillräckligt mängd kristalliserat vatten att elljusspåret kunnat pistas och dras. Stack därför efter arbetsdagens slut ut i en maximalt julkortssnöig skog för en timmes njutbar skidåkning – i luva.

 

---

*  En annan fördel är att man inte behöver blinka i korsningarna. Folk känner ju igen bilen och vet var man bor, var man arbetar och var man handlar.