stigstrombergsson

Detta inlägg skrevs sent lördag kväll, publicerades söndag eftermiddag.

Om man läst denna blogg och kanske gluttat på ett par av de bloggar jag länkar till i kolumnen till höger torde läsaren lagt märke till att Svenska kyrkan i dagarna firar att det är femtio år sedan prästämbetet öppnades för kvinnor. Dessutom har tidningarna skrivit om det, TV har haft nyhetsinslag och så vidare. Bilden tog jag vid den del av jubileumsfirandet som gick av stapeln i fredags, alltså i förrgår.
Jag har inte i någon större utsträckning kommenterat detta men samtidigt går det inte helt att lämna obetraktat - särskilt resonemangen om historieskrivningen.

Det sägs att det är förlorarna eller minoriteten...

Vänta!!! En sak måste av självbevarelsedriftsskäl* skrivas innan jag tangentbordar vidare:

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!!

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!!!

Var var jag? Javisstja!!

Det sägs nu att det är förlorarna eller minoriteten som stått för historiesbekrivningen av beslutsprocessen 1957-58**. Det vill vinnarna/majoriteten (först) nu ändra på och söker med artiklar, föredrag och annat att leda i bevis att kyrkan ingalunda påverkades av statsmakten när besluten togs utan gjorde det alldeles själv. Vara hur det vara vill med det så blir ändå frågan om vem som skriver och beskriver historien intressant.

Det är ju alltid så att segraren skriver historien i betydelsen driver historien. Det är nämligen segarens version som kommer att råda i praktiken och diktera villkoren. Förlorare och/eller minoriteter skriver inte historia i den meningen. Deras ståndpunkt kom ju inte att bli texten i protokoll, regelverk etc. Däremot blir det så i en demokrati att oppositionen ofta blir mer aktiv per kilo kroppsvikt i att genom artiklar, böcker, pamfletter och annat söka beskriva skeendet. Det beskrivande ordet är ju det enda redskap förlorarna har kvar när saker och ting fungerar demokratiskt. Vinnare kan dessutom många gånger välja att inte bemöta förlorares ordsvada eftersom man ju faktiskt utifrån sin makt- och majoritetsposition ändå vet att man skriver, dikterar, historien.

Utifrån detta resonemang blir det alltså ett demokratiskt hälsotecken när en opposition låter mer än en regering och när en minoritet söker göra sig hörd så att säga "oproportionerligt" starkt. När krafter som skriver historien i betydelsen driver historien också söker bli allenarådande i att skriva historien i meningen beskriva densamma - då är DDR-andan nära.

Jag säger inte att vi har det ovädret över oss.

Men jag kan ana molnen vid horisonten.

Kanske.

Till sist en anekdot ur verkliga livet. Och en till:

För ungefär ett kvartssekel sedan var arbetarkommunen i nordupplandsköpingen Tierp samlad för att söka få fram personer till en lista inför ett kyrkoval. Någon föreslog min svärmor som kandidat alldenstund hon var gediget kyrkligt intresserad och engagerad. En invändning restes dock av någon. Denne menade att kvinnan ifråga inte var lämplig eftersom hon har ju en måg som är kvinnoprästmotståndare. Mågen är alltså jag och vid den tiden var det en ganska korrekt beskrivning även om jag själv föredrog beteckningen nej-sägare framför motståndare.

Tanten kom i alla fall med på listan. Nojeriet att en måg 100 mil bort skulle göra henne misstänkt - vilken svärmor delar åsikter med en måg? - tillbakavisades. Men tänk ändå att stolleriet kunde formuleras!!

För ett åttondelssekel sedan var jag föremål för anställningsintervjuande och annat och man gick ganska bryskt tillväga utifrån felaktig information att jag skulle vara en motståndare. Så småningom blev jag väl trodd och när jag efter anställningsproceduren påtalade att jag tyckte man handlat ojuste gavs mig motiveringen: Vi vet väl vilka kontakter du har!

Att vara god vän med en motståndare var alltså tillräckligt för att vara misstänkt.

Hur kommer det att bli? Kommer samma efternamn att göra människor skäligen misstänka? Eller släktskap? Eller att man växt upp tillsammans? Eller länkar på en blogg?

Jag säger inte att vi har det ovädret över oss.

Men jag kan ana molnen vid horisonten.

Kanske.

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!!

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!!!

Detta inlägg skrevs sent lördag kväll, publicerades söndag eftermiddag.

I den goda boken säger Jesus på ett ställe något om att när man satt sin hand till plogen skall man inte se sig om. Meningen torde vara att när man påbörjar något skall man se till att avsluta det. Givetvis talar han inte om trivialiteter som garagestädning eller att försöka sluta röka. Det han säger handlar om att vara en lärjunge, att sätta tro till honom och följa i hans fotspår.

Ändå kan detta att sätta sin hand till plogen och då inte se sig om vara en halvkäck devis i många av livets skiften och projekt. Spränga broarna bakom sig eller bränna sina skepp är andra metaforer för samma sak - bra sådana, om än inte plockade ur den goda boken.

Att berätta något är att bränna broar och spränga skepp om man nu blandar bilderna. Att avstå från att berätta är att inte avslöja att man börjar plöja. Så nu skall jag berätta, göra ett sensationellt avslöjande och riskera läsekretsens bekymrade huvudskakningar.

Jag har börjat (om) att läsa hebreiska.

Putsar läsaren glasögonen märker denne att texten inte förändras. Det står fortfarande:

Jag har börjat (om) att läsa hebreiska.

Det handlar om 30 poäng. Motsvarande 20 "gamla". Vid Göteborgs universitet. På ½-fart. Eller kvarts. Eller något mitt emellan. Och på distans. Med IT-stöd.

Så nu var det sagt. Plogen är i jorden, skeppen brinner och ingen återvändo finnes.

Men det är faktiskt inte så tokigt. Jag märker när jag håller på att det jag lärde mig i unga år och som jag trott var helt glömt liksom pyser upp likt en 35 år gammal sur uppstötning. Jag känner igen bokstäverna. Och kan uttala ord även om det "rätta uttalet" på de CD-skivor som hör till läromedlet inte är helt lik "Uppsala-dialekten" för länge sedan. Och jag känner igen grammatiktermer som nominalsatser, dages forte, laryngaler och andra finurligheter.

Men vägen läromedlet tar är annorlunda. Nu börjas det inte med att lära sig böja verbet qtl - qatal* med vokaler - efter alla konstens regler. I stället går man in i språket via namn och låneord och söker trycka in grammatiken den vägen. Annorlunda pedagogik** alltså. Inte helt fel. Med både lärobok och övningsbok.

Och så var det sagt - om nu någon var intresserad.

Och under kategorin Studier.

**  När jag läste grekiska i tidernas gryning var böjningsverbet uppfostrar - paideo skrivet med våra bokstäver. Pedagogik kommer ur det ordet.

VARNING!
Detta är ett långt inlägg.
VARNING!

Idag under eftermiddagen såg jag via webben TV-programmet Eftersnack - norrbottensversionen - från igår kväll. Programmet bestod i ett samtal mellan programledaren och tre företrädare för Svenska kyrkan. Samtalsämnet var de kvinnliga prästernas situation - eller nåt åt det hållet. Innan jag vidare kommenterar det vämjeliga hyckleriet jag med stigande häpnad fick höra vill jag fastslå en viktig sak. Som brukligt i dylika sammanhang säger jag det också tre gånger så att den mest misstänksamme inte frestas att ta miste:

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!!

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!!!

Nu tillbaka till programmet med dess vämjeliga pinsamheter.

Programledaren hade i sin panel en höna och två tuppar. Hönan har sin gärning som stiftsadjunkt, alltså uppdrag på regional nivå, med huvudinriktning på rekrytering till och coachning av blivande präster. Den ena tuppen är Domprost, alltså kyrkoherde i Domkyrkoförsamlingen och biskopens handgångne man med uppdrag på stiftsnivå. Den andre tuppen var socialdemokratisk förtroendevald och vice ordförande i stiftsstyrelsen där biskopen är självskriven ordförande - därmed rejält högt uppkliven tupp på den kyrkliga gödselstacken.

Vad fick jag höra?

Jo, först och inledningsvis ett smärre anförande av stiftsadjunkten. Hon redogjorde för hur hon under sin relativt korta tid som församlingspräst i en namngiven församling upplevde det besvärande att inte alla präster i sagda församling helt och fullt samverkade med henne i alla stycken. Dessutom nämnde hon att församlingsbor - okänt i vilken omfattning - uttryckt bestörtning över att de inte vetat att deras barn blivit döpta av vad som brukar kallas en kvinnoprästmotståndare.

Nu behöver man inte vara någon kyrklig Einstein för att räkna ut vem - eller möjligen vilka - fysiska personer hon egentligen pratade om. Församlingen var ju nämnd och tidsspannet stiftsadjunkten tjänat där ingen omöjlighet att veta. Saken må vara hur sann som helst och inga namn nämndes men jag tycker det är en vämjelig nedrighet att så peka ut en - kanske två - lätt identifierbar(a) kollega/kollegor i TV. Särskilt som dessa inte var närvarande. Lågvatten!! Men inte lägst. Att sedan insinuera - liksom i kvällens Nordnytt - att de samverkansavstående prästerna därmed tillskansar sig lindrigare tjänstgöring är gement. Skulle så vara behöver den församlingens anställda och förtroendevalda ledarskap flås med en slö skridsko. Eller i vart fall formellt anmälas. Vad jag vet har inte det skett. Att panelhönan på ett svepande sätt näst intill anklagade andra för lättja är att dyka djupt. Riktigt djupt.

Dock: Tupparna dök djupare.

Den första tuppen, Domprosten, vilkens engagemang för jämlikhet mellan könen är gediget och ingen anledning att ifrågasätta, framstod som en ivrig och pålitlig kvinnoprästmotståndar-motståndare som menade att 50 år är en alldeles för lång tid för kyrkan att ha brottats med "problemet". På programledarens fråga vad han då gör för att komma till rätta med de så kallade motståndarna beskrev han sig som en som pratar i frågan. Detta tycker jag är märkligt.

Som domprost är han nämligen ledamot i Domkapitlet som är den instans som påkragar och avkragar präster. Skulle "motståndarna" vara det stora djupa trovärdighetsproblemet i kyrkan borde väl den lämpligt placerade och i saken engagerade domprosten agera i kapitlet och verka för att nejsägarna skall anses som så skadliga att de borde avkragas, alltså skiljas från prästämbetet, och lösas ut med låt oss säga tre årslöner. Mig veterligt har han inte väckt sådana förslag. När han således inte verkat för en förändring med de möjligheter han har tycker jag hans snack blir ihåligt. Har man inte gjort det man kan har man inte gjort någonting - egentligen. Mer än att ha dykt djupt fast man är en tupp högt uppe på gödselstacken.

En vettig och viktig sak han sa (liksom också stiftsadjunkten) är att det inte bara är en kyrkofråga utan ett generellt drag i samhället att ledning utövas av medelålders mulliga män som i passivitet, genom att inte ge utrymme, håller tillbaka kvinnor. Denna MMM-faktor spökar då också i kyrkan till de kvinnliga prästernas nackdel. Att han själv i den inflytandeposition han sökt och fått inte agerat hårdare gör väl egentligen honom till en klockren MMM-are - typ.

Och så till den andra tuppen - stiftspolitikern. Han var, liksom de andra, fast övertygad om att ett icke totalt eliminerat ifrågasättande av kvinnliga präster är kyrkans stora problem. Så är det också med hans parti (nomineringsgrupp heter det i kyrkan) som i sista kyrkovalet gick till val på parollen Kör ut kvinnoprästmotståndarna ur kyrkan eller något liknande. Med det i ryggen har han som en av stiftets ledande socialdemokratiska kyrkliga förtroendevalda suttit på sina mandat och poster och därifrån faktiskt kunnat verka för att genomföra det program han gick till val på - om han velat göra något i stället för att bara prata.

I den namngivna församlingen har dessutom hans partikamrater - om jag är rätt underrättad - majoritet vilket innebär att de hade kunnat inskrida mot problemen och gått in för att lösa ut "motståndaren/motståndarna" - om de menat allvar med sin politik. Mig veterligt har inga sådana initiativ tagits lokalt. Förtroendetuppen ifråga har inte heller i sin stiftsledande position vare sig i parti eller stiftsförvaltning tagit initiativ till att "röka ut motståndarna".* Politiksnack utan åtgärder är också MMM-fasoner - även om han inte är en speciellt mullig tupp.

Sist upprepar jag min triad från inläggets början:

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!!

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!!!

Dock tillhör jag inte dem som tycker att de som har invändningar mot ordningen skall avlägsnas ur kyrkan. Jag ser dem inte heller som kyrkans största problem. Inte ens ett stort. De är så få och finns inte i några maktpositioner. Stenar i skon? - Yes!! Stötesten som sabbar allt? - Nej!!

Det som är kyrkans stora problem är MMM-snackare som låtsas. Och som från sina maktlägen skyller ifrån sig på ett fåtal i underställda befattningar som de tycker är lämpliga - och innerst inne verkar anse nödvändiga att behålla - som syndabockar i en kyrka som under MMM-arnas ledarskap alltmer sekulariseras och tappar både bekännelse och folklighet. Vämjeligt är vad det är!!

Jag funderar på att ta nattåget söndag kväll, startar Älvsbyn strax efter 18, läsa god bok, ta en eller två pilsner i restaurangvagnen, sova liggplats samt anlända Uppsala ganska tidigt. Måndag runt 19 startar returresa med samma koncept.

Intresserad att borda tåget i -------------*?? I så fall kan viss boktid bytas mot ljugarstund.

Stig S

Kamraten tyckte iden i alla dess komponenter var lysande men hade förhinder. Ytterligare tre kollegor tillfrågades. Av dessa gillade en hela konceptet medan två kände sig lite kallsinniga för aktiviteten just mellan de två prat-pilsner-resorna. Ingen av dem reser dock med så på söndag far jag ensam till Exe-get-iska dagen i Uppsala. Gissar att jag kommer att återkomma i ärendet.

Så har jag då avslutat min efter-många-år-omläsning av Browns stora Johanneskommentar. I några inlägg under kategorin Studier har jag tidigare berört detta läsande och eventuell kronisk läsare har kunna sluta sig till att det gått sakta framåt. Nu är jag genom bägge volymerna och fyllt på kommentaren med röda understrykningar och anteckningar i marginalen. Dessa noteringar läggs då till det blåfärgade klotter som sidorna fick  för ca 35 år sedan i Uppsala. Mitt bred-marginalade Nya testamente på grekiska har givetvis också försetts med fler anteckningar där jag har med färgpennor klottrat och markerat i den grekiska texten.

Målet med omläsningen angav jag i ett inlägg den 9/8 2007 som tvåfaldigt.

Ser jag skillnader och upplever jag annorlunda när jag läser om ett verk dubbelt så lite ung som förra gången? Sådana skillnader skulle i så fall bero på att jag förändrats eftersom boken ju är en och densamma. Eventuella skillnader blir ju i så fall skillnader både i hur jag uppfattat Brown och hur jag uppfattar Johannesevangeliet som det ju till syvende och sist handlar om.

Och visst har det märkts skillnader. Frågetecken har blivit skiljetecken. Och fler saker har fått understrykningar. Och ett och annat nytt frågetecken har tillkommit.

Urskiljer jag skillnader hos Brown mellan den 40 år gamla Johanneskommentaren - som han skrev innan han själv fyllde 40 - och det senare verket The death of the Messiah i två band från slutet av 1990-talet? Det var min andra fråga.
Nu har jag inte lusjämfört och jag är inte säker på att skillnader jag ändå uppfattat beror på teologisk och vetenskaplig glidning hos författaren. Så kan mycket väl vara men differenserna kan likaväl komma av att de två verken har lite olika mål. I kommentaren har han ambitionen att ta upp allt och detta leder till gedigna resonemang kring Johannestextens tillkomsthistoria - alltså vad som hände, hur det muntligt kan ha berättats, hur det blev nedskrivet och i vad mån författaren och en trolig senare, näst intill samtidig redaktör, på olika sätt redigerat och bearbetat materialet. På vetenskapliska kallas sådant traditionshistoria och redaktionshistoria och finns alltså med i själva Johanneskommentaren*. I verket The death of the Messiah hoppar han vad gäller Johannes helt sonika över det mesta av texternas tänkbara förstadier och eventuelle redaktionsfaser och nöjer sig med texten sådan den föreligger - den han i Johannes-kommentaren alltid efter många krokar till syvende och sist också landar i. Så det är svårt att riktigt greppa skillnader mellan en tidig och en senare Brown.

Nu har alltsammans som bilden visar alltså ställts på hyllan igen. Inte lagt på hyllan för gott som när man slutar med något utan snarare hyllplacerad för tillgänglighet.

I en hamburgare kläms själva burgaren mellan bröden.

Dagens radio- och andranyheter leder till tankarna att på liknande vis kläms nu borgaren mellan verkligheten och allvaret. Herr Reinfeldt vill ju nu sänka avgiften till A-kassan som han var så noga med att höja när regeringen började sin framfart.

Tanken med arrangemanget var då att motverka kollektiva försäkringar och att folk med sänkta skatter i stället skulle få kulor att sörja för framtiden. Många kom - dock inte de rikaste som fick de största skattelindringarna utan de som var tvungna att vända på slantarna - att tycka A-kasseavgiften blev i högsta laget och lämnade denna frivilliga gemensamma trygghetsförsäkring.

Nu viker konjunkturerna och varslen om uppsägningar ökar samtidigt som en halv miljon människor ställs och ställt sig utanför möjligheten att genom A-kassan frivilligt vara försäkrade inför eventuell arbetslöshet. Dessa blir därmed för sin försörjning beroende av kommunernas sociala stöd. De kommer således att bli - borgerligt uttryckt - "bidragsberoende" och direkt "betunga" dem som genom att betala skatt bidrar till det solidariska samhället.

Hade det inte varit bättre om man låtit människor bevara sitt eget försäkringsskydd??
Så att de själva haft råd att ta ansvar för sina liv - också när konjunkturerna viker??

Det är inte heller lätt att hitta vad som tidigare skrivits eftersom jag ofta hemfallit åt försök till klurig rubriksättning som inte avslöjat innehållet.

Vad eventuella läsare eventuellt tidigare har läst är ännu mindre lätt att veta. Och om läsaren som eventuellt läst kommer ihåg det lästa går inte att bilda sig någon uppfattning om.

Således måste man skriva vissa saker på nytt - och i någon mån gör jag det nu.

De kyrkliga utbildningarnas utseende är i stöpsleven*. För något år sedan kom en utredning kallad EFU - En Förändrad utbildning - som drog upp riktlinjerna över hur det skulle bli. Det mest upprörande vid det tillfället var planerna på att Svenska kyrkans grundkurs skulle försvinna som obligatorium. Nedläggning var det inte tal om utan utveckling - kanske från 16 till 10 veckor. Men inte obligatoriskt.

Saken verkade beslutad men den skulle ut på remiss för att man skulle kunna besluta vad beslutat var - typ. Prästutbildningen skulle dock inte invänta förändringsbeslutet (av det beslutna) utan starta sin förändringsprocess på egen hand. Den förändringen skulle innehålla moment av så kallad VFU (VerksamhetsFörlagd Utbildning), alltså delkurser som skall vara universitetskurser men förlagda i lämpliga utbildningsförsamlingar. Modellen fungerar enligt äldsta dottern mycket bra inom lärarutbildningen och jag tycker att tanken i princip är god. Dock känns den lite ovan eftersom (vad jag fattat) universiteten då skulle leverera konfessionella "uppdragsutbildningar" beställda av kyrkan. Hur det skulle förenas med universitetens policy kring religiös neutralitet etc beskrevs något luddigt men systemslöjdarna sa att det skulle gå bra.

Viss farhåga kände jag dock. Och fundering kring vad som höll på att hända. Det var ju så att de svenska universiteten en gång grundades för att konfessionellt leverera konfessionellt utbildade präster för en speciell konfession - Svenska kyrkan. Några hundra år senare har har - helt rimligt - universiteten sekulariserats och man har låtit kyrkan själv stå för den konfessionella profileringen av de religionsvetare fakulteterna spottat ut - vilket också är rimligt. Men nu, sedan kyrkan skiljts från staten, vill man placera en rejäl klump av den konfessionella profileringen för den konfessionella kyrkan i de sekulära universitetens händer.
Kommer det att gå?? Kan det fungera?? tänkte jag när jag hörde tankegångarna.
Blir det inte konfliktande intressen - typ?? fortsatte mina funderingar.

I nätupplagan av Kyrkans Tidning idag läser man artikeln Nattvardsfirande på universitetskurs ger nya rutiner* och vad skådar mitt norra öga??!! Det blev strul. Det har blivit intressekonflikt mellan konfession och sekularism. Så oväntat!!

Hade jag varit typen som brukat säga Vad var det jag sa skulle jag sagt det nu. Men jag nöjer mig med att konstatera att jag märkligt ofta får rätt men märkligt sällan får ha det - rätt alltså.

(2) Tidningen Dagens nätedition skriver Lunds universitet ber om ursäkt för mässa.

Så - vad kan jag skriva om? Jo!! TV!!
TV kunde jag förr alltid skriva om!! Särskilt strax innan veckans avsnitt av TV4-serien LOST som i våras medförde en ständigt återkommande tidsanspelning men numera verkar vara ett förlorat kapitel. Sökerier på nätet ger uppgiften att den återupptas i månadsskiftet januari-februari 2009. Så det blir bara att bita ihop och härda ut.

FRA-lagen snackas det mycket om. Demonstrationer hade det varit när riksdagen skulle öppnas. Givetvis är jag åxå emot den eftersom jag inte anser att Storebror skall totalblindspana på alla för att kanske hitta någon bandit. Metoden påminner om att fiska med dynamit - som är olagligt.

Georgienhistorien förbryllar mig. När Kosovo för en del år sedan ville separera sig från Serbien och serberna vill militärt tvinga dem kvar så var det en god sak när den västliga militärbjörnen hjälpte Kosovo genom att bomba Belgrad. När sydosseter vill lämna Georgien och utsätts för militärt tvång är det dock fult att den ryska nallen brummar in med sina tanks för att underlätta separationen. Givetvis är jag inte ensam om att ha noterat denna märklighet. Jag noterar dessutom att utrikesministrar och andra höjdare inte pedagogiskt försöker förklara för mig och andra varuti skillnaden består - för de inblandade alltså. Att Bildt inte gillar ryssar som tydligen inte skickade de av honom sovjetförklarade sedermera NATO-identifierade ubåtarna tycker jag grabben borde ha kommit över. Men - så är det inte.

Kommen såhär långt pausade jag för att beglutta nya avsnitt av serien Höök - inspelad i Luleå. Alltid kul att försöka räkna ut var dom är. Sedan är det viss någon kriminalintrig också...

Sist denna torsdagskväll vill jag återigen rekommendera läsaren att ge akt på en ropandes röst i öknen. Utan att dela Dag Sandahls (länk till höger) åsikt vad gäller kvinnor i prästämbetet finner jag hans blogginlägg om Det lustiga året intressanta. Många gånger frågar han varför flera av dem som nu jubilerar fuskar med fakta både genom att tiga och tala falskt. Läs själva, ta del av hans invändningar och tänk efter hur makten tycks kunna fungera i kyrka (och stat).

Strukna frågetecken.

När jag för snart 35 år sedan under mina grundstudier i Uppsala läste R E Browns stora Johanneskommentar - ofta omnämnd härbloggstädes - präntade jag ett rejält frågetecken i marginalen på en av de 5½ sidor som berör Johannes 19:25-27*. Kommentatören Brown visar där att de aktuella versernas innehåll är unikt i Johannesevangeliet och främst berör Jesus moder. Hon är en fjärde kvinna - de andra evangelierna nämner bara tre - och står nära korset - inte på avstånd som hos de andra berättarna. Detta annorlunda innehåll och denna annorlunda beskrivning bekräftar visserligen att tre kvinnor finns i närheten av avrättningen men betonar just genom annorlundigheten den fjärde - Jesus mor - och med henne "den lärjunge som han älskade". Johannes avsikt blir alltså att fokusera just på Maria och "den lärjunge som han älskade" samt hur den korsfäste överlämnar dem till varandra. Brown resonerar vidare på sina sidor om Maria och den särställning som texten enligt hans mening ger henne som symbol för Kyrkan, alla troendes moder.

Till detta sista satte jag ett stort frågetecken vilket måste ha uppkommit utifrån att jag dåförtiden var en lite smula jätteprotestantiskt och såg resonemanget som papistiskt dravel kring madonnan. Att jag var i 22-årsåldern och därmed bergfast expert på allt hade troligen också sin inverkan.

Nu märkte jag vid min omläsning av Brown att det resonemang som förr gav frågetecken nu medförde att marginalnoteringen förändrades så att det spegelvända S-et med punkt under ströks över. Det blev till och med så att utropstecknet kom att ligga ganska nära till hands.

Vafförårå? Vafför ere på detta viset? Vafförårå?**

Det är ju frågan om samma bok så det Brown skriver är inte förändrat.

Det är ju dessutom samme läsare - alltså jag. Fast vid olika tid. Och i annan ålder.

Som läsare är jag 55 år ung ännu en lite smula jätteprotestantiskt. Av någon anledning ser jag dock inte längre resonemanget hos Brown som något sorts hotfullt papistiskt dravel. Tvärt om så verkar tankegångarna intressanta och rentav vettiga - tankarna att Maria av Johannes-evangeliets författare ställs som symbol för eller bild av Kyrkan och lärjungen Jesus älskade ställs som symbol och prototyp för den kristne.

Hur Johannestexten än skall tolkas måste i vart fall en slutsats bli: Läsaren/tolkaren av en text påverkar i mycket hög grad uppfattningen av innehållet. Och det gäller att vara medveten om detta när man läser och tolkar text. Så att man kan söka kompensera för det. Särskilt viktigt är att man parerar för detta - alltså egentligen parerar för sig själv - när man läser och tolkar Bibeltexter. De texterna är ju nämligen Guds ord som det gäller att ut-tolka meningen ur, inte in-tolka egna uppfattningar i - typ.

En notering till kring tolkningsarbetet - OBS: inte tolkningsresultatet - kring den aktuella texten kan vara att samme tolkare - alltså Brown - knappt 30 är senare i någon mån har en annan vinkling kring samma text. I det yngre verket*** av den då äldre författaren uppfattar den också äldre läsaren - alltså jag - att det yttre, det att lärjungen blev Marias pensionsförsäkring blir viktigare. Inte lika viktigt som den symboliska tolkningen men ändå viktigare.

Så en andra slutsats kan vara: vill man veta var forskningen står eller vad en forskare tänker bör man se till hans eller hennes senare verk, inte vad som författades först - typ.

**  Detta frågesätt som rumpnissarna använder i filmen om Ronja är enastående användbart i alla möjliga sammanhang, inte minst exe-get-iska.

Olika företeelser ger olika intryck.
Och blandade intryck.
Ibland paradoxala.

Ta till exempel när det idag kom - som enda inslag i brevlådan - ett kort från posten. I meddelandet berättas att man skall rationalisera och effektivisera post- och brevhanteringen med mer maskinell utrustning - hur detta i detalj fungerar begriper jag inte men det är egentligen ganska oviktigt. Slutsumman av hela kardemumman blir att effektiviseringen och rationaliseringen leder till att jag som brevlådeinnehavare kommer att få min post senare. Inte så sent som en dag efteråt men senare under dagen. Effektivisering för försening - är inte det lite paradoxalt, så säg?

Igår skrev jag positivt om fjällvistelsen tillsammans med Svenska kyrkans grundkurs. Det finns ingen anledning att tvätta bort det positiva men något av en paradox-liknande känsla kan ändå noteras. Orsaken till detta är att Jäkkvikshöstfjällpositivismen för tre år sedan kom att permanent grumlas av att natten efter det att jag kom hem så dog min pappa. Detta har jag nog skrivit nog om vid olika tillfällen tidigare år och i samband med födelsedatum etc så någon fördjupning i ämnet sker inte nu - annat än att det finns en paradoxal sorg-inblandning knuten till Jäkkvikshöstfjällsgrundkursvistelsenpositivismen.

50-årsjubeleet och dito jubleriet kring att prästämbetet 1958 öppnades för kvinnor innehåller också paradoxala moment - och detta på flera plan. Jag har hitintills avstått från att på bloggen fundera så värst mycket kring detta men nu trycker sig tankarna fram till ett ytplan de tidigare inte nått. Orsaken till den processen ligger delvis i blogginlägg gjorda av Dag Sandahl (länk till höger) i en öländsk lokalblaska.

På sin blogg skriver han då och då under rubriken Det lustiga året men en romersk siffra. I de sammanhangen kommenterar han artiklar, föredrag och annat som går av stapeln i samband med jubileumsfirandet. På ett slagfärdigt småelakt sätt noterar han hur artikel- och ledarförfattare, föredragshållare och andra sakfelar i sina beskrivningar av vad som hände och sades förra århundradet.

Om Sandahl trampar rätt kan jag inte bedöma men han verkar gruvligt påläst. Och om hans påpekanden är korrekta ställer jag mig de paradoxala frågorna: Varför firas jubileet med inslag av orätt historieskrivning? Varför beskriver de som tycker allt var, blev och är bra det hela slarvigt med faktaförvrängningar? Ljuger man medvetet? Eller är man bara slarvigt inkompetent? Eller trampar Sandahl vatten och är ute och cyklar? Och om så är fallet - varför bemöter man inte honom? Är det förtigande, utfrysning som gäller? Typ när Stalin ur sovjetiska nationalenklopesidin (eller hur det nu uttalas) tog bort allt material om Trotskij - bilden - för att få en "bättre" historieskrivning. Läsaren uppmanas läsa Sandahls inlägg och själv bilda sig uppfattningar. I vart fall blir jubleriet paradoxalt.

Detta inlägg är en direkt fortsättning av Dubbelexponering, symmetrier och strukna frågetecken - del ett vilket lades på bloggen för ungefär veckan sedan. Jag har nu hunnit lite längre i Browns Johannes-kommentar och är faktiskt framme vid uppståndelseberättelserna. Finner det därför dags att skriva lite om ett par intressanta symmetrier i lidandeshistorien.

Symmetrier - eller kiasmer som det också kallas.

Kiasm är en för olika Bibelforskare i olika grad förekommande stilistisk finurlighet i både brev- och evangelietexter. En kiasm är ett stilistiskt medel författare i antiken använder för att hålla samman det de berättar. Kiasmen innebär att en berättelse arrangeras så att i berättelsens olika led görs i "ett andra varv" kopplingar till det som en gång berättats - men i omvänd ordning. Arrangemanget fokuserar på så sätt mot mittpunkten där man då finner det kiastiska avsnittets avgörande poäng.

Bland forskare råder delade meningar om i vilken grad kiasmer föreligger i olika sammanhang. Hos en del Bibelkommentatorer finns ingenting kiastiskt medans andra ser fenomenet överallt. Brown visar på kiastiska strukturer men är samtidigt måttfull i ärendet. I en annan (betydligt yngre) bok* klagar han rentav över "det överdrivna kiasm-finnande som plågar modern forskning" (min översättning).

I Johannes Passionshistoria kan man se två tydliga kiasmer/symmetrier. Avsnittet Johannes 18:28-19:16a - Jesus inför Pilatus eller tvärtom - är ett sådant och kan delas som följer:

18:28-32: Ute. Frågan om Jesus skall dömas till döden.

18:33-38a: Inne. Pilatus talar med Jesus om kungavärdighet.

18:38b-40: Ute. Pilatus finner Jesus oskyldig. En man - Barrabas - inför folket.

19:1-3: Inne. Soldaterna hånar Jesus som kung. Här finns avsnittets mitt- och brännpunkt.

19:4-8: Ute. Pilatus finner Jesus oskyldig. "Se mannen" inför folket.

19:9-11: Inne. Pilatus talar med Jesus om (konungslig) makt.

19:12-16a. Ute. Jesus mot döden.

Förutom symmetrin i växlingarna Ute - Inne är den tematiska symmetrin - kiasmen - tydlig. Och den poäng Johannes vill understryka ligger i mitten - att Jesus är kung. Att soldaterna inte fattar det utan bara är hånfulla spelar i sammanhanget ingen roll. Utan att veta det gör de något som rätt beskriver verkligheten - de ger Jesus kungavärdighet.

Ett nytt symmetriskt arrangemang kommer sedan i scenen efteråt på korset. Kolla bara!

19:16b-18: Introduktion. Jesus upphöjs på korset.

19:19-22: Ord om Jesus på korset. Pilatus avvisar judarnas begäran.

19:23-24: Soldaterna delar kläderna. En sömlös (=prästerlig) tunika.

19:25-27: Jesus mor och Lärjungen - om framtiden, om kyrkan och den troende. Fokus!!

19:28-30: Soldaterna ger Jesus vin. Jesus överlämnar anden (till dem som står invid)

19:31-37: Anden från Jesus på korset - i vatten och blod. Pilatus tillmötesgår judarnas begäran.

19:38-42: Avslutning. Jesus tas ned från korset. Begravs (konungsligt).

Är det inte finurligt??

Och är det inte tänkvärt att korsfästelsescenen i Johannesevangeliet har Jesus mor (som bild för kyrkan) och den lärjunge Jesus älskade (som bild för den troende) som fokus. Ingen av de andra evangelisterna nämner över huvud taget dessa närstående närstående. Men Johannes ger dem huvudroller! I det ärendet kommer jag vad det lider att återkomma under rubriken Dubbelexponering, symmetrier och strukna frågetecken - del tre.

Igår läste jag färdigt boken som är avbildad invid.
Den är en av de tre mest deprimerande böcker jag hittills tagit del av.

Det mest nedslående jag mött i läsväg är en bok jag tidigare läst om Digerdöden. Den boken är i sin helhet en monoton upprepning av vad som hände när den stora pesten gick från stad till stad, land till land, sommar efter sommar. Känner man någon gång sig glättig i överkant fungerar därför Den stora döden av Dick Harrison som motgift. 

1812 - Napoleons marsch mot Moskva är också en bok för depparjeppar. Marschen mot Moskva går väl an men i beskrivningen av återtåget ges sida upp och sida ner eviga beskrivningar av snö, kyla, frostskador och bleka dödens minut. Hittills var den tvåa i jämmerligan och helt i klass med Stalins hämnd - Röda armén i Tyskland 1944-45 som har sina pansarstrider, flyktingar, kyla, evakueringar, våldtäkter, plundringar, berusade soldater, våldtäkter, stolliga nazi-fanatiker, fler flyktingar, fler våldtäkter, etnisk rensning osv i finstilta sidor efter varandra.

Och tanken går vidare: att Röda armén i sin brutalitet på några månader vintern 1944-45 på oskyldiga civila tog igen vad SS och andra genomfört i Sovjet somrarna 1941-44 är ett sjukt exempel vad gäller att ge efter för hämndens mekanismer. Man förstå det i betydelsen förklara det. Men aldrig ha förståelse för det i betydelsen försvara det.

Och ändå finns pay-back-lusten lätt där. Det vanliga i att vi med en orätt tycker oss väga upp tidigare orätter. Den pay-back-mentaliteten finns i många sammanhang - arbetsplatser, kyrkosamfund, föreningar. Till sin grad givetvis inte ens ett ögonblick att jämföra med stål- och blodbadet över de delar av Tyskland Röda armén intog. Men till sin art kan saken finnas i mobbing och utfrysningsprocesser, marginaliseringar och nedlåtenhet.   

Typ.  

Ingen ro och ingen vila

bara gno och bara ila.

/Kronblom/

Det är fem dagar sedan jag senast publicerade något på bloggen. I all hast - under en vänte-paus på jobbet - knapprar jag några föga djupsinniga rader som en uppdatering för läsekretsen kring vad som timat sedan sistlidna lördag.

• Hustrun lubbade tjejmilen i Stockholm. Placering 2083. Tid 54.06.
• Lingon plockades av hemkommen maka. 20 liter. Bären rensade. Färsk sylt.
• Svenska kyrkans grundkurs ankom och startade. Lektioner.
• Volontärlinjen gör andar veckan. Fler lektioner.
• Allmänna linjen läser religion. Ytterligare lektioner.
• Fotbollskonfirmation planeras. Presskonferens.
• Träff med alla internatelever - NU!!!.

PS: Inlägget publicerades knappa minuten i 18 med en annan, i brådrasket funnen, sämre bild. Revideras härmed! DS