stigstrombergsson

Detta inlägg skrevs sent lördag kväll, publicerades söndag eftermiddag.

Om man läst denna blogg och kanske gluttat på ett par av de bloggar jag länkar till i kolumnen till höger torde läsaren lagt märke till att Svenska kyrkan i dagarna firar att det är femtio år sedan prästämbetet öppnades för kvinnor. Dessutom har tidningarna skrivit om det, TV har haft nyhetsinslag och så vidare. Bilden tog jag vid den del av jubileumsfirandet som gick av stapeln i fredags, alltså i förrgår.
Jag har inte i någon större utsträckning kommenterat detta men samtidigt går det inte helt att lämna obetraktat - särskilt resonemangen om historieskrivningen.

Det sägs att det är förlorarna eller minoriteten...

Vänta!!! En sak måste av självbevarelsedriftsskäl* skrivas innan jag tangentbordar vidare:

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!!

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!!!

Var var jag? Javisstja!!

Det sägs nu att det är förlorarna eller minoriteten som stått för historiesbekrivningen av beslutsprocessen 1957-58**. Det vill vinnarna/majoriteten (först) nu ändra på och söker med artiklar, föredrag och annat att leda i bevis att kyrkan ingalunda påverkades av statsmakten när besluten togs utan gjorde det alldeles själv. Vara hur det vara vill med det så blir ändå frågan om vem som skriver och beskriver historien intressant.

Det är ju alltid så att segraren skriver historien i betydelsen driver historien. Det är nämligen segarens version som kommer att råda i praktiken och diktera villkoren. Förlorare och/eller minoriteter skriver inte historia i den meningen. Deras ståndpunkt kom ju inte att bli texten i protokoll, regelverk etc. Däremot blir det så i en demokrati att oppositionen ofta blir mer aktiv per kilo kroppsvikt i att genom artiklar, böcker, pamfletter och annat söka beskriva skeendet. Det beskrivande ordet är ju det enda redskap förlorarna har kvar när saker och ting fungerar demokratiskt. Vinnare kan dessutom många gånger välja att inte bemöta förlorares ordsvada eftersom man ju faktiskt utifrån sin makt- och majoritetsposition ändå vet att man skriver, dikterar, historien.

Utifrån detta resonemang blir det alltså ett demokratiskt hälsotecken när en opposition låter mer än en regering och när en minoritet söker göra sig hörd så att säga "oproportionerligt" starkt. När krafter som skriver historien i betydelsen driver historien också söker bli allenarådande i att skriva historien i meningen beskriva densamma - då är DDR-andan nära.

Jag säger inte att vi har det ovädret över oss.

Men jag kan ana molnen vid horisonten.

Kanske.

Till sist en anekdot ur verkliga livet. Och en till:

För ungefär ett kvartssekel sedan var arbetarkommunen i nordupplandsköpingen Tierp samlad för att söka få fram personer till en lista inför ett kyrkoval. Någon föreslog min svärmor som kandidat alldenstund hon var gediget kyrkligt intresserad och engagerad. En invändning restes dock av någon. Denne menade att kvinnan ifråga inte var lämplig eftersom hon har ju en måg som är kvinnoprästmotståndare. Mågen är alltså jag och vid den tiden var det en ganska korrekt beskrivning även om jag själv föredrog beteckningen nej-sägare framför motståndare.

Tanten kom i alla fall med på listan. Nojeriet att en måg 100 mil bort skulle göra henne misstänkt - vilken svärmor delar åsikter med en måg? - tillbakavisades. Men tänk ändå att stolleriet kunde formuleras!!

För ett åttondelssekel sedan var jag föremål för anställningsintervjuande och annat och man gick ganska bryskt tillväga utifrån felaktig information att jag skulle vara en motståndare. Så småningom blev jag väl trodd och när jag efter anställningsproceduren påtalade att jag tyckte man handlat ojuste gavs mig motiveringen: Vi vet väl vilka kontakter du har!

Att vara god vän med en motståndare var alltså tillräckligt för att vara misstänkt.

Hur kommer det att bli? Kommer samma efternamn att göra människor skäligen misstänka? Eller släktskap? Eller att man växt upp tillsammans? Eller länkar på en blogg?

Jag säger inte att vi har det ovädret över oss.

Men jag kan ana molnen vid horisonten.

Kanske.

Därför - för alla nojigas skull - måste jag ånyo skriva min triad:

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!!

Jag accepterar ordningen med kvinnliga präster!!!

---

*  Se här gärna min kommentar (nr 4) till Tobbe Lindahls kommentar (nr 3) till förförra inlägget mmm - mulliga medelålders män.
**  Vill man fördjupa sig mer i det resonemanget kan man läsa tobbe lindahls blogg eller om man är riktigt näst intill självspäkande vetgirig bloggen sandahl trampar på - länkar till höger.