blandade smaker
Olika företeelser ger olika intryck.
Och blandade intryck.
Ibland paradoxala.
Ta till exempel när det idag kom - som enda inslag i brevlådan - ett kort från posten. I meddelandet berättas att man skall rationalisera och effektivisera post- och brevhanteringen med mer maskinell utrustning - hur detta i detalj fungerar begriper jag inte men det är egentligen ganska oviktigt. Slutsumman av hela kardemumman blir att effektiviseringen och rationaliseringen leder till att jag som brevlådeinnehavare kommer att få min post senare. Inte så sent som en dag efteråt men senare under dagen. Effektivisering för försening - är inte det lite paradoxalt, så säg?
Igår skrev jag positivt om fjällvistelsen tillsammans med Svenska kyrkans grundkurs. Det finns ingen anledning att tvätta bort det positiva men något av en paradox-liknande känsla kan ändå noteras. Orsaken till detta är att Jäkkvikshöstfjällpositivismen för tre år sedan kom att permanent grumlas av att natten efter det att jag kom hem så dog min pappa. Detta har jag nog skrivit nog om vid olika tillfällen tidigare år och i samband med födelsedatum etc så någon fördjupning i ämnet sker inte nu - annat än att det finns en paradoxal sorg-inblandning knuten till Jäkkvikshöstfjällsgrundkursvistelsenpositivismen.
50-årsjubeleet och dito jubleriet kring att prästämbetet 1958 öppnades för kvinnor innehåller också paradoxala moment - och detta på flera plan. Jag har hitintills avstått från att på bloggen fundera så värst mycket kring detta men nu trycker sig tankarna fram till ett ytplan de tidigare inte nått. Orsaken till den processen ligger delvis i blogginlägg gjorda av Dag Sandahl (länk till höger) i en öländsk lokalblaska.
På sin blogg skriver han då och då under rubriken Det lustiga året men en romersk siffra. I de sammanhangen kommenterar han artiklar, föredrag och annat som går av stapeln i samband med jubileumsfirandet. På ett slagfärdigt småelakt sätt noterar han hur artikel- och ledarförfattare, föredragshållare och andra sakfelar i sina beskrivningar av vad som hände och sades förra århundradet.
Om Sandahl trampar rätt kan jag inte bedöma men han verkar gruvligt påläst. Och om hans påpekanden är korrekta ställer jag mig de paradoxala frågorna: Varför firas jubileet med inslag av orätt historieskrivning? Varför beskriver de som tycker allt var, blev och är bra det hela slarvigt med faktaförvrängningar? Ljuger man medvetet? Eller är man bara slarvigt inkompetent? Eller trampar Sandahl vatten och är ute och cyklar? Och om så är fallet - varför bemöter man inte honom? Är det förtigande, utfrysning som gäller? Typ när Stalin ur sovjetiska nationalenklopesidin (eller hur det nu uttalas) tog bort allt material om Trotskij - bilden - för att få en "bättre" historieskrivning. Läsaren uppmanas läsa Sandahls inlägg och själv bilda sig uppfattningar. I vart fall blir jubleriet paradoxalt.
Kring den så kallade ämbetsfrågan kan till sist en helt personlig paradox anföras. Det var nämligen så att när jag för 30 år sedan blev präst tillhörde jag dem som sa Nej till kvinnliga präster. Trots detta respekterades jag och bemöttes med förtroende och acceptans. Efter 10talet prästår kom jag att ha ändrat uppfattning och blivit Ja-sägare och då inträffade det paradoxala att jag vid flera tillfällen (således varande Ja-are) erfarit misstro, baktaleri, ifrågasättande - faktiskt vid något tillfälle rent trakasseri - och detta då inte för vad jag var (alltså Ja-are) utan för vad jag tidigare varit för 15-20 år sedan. Märklig paradox - särskilt som ingen kunnat förklara för mig varför det blivit så.
Jag tror det finns flera skäl till varför det blivit så som du beskrev i inläggets sista stycke.
1.Och detta gäller i all synnerhet dig personligen: Du har även efter din omsvängning i kvinnoprästfrågan forsatt att - mycket klart och tydligt - i olika sammanhang försvara de "gammaltroendes" rätt att vara kvar och verka i kyrkan. Det gör dig klart misstänkt. Det förväntas - allt tydligare för varje år upplever jag det - att den som är för kvinnliga präster inte bara ska vara för utan även tydligt måste vara mot dom som är mot annars räknas man inte riktigt som trovärdig.
2. Och detta är en mer allmän synpunkt vilken jag delar med Dag Sandahl när han skriver på sin blogg att dom som ändrat uppfattning i frågan om kvinnliga präster har aldrig kommit tillbaka och och gett tydliga (teologiska) skäl för omsvängningen.Det gör, tror jag, att många tolkar omsvängningen mer som en praktisk anpassning till det sk läget än en verklig övertygelseförändring. Det gör att man kanske inte riktigt litar på att en gammal motståndare verkligen i hjärtat blivit ja-sägare.(Får väl erkänna att detta är ett tvivel som jag personligen har inför många "omsvängare".
Intressanta kommentarer av Tobbe. Jag tror det ligger mycket i det han skriver.
Tobbe: Vad gäller din punkt 1 kan jag bara bocka, tacka och hålla med om vad som makten alltmer kräver och det är nog så att jag där inte varit tillräckligt anpasslig. Dock vet jag inte var nivån ligger för att alla skall bli nöjda. Ibland känns det som om ett könsbyte och en namnändring till Stina Strömbergsson ändå inte skulle räcka. "Är hon ändå inte han som förr var en sådandär..." misstänker jag ändå någon gång skulle komma på tapeten.
Vad gäller punkt 2 delar jag också analysen att "de som funnit ljuset" borde sökt upp och förmanat "dem som ännu vandrar i mörkret" - särskilt när de upplysta nått positioner där de måste motarbeta, underkänna och rata mörkermänniskorna. Själv har jag dock inte upplevt behovet att söka omvända folk från någon sorts villoväg. Att det finns "två hedervärda teologiska uppfattningar" i frågan fastslogs i ett officiellt, sedemera undertryckt, samtalsdokument under första halvan av 1990talet. Och så tycker jag - som inte har mer än ordets, pennans och tangentbordets makt.
Det vore ju märkligt om man i en demokrati inte fick ha en tankeprocess och ändra åsikt i olika sakfrågor.
När vi nu har demokratiska val och ett demokratiskt beslutsystem i kyrkan också, kan man ju tycka att den som hyllar demokrati i samma veva borde jubla åt att folk ifrågasätter och reflekterar, eftersom det bar är genom en tankeprocess man kan påverka sina egna åsikter, eller?
Det skulle vara förödande för kyrkan om den fria tanken kvävdes, och ibland kan jag känna att det inte alltid är så fritt & öppet som det borde vara. Därav mitt bristande engagemang i den sortens demokratiska sammanhang:P
