stigstrombergsson

Det Bibelvetenskapliga studiet har just nu lågbudgetkaraktär. Jag söker undvika att köpa ny litteratur utan går främst in för att läsa om en del böcker jag redan har och har läst. Dessutom tillkommer ambitionen att läsa böcker jag någon gång skaffat men inte läst - i vart fall inte i sin helhet. Bara det projektet är på runda 1½ hyllmeter. Till lågbudget-karaktären kan läggas en påtaglig låghastighetsegenskap - men några sidor i veckan blir det allt.

Tidigare har jag nämnt att jag läser Johannesevangeliet på grekiska samt en hiskeligt omfattan-de kommentar skriven av R E Brown.* Nyss har jag passerat berättelsen om när Jesus rann-sakas av Pilatus - fast Johannes får det mer att verka tvärt om. Just nu är det händelserna på avrättningsplatsen som fyller sida efter sida hos Brown. Och klurigt är det. Riktigt klurigt. Jag ställs inför både dubbelexponeringar, symmetrier och strukna frågetecken..

Dubbelexponeringar.

När evangelisten Johannes berättar - eller när vemsomhelst någon gång berättar något - så är det i en speciell situation det berättas vad som skedde i en annan situation. Det blir då så - alltid - att berättelsen på olika sätt och i olika grad på olika ställen påverkas av bägge tillfällena - både händelsen och berättarläget. Texten blir därför en dubbelexponering** av händelserna på 30-talet och den situation berättaren och dem han berättar för befinner sig i inemot och på 90-talet.

Jag tycker denna aspekt är viktig vid Bibeltolkning. Men många gånger förbisedd på så sätt att man ser texterna som exakta historiska referat eller att man ser dem som poetisk-symboliska ordflätor utan samband med vad som faktiskt hände. Dessa bägge vinklingar är faktiskt i lika mån bara olika sidor av samma ensidigt fundamentalistiska hållning och bommar verkligheten - den självklara verklighet att det blir en dubbelexponering när någon för någon annan i efterskott berättar något.

Vad gäller Johannes text konstaterar varje uppmärksam läsare att berättelsen om rättegången mot och korsfästelsen av Jesus skiljer sig markant från de tre andra evangelieberättarna - som inte heller berättar lika. Tidigare tänkte många forskare att det berodde på att evangelie-författarna inte var där eller ens i närheten när det hände och därför redogjorde för olika så kallade traditioner.*** Numera tycker jag mig bland vetenskapliga Bibelkommenterare mer möta uppfattningen att vad som några decennier efter händelserna berättades muntligt om Jesus torde ha varit relativt enhetligt men att de olika berättarna medvetet och genomtänkt färgade sina berättelser - dubbelexponerade - utifrån vad som hänt senare och situationen de befann sig i. Johannesevangeliets författare gör detta å det flitigaste och förefaller ibland mer undervisa i teologi för 90-talet efter Kristus än berätta vad som hände dryga ½seklet innan. Detta är ofantligt intressant men många gånger bortglömt när texterna behandlas i predikan eller annan form av förkunnelse.

Vilken dag som helst kommer jag att fortsätta detta resonemang under rubriken
Dubbelexponering, symmetrier och strukna frågetecken - del två.

**  Här hoppas jag att läsaren känner det fördigitala fotografiska fenomen som uppkom när man vid fotografering använde samma bildruta två gånger. Oftast skedde detta av misstag utifrån att man ofrivilligt återanvände samma film. Det kunde ge intressanta bilder av exempelvis en tomte med Uppsala domkyrka uppkörd i näsan.

***  Tradition betyder i detta sammanhang inte konservativ sed eller omedvetet fasthållande vid vana, uppfattningar eller beteenden. Innebörden är mer exakt och kan lämpligen beskrivas som viktigt berättelsestoff man mottagit - fått traderat till sig - och för - traderar - vidare.

Först en definition - OBServera att det föreligger en viss övertydlighet, här understruken:
Vattenpolo är ett bollspel i en bassäng med två lag, bestående av 6 utespelare samt en målvakt per lag, där spelarna simmar i bassängen. Man har en boll, och det lag som gjort flest mål i motståndarlagets målbur då slutsignalen går har vunnit matchen.

Om sportens historia kan detta särskilt noteras:

I takt med att simning ökade i popularitet som rekreationssport i England under 1860- och 70-talen, uppfanns ett flertal vattensporter baserade på redan befintliga "landgrenar". Bland dessa vattenfotboll, vattenrugby, vattenhandboll och vattenpolo, där spelarna red på flytande tunnor som målades som hästar, och slog bollen med käppar. (...)

Vattenrugby blev den mest populära sporten av de ovan nämnda men av någon anledning fick det senare namnet vattenpolo, och det har sedan dess hängt kvar.

Ur regelverket är detta prisvärt:

(...) Däremot så får man aldrig attackera en spelare med båda armarna för då döms utvisning och om man simmar över eller dränker en spelare innanför 5 meter så döms även straff.

Dubbelexponerande symmetrier var rubriken på ett inlägg jag började knyppla på strax för 12-slaget idag. Det inlägget är av den sorten att det långsamt och eftertänksamt skrives i ord-behandlings-programmet Word under filnamnet Bloggutkast. Innehållsligt kommer det att höra hemma i skarven mellan kategorierna Exe-geten bräker och Studier - om det publiceras.

Ska vi fara och plocka nå bär? sporde madammen sin hulde make som var djupt försvunnen i Bibeltolkningskopplade funderingar. Det är ju fint väder fortsatte hon.

Packad matsäck senare rattades fordonet - det nya - mot blåbärsskogen. Tre timmar senare, inklusive en rejäl kafferast, styrde vi kosan hemåt med 16 liter blåbär - häften handplockat eller rensat redan i skogen, andra hälften ännu inte rensat.

Men nu är det rensat! Därav det av bilden åskådliggjorda faktumet att

fingrarna små utav bär blevo blå
det händer lätt när i bärskog man gå

Med oss i skogen fanns två billaster ukrainska och ett dussin thailändska plockare. Och vi såg relativt färskt brimmelibrumbajs. 

Under rötmånaden blir det galet.

Rötmånadshistorier är ett begrepp som betecknar olika sorters ofta meningslösa stolligheter som under sensommaren inträffar och/eller förorsakas av folk med mögel i huvudet, något som dagens lokalblad samt andra massmediala publikationer bär vittnesbörd om.***

Artikeln Trafikljuset har dolt kristet budskap handlar om den kristna smygpropaganda man utsätts för när man vid trafikljusförsett övergångsställe medelst knapptryckning (fåfängt) söker få den röda gubben att växla till grön dito. Den anvisande uppåt pekfingerpekande handen - som jag alltid trott betyder Tryck här medans du väntar, pucko! - uppfattas som en kristen symbol med betydelsen ungefär: Den enda vägen, alltså Jesus!

Tillverkarna av kontakten - en manick som jag alltså inte tror fungerar utan bara har psykologisk funktion - förefaller medvetet godta eller avse denna betydelse. Eller så säger de bara så eftersom det ger knatterdosan mer reklam. Det må vara hur det vill med det. Det rötmånads-patetiska är att religionsfobiska personer skall utreda om detta ändå inte är en otillbörlig kristen påverkan. I Växjö skall man titta på saken. En skellefteåbo har anmält företeelsen.

Stackars människor som ser vadsomhelst som religiös smygpropaganda!

Kan de över huvud taget köpa S:t Eriksgatan när de spelar monopol? Eller köpa fisk - som ju är en hävdvunnen klassisk Kristussymbol? Undrar om de tankar på Shell vars pilgrimsmussle-logotyp är symbol för den helige Jakobs, alla vägfarandes skyddspatron. Hejar man på Finland i hockey eftersom Tre Kronor i det svenska riksvapnet går tillbaka på de tre vise män som gav Jesusbarnet guld, rökelse och myrra? Och ölet i Skellefteå - S:t Olov - måste ju på den tid det fanns ha ratats av anmälaren. För att inte tala om Nyckelölet från Luleå med de himmelrikets nycklar Jesus gav Petrus. Och sist men inte minst: Hur vill man att flaggan skall se ut för att inte fladdra fram smygkristen påverkan? Blå med gula prickar?

Mögel i huvudet!! Det är vad det är!!

*  Den dialektala formuleringen och stavningen är konstruerad med hjälp av ordboken Pitemålet - ållt mila àagg å ööx. Eller på svenska: Pitemålet - allt mellan egg och yxa.
**  Ur Bonniers stora lexikon.

Idag skulle min mamma fyllt 83 om hon fått leva. Så blev det nu inte. Hon fick fylla 78. Senare hösten 2003 dog hon efter att under ett par år bott i ett särskilt boende. Att det blev så var på grund av en begynnande demens adderad till den allmänna ålderssvagheten - förstärkt av en hjärtinfarkt hon haft långt tidigare utan att vare sig hon eller någon annan noterat det. Hennes synskada som med åren ledde till att hon blivit totalt blind och pappas dåvarande trasiga rygg gjorde att Ugglan blev hennes boende de två sista åren. Där mådde hon väl och fick god omsorg av underbar personal.

Idag skulle hon alltså blivit 83. En fräsch bukett blommor från vår trädgård pryder nu hennes och pappas grav. Som också pryds av psalmversen:

Bilden togs sommaren 2001 då hon fortfarande var den runda farmor helst minns.

Hä jär barra sporrtn!
Så sa min farmor när hon i min barndom var hemma hos oss och fällde en TVbedömande kommentar som sedan utvecklade sig till något av ett bevingat ord i släkten. Sporrtn skall i detta sammanhang inte uttalas med å-ljudet som i det svenska kort i betydelsen av ringa längd, utan mer som o-ljudet i kort när det betyder spelkort.

Alltså: Hä jär barra sporrtn! Och på tre kanaler. Minst.
Vad som händer i övrigt - fullt krig Georgien-Ryssland eller politikers försök att föra fram budskap och utmana varandra kan vara ett par exempel - ryms inte i TV-tablåerna. Det måste alltså vara idealläge för allehanda fuffens och illdåd. Världens befolkning tittar på OS. USA har inte ens ett embryo till president eftersom den som finns där är - tillsammans med gamle pappa - och tittar på OS och därmed spelar rollen av lam Peking-anka.

Näppeligen läser inte heller någon min blogg men jag skriver i alla fall. Sporrtn hör jag ju och kan kuta till TVn om något speciellt sker - typ när en liten svensk tjej i morse tog silver i 50 km spöregnscykling

Igår plockade vi som bilden visar än mer åkerbär - nu rensat och syltat.

Tidningen Dagen läser jag på nätet. I vart fall rubrikerna. Och ibland någon artikel. Så här kan din kyrka växa är rubriken på en intressant artikel som infördes för några dagar sedan. Det hela handlar om hur frikyrkoförsamlingar kan bringas till tillväxt och det är frapperande hur mycket "receptet" liknar kriterier för växande församlingar i svensk-kyrkligt perspektiv.

1. Vägskälet - en eller flera kriser som lett fram till beslut om omstart och omfokusering på missionsuppdraget och att nå nya människor.
2. Relevant verksamhet med gudstjänstliv, smågrupper och diakonalt/socialt arbete.
3. Varm, öppen och välkomnande atmosfär.
4. Vänskap - relationer, vänskap och omsorg. Här spelar smågrupperna viktig roll.
5. Varm andlighet, berörande, befriande och glädjerikt genom till exempel lovsång, bön, nattvard och förkunnelse.
6. Målmedvetenhet och betoning på missionsuppdraget - hög teologisk medvetenhet i allt de gör, stark betoning på missionsuppdraget att nå nya människor och frigöra dem till tjänst för Gud i sina vardagsliv och i församlingen.
7. Betoning på omvändelse i en kultur där man kombinerar människors långsamma process att komma till tro med tydliga tillfällen för avgörelse.
8. Öppenhet för förändring och nya intryck med inspiration från olika sammanhang. 
9. En dynamisk och rikt utrustad pastor som utövar sitt ledarskap genom att utveckla nytt snarare än att förvalta.

Dessutom: definierar de flesta församlingarna sig själva som evangelikala eller karismatiska med hög tilltro till Bibeln som Guds ord och en Jesuscentrering. 75 procent av församlingarna kör Alphakurser.

Något annat ganska intressant i dagen är den Avkragade prästen KG Larsson sommarbloggande vecka 31. Inläggen är ganska intressanta. Folks kommentarer till hans inlägg är också intressanta liksom hans kommentarer till kommenterarnas kommentarer. I sammanhanget syns en näst intill total oförståelse (främst från kommentatorerna) för att en präst som lämnar kyrkan avkragas av densamma. Tanken verkar inte finnas att en gudomligt instiftad ordning - kallad Predikoämbetet i Luthersk teologi - tar sig konkreta ordningar här i jämmerdalen. I stället verkar predikoämbetet framställas som en näst intill privat oförmedlad relation mellan individen och Gud - alltså svärmarnas syn på Luthers tid.

Att Skara-biskopen gjort rätt som avkragat en utträdd är självklart. Att den avkragade inte förefaller fatta detta är märkligt alldenstund EFS valt att låta sitt predikoämbete vara synonymt med Svenska kyrkans. Att EFS verkar tiga - jag har i vart fall inte märkt av något ställningstagande - är ännu mer märkligt.

Att jag sedan kan önska Larsson good luck i Ö-vik är en helt annan sak.

Jag antydde i fjällvandringsredogörelsen vid ett eller två tillfällen att jag kanske skulle återkomma med reflexioner kring Dag Hammarskjöldleden men ville dröja litet till dess jag hunnit tänka igenom saken lite bättre. Nu är det dags - även om jag inte är säker på att det verkar genomtänkt. Färdigtänkt blir det aldrig.

Tre saker vill jag beröra: min basuppfattning, min förståelsehorisont, mina detaljfunderingar och mina utvecklingsförslag. Som sagt - tre saker.

1. Basuppfattningen

Jag tycker idén med och sträckningen av pilgrimsleden/ Dag Hammarskjöldleden är bra!

Jag tycker idén med och sträckningen av pilgrimsleden/ Dag Hammarskjöldleden är bra!

Jag tycker idén med och sträckningen av pilgrimsleden/ Dag Hammarskjöldleden är bra!

Den formen av påståenden måste man göra minst tre gånger innan man kommer med åsikter om eventuella utvecklingslinjer och/eller förändringar. I kyrkliga sammanhang råder nämligen inte sällan den kulturen att om någon påtalar brister i ett koncept förutsättes denne vara helt negativ - och därmed avfärdningsbar. Därför börjar jag med att slå fast att idén är bra.

2. Förståelsehorisonten

Under början av 1990-talet innehade jag en tjänst som Stiftsadjunkt för Gudstjänstliv och Evangelisation. Den långa vidlyftiga benämningen är egentligen väldigt intressant. Ser man till sista ordet är ju evangelisation ett idag nästan utmönstrat begrepp. Dåförtiden innebar det å ena sidan lokalt åretruntarbete med studiecirklar, vuxengrupper och annat för att söka föra människor till en medveten bekänd kristen tro. Å andra sidan fanns i begreppet också sådant som så att säga gick lite utöver åretruntperspektivet: sommar- eller fritidskyrka, vägkyrka, närvaro vid evenemang typ Stora Nolia etc. Inom ramen för arbetet med Vägkyrka mötte jag första gången tanken på pilgrimsvandringar, pilgrimsturism.

Vägkyrka - dåförtiden - hade som poäng att människor på resa vid besök i bemannade kyrkor skulle möta kyrkans budskap om Kristus. Därför var det för evangelisationen viktigt att nätverket av Vägkyrkor skulle, för resenärernas skull, bli strategiskt lagom tätt så att de verkligen skulle kunna utgöra annorlunda rastplatser för både bil och sinne. Viss knätofsvarning utfärdades för man såg en potentiell risk i att konceptet skulle vridas till semestraren i stället för att möta människor som talar om kristen tro bara skulle möta kulturell lokalpatriotism typ: Välkommen till vår fina kyrka! Visst ligger den vackert! Den byggdes 1817, altartavlan är målad av NN och på lilla klockan lyder texten...

Mot den bakgrunden blev min förståelsehorisont också av pilgrimsturismen påtagligt styrd in mot evangelisation - om läsaren förstår vad jag menar. Och den horisonten bär jag med mig. Och vill nog också fortsätta att konka på.*

3. Detaljfunderingar

Om ledens uppbyggnad och sträckning behöver jag inte skriva. Att sådant är tydligt och smakfullt presenterat på Luleå stifts hemsida. I stället blir det "innehållet" och boken Vägen, du skall följa den som jag berör.

Dag Hammarskjöld var en mystiker som skrev lösa notiser vilka efter hans död sammanställdes till boken Vägmärken. För några år sedan läste jag en bok om trons och livshållningens utveckling hos en människa (oberoende på vad hon tror på) och om jag minns rätt nämndes Dag Hammarskjöld som ett exempel på vad jag vill kalla mognadens slutfas: den allt inneslutande upplysta hållningen till tillvaron där också paradoxer upphör och allt blir ett. Denna mognadens slutfas - mystiken - nås inte av alla och ingen når den när man är ung.**

Detta innebär att Hammarskjöld - som är bra - när han citeras på stenarna längs leden och i vandringshandboken ibland kan vara ganska svår att förstå för den stundom trötte, svettige och törstige vandraren. Något av citaten var lika obegripligt på framsidan av stenen som på baksidan där det är översatt till samiska. Och jag kan fundera om den specielle mogna människans mystik fungerar i relation till de vandrare som läser citaten - och fler i och för sig bra citat i boken - men är betydligt yngre.

Förre ärkebiskopen K G Hammar som skrivit meditativa texter i boken sägs också vara mystiker. I vart fall är han en fena vad gäller Dag Hammarskjöld. De texter han skrivit är också svår-forcerade dels utifrån språknivån som är ganska avancerad och akademisk, dels eftersom det inte alltid är lätt att också i sak förstå vad KG menar.*** Och därför går tankarna åt samma håll: är inte materialet för vagt och/eller högtravande för de ofta yngre som inte i pilgrimsledd grupp utan själva går leden?

Bokens avsnitt Sökandet efter pilgrimens själ av Hans-Erik Lindström är lysande. Den korta artikel om helighet i det samiska kulturlandskapet intressant. Avdelningen med psalmer, böner osv fungerar.

4. Utvecklingsförslag

Jag tror dock att hela eller delar av materialet eller åtminstone en introduktion till leden med meditationsplatsernas ord behöver finnas på engelska, tyska och franska. Många är de icke-svenskar som går Kungsleden/Dag Hammarskjöldleden.

Kanske skulle ett par alternativa meditationsserier utformas som, med start i samma Vägmärken-citat, leder tankar på annat sätt. Mer Jesus-centrerat till exempel. För att "passa" till exempel Alphagrupper på vandring. Eller ungdomsgrupper. Kanske mer profilerat en kristens resa. Typ.

"Den-som-sa-det-han-var-det" brukade vi säga när vi var små! Skriv det materialet!

Så föll orden hos min blogg- och barndomskompis när jag berättade om dessa tankar.

Kanske....

**  Boken heter Från Naivitet Till Naivitet : Om James W Fowlers Modell För Trons Utveckling och kan sägas vara ett kompendium på den betydligt mer omfattande boken - också läsvärd - Stages of faith. Om de teorierna - utanför ramen för detta inlägg se gärna länk och länk.

***  Här skall livligt erkännas att jag har och har haft svårt för mannen ifråga - något som jag berört I tidigare blogginlägg (prästmöte i Luleå 1-4 från september 2007). I vad mån det påverkar min bedömning här vill jag låta vara osagt.

29/7 kl 20:20

Tåget rusar söderut. Just nu är vi någonstans mellan Gällivare och Murjek. Således på väg hem.

Igår när vi kom till Kebnekaiseområdet befann vi oss återigen inom Telias räckvidd. Det innebar bland annat att jag kunde MMSa en telefontagen bild till alla möjliga människor lagrade i min telefon. Människorna är givetvis inte lagrade men deras mobiltelefonnummer är.

Vi fortsatte som tidigare nämnts till den sista lägerplatsen, åt, skrev lite samt törnade in. Ofta sker intörnandet ganska tidigt när man fjällvandrar så klockan 21:17 väcktes vi av att min telefon klingade och klangade alldeles förfärligt - jag har kyrkklockor som ringsignal. Det var en av dem som fått en bild sig tillsänd som nu under billångkörning tyckte sig behöva skingra vägens tristess. Det var bara att hålla färgen och gå in för at verka vaken - också när samtalet gled in på en gemensam bekants förvärv av ny hund.

I morse bröt vi lägret och startade förflyttningen ned mot Nikkaluokta. Vid bron över Darfáljohka besöktes ett dass av inskriptioner att döma uppenbarligen tidigare besökt av den tidigare omtalade geografiskt inriktade skithuspoeten. Dessutom innehöll båset en tidigare förborgad sensationell hemlighet: Plupp was here!

Efter vandring i 7 km, båt ca 5 och därefter - utan att ha köpt en renburgare vid LappDonalds där båten lade till - ytterligare en ½mil till fots var vi framme vid Nikkaluokta. Där finns det avbildade turistcentret med mycket god självtillverkad mat, grönsaker och en Norrlands Guld III som tillsammans med att vandringsslutmålet nu var nått verkligen fick mig att känna mig som mig själv.

Vi strosade i Nikka. Sedan en skumpig och krängig tur i stötdämparlös buss till Kiruna. Och nu på tåget hem. Efter en mycket god vecka.

Det är nu söndag 3 augusti och vi har varit hemma lite drygt halva veckan. Nedskrivandet av de anteckningar jag gjorde under vandringen får nu anses färdigt. Många intryck är inte med alls. Många bilder - vi tog sammantaget 260 - är givetvis inte heller publicerade och kommer inte heller att läggas ut på bloggen. Fler funderingar kring Dag Hammarskjöldsleden kanske jag återkommer till vid något senare tillfälle. Kanske också tankar väckta av Johannestexterna. Den som lever får se.

Ovanstående ord är rubriken på det kapitel i mitten av boken Vinden från väst - européernas möte med Ostindien som behandlar det svenska Ostindiska kompaniet. Resten av boken - innan och efter - sysslar med portugisers, spanjorers holländares och engelsmännens resor, handel och andra aktiviteter i området. Som helhet är boken givetvis intressant och just nu föremål för omläsning.

Varför?

Jo - Luleåkalaset pågår och i det sammanhanget gästas stadens hamn av Ostindiefararkopian Götheborg som vi igår förärade med ett avgiftsbelagt besök. Otroligt intressant. Inte klokt vad mycket snören och stroppar det finns på en tockendäringa segelbåt. Sonens nya fjällsäck vars remrikedom jag tidigare noterat är ju ingenting. Broschyren om Götheborg säger att det handlar om 20 ton rep.

Rundvandringen var som sagt väldigt intressant. Se gärna denna länk.

Efteråt bar det iväg till en kyrkstuga i Gammelstad för surströmming. På grund av det datum som råder givetvis fjolårsfisk men mycket god och trivsam måltid. Värd på stället och ägare till stugan var och är en av blogglänkarna till höger, närmare bestämt ägaren till den blogg där jag när jag skriver kommentarer använder signaturen den gamle kamraten.

Vid sekelskiftet 1500 inleddes européeirnas expansion över världen. Naturvetenskapliga upptäckter och tekniska uppfinningar gav förutsättningar, och tidens magra livsbetingelser sporrade till  hänsynslös konkurrens och dådkraft. Det var moraliskt rättfärdigt att bekämpa "hedningar" och "otrogna" med brutala och blodiga medel.
Vinden från väst behandlar den 450-åriga historien om de expanderande européernas möte med de största av tidens makter: Ming- och Qingdynastierna i Kina, Tokugawa och Meiji i Japan, mogulimperiet i Indien och de stora religionerna islam, hinduism och buddhism.
Runo Nessén vill nyansera den ofta entydigt mörka bilden av euopéernas agerande. Den europeiska expansionen frambringade den industrialiserade masskonsumtionsvärld där föreställningar om humanitet, frihet och solidaritet blev fast etablerade.

28/7 kl 06:30

Vakning 05:30 av att solen varit uppe ett tag och därmed upphettat tältet. Vakenhetsaktiviteter påbörjades och då gick solen ned igen - bakom en fjällkam. Solen går ner 6 på morgonen och i öster! Det är grejer det! Snart går den upp på nytt. Skall äta gröt - alltså jag, inte solen.

28/7 kl 19:05

Sådärja!

Nu befinner vi oss i vad vi gissar är sista lägerplatsen för denhär turen. Strax öster om Kebnekaise fjällstation. Här skall vi sova i natt för att i morgon traska ca 2½ timme till båten som för oss ett stycke närmare Nikkaluokta dit vi efter båtresan bara har en ½mil kvar att gå. Vad det lider tar vi bussen därifrån för att kunna ta tåget vid 18tiden och hamna hemma före midnatt.

Dagens etapp var varm! Och drygt 1½ mil. Mycket varm. Gårdagen hade svett näsan ganska präktigt så halva dagen var den försedd med ett solskydd av papper. När vi så småningom vek av åt öster samtidigt som solen löpt sitt lopp på himlen kom de svedaalstrande strålarna att bränna på halsen och i nacken och näsan kunde därmed befrias från sin paketinslagning.

Speciellt djupa tankar har inte tänkts under gång. Det var det alldeles för varmt för sådant.

Fast vi inte är hemma än frestas jag att slutsummera turen: TOPPEN!!

Även om vi inte försökt oss på att nå någon topp.

Man kan för ungefär 600 kronor ansluta till en gruppvandring för att nå toppen på Giebmegási - samisk stavning. Madammen har toppvandrat för 15 år sedan i sällskap med sin syster och en kompis. På frågan om jag ville gå upp i morgon sa jag snabbt Nej! Jag är inte tränad nog och tänker hellre djupt än klättar högt.

En vandring av detta slag är en vila för själen. Stora delar av vår färd har följt den så kallade Dag Hammarskjöldleden som har ett antal meditationsplatser att stanna vid. Jag gissar att jag nog kommer att skriva något speciellt vid ett senare mer genomtänkt tillfälle då jag också ordentligt hunnit läsa den bok som hör till. Tänker bara, så här långt, att idén är bra men - observera att detta är ett ytintryck - det skulle kunna varit mer "profilerat kristet" typ mer om Jesus, Bibeltankar etc i ett material som publicerats av Svenska kyrkan, Luleå stift. Kanske skulle ett komplement skrivas.

Det är nu nästan tyst. Bara bäckporl, myggsurr och lite vindsus. När hustrun vänder blad i sin bok hörs det tydligt - apropå småslagenheten jag tidigare berört. Och blickfånget är Laddjuvággi ned mot Nikka - storslaget så det förslår.

27/7 kl 08:00

Frukosterade och diskade skall vi strax lämna Nallo-stugan för en ny dags varm vandring. Vi går syd-syd-väst mot Sälka ungefär en mil. Sedan får vi se.

27/7 kl 15:00

Nu har vi rastat vid Sälka-stugorna i ungefär 1½ timme och skall gå vidare längs Kungsleden sydvart. Medan jag kommer ihåg det vill jag bara notera ett dassvisdomsord jag fann här - båset längst till vänster: "Här stönar även den starke!"

27/7 kl 20:45

Nu är varma dagen slut, slut, slut.

Vandringsparet pustar ut, ut, ut.

Tältet står i aftonsol,

i morgon bitti är det trol-

igen i det stekhett!

Med detta egendiktade poem läggs ytterligare en dag ad acta - till handlingarna.

Som antytts av tidigare notiser lämnade vi Nallo-stugan starx efter 8 i morse. Natten i stugan hade varit varm och syrefattig och tämligen fullbelagt. 8 personer fördelade på två alkover ger ganska mycket värme. Och så hade alla lagat mat. Och det var varmt ute. Summan blev att det blev ganska tungt.

Nåväl. Turen gick mot Sälka. Över stock - nej, vänta! ingen stock! - och sten. Och sten. Och ännu mer sten. Fascinerande rasbranter. Och blockterräng. Och områden där tjälen sorterat grovt och finare material till så kallade polygoner. Hur vet jag inte men det såg läckert ut.

Och så kom det! Över en åskam öppnade sig vyn mot Sälka! Tidigare har jag skrivit om storslaget. Detta var störreslaget!! Förskräckligt vackert. Den långsmala bild som pryder varje fjälltursinlägg föreställer detta men gör det inte rättvisa.

Och hela tiden en strid jokk bredvid. Som bara rinner och rinner. Som aldrig verkar få slut vatten. Som fick refrängen i psalm 386 att mala i huvudet. På en söndag!! Wow!!

Läs gärna psalmen i sin helhet. Eller sjung den du som kan. Här är första versen:

Upp ur vilda, djupa vatten

lyfte Skaparn hav och land.

Markens djur och himlens fåglar,

man och kvinna skapte han.

Och så kommer refrängen...

:

Flodens vatten strömmar ständigt,

liv åt träd och ört det bär.

Livets vatten i en dopfunt

vittnar om att Gud är här.

Vi rastade - som redan nämnts - vid Sälka-stugorna och luffade sedan vidare sydvart i ca 7 km till Kuopertjåkka där tältet restes. På platsen finns en liten nöd-stuga med tillhörande dass. Och eftersom jag av någon förborgad anledning redovisar dassklotter väljer jag ett härifrån också - från båset längst till vänster: 1981-01-19. 40 grader kallt!!

I och utanför Nallo-stugan kom jag under eftermiddagen att arbeta med rättegången inför Pilatus i Johannesevangeliet 18:28-19:16. I avsnittet - och i angränsande avsnitt - tycker jag mig lägga märke till några kanske viktiga scenväxlingar. Som exempel kan nämnas växlingarna i rummet mellan ute och inne.

Egentligen börjar polariteten - om inte innan - redan när Jesus förs till Hannas där Petrus står ute men av den andra lärjungen förs in (18:15-16). Där förnekar Petrus - inte jag! - som motpol till Jesus bekännelse vid arresteringen: Jag är! Ljudlikheten mellan - om man flyttar det till våra bokstäver - ok ejmi (inte jag) och ego ejmi (Jag är) är dessutom stor - något som bidrar till kontrastverkan.

Vid rättegången inför Pilatus är det också ute och inne och två draman utspelas parallellt med Pilatus som länk. Han har inne en dialog med Jesus (som i Pilatus ögon är oskyldig) och ute en dialog med översteprästerna & co som slutar med att han pressar dem att välja kejsaren framför sin egen kung. Det handlar alltså fortfarande om Jesus som i sak säger att han är och andra som säger han är inte. Och Pilatus vad är?

I vad mån färgas Johannes berättelse om "då" - alltså när Jesus stod inför rätta - av hans "nu" - det vill säga när evangeliet 60 år senare slutformulerades? Då - alltså hans "nu" - hade ju den judendom som överlevt det stora judiska kriget reorganiserats och i den vevan från sig separerat ut dem som trodde på Jesus. Och dessa stod i sin tur under förföljelse - alltså "mot" kejsaren. Sett med detta i tanken skulle Johannes berättelse verkligen visa de förföljda på polariteten - typ.

Om dessa tankar är OK och hållbara vet jag inte i och vid Nallo-stugan. När - om - jag kommer hem står jag inför återupptagandet av att läsa minA Johanneskommentar(er)* och i sammanhanget får jag väl kontrollera sådant.

26/7 kl 08:40 - på dass:

Vi skall strax gå efter att ha haft en bra natt. Vädret är blåsigt, ½mulet och uppehåll. Skriver bara av ett par torrdasspoem från väggen i andra båset från vänster.

"Det är ljuvliga stunder

när högen växer härunder."

Så tänkte en sann poet

som diktade medan han sket.

Vad vore bröllop utan tärnor?

Vad vore himlen utan stjärnor?

Vad vore Vistas i all sin glans

om detta skithus inte fanns?

Sedan fanns mer fräcka grejer, datumsatta, som jag avstår att informera bloggläsaren om.

26/7 kl 16:20

Sedan några timmar är vi framme i Nallo. Startade ganska blåsigt och mulet men efterhad varmare och varmare och lugnare och lugnare. Sitter nu i solgasset vid Nallo-stugan och bara njuter. Här förblir vi fast vi kom fram tidigt - före två. Vi fasthåller dessutom av olika skäl grundplanen att turen denna dag skulle få vara en "kort tur" på bara en mil och bli något av en mellandag. Kort? Ja! Med en tärande stigning på summa 325 meter.

Förra natten sov vi i stuga - så också kommande natt. Vi vilar på ett sätt bättre så. Sedan får vi se i morgon om vi går väst-syd-väst för att efter några dagar gå ut via Nikkaluokta eller väst-nord-väst några dagar plus en och landa i Abisko.

På tal om Abisko. Stugvärden i Vistas - som för övrigt visade sig känna en av mina svågrar och veta vem den andre svågern är - berättade att igår 13:30 startade ett par ynglingar sin fjälltur i Abisko. De ankom vid femtiden på morgonen till Vistas - 52 km bakom hälarna! Motiv? Träning!!

Så huvvaligen korkat!! Bara rusa! Var är njutningen??

Att gå i fjällen handlar nämligen om och ger njutning.

Dels njuter man av det storslagna - fjällen, topparna, dalarna, rasmassorna, glaciärerna, hur många nyanser av grönt som helst, himlen, molnen, solen, vinden. Dessa storslagna vyer finns och förändras hela tiden sakta medan man går.

Den långsamma förändringen ger tid till att begrunda det småslagna - små små blå blommor*, små små gula blommor**, fält med smör-blommor***, massor av smörbollar**** och mycket mycket annat.

Till detta kunde jag konstatera att en av Vistas-stugans dasslyriker varit också i Nallo. Detta inläggs andra dasspoem finns nämligen med den geografiska benämningen ändrad prydligt präntad på vänstra väggen i mittendasset*****.

26/7 kl 20:30

Stugan börjar nu fyllas. Fler än på förra stället.

Timmen känns sen. Trots att klockan inte är 9 än.

Vad gäller läsningen - och översättningen - av Johannes på/från grekiska har jag idag under eftermiddagen arbetat mig fram till och med rättegången inför Pilatus - till och med 19:16. För att inte detta inlägg skall bli ännu längre skriver jag tankarna utifrån detta i ett separat inlägg under kategorin exegeten bräker och med den till den kategorin hörande bilden. Det inlägget ger jag rubriken exe-geten bräker - höghöjdsfunderingar utifrån rättsligt lågvattenmärke.

Nu stänger jag skriv(k)lådan för ikväll.

*  Frun vet namnet.

**  Frun vet namnet.

***  Jag kunde!!

****  Kunde en sort till!!

*****  Ett annat exempel på betraktandet av det småslagna