stigstrombergsson

Sommarens OS-tider och att inget annat händer gör att jag inte upplever vare sig driv eller behov av att blogga högfrekvent. Nu har det blivit onsdag och jag väljer att ge några noteringar om en del av det senaste och annat.

Det blev en hjortrontur till. Det är ett bra år för de bären. I Lokala Världsbladet kan man läsa om utländska bärplockare som drar in 25 kilo per dag. På ett ställe en var det en som fick sig mer än 50 i baljorna. Vi är inte sådana extremer. En andra tur om lördagen gör att vi har nu runt 15 kilo i frysen – vilket i dubbel mening är gott.

Jag var roligare förr. Enligt egen uppfattning, alltså. Vad andra kan anser i saken är hemligt åtminstone för mig. Insikten i detta slog mig när jag snabbläste min första bok, den som bestod av en massa blogginlägg vårvintern, våren och försommaren 2018. Det jag då gjorde var att så gott som varje dag skriva om ett Bibelkapitel. Serien kom att heta p minus och kan tillsammans med en del annat läsas på bloggen med start i slutet av mars just det året. Av texten att döma måste jag själv ha tyckt att det jag gav mig i kast med var inspirerande. Kanske inte så svårt då det ju helt och fullt var soloåkning utan någon tydlig målgrupp i tankarna.

Min andra bok – INGEN BOKBOK som jag berättat om förr – består av utskrivna muntliga föredrag där jag i pratögonblicken hade en tänkt målgrupp – de som är med i Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21. Kanske gjorde det mig mer fokuserad och allvarligare. Inte tungsint men allvarligare. Vad som i detta är gott eller inte kan jag inte bedöma.

Jag läste om den lilla pocketboken Från helvetets brevskola av C.S. Lewis, han som också skrev om Narnia och lejonet Aslan. Om den korrespondenskursen i djävulskap har jag berättat förr – här. Det som fick mig att ta fram boken igen var en artikel i Kyrkans Tidning om det är nödvändigt för en människas tro att man finns i en församling tillsammans med andra eller om man kan tro själv i sin (digitala?) ensamhet. Jag har inte tidningen utan såg den via Facebook på nätet. Texten var bakom så kallad betalvägg så den fick jag mig inte till livs men kommentarsfältet kunde jag ta del av. Jag säger att flera som kommenterade har lurats av Onkel Tumskruv till en självgod åsikten att man inte behöver folk att dela tro och liv med och en snål hållningen att inte vilja stå till förfogande för andra. Tyvärr finns boken (inte nu) i lager men går naturligtvis att låna å något kommunalt biblioteket eller privat. Innehållet om kampen mellan ont och gott är mycket gott.

Om det för något gott med sig att läsa om Latinamerikansk befrielseteologi vette kissemissen. Helt klart stimuleras en del tankeverksamhet, inte minst inför kyrkovalet senare i höst då medlemmar i etablissemanget i konkurrens med varandra skall söka erövra platser för inflytande och maktutövning i den kyrka de kallar ”sin”. Hur de inflytelselösas kyrka skall formas finns dock väldigt få tankar om hos etablerade kyrkopolitiker och – tyvärr – i kyrkliga arbetslag. Inte gott.

Jag hittade glasögonen. Klart gott. Hade haft dem på näsan när jag från stående i vattnet dykdoppade mig på badstranden. Försiktigt trevande med fötterna återfann brillorna.

Så till sist: Lilla Lisa 4 år (med föräldrar) kom i igår eftermiddag.

Mycket gott med smått i huset!

Det var i fredags jag skrev sist. Nu är det onsdag. Att det dröjt flera dagar är väl om något ett tecken på hur sann rubriceringen var den 16:e – segt, trögt, trögare. Nu märker jag att jag funderar mer och mer över ett dilemma som växer. Utan dödskalle i handen funderar jag lite hamletiskt att ha något på gång eller inte ha något på gång, det är frågan.

Jag hade något på gång, det som blev INGEN BOKBOK. Jag har berättat om den. Om det tryckta resultatet är något meningsfullt kan jag själv inte bedöma. Att pyssla med det var kul. Pysslandet ”gav något” som man brukar säga. För mig alltså.* Faktum är att redan under Gamla testamentets tid fanns dilemmat mellan att skriva och läsa böcker. Om det var kung Salomo som skrev Bibelboken Predikaren skall hållas osagt men uppenbarligen var han (eller någon annat) tagen av skrivandets glädje. Annars hade ju boken inte blivit av. Samtidigt verkar han tycka det vara tungt att läsa sånt som folk skrivit. Han stönar ju i kapitel 12 vers 12:  Det myckna bokskrivandet (som han var en del av) tar aldrig slut och flitiga studier (av det andra skrivit) gör kroppen trött.

Det är det trögt nu. Extra trögt var det igår i rygg, knän och lårmuskulatur. Orsak? Måndagen hade tillbringats på hjortronmyr. Med acceptabelt resultat. Närmare 7 kilo.** Jag är inte superkräsen när det gäller myrarnas guld. Ogillar naturligtvis skarpt att gå och gå och gå utan att hitta ett bär men kräver inte alls att få stå på knä och ösa med bägge händerna trots att jag har hört historier om sådant. Som jag ser det är fler bär än steg man tar fullt nöjaktigt. Så var det i måndags. Det satt i kroppen igår och bären ärlagda i frysen.

OS är på gång. Strax skall jag se Sverige-USA i fotboll. Hur intressant idrott än är att betitta är det ändå inte att ha något på gång. Man gör ju inget, liksom. I soffan är man ungefär lika aktiv som att i sträck omtitta de tre Bilbofilmerna innan man ser de tre Sagan-om-ringen-filmerna. Allt finns på Netflix och är just omtittade, faktiskt sedan jag bloggade sist.

Blir det då något på gång? Något projekt – typ? Det vette kissemissen!

Känslan av att behöva ha något på gång växer – men jag vet inte vad. Just för idag är det inte mer än just fotbollen och att jag fått förtroendet att leda Veckomässan i kyrkan kl 18.30. Inför den har jag lösa funderingar kring transfiguration och transsubstantiation – men kanske är det bara är en fånig ordlek.

* På samma sätt var det 2018 på våren när jag här i bloggen gav mig hän i inläggs-serien P minus och sedan under hösten transponerade de skriverierna till ett tryckt alster i begränsad numera oåtkomlig upplaga.

** Mogna hjortron mäter man i vikt, inte volym. Har man stor hink och det skulle finnas massor med bär blir det i alla fall aldrig mer är 6-7 liter som bara väger mer och mer allt eftersom bären i botten blir mos.

Mycket är segt som en femårsplan!*

Den bok jag nu läser om – nämnde den för 1½ vecka sedan i slutet av inlägget en vänsterspruta till – är seg. Eller så är det jag som är seg. The option of the poor in Christian Theology är en antologi med flera uppsatser av olika författare som alla diskuterar, filosoferar och teologiserar kring fattigas och förtrycktas betydelse för kristen tro och kyrkligt liv. På ganska avancerad engelska dessutom. Inga enkla saker. Utgångspunkten hur det är/var i Latinamerika är inte heller direkt möjlig att flytta till Skandinavien nu men ändå finns släktskap. Tre sidor räcker för att jag skall sitta i funderingar och grubblerier kring vad jag tycker mig se och inte se, kring vilka som styr, påverkar och vilka som är om inte fattiga och förtryckta så i alla fall inflytelselösa här där jag finns. Ibland skriver jag i telefonen något som kanske hamnar här på bloggen. Segt är det i alla fall.

Min egen INGEN BOKBOK – jag har berättat om den i tidigare inlägg – är också en segdragen affär. Åtminstone vad gäller avyttringen av de 50 ex jag vågade beställa. Jag har 47 kvar. Förhoppningsvis beror detta på att jag själv varit seg. Jag har ännu inte gjort något för att försöka lura andra att införskaffa den. Ett ex har jag i alla fall gjort till mitt eget och två har jag skickat till ett par gamla kompisar. Med resten avvaktar jag.

Coviden är också en segdragen historia både konkret och mentalt. Ute i världen härjar pandemin i stegrad fart men här hemma i välfärdsstaten är den konkreta smittan nu mycket låg. Mer är hälften av folket har fått sina sprutor och tester visar att antikroppar håller sig åtminstone ett år och funkar även på den nya delta-varianten av viruset. I det konkreta gäller ingen seghet och restriktionerna lyfts – under uppmärksam bevakning.

Mentalt verkar det dock här och var vara lite segt. Nu tänker jag på hur kyrkor och församlingar agerar eller i alla fall förefaller agera vad gäller olika verksamheter. Eller inte. Visst! Jag vet att det är semestertider! Det finns andra nedstängningsfaktorer än Coronan. Jag är ju inte helt dum i huvudet. Men det verkar i alla fall segt vad gäller driv och tankar på hur tingen skall kickas igång om en månad och framåt. Jag anar att detpå de flesta håll finns åtminstone en del femmånadersplaner vad gäller gudstjänster och kyrkliga handlingar** men tycker mig se att man i mångt och mycket på flera håll gör sig onödigt extra seg och försiktig. Jag kan ha fel och jag hoppas jag har fel när jag ibland befarar att man när risker och faror klingar av ändå mentalt segar sig kvar i rädslor och farhågor man vant sig ha.

Allt i tillvaron är dock inte segt!

Jordgubbarna mognar i trädgården. Blåbär och hjortron i skog och på myr. Värmeböljan som dominerat – och gjort en seg – verkar ha bränt ut sig. Personer på geografisk distans men i känslomässig närhet siktar på omlokalisering men det bara antyder jag här och nu. Troligen kommer att berätta mer om sådant framöver – om planer går i lås och hur.

* Här skall man missförstå mig rätt. Jag har inget i princip emot femårsplaner. Tror till och med att sådana är nödvändiga för att saker skall växa fram och ting skall förändras. Ett företag som tillverkar bilar behöver planer på lång sikt. Man kan där inte i augusti starta funderingar kring vilka modeller man känner för att mecka ihop nästa år. Kommuner, regioner, stat, försvar, skolor och vad som helst annat – till och med församlingar i Svenska kyrkan – behöver långsiktiga linjer. Man behöver vara medveten om vart man vill nå och hur man avser bängla sig dit. Tvära marknadskast och klämkäck spontanitet kan inte vara allenarådande även om sådant – kallas ofta att vara pragmatisk – också måste till, inte minst när det behövs kompromisser med andra för att något över huvud skall kunna röras ur fläcken.

På rent individuell nivå är studievägaroch utbildningar femårsplaner. Relationer och föräldraskap slår tidsgränsen rejält. Som extremfall i detta sista kan nämnas att den tidigare presidenten i USA, Jimmy Carter född 1924, nyligen firat 75-årig bröllopsdag.

** Med kyrkliga handlingar menas främst Dop-, Vigsel-och Begravningsgudstjänster.

Det här blir ett kort inlägg.

Nästan inget alls.

Innehåller bara korta punkter.

Den näst sista viktigast.

Liksom bilden.

• Regeringskrisen är över. Åtminstone i den fas den varit i. Borgerligheten fick inte till det trots löftesbrotten från valrörelsen senast.
• EM i fotboll är över. EU vann. Bra tycker jag. Gillar dock inte straffläggningar för att avgöra. Föreslår evig förlängningstid fram till mål och sedan fem minuter till. Gärna 7-manna.
• Värmeböljan böljar vidare. Ryssvärme! Rena rama Putin-hettan. Folk går lätt klädda men ingen blir generad. Bara jordgubbarna rodnar.
• Coviden mattas av och Norrbotten är på nytt normalsvenskt. Nya lättnader av restriktioner från och med i morgon.
• Kyrkovalrörelsen har inte startat. I alla fall inte lokalt. Om det blir någon.
• Lilla Ava fyllde tre år igår. Mormor och morfar – alltså vi – givetvis på plats tillsammans med alla andra närboende släktingar.med närboende räknas i Norrland tillochmed Umeå-trakten.
• Djupare funderingar än ovanstående finns. Bloggningar i sådant kanske kommer.

Igår kväll for lilla Ava hem till Unbyn, hämtad av sina föräldrar. Om torsdagen kom hennes hulda moder förbi och lämnade henne att ta hand om mormor och morfar och hålla dem på tårna. Oss alltså.

Hon är bara så kul. Leka, bada, prata, läsa, pyssla, äta och på kvällen stupa i säng. Hon alltså. Hon är fjärde barnbarnet och innan barnbarn fanns fyra barn i kåken. Vi gamla har ju när allt kommer omkring en viss rutin. Nu har den lilla farit och det är tyst i huset. Och hyfsad ordning.

Rubriken går tillbaka på ett talesätt – Snålheten bedrar visheten. Jag googlade för att se var det myntades eller av vem men hittade inget. Att det är sant har jag dock ännu en färsk erfarenhet av, nu i anslutning till den bok i 50 ex jag tidigare berättat om.

Att framställa den var ganska enkelt. I ordbehandlingsprogram fanns och skapades text som jag lade in genom ett ett verktyg på nätet – i mitt fall en göra-bok-funktion som heter Solentro. Där funkar det så att när man redigerat och hållit på och är nöjd med vad man ser i funktionen Granska klickar man vidare till en prisberäkningsfunktion där priset beräknas utifrån boktyp, storlek och antal. Närman bestämt sig kan man sedan beställa och betala.

En möjlighet jag hoppade över var att först för runt separata 150 slantar få mig en pdf-fil enbart. Den kanske jag själv kunnat lägga på nätet eller åtminstone ha som ett korrektur-ex. Jag gjorde inte så. Tyckte jag kunde spara det utlägget.

Jag har fått 50 tryckta böcker. Redan på omslaget fann jag ett litet men i alla fall irriterande tjyckfel. Jag har nu noga läst en bok – förutsätter att de 49 andra är likadana – och funnit några några fler inte jättesynliga eller betydelsebärande småsaker som dock hade eliminerats med en mer korrekt korrektur.

Det finns inte på varje sida, bra lite dåoch då. Inga tokfel men lite osnyggt. Vanligen verkar det bero på att mellanslagstangenten i min dator är litetrög – den här meningen gav ett exempel till. Med det bildas lite oestetiska sammanskrivningar. Det är allt.

Om jag någon gång gör en bok till – kring vad har jag inga idéer – kommer snålheten inte att bedra visheten. Inte heller om det osannolika skulle ske att INGEN BOKBOK skulle behöva tryckas i fler ex.

Det var i november förra året det hände sist, alltså att jag här på min blogg publicerade en lätt bearbetad form av mitt manus för förkunnelse i en gudstjänst. Som pensionär och i Corona-stängningens tid har det inte blivit något sedan dess – men nu kommer något.

I eller utanför Älvsby kyrka skulle det idag firas en nattvardslös gudstjänst jag i dessa semestertider blivit ombedd att leda. Den grupp ungdomar som med gudstjänsten avrundade sitt arbete i Sommarkyrkan hade valt psalmer och läste texterna på Sjätte söndagen efter Trefaldighet. Det blev noga räknat Tredje Moseboken kapitel 19 verserna 1-2 och 13-18 samt Matteusevangeliet kapitel 5 verserna 20-26, den sistnämnda på både engelska och svenska. Min uppgift var att hålla en – som det heter – predikan. Det gjorde jag inte. Jag höll två halva – typ.

Vi var inne i kyrkan. En tid har det varit väldigt varmt och gassande sol men i natt och denna söndagsförmiddag kom vatten och muller. Åskar (stavat med å) beslöt att vi skulla hålla oss under tak. En gudstjänstfirare – ett barn – ritade bilden av vaktmästare och präst. Bilden blir större om man klickar på den.

En halv Predikan till att börja med – som Beredelse:

Förra söndagen läste man i kyrkan om hur Petrus blev en av dem som följde Jesus. Jesus hade lånat hans båt som talarstol. Som tack för lånet av båten föreslår Jesus att de ska kasta ut näten på en annan plats. Proffsfiskaren Petrus, besviken på fiskenatten inte gett ett liv är skeptisk men säger: Eftersom du säger…

De får en massa fisk. Och mot egen – och andras? – uppfattning om hans lämplighet rekryteras Petrus av Jesus och blir en efterföljare.

Efterföljelse är temat idag. Hur människor som personer och i grupp skall följa Gud/Jesus. Texter vi skall lyssna till berättar hur, både i princip och i detaljexempel.

Jag är helig, ni ska vara heliga.

Det är en av principerna, själva principen. Finns utsagd i GT-texten.

Annorlunda sagt: Du är skapad till Guds avbild, avbilda då Gud!

Människan är skapad till Guds avbild. Inte fysiskt. Mer vad gäller karaktär. Det lanseras oftast som något fint. Och det är fint. En särställning i skapelsen, en speciell Guds-närhet. En förmån. Något positivt.

Egentligen åxå obehagligt! Avbilden – jag och du – skall ju avbilda. Gud sa ju Jag är helig, ni ska vara heliga. Alltså vara som Gud är. Exempel: Omutbart rättvis utan hänsyn till person. Totalt villig att offra till och med sig själv. Fylld av kärlek till sanningen. Extra mån om dem som är utsatta – i Bibeln ofta med exemplen änkan, de faderlösa och invandrarna.

Hade det inte varit bekvämare om Gud skapat oss till att delvis likna Gud? Då hade orden blivit: Jag är helig, ni behöver skärpa till att vara hyggliga. Och vi hade bekvämt kunnat säga: Lite skillnad måste det ju göras på folk. Man måste ju se om sig själv först. Lite osanning får man leva med. De som saknar trygghet får söka den någon annanstans än här – änkan, de faderlösa och invandrarna.

Nu gäller det obehagligta. Guds gåva till oss är att likna Gud. Guds krav är samma sak.

Guds lust att förlåta är OCKSÅ kvar. Därför kan och får vi nu be om förlåtelse för alla olikheterna mellan oss och Gud. Vi ber...

Andra halvan av PREDIKAN:

Nu har vi lyssnat till Jesus. På två språk.

Det står fel i Bibeln! Helt fel! Inte i själva texten, det Matteus skrev att Jesus sa och som vi hörde. Där är det rätt. Felet är ett annat. I en Bibel har översättarna satt rubriker som inte finns i själva texten. För att visa på indelning i stycken, innehåll osv. Där blev det fel. I min Bibel står rubriken: Jesus skärper lagens bud.

Det gör han inte alls! Han pratar om hur man skall föstå budet Du skall inte dräpa. Han visar att det handlar om mer än att bara slå ihjäl någon – också om ilska, hånfullhet, förbannelser. Inte heller i resten av 5:e kapitlet då Jesus pratar på samma sätt om andra bud – äktenskapsbrott, skilsmässa, löften och ed, motsättningar och att älska sin medmänniska skärper han buden. Läs det hemma i Matteus 5.

Jesus skärper inte buden trots att han ”pratar i trappor” och det verkar så!

Han visar bara på att det handlar om mer än hur man gör, också om hur man låter och känner. Till och med hur man är och det är ingen skärpning. Snarare en in-skärpning av vad buden alltid, också när de gavs genom Moses 1300 år innan, syftade på. Principen jag nämnde i början: Jag är helig, ni ska vara heliga.

Eller med Jesus ord i slutet av kapitel 5: Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.

Principen är densamma, detaljexemplen andra och fler. Som ger en påminnrlse om att Gud blir besviken, t o m arg, när vi fuskar.

Först: Detta är något för varje enskild. Som skall och vill vara efterföljare.

Varje individ har att brottas med detta. Gud som vill att vi följer säger hur.

Sedan: Detta är något för det gemensamma. När Jesus sa det han sa sa han det till folk som var samlade, till några ”ni” – ett flertal! – som samlats kring honom. Inte bara individer utan också en församling – som vi! – har därför att brottas med vad det är att vara efterfökjare i vår tid, på vår ort, i vårt sammanhang, vad Gud/Jesus vill. Här är det viktigt att låta Ordet påverka och låta sig påverkas av Ordet..

Till sist: OBServera ledet efter i efter-följelse. Jätteviktigt!

Det var, i Gamla testamentets tid, inte så att de som först levde rätt fick tillhöra Gudsfolket. Tvärtom! Gud hade först skapat sitt folk när de befriades av Gud ut ur Egypten. Därför, för att Gud gjort detta först, skulle de vara efter-följare.

På samma sätt är det för oss, dig, mig. Det är inte genom att först leva, tänka, vara rätt som vi meriterar oss för Gud, Gud gjorde det först genom att som människan Jesus, den han är och det han gjorde, skapa möjligheten för oss att få förlåtelse, att bli av med vår, din och min o-helighet.

Gud gav oss det först när vi döptes – jag var inte medveten – och så kopplades ihop med Jesus. Gud/Jesus agerade först!

Och vi följer. Inte för att bli Guds utan för att vi blivit. Vi är och skall vara efter-följare. Som enskilda. Som grupp och som församling. Med Guds Ord ringande i öronen: Jag är helig, ni ska vara heliga.

Nu är de här. Alla 50. Packade i en kartong uthämtad på OKQ8.

Vad? Svar: INGEN BOKBOK – Några Bibelstudier i Coronans tid.

Jag har berättat om saken här och här.

Grubblingar jag nämnde i de inläggen har slagit till igen men nu i muterad form. Det pratas ju mycket om varianter och mutationer i dessa tider. Stilla undrar jag om det är en delta-fundering eller kanske epsilon-variant jag har i sinnet. Känner jag mig själv rätt har jag i vart fall (ännu) inte nått ett omega som slutligen skulle sätta p för alla funderingar fram och tillbaka.

Frågan och tankemalandet gäller både konkreta och lite smått principiella saker. Jag tar principen först.

Vem äger egentligen innehållet? Är det församlingen? Det är ju delar av dess Bibelstudier som fått en skriven form. Eller är det jag som hade förtroendet att ansvara för verksamheten och som drabbad av skrivklåda på eget initiativ helt oombedd gav joxet en skriven form?

Att de i någon mening är mina fattar jag. Hushållsekonomin belastades av ett utlägg för att få fram de 50 i kartongen och det leder till den konkreta frågan: Hur jag ska slippa traven? Bli av med den? Jag behöver ju inte 50 ex av en bok jag har manus till i datorn. Vilka vägar och/eller kanaler står till buds för avyttring? Till vem eller vilka?

Enklast (för mig) vore om församlingen (eller en eller flera andra instanser) köpte av mig summa 40 ex för något ändamål de kan ha. Kanske för att ge bort eller i sin tur via bokbord eller på annat sätt prångla ut. Kanske kan den användas i enkel studie- och samtalsverksamhet i små grupper/celler – boken innehåller kortfattade förslag i den riktningen. Skulle så ske skulle jag bli löst från kroken – typ.

Alternativet är att jag privat kränger 40 ex för att den vägen söka få tillbaka lejonparten av det ekonomiska utlägget. 140 spänn plus eventuell frakt skulle faktiskt ge mig det mesta i retur. Kanske skulle det gå. Alldeles säkert blir det rörigare. Alla kanaler och kontakter jag har kan till exempel inte användas. I någon eller någras ögon kan det verka osnyggt med ”privata affärer” genom församlingens verksamhet eller info-kanaler – även om det inte innebär någon profit. Skall rent vara rent blir jag liksom hänvisad till mina egna vägar typ egen blogg och Facebook (samt rent skvaller).

Nu finns den ialla fall (med en del små tryckfel) till salu i den fysiska världen.

Och i mitt inre ljuder frågan: och nu då?

Det pratas mycket om sprutor nu. När man möter folk byter man uppgifter om i vilken omfattning man blivit besprutad mot Covid. Alla jag känner är inte vaccinerade. Ännu. En del är för unga och har inte nått sitt datum. Ingen – jag säger INGEN – i min närhet är så argument- och faktadöv att den vägrat eller kommer att vägra vaccin mot Coviden. Det tyder på att jag omger mig med sakligt folk.

Det pratas politik också. Och politiker pratar inte alltid alltför sakligt. Regeringen föll men de som fällde ställde inte upp ett mandat-matematiskt trovärdigt alternativ trots att en del i borgerligheten hittat ny alliansvän – och svek dem som 2018 röstade L, KD eller M. Partiledarna – en är ny – virrar i frågan om kursändringen i förhållande till SD och får klä välförtjänta skott. Det är dock lite orättvist att göra bara de tre till löftesbrytare. Alla – jag säger ALLA – riksdagsledamöter för fotbytarpartierna valdes på löfte om ”gräns högerut” och sviker sina ord om de nu samverkar med SD. Riktigt hade varit att leva efter den gamla parollen Håll gränsen! fram till valrörelsen nästa år och då proklamerat att de öppnar för att acceptera den politiska invandrarfienligheten. Dubbla budskap och tvetydig moral är vad det i stället handlar om.*

I skrivande stund verkar det bli att S-MP-regeringen kommer tillbaka. På onsdag avgörs om fler i riksdagen säger Nej än de som säger Ja eller inget alls. Hur det sedan blir i höst med budgeten är en annan fråga. Där måste fler rösta Ja än de som säger Nej eller avstår. Hur som helst verkar extraval inte bli aktuellt just nu. Jag tycker det är bra. Det är ju ordinarie val om ett år där partier bytt positioner, kompromissar och agerar.

Vad gäller Coronan har jag tagit två shotar. Kanske behövs längre fram en till för att boosta effekten. Vad gäller politik och ideologi fick jag goda värderingar hemifrån och har sedan på eget ansvar sett till att ha fortsatt motståndskraft mot högeridéer och annan stelkramp. I märgen tycker jag det är mer rätt att vara solidarisk än solid och arisk. Jag anser att det gemensamma måste gå före det själviska.

Alla åsikter behöver underhåll så nu håller jag på med en vänsterspruta till – i form av en eller två böcker. Det är omläsning på gång 10 år efter förra varvet.

Vad som är först, hönan eller ägget, är inte gott att veta. Jag känner till folk som har politiska uppfattningar (vare sig de lutar åt höger eller vänster) och som sedan i teologisk litteratur söker bekräftelse för det de tycker. Jag känner också till – och vill själv vara en sådan – dem som hellre först söker att brottas med Bibel och teologi och kanske låta det dra åt ett politiskt håll. Därför läser jag nu om de böcker jag berättade om på denna min blogg – här och här – väl vetande att de ger mig en vänsterspruta till.

* Ett annat dubbelt budskap kanske värt att blogga om någon regnig dag – alltså inte dessa dagar när det är näst intill plus 30 i skuggan – är vad som ramlat ur munnen på KD-ledaren i förtalsfrågan. Hon erkänner att hon gjort fel men tycker inte hon gjort fel. Första tanken som inställer sig är vart det Jesus sa tagit vägen. I Matteus-evangeliet kapitel 5 vers 37 finns repliken: Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.

Ser man till sakfrågan – om det är fel att säga något negativt om någon även om det sakligt är sant – kan man fundera teologiskt. Gör man det finner man en skillnad mellan luthersk etik kring åttonde budet och ser att den kan skönjas i den svenska lagstiftningen om förtal, och den mer reformerta fundamentalistiska ordfixeringen kring sanning som man kan återfinna i anglo-amerikanskt juridik. Men det bloggar jag inte om mer än att jag tycker Luther är bättre än Calvin.

PS. Ett PS brukar komma sist men nu blir det en uppmaning allra först.

Sök på Sveriges Radio upp Sommar i P1 från den 28:e förra månaden – här. Karin Bodin, vd för Polarbageriet, berättar bra. DS.

Jag har läst ett par böcker (till). Givaren var en kvinna. Författaren är en kvinna men en annan. Fick böckerna av Primärhustrun när jag fyllde år.

Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender och Därför demokrati – om kunskapen och folkstyret är titlarna. Filosofen och akademiledamoten Åsa Wikforss – det ska vara två s i slutet! – är författaren. Omfången är på cirka 260 och drygt 300 sidor. Innehållen både överlappar och kompletterar varann.

Alternativa fakta skrevs först, strax innan president Trump. I den boken är det en hel del vettig filosofi och viktiga men kanske lite tråkiga funderingar om till exempel vad som är sanning, fakta, övertygelse, åsikt, värdering och så vidare. En massa ting att behöva kunna skilja på i diskussioner och debatter både vid köksbordet och i politiken. Hur vi människor fungerar som individer och i grupper tröskas också igenom liksom mycket annat. Att man egentligen blir dummare och mer snävsynt av att byta åsikter med dem som tycker likadant som en själv är till exempel ganska självklart, så också att förståelse och argumentation skärps och slipas i tankebyte med tänkare som tänker olika. Väl värt att tänka på vare sig man är makthavare eller inte. Hon går också igenom hur både nya och gamla medier fungerar i uppfattnings-branschen. Alternativa fakta är en bra bok men har bristen att den kom ut 2017. Sedan dess har ju mycket hänt.

Därför demokrati kom ut tidigare i år. Den fyller tidsmässigt ut bristen från den första boken. En hel del av filosofi- och begreppstugget får man sig tilllivs men inte lika mycket – vilket är den bokens lilla brist. Hon är inte lika ingående utan hänvisar vad gäller sådant till sin tidigare bok.

Var för sig har de alltså var sin brist men tillsammans ger de en bra och näst intill filosofisk övergödning i analyser av hur högerpopulismens ogräs förökar sig i Sverige, Europa och USA. Orden övergödning och ogräs i förra meningen är inte Åsa Wikforsss – här blev det tre s! Jag la dit dem och de får stå som exempel på hur jag (och andra) skruvar in känslomässiga värderingar i faktaredovisningar. Bedrägligt men effektivt.

Som jag ofta skriver om böcker jag skriver om: Läs dem! Du blir inte dummare!

PPS nu på rättplats, som ett tillägg: Norra delen av fäderneslandet har värmebölja. Plus 28 just nu. I förrgår innebar det kort promenix till badstranden 500 meter bort. 16 grader i älven. Jag vadade, hustrun badade. Hon rentav doppade sig och hela huvudet. Igår blev det tripp till smärre sjö i stället. Där blev det dopp i böljan också för mig. Hur det blir senare idag återstår att se. DDS.

I den stundtals märkliga Facebookgruppen Prästkollegor såg jag för ett par dagar sedan en länk till en regionalt radionyhet. Jag lyssnade inte på reportaget men läste denna text (och en del "kommentarer"):

Sedan mars 2020 har inte nattvardsgudstjänster genomförts inom Svenska Kyrkan Västerås, men nu är det dags igen. Domprost Daniel Eklund ser fram emot att återigen fira nattvard, som är en central hörnsten inom den kristna tron.

Jag tänkte – man må tycka ouppfostrat och vulgärt:

Vad i helv…! Hur faderattan kan man som präster bara få den månadsrasande idén att i 15 månader helt stänga av folk från Nattvarden? Finns ingen ryggrad nedom kragarna?

Sanningen att säga vet jag inga detaljer i saken. Västerås ligger bara SÅ ocentralt. Kanske hade man kompensatoriskt system och erbjöd i massiv kampanj familjevisa nattvardsfiranden i hemmen eller drop-in-mässor i kyrkor eller något liknande. Kanske inte. Rejält upprörd blir jag i alla fall av blotta misstanken att folk som är vigda till präster – och med sin biskops goda minne eller stöd? – i långt över ett års tid flagrant skitit i att göra sin plikt – om än under ett pandemiskt år. En del kommentarer – jag vet inte om de kom från Västerås stift eller från annat håll – visade att man på en del håll upprätthållit nattvardslivet. Det tycker jag är bra. Jag tycker dessutom att det var intressant att ingen kommentar kungjorde en inställningen till försvar för den gjorda inställningen. 

Också i mitt norrbottniska närområde finns menigheter som, om jag fattat rätt, redan våren 2020 gjorde som i Västerås. På andra håll har man här och var hittat andra lösningar och gjort det möjligt för folk att fira Mässa på smittsäkra sätt. I andra sammanhang i närheten och i lokalförsamlingen slog embargot till först i månadsskiftet november-december förra året vilket innebar, med undantag för Skärtorsdag, ett interdikt – googla på ordet! – i ett halvår. Det var illa nog! Tack och Lov börjar man nu öppna upp – om än onödigt försiktigt.

Jag kräver mer av präster!

Jag både ser och vet att många, också bland dem som kallar sig (och av andra kallas) kyrkfolk, anser att nattvard inte behövs vare sig för egen del eller andra människors. Jag ser och vet sådant men begriper det mindre och mindre ju mer åren går. Jesus har ju startat Nattvarden! Han har också uppmanat till saken! Då kan den väl inte vara onödigt. Eller farlig.

Jag tycker det Jesus gjorde och sa är en viktig aspekt, mycket viktigare än vad folk i allmänhet och en del kyrkfolk i synnerhet än kan tycka. Det betyder att jag kräver mer av präster. Jag menar till och med att Gud kräver mer av dem/oss som tagit emot uppdraget att förvalta och ge det Gud/Jesus ger och lovat. Vill man ha lite pepp i frågan kan man läsa Gamla testamentets sista bok, profeten Malaki. Den är kort, bara tre sidor i en Bibel. Läs den och fundera över om Gud (på 400-talet före Kristus) var så barsk mot präster som  slarvat med det Gud ordnat genom Moses som bara var profet, hur barsk blir då inte tonen mot dem/oss som slarvar med det som Sonen Jesus skapat och instiftat?

Är jag överdrivet nedsättande och misstänksam om prästers svek?

Är jag oförstående? Har jag missat något?

Kommentarsfältet är öppet...