stigstrombergsson

Den här helgen känns verkligen inte som sista söndagen i maj. Det har faktiskt vad gäller vädret varit mer än lovligt kallt och kulet. Trevligt var då att göra en utflykt till Luleå för att underlätta för lilla Tyra med föräldrar att fira mors dag, farmors dag, mormors dag och gammelmormors dag – alla dessa med respektive medskyldiga till mödraskapet. Och som grädde på moset också en far- och en mor-bror.

Tio mer eller mindre vuxna varav bara två dagligen hemmahörandet i hushållet blev i mesta laget för en eftermiddagstrött liten tjej som i stället för att bedriva verksamhet med spring, klätter eller annan äcksjön helt sonika valde att vila sig igenom det mesta av kalaset. Klickar man här kan man avnjuta trekvarts minuts småbarnssömn.

Inom ramen för Svenska kyrkans grundkurs vid Älvsby folkhögskola ägnas en del av arbetet kring tankesmideri om hur församlingar i Svenska kyrkan fungerar och kan tänkas fungera. Deltagarna har var för sig och tillsammans visioner och erfarenheter som tillsammans med en del annat ligger till grund för arbetet med att utforma vad som kan och behöver göras i den fiktiva församlingen Dyträsk. Vad den nuvarande kursomgången – på ½ fart och modifierad distans – tänker och kommer fram till kommer jag inte att avslöja här.

Här och nu inbjuder jag denna bloggs läsare att genom kommentarfunktionen göra samma sak som kursen på skolan: utveckla församlingslivet i Dyträsk. I detta tankearbete är du som läser dig själv, ingen annan. Har du ringa eller ingen kontakt med församlingsliv ber jag dig fantisera som en sådan men boende i Dyträsk. Är du kyrkligt eller frikyrkligt aktiv är det exakt vad du är men just i Dyträsk. Är du präst eller annat slags kyrkproffs – sådana finns i läsekretsen – är det just den funktionen du har i Dyträsk.

I tanke- och kommentarsmideriet finns några allmänna förutsättningar: 

• Enligt Kyrkordningen – Svenska kyrkans regelverk – har församlingen syftet att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.
• Enligt samma regelverk är församlingens Grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission*.
• I Kyrkoordningen står också att alla döpta – personal, förtroendevalda, män och kvinnor i församlingen – tillsammans har ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd.

 Vad gäller Dyträsk är en del förhållanden speciella: 

• Det är på grund av att man i Dyträskberget öppnar en ny gruva och att man i ett område inte långt därifrån avser bygga 800 vindkraftverk som ett helt nytt samhälle kommer att växa upp – tätorten Dyträsk. Det närmaste sedan gammalt etablerade samhället Vankelboda har 700 innevånare och dit är avståndet 3 mil. Till kommunens huvudort Gladköping är det drygt 6 mil.
• Dyträsk planeras stå klart hösten 2012 då drygt 5000 personer flyttar in – 2000 i lägenheter varav 500 i enrummare, 3000 i villabebyggelse.
• En ”Församlingstomt” är tilldelad av kommunen. Budget medger eventuella byggnationer för 10 miljoner.

I Dyträsks nybildade församling finns alltså du sådan du är med erfarenheter, åsikter och roller.

Hur kan och bör Dyträsk församling formas från scratch? Svårare är inte frågan.
Vilka visioner kan man ha för församlingens liv och arbete 2017?
Vilka mål kan man sätta upp, vilka vägval och prioriteringar görs?
Vad ska, bör och kan man göra?

Välkommen att via kommentarerna ”tycka till”!!

Nu är det fredag eftermiddag och jag är till sist hemma efter en skapligt välmatad vecka. Om någon timme bär det iväg igen men då handlar det inte om något mer arbetsrelaterat än en personalfest. Vi jobbar inte – eller förväntas inte jobba – men det är jobbarkompisarna jag skall umgås med över en bit mat och en och annan pilsner samt säkerligen någon form av förnöjelse.

Jag var till Kalix tidigare i veckan – förbikörande omnämnt i onsdags. Uppgiften där vad att hålla ett föredrag om Bibeln, dess tillkomst, enhet och röda tråd(ar). Tjugofem personer var på plats för de cirka 45 minuter som programmet skulle ta – sedan kaffe, snack och andakt. Bibeln på 45 minuter är inte enkelt. Finns ju så mycket att säga. Tempot blev därför ganska högt – särskilt med tanke på att den Kalixdialekt de flesta åhörare använder sig av dagligen minsann inte är känd som turbotungeintensiv. Det är ju iii Kaaaliiix maan taalaar såå saakta att personer med rötterna där inte kan bli radio- eller TV-kommantatorer till andra idrotter än schack eller travtävlingar för fjärilslarver. Miljöpartiets just avgångne språkrör Peter Eriksson är från Kalix. Inte vet jag om han egentligen fått så mycket sagt i riksdagen men jag gissar att protokollen nog säger att han haft ganska mycket talartid.

Igår torsdag var det så friluftsdag med en massa trevliga aktiviteter på Selholmen – Älvsbyn gamla festplats*. Sedan jag redigerat 90-talet bilder från evenemanget kan jag inte annat än slås av vilken verksam integrerande miljö en folkhögskola utgör. Här menar jag integration av födda svenskar (som till exempel jag) och nya hitflyttade eller hitflydda landsmän/kvinnor (in spe). Jag har bilder av ”lag” om 6-7 personer som tillsammans kommer från 5-6 länder – och alla dessa jobbar, skrattar, hjälps åt. Både förbrödring och försystring av gediget slag. I andra studiemiljöer – högstadium och gymnasieskola – fungerar detta enligt min mening sämre då fördelningen tidigare och nyare svenskar där blir annorlunda. Utbildningen kan nog fungera likvärdigt men som integrations- och kompisfaktor blir en folkhögskolemilj svårslagen**.

Väl hemma vittjade jag brevlådan och fann bokpresentationsfoldern från bokklubben Clio. Köp- och läsklådan tilltog och vad det lider kommer notiser om sådant under kategorien Predikaren 12:12.

Bloggkompisen minstabröder – länk nere till höger – är en fena vad gäller att nosa upp intressant material och en del lägger han ut på sin egen blogg. I ett mail tipsade han mig om en artikel från The Israel/Palestine Mission Network of the Presbyterian Church i USA. Artikeln är ett öppet brev till president Obama, skrivet av en Nahida Halaby Gordon som genom livet varit presbyterian och för närvarande finns med i den kyrkans äldstekår i USA. Hon är palestinsk-amerikanska och gjorde egna erfarenheter av palestiniernas Nakba 1948.
Jag lät Google råöversätta och putsade texten till vad jag menar vara bättre svenska. Vill du läsa den i original klickar du HÄR. Den är ganska lång men ger en intressant inblick i uppfattningar hos en amerikans lobbygrupp vars röst sällan hörs.


Öppet brev till president Obama.

Jag läste med bestörtning dina tal till Utrikesdepartementet den 19 maj och till AIPAC den 22 maj 2011! Brist på uppriktighet och särbehandling är grunden för din retorik för att blidka Israel och dess vänner i USA . En sådan inställning leder inte till förståelse och fred.

Herr Obama, du förordar att "man upprätthåller Israels kvalitativt militära spets" och "förblir besluten att hindra Iran från att skaffa kärnvapen" – ändå föreslår du ett demilitariserat Palestina men ett Israel beväpnade med kärnvapen.
Du "kommer att stå upp mot grupper som Hizbollah som genomför politiska mord och försöker tvinga igenom sin vilja med hjälp av raketer och bilbomber" men ändå tillåter du Israel att varje år terrorisera, mörda och döda tusentals palestinier.
Du är "orubblig i vårt [USAs] stöd för Israels säkerhet" men ändå tycks du inte vara medveten om att det är palestinierna som desperat behöver säkerhet från Israels aggression.
Du "håller palestinierna till svars för sina handlingar och sin retorik" men ändå ger du Israel fritt spelrum att terrorisera palestinierna – riva deras hem och ta mer av den förmodade resterande 22% av Palestina till bosättningar på palestinsk mark för endast judar.

Jag instämmer i att "strategier för förtryck och skenmanövrer inte kommer att fungera längre". Det är på tiden att du erbjuder konkreta och genomförbara alternativ till Israels förtryck av palestinierna både på Västbanken, Gaza, östra Jerusalem, och inom Israel. Förhalandet av den eviga arabisk-israeliska fredsprocessen har alltid använts av Israel som ytterligare tidsfrist för att expropriera mer palestinsk mark.
Du "uppmanar än en gång Hamas att släppa Gilad Shalit som har hållits från sin familj i fem långa år" men du verkar inte bry sig om de tusentals palestinska män, kvinnor och barn i israeliska fängelser och som regelbundet genomgår tortyr.
Du säger att "Israel inte kan förväntas förhandla med palestinier som inte erkänner dess rätt att existera" trots att palestinier och många grupper har gjort exakt det vid många tillfällen. Du "kommer att fortsätta att kräva att Hamas accepterar grundläggande villkoren för fred: erkännande av Israels rätt att existera, förkasta våldet och följa alla befintliga avtal" men ändå kräver du inte detsamma av Israel som har brutit mot internationell rätt, otaliga resolutioner från FN: s säkerhetsråd och som inte erkänner Palestina som en stat.

Du kräver att Hamas måste erkänna Israels rätt att existera. Ingen stat i världen insisterar på sin "rätt" att existera. Israel vill vidare erkännas som en judisk stat. Detta är en rasistisk föreställning då den automatiskt förpassar de 22% av dess medborgare som är kristna och muslimska till en andra klassens status. Dessutom är det bara stater som erkänner varandra. Hamas är ett politiskt parti och inte en stat.
Herr president, varför begär du inte att Israel ska erkänna Palestina?

Till alla som ständigt stryker under Israels "rätt" att existera eller som insisterar på att palestinierna måste erkänna Israels "rätt" att existera och nu även att erkänna Israels "rätt att existera som en judisk stat", säger jag att det de kräver är ett accepterande av förstörelsen av det palestinska hemlandet och ett fortsatt underkuvande av ett helt folk. De säger till alla palestinier att det var "rätt" att terrorisera, massakrera och fördriva dem 1947-48, att den etniska rensningen av palestinierna innanför 1949 års eldupphörlinjer ska anses nödvändigt för att en stat utan palestinier skulle kunnat bildas. En uppföljare av denna önskan är den fortsatta utarmningen av palestinierna både inom Israel och i de ockuperade palestinska territorierna.

Regeringarna i Israel och Förenta staterna måste erkänna oförrätten mot det palestinska folket i att bilda staten Israel. Delningsplanen 1947 var mot viljan hos majoriteten av Palestinas befolkning och det efterföljande berövande av deras omistliga rätt till självbestämmande, till hem och till land var fel som måste erkännas. Att ständigt bekräfta att Israel har en "rätt" att existera är att bekräfta den moraliskt förkastliga taktiken av etniska rensningen av palestinier verkställd vid Israels bildande 1948 och sedan från 1967 intill denna dag.

Du proklamerar att "USA kommer aldrig att överge vårt stöd för de rättigheter som är universella" och att du har "respekt för minoriteters rättigheter" i Mellanöstern, men vi hör dig inte be om mänskliga och medborgerliga rättigheter för kristna och muslimer i Israel och i resten av det som finns kvar av Palestina!
Du säger att "välstånd kräver att murar som står i vägen för framsteg rivs", men jag hör inte dig kräva att Israel tar bort separationsbarriären (muren/stängslet) byggd på palestinsk mark.

Herr president, du hävdar att "USA vill främja reformer i regionen och stödja övergång till demokrati", men ändå har USA och Israel genom ekonomiska medel pressat en 2006 demokratiskt och rättvist vald regering i de palestinska områdena mot undergången.
Herr Obama, att hävda att antagonism mot Israel används som ett sätt att avleda Mellanöstern folks klagomål på sina regeringar bortser från fakta på marken. Det finns verkliga missförhållanden som den tidigare etniska rensningen av palestinier från deras land, som det fortsatta markrofferiet för att på palestinsk mark och i strid mot folkrätten bygga bosättningar som är enbart judiska, den brutala ockupationen av palestiniernas territorium, den dagliga terrorn som palestinska barn upplever särskilt i Gaza och den dagliga förnedringen av palestinska föräldrar under ockupationen.

Herr president, du demoniserar palestinierna genom att säga att de lär sina barn att hata och är terrorister, men du ignorerar skenande hat och rasism hos israelerna. När det gäller terrorism är det Israel som dödar många fler palestinier. Våld är oacceptabelt, men båda måste stoppa våldet: palestinierna ska sluta att ta till stenar och hemgjorda raketer och den israeliska armén ska sluta använda sin mäktiga och moderna arsenal till att bomba och skjuta palestinier inklusive dem som gör obeväpnat fredligt motstånd.
Herr Obama, du tycker att det palestinska folket måste ha rätten att styra sig själva och nå sin potential i en suverän och sammanhängande stat, men på samma gång karaktäriserar du den önskan palestinierna har om ett eget land som en "symbolisk" åtgärd och en önskan att isolera och avlegitimera Israel. Detta motstridiga prat avslöjar en brist på opartiskhet vilket som också framgår av från USA alltför ofta inlagda veton i FN: s säkerhetsråd till försvar för Israels förakt för internationell lag.

Herr president, när kommer du att höra palestiniernas ångestfyllda rop i längtan efter frihet från ockupationen av deras land?
Det majoriteterna av de israeliska och palestinska folken vill ha är ett normalt liv. De kan få hjälp bara genom ett starkt engagemang för sanning, rättvisa och försoning.
Med den tro och de uttalanden du gjorde i dina tal till utrikesdepartementet och till AIPAC – hur kan du, herr President, vara ett redskap för fred?

Nahida Halaby Gordon, 22 Maj 2011

For the sake of persons who speak English and have written Howard Camping at Google and that way came to this blog I have made an english tranlation of my last post howard camping 1. Google did the hard work, I modified the text. In the process some swedish expressions and puns disappeared, of course, but I still think that the text can give the English-speaking reader an idea of how I perceive "prophets" like Camping.


Actually, I had no plans writing something about the American pastor Howard Camping and his idea that Jesus should have come back yesterday. At least that the so-called rapture would have taken place May 21. That kind of predictions about the future does not interest me at all, especially when it turns out that he more than fifteen years ago was firmly knowing that the rapture would take place then.

I am not presenting his arguments and the manner in which he made his mistakes. You can find such things on other sites on the web*. I only noted that he was wrong. Jesus did not come back. If Jesus had come back yesterday, it would not have meant that Howard Camping counted correctly, only that his confused Biblical Interpretation purely randomly dotted the same day. It is a confused Biblical Interpretation. Nothing else!

The idea that Jesus will return is biblical - indisputable! In about 1 ½ weeks, we celebrate the Ascension Day and in the Bible text we always read that day, Jesus' disciples learn to know that just as Jesus disappeared from their eyes, he must come back **. We also affirm this fact in the Apostolic creed where Jesus is said to be ... on the third day risen again from the dead, ascended into heaven and seated at God Father's right hand, and from there He will come again to judge the living and dead.
That is true! His return will take place! This is not the problem!

But it is indeed möttot – a local dialectal word for stupid – when gnomes like Howard Camping by what he says to be a thoroughly life-long study of the Bible turn to speculate about what the Bible says is pointless to speculate about – when this will happen.* ** What he does is senseless and totally unscriptural.

That people then let themselfes be impressed by Howard Camping is truly odd. Allthogh I haven´t seen a single preacher or congregation-practicing Christian in Sweden taking his 21 May-thoughts seriously, but in the U.S. he has supporters – though he is shown to be a false prophet.**** And by the Internet, media and other things, his strange idea has reach the world. The believers don´t believe it, nor the non-believers, but one effect of his rampage is thet the Bible and the pastors and the thought of Jesus' return become a laughing-stock. Some laughers scoring points – sort of. Or at least think they have scoring points.*****

Another effect is that Jesus's return and the verdict – one day a reality – get wrong connotations ehen it is thougt to be the disaster of all disasters. It is not that way according to the Bible and the Christian faith, where instead Jesus's return is the last decisive effort in salvation and God's liberation of humanity.

The italicized words above from the Creed got this addition in the Nicene Creed: ... whose kingdom shall have no end. Jesus's return means that the Kingdom of God is fully established – the Kingdom Jesus introduced by his birth, his life, his death and resurrection and his ascension. Then the match is over and good and evil that are mixed today will be separated completely. That day the poor receive good news, captives will be free, blind see and the oppressed become free.******

Suffering and oppressed people throughout the Christian history have taken solace from the fact that Jesus is going to fully establish his kingdom. They have recived strength to work for the Kingdom of God which stands for: freedom, forgiveness, restitution, community, peace, etc. They have been perseverance in the fight against the anti-forces to the Kingdom of God: poverty, falsehood, violence, oppression, exploitation, discrimination, discord, hate and everything else wicked.

Confident middle- and upperclass people on the other side – those who can live as they live on the grounds that others are not allowed to live that way – has throughout history instead fallen into manners of speculation about how and when the return will take place. They have been haphazardly combined fragmentary Bibel-passages, invented numerical symbolism, made schedules and believed that they interpret the evidence as to what should happen - and always been wrong. Howard Camp is just the latest in the line.
 

Egentligen hade jag inte tänkt skriva någonting om den amerikanske pastorn Howard Camping och hans idé om att Jesus skulle ha kommit tillbaka igår. Eller i vart fall att det så kallade uppryckandet skulle äga rum då. Den sortens förutsägelser om framtiden intresserar mig inte alls, särskilt när det visar sig att han som så bestämt vet hur det ska bli för drygt femton år sedan säkert sa att det skulle bli så redan då.

Jag tänker nu inte gå igenom hur han resonerat och på vilket sätt han då resonerat fel. Referat av det finns på andra platser på nätet*. Jag konstaterar bara att han hade fel. Jesus kom inte tillbaka. Och hade Jesus kommit tillbaka igår skulle det inte betytt att Howard Camping räknat rätt, bara att hans förvirrade Bibeltolkning rent slumpvis prickat samma dag. För det är förvirrad Bibeltolkning det är frågan om hos Howard Camping. Inget annat!

Tanken att Jesus skall komma tillbaka är biblisk – odiskutabelt! Om 1½ vecka firar vi Kristi Himmelsfärds dag och i den Bibeltext som alltid läses den dagen får Jesus lärjungar veta att på samma sätt som Jesus försvunnit från deras ögon skall han komma tillbaka**. Vi bekänner också detta faktum i den sedan 100-talet vanliga trosbekännelsen om Jesus där han sägs vara ...på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida; därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Den tanken är alltså sann! Återkomsten kommer! Här ligger inte problemet!

Men det är i sanning möttot – dialektalt ord för dumt – när tomtar som Howard Camping genom vad han säger vara ett grundligt livslångt studerande av Bibeln ge sig på att spekulera om det Bibeln säger är meningslöst att spekulera kring – alltså när detta ska ske.*** Det han gör är ett meningslöst och helt obibliskt förfarande.

Att folk då tar intryck av Howard Camping är i sanning ännu märkligare. I och för sig har jag inte märkt av en enda förkunnare eller församlingsaktiv kristen i Sverige som tagit hans 21 maj-tankar på allvar men i USA har han anhängare. Fast han bevisligen är en falsk profet****. Och tack vare internet, media och annat har hans stolliga idéer blivit kända. De blir inte trodda av vare sig de troende eller dem som inte tror men en effekt av hans framfart blir att Bibel och pastorer och tanken på Jesus återkomst får ett löjets skimmer över sig. Att en del skrattare plockar poäng – typ. Eller åtminstone tror sig ha plockat poäng.*****

En annan effekt är att Jesus återkomst och domen – som en dag sker – får fel klang. Det framställs som katastrofen över alla katastrofer. Så är det inte i Bibel och kristen tro. Där ses i stället Jesus återkomst som den sista avgörande insatsen i frälsningen och Guds befrielse av mänskligheten.

De kursiverade trosbekännelseorden ovan får i den Nicenska trosbekännelsen på 300-talet detta tillägg: ...på vilkens rike inte skall varda någon ände. Jesus återkomst betyder alltså att Guds rike upprättas helt och fullt – det som Jesus kom med och införde genom sin födelse, sitt liv, sin död och sin uppståndelse och himmelsfärd. Då är matchen över och ont och gott som än är blandat separeras helt och fullt. Den dagen betyder att fattiga får goda nyheter, fångna befrias, blinda ser och att förtryckta blir fria.******

Lidande och förtryckta människor har genom hela den kristna kyrkans historia hämtat tröst ur det faktum att Jesus helt och fullt skall upprätta sitt rike. De har också fått – och får – styrka att verka för det som Gudsriket står för: frihet, förlåtelse, upprättelse, gemenskap, fred osv. De har fått – och får – uthållighet i kampen mot Gudsrikets anti-krafter: fattigdom, lögn, våld, förtryck, utsugning, diskriminering, splittring, hat och allt möjligt annat syndigt.

Trygga medel- och överklassiga människor å andra sidan – de som kan leva som de lever på grund av att andra inte tillåts leva så – har genom historien i stället hemfallit åt allsköns spekulationer om hur och när återkomsten sker. De har hej vilt kombinerat lösryckta Bibelställen, hittat på talsymbolik, gjort tidtabeller och trott sig tolka tecken inför vad som skall ske – och alltid haft fel. Howard Camping är bara den senaste i den raden.

Igår morse – fredag – traskade jag som vanligt till Folkhögskolan för att anlända dit i god tid innan morgonbönen i kapellet kl 08.10. Min vandringsväg dit går uppför en backe till den så kallade Kyrkmalmen och sedan nedför en annan backe till skolan. Det blir en promenad på mellan 15 och 20 minuter beroendet på hur intensivt jag strosar.

På väg upp mot området kring kyrkan hörde jag ett gnällande kvidande ljud. Lät som en katt som skriker. Ömmande och ihållande. Med blicken flackande och öronen spetsade för att lokalisera varifrån tjutande kom gick jag vidare och fann att det inte alls var en katt. Det var en kråka! Som lät som en katt. Satt högt uppflugen på det kors som toppar kyrkan. Och kved. Skrek.

Fötterna stannade, ögonen glodde, tankarna vandrade. Andra fågeln! På samma plats!
Sådant kan stämma till seriösa bloggfunderingar. Det är möjligt att sådana kommer med tiden. Men inte nu. Jag har varit så långrandigt seriös den sista tiden*. Nu dax för blaj!

En Kyrkspett och en Korskråka är alltså kyrkfåglar jag påtagligt noterat denna vår.

Vilka fåglar finns det mer i kyrkliga sammanhang? Känner läsaren till några? Vet läsaren till exempelatt en Bår-lärka är kvinnlig sångsolist i samband med begravningar och att hennes manliga motsvarighet kan kallas Katafalk-tupp? Jag har hört bägge orden.
Orgelspelande personer finns av olika slag – alla naturligtvis någon form av -pipare. Prästerliga Taltrastar är en väl representerad art med egna holkar, så kallade predikstolar. Fordomdags när kaftanen var ett obligatoriskt prästplagg benämndes den ibland Korp-overall och väl inne på präster finns naturligtvis olika slag av både -mesar och -skrikor. Skönsjungande sopraner kan vara riktiga Drillsnäppor men med bristande tonsäkerhet kan arten i samband med vigslar eller Luciatåg i stället visa sig vara Skräntärnor vars insatser får en att tänka på Fasan själv.

Detta var i snabb takt några så kallade kyrkfåglar. Har läsaren fler arter – antingen riktiga fåglar eller lustiga påhittigheter – står kommentarfunktionen öppen för kompletteringar.

Till sist: Vid ett tillfälle frågar Jesus sina besvikna och utmattade lärjungar om de under natten fått någon fångst när de varit ute på Tiberias sjö med sina båtar. Egentligen hade han kunnat ställa sin fråga med ett enda ord: Fiskmås?

Denna vecka höll USAs president Obama ett så kallat linjetal om situationen i mellanöstern utifrån den sista tidens händelser i flera av regionens länder. Det var ett långt tal – sju finstilta A4 i typsnitt Arial 10p – och han gick igenom regionen land för land. Talet i sin helhet är läsvärt och hittas på engelska i den israeliska tidningen Haaretz om man klickar HÄR. Allt har jag inte översatt – bara avsnittet om situationen Israel-Palestina. Då Israels premiärminister just nu är i Washington och diskuterar skaen (hårt?) blir den delen ju extra intressant.


I decennier har konflikten mellan israeler och araber kastat en skugga över regionen. För israelerna har det inneburit att leva med rädslan att deras barn kan bli sprängda på en buss eller falla offer för raketer i sina hem samt leva i smärtan av att veta att andra barn i regionen får lära sig att hata dem. För palestinierna har det inneburit ett lidande i förnedring av ockupationen och att aldrig få leva i en egen nation. Dessutom har denna konflikt kostat Mellanöstern än mer genom att hindra samarbete med säkerhet, välstånd och ökad egenmakt för vanliga människor.

Min förvaltning har arbetat med parterna och det internationella samfundet i över två år för att avsluta denna konflikt men ansträngningarna har inte burit frukt. Den israeliska bosättnings-politiken fortsätter. Palestinierna har lämnat samtalen. Världen ser en konflikt som har malt i årtionden och ser ett dödläge. Det finns faktiskt de som hävdar att med alla förändringar och osäkerheter i regionen är det helt enkelt inte möjligt att gå framåt.

Jag håller inte med. I en tid när folket i Mellanöstern och Nordafrika kastar bördorna från det förflutna är det mer angeläget än någonsin att driva på för en varaktig fred som avslutar konflikten och löser alla anspråk.

För palestinierna kommer åtgärder att delegitimera Israel att sluta i ett misslyckande. Symboliska åtgärder för att isolera Israel i FN i september kommer inte att skapa en självständig stat. Palestinska ledare kommer inte att uppnå fred och välstånd om Hamas insisterar på terrorns och avvisandets väg. Palestinierna kommer aldrig att förverkliga sitt oberoende genom att förneka Israels rätt att existera.

När det gäller Israel är vår vänskap djupt rotad i en gemensam historia och gemensamma värderingar. Vårt engagemang för Israels säkerhet är orubbligt. Vi kommer att stå emot försök att ensidigt utsätta Israel för kritik i internationella fora. Men just på grund av vår vänskap är det viktigt att vi säger sanningen: status quo är ohållbart och även Israel måste agera djärvt för att skapa en varaktig fred.

Faktum är att ett växande antal palestinier lever väster om Jordan-floden. Modern teknik gör det svårare för Israel att försvara sig. En region som genomgår en djupgående förändring kommer att leda till att miljontals människor – inte bara några ledare – måste kunna tro att fred är möjlig. Det internationella samfundet är trött på en oändlig process som aldrig ger resultat. Drömmen om en judisk och demokratisk stat kan inte uppfyllas med en permanent ockupation.

I slutändan är det upp till israelerna och palestinierna att vidta åtgärder. Ingen fred kan tvingas på dem utifrån. Inte heller kan ändlösa dröjsmål få problemen att försvinna. Det Amerika och det internationella samfundet kan göra är att tydligt säga vad alla vet: en varaktig fred innebär två stater för två folk – Israel som en judisk stat och hemland för det judiska folket och staten Palestina som hemland för det palestinska folket. Bägge staterna ska åtnjuta självbestämmande, ömsesidigt erkännande och fred.

Så medan kärnfrågorna i konflikten måste förhandlas är grunden för dessa förhandlingar klar: ett livskraftig Palestina och ett säkert Israel. USA anser att förhandlingarna bör leda till två stater med permanenta palestinska gränser mot Israel, Jordanien och Egypten och permanenta Israeliska gränser mot Palestina. Gränsen mellan Israel och Palestina bör baseras på 1967 års gränser med överenskomna landbyten så att säkra och erkända gränser fastställs för båda staterna. Det palestinska folket måste ha rätt att styra sig själva och nå sin potential i en suverän och avgränsad stat.

När det gäller säkerheten har varje stat rätt till självförsvar och Israel måste kunna försvara sig – i egen kraft – mot alla hot. Åtgärder måste vara robusta nog för att förhindra en återuppväckt terrorism, för att stoppa inflödet av vapen samt för att ge en effektiv gränssäkerhet. Det fullständiga och gradvisa tillbakadragande av de israeliska militära styrkorna bör samordnas med att palestinska säkerhetsstyrkor övertar ansvaret i en suverän icke-militariserad stat. Längden på denna övergångsperiod måste man komma överens om och effektiviteten i säkerhetsarrangemang måste kunna styrkas.

Dessa principer utgör en grund för förhandlingar. Palestinierna ska veta sin stats territoriella konturer; israelerna ska veta att deras grundläggande säkerhetsintressen kommer att uppfyllas. Jag vet att dessa åtgärder inte ensamma kommer att lösa konflikten. Två plågsamma och emotionella frågor återstår: Jerusalems framtid och de palestinska flyktingarnas öde. Men går man nu framåt med territorium och säkerhet som bas ges en grund för att lösa dessa två frågor på ett sätt som är rättvist och som respekterar rättigheter och ambitioner hos både israeler och palestinier.

Även om man inser att förhandlingarna måste börja med frågorna om territorium och säkerhet betyder det inte att det blir lätt att komma tillbaka till förhandlingsbordet. I synnerhet innebär det senaste tillkännagivandet av en överenskommelse mellan Fatah och Hamas att djupa och berättigade frågor ställs i Israel – Hur kan man förhandla med en part som har visat sig ovillig att erkänna ens rätt att existera? Under de närmaste veckorna och månaderna måste de palestinska ledarna ge ett trovärdigt svar på den frågan. Under tiden måste USA, våra partners i Kvartetten, och arabstaterna fortsätta alla ansträngningar för att komma förbi det nuvarande dödläget.

Jag inser hur svårt det kommer att bli. Misstänksamhet och fientlighet har förts vidare i generationer och har tidvis hårdnat. Men jag är övertygad om att majoriteten av israelerna och palestinierna hellre blickar framåt än fastnar i det förflutna. Vi ser den andan hos den israeliska far vars son dödades av Hamas men som hjälpte till att starta en organisation som samlade israeler och palestinier som förlorat nära och kära. Han sa: Jag insåg så småningom att det enda hoppet för framsteg var att se konflikten i ögonen. Och vi ser det i de åtgärder som en palestinier som förlorat tre döttrar på grund av israeliska granater i Gaza. Jag har rätt att känna mig arg, sa han. Så många människor förväntar sig att jag ska hata. Mitt svar till dem är Jag ska inte hata ... Låt oss sätta hopp till morgondagen.

Minoriteters åsikter och oppositioners meningar är intressanta. I avsaknad av makt att genomföra vad den vill har opposition bara orden och argumenten att tillgå och måste därför vässa sina vapen extra noga. Makten behöver inte göra detta eftersom den får som den vill hur dåliga skäl den än har.

Maktens syn på oppositionen, majoritetens attityd till minoriteters argument, avslöjar halten i en demokrati. Vofför sko vi debbatäär? Få vi roist å gå heim! har jag hört att det en gång sagts i lokala kommunfullmäktige på den tiden s-partiet hade egen suverän majoritet. Debatten kunde försummas, makten kunde råda.

Å andra sidan kan en opposition i läge då det är hopplöst att få igenom sin linje frestas att släppa på sitt ansvar och bara ta i och lägga fram ogrundade tvärt-emot-förslag bara för att markera. Det är kanske en frestelse man ibland faller för.

Varje struktur – stat, kommun, förening, arbetslag osv – behöver sin opposition, sina argumenterare. Och behöver välkomna och bemöta oppositionernas argument – hur mycket makt styret än har att köra över dem och hur mycket man än frestas att inte höra på.

Efter detta inledande filosoferande kring demokratins villkor vill jag till läsarens glädje och fromma förmedla en oppositionsuppfattning. Det är den israeliska tidningen Haaretz ledare för idag och uttrycker frustration över hur regiringen i landet hanterar de förändringar som sker i regionen nu och de nya situationer framtiden bär i sitt sköte.
Som vanligt lät jag Google göra grovgörat innan jag finlirade texten något.

Dessutom är det onsdag och 51 minuter kvar till kvällens avsnitt av The Event.


ISRAELS POLITIK KOMMER ATT LEDA TILL ISOLERING OCH SANKTTIONER

Inför sitt möte med USA: s president Barack Obama och sitt tal till kongressen har Nethanyahu valt förlegade positioner.

I en debattartikel i gårdagens New York Times, skrev den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas att de palestinska initiativen för att få internationellt erkännande för en självständig stat längs 1967 års gränser är inte ett trick.
Att närma sig FN, skrev han, syftade till att säkerställa den grundläggande rätten för det palestinska folket att leva fritt i en självständig stat längs 1967 års gränser, det vill säga i 22% av Mandatet Palestina.
Abbas upprepade Arabförbundets formulering för en rättvis och överenskommen lösning på flyktingproblemet på grundval av FN: s säkerhetsråds resolution 194. Han sade också att beslutet att närma sig det internationella samfundet kom efter år av resultatlösa förhandlingar med Israel om permanenta överenskommelser samt Israels fortsatta kontroll av Västbanken och östra Jerusalem.

Premiärminister Benjamin Netanyahus tal till Knesset på måndagen stärker det palestinska påståendet att direkt diplomati med Israel är en återvändsgränd, och rättfärdigar palestiniernas vädjan till FN.
Bara några minuter efter att ha prisat Theodor Herzl, som faktiskt visste hur man anpassar sin vision till en föränderlig verklighet, skissade Netanyahu en diplomatisk plan som saknar vision och är helt skild från den nya verklighet som utvecklas i regionen.
Inför sitt möte med USA: s president Barack Obama och sitt tal till kongressen har Nethanyahu valt förlegade positioner. Han avstod från att nämna 1967 års gränser som utgångspunkt för en slutlig lösning, och förband sig till att kräva militär närvaro längs Jordanfloden, till att göra annekteringen av östra Jerusalem permanent och till att kräva ett palestinska erkännande av Israel som hem för det judiska folket.
Statsministern gjorde även ett hävande av avtalet om försoning mellan Fatah och Hamas till en förutsättning för att förhandlingarna återupptas.

Regeringens politik, uttryckt i Netanyahus tal, kommer att isolera Israel till en punkt att landet skulle kunna möta ekonomiska och kulturella sanktioner liknande dem som en gång infördes mot apartheid i Sydafrika. Ansvaret för en sådan kris kommer att läggas på premiärministern och hans kollegor på toppen av den diplomatiska stegen. Priset kommer att betalas av allmänheten som festar i en hal utförsbacke.

Svenska kyrkans sammanställda statistik bygger på att församlingarna till Rikskyrkan levererar in uppgifter som sammanställs så att en övergripande bild av sakernas tillstånd och utvecklingslinjer kan skönjas. Nu är det klart för nådens år 2010 och tabeller med siffror kan laddas ner via länkar till höger på denhär hemsidan.

Den främsta av de läskigheter statistiken visar gäller gudstjänstlivet som rasar som en sten. Detta är allvarligt då församlingens gudstjänst på Herrens dag är den kristna Kyrkans livsnerv – därmed också Svenska kyrkans. I mitten av 1990-talet då jag som stiftsanställd hade att vara spökskrivare av kapitlet om gudstjänstlivet i biskopens ämbetsberättelse spådde jag att om inga förändringar sker – jag föreslog då också vägar – skulle de som då firade gudstjänst vara de sista av sin ätt. Sedan dess har det gått ungefär en halv generation och siffrorna visar att deltagandet i så kallade Huvudgudstjänster i princip har halverats på 20 år. Jag hatar att ha fått rätt!*
Bara en minoritet av dem som slutat fira gudstjänst är folk som av en eller annan anledning röstat med fötterna och tagit beslut att lägga av. Majoriteten av dem som slutat fira gudstjänst tar tagit katafalkvägen ut ur församlingen och nya yngre årsklasser har inte lockats att vandra i fädernas spår – eller mödrarnas. Det är alltså missions- och evangelisationsmisslyckande som är den orsak till sekulariseringen som kyrkan själv råder över. Medvetna strategiska insatser för evangelisation och mission här hemma tycker jag faktiskt de sista två årtiondena lyst med sin frånvaro – till och med i den grad att Kyrkomötets majoritet valt att avslå motioner om sådant.

Konfirmandseden är nu nere på ungefär en tredjedel av årsklassen och inga kyrkopolitiker vrider sina händer i förtvivlan. Prästmötesavhandling nyligen publicerad för Göteborgs stift säger att det som avgör om konfirmandtiden av ungdomarna skall anses lyckad är gudstjänster och lägerdygn. Allt färre konfirmander får fara på läger av kostnadsskäl och för att de lokala arbetsgivarna inte tydligt instruerar personal att jobba med sådant. Och gudstjänsterna – alltså normalfallen – modifieras inte. Eller så är det något annat ”fel” jag inte ser. Läsaren må kommentarkomplettera.

Och en olycka kommer sällan ensam – det är bara tid mellan olyckorna. 54 av 100 barn döps numera. Knappt hälften blir inte alltså döpta och med åren blir det väldigt mycke folk. Ändå säger höga vederbörande att vi fortfarande är en folkkyrka med bred förankring.

Det är bara liken som är trogna kyrkobesökare – den sista gången. 8 av 10 begrav i Svenska kyrkans ordning – vilken tröst det då kan vara.

Jag har tidigare efterlyst haverikommissioner. Så ock nu!!

Så var då hockey-VM över för denna gång.
Det är bara att buga, bocka och gratulera Finland.
Många gånger i historien har Sverige vunnit på sätt som ur finsk synvinkel varit pinsamma – ur svensk givetvis härliga. Ikväll blev det tvärtom. Två perioder fungerade det hela men i slut-tredjedelen devalverade lejonen, kronorna alldeles – tills de svenske gav upp och växlade ner sig själva. Finland har tidigare årtionden varit något av en lillebror – om än en välväxt sådan – men måste nu av alla ses som en jämlike och fast Fast bättre ikväll.

I Sverige får vi genom nyheter och annat del av Israels officiella politik. Det är den vi hör när det refereras till exempel om när premiärminister Nethanyahu reser utomlands – nästa vecka far han till USA. Det är den vi ser i praktiken när bosättningar byggs ut, palestinska tillgångar fryses och så vidare.

Som en balans till denna bild av israelS kallhamrade vi-viker-inte-en-tum-linje som vi ser i praktiken vill jag visa på en annan israelisk röst. Det är Gideon Levy, kolumnist i tidningen Haaretz, som denna dag till ära och åminnelse skriver och visar att mod, humanism, sanning och framtid också har en röst.
Google gjorde artikelns engelska till halv-svenska, jag försökte hel-svenska till texten.


ISRAELISKA JUDAR BORDE OCKSÅ UPPMÄRKSAMMA NAKBA-DAGEN

Det är möjligt och nödvändigt att lära sig att äran i upprättandet av Israel också har en mörk sida – så att vi kan känna vår historia och förstå palestiniernas önskemål.

Om Israel var lite mer säkert på rättfärdigheten i sin sak och om dess regering var lite mer öppen skulle alla skolor i Israel, judiska och arabiska, i dag uppmärksamma Nakba-dagen. Några dagar efter vi firat vår egen Självständighetsdag, då vi hyllade det mod och de resultat vi med rätta är stolta över, kan vi ge en lektion i medborgarskap. Det skulle vara en annat lektion om arvet, en som innehåller berättelsen om den andra sidan, de som förnekas och förtrycks. Gjorde vi detta idag skulle inte ett hårstrå från vårt huvud gå förlorat. Efter sextiotre år, med landet etablerat och blomstrande, kan vi nu börja berätta hela sanningen, inte bara den heroiska och bekväma delen av berättelsen.

På den dagen skulle det vara möjligt att berätta för våra elever att bredvid oss finns en nation för vilken vår glädjedag är en katastrofdag som vi och de rår för. Vi skulle kunna tala om för elever i Israel att i kriget 1948, liksom i alla krig, fanns begicks vissa onda handlingar och krigsförbrytelser. Vi skulle kunna berätta för dem om utvisningarna och massakrerna. Ja, det var massakrer: Allt du behöver göra är att be veteraner från kriget att berätta om de städer som blev "rensade" och de byar som raserades, om de tusentals invånare som lovades att få komma tillbaka efter ett par dagar – ett löfte som aldrig hölls – och om de fattiga "infiltratörer" som försökte återvända till sina hem och sin egendom för att plocka ihop resterna av sina liv och då dödades eller utvisades av IDF.

Det är inte bara möjligt att tillåta de israeliska palestinierna att minnas dagen för sitt öde och visa sin nationella och personliga smärta. Det borde vara självklart. Det är också möjligt att tillåta dem att lära oss, judarna, den andra berättelsen.

Det är möjligt att motivera allt Israel gjorde under sitt Självständighetskrig men det är också möjligt att ställa de svåra frågorna men först och främst är det viktigt att veta – och veta allt.

Det är nödvändigt att veta att det här fanns 418 byar som sopades bort från jordens yta och man ska komma ihåg att det fanns mer än 600.000 personer i detta land som flydde eller fördrevs för att inte kunna återvända till sina hem och att intill denna dag de flesta av dem, de och deras efterkommande, lever under fruktansvärda förhållanden och fortfarande bär på nycklarna till sina förlorade hem. Det är möjligt och nödvändigt att lära våra elever att äran i upprättandet av Israel också har en mörk sida. Detta måste undervisas om så att vi kan känna vår historia och förstå palestiniernas önskemål, även om det inte finns någon avsikt att tillmötesgå dem. Vi kan kalla detta "känn din fiende" men att veta är ett måste.

Vi måste veta att det under nästan varje stig i Jewish National Funds skog finns ruiner Israel var angeläget att radera ut för att säkerställa att de inte skulle fungera som bevis på en annan historia. Vi kan veta att under vår blomstrande Canada Park döljs ruinerna av tre byar som Israel raserade efter Sexdagarskriget, satte invånarna på en buss och utvisade dem. Vi kan nu vända blicken till ruinerna av de bostäder som stod kvar på sidorna av vägarna, de vilka vi vänder oss bort ifrån, och minnas att det en gång fanns liv där. Vi kan också sätta upp minnesplatser, i ett land fullt av minnesmärken, över byar som inte längre finns. Vi kan fråga oss hur det kommer sig att längs kusten mellan Jaffa och Gaza inte finns en enda by.

Vi måste också fråga varför moskén i centrum av Moshav Zechariya omges av ett staket med skylten "Fara, osäker byggnad." Det är inte deras heliga byggnad som är farlig. Vi kan också fråga var de som bodde i Zechariya, på vars ruiner Moshav byggdes, lever i dag (svar: i det fattiga flyktinglägret Deheisheh). Att fråga sådant är inte ett brott mot tron. Det är inte heller förräderi mot det sionistiska idealet. Det är historiskt och intellektuellt hederligt, om än modig, men definitivt något som omständigheterna kräver.

Denna Nakba-dag är det möjligt att börja berätta hela sanningen. Om vi är så stolta över den, varför dölja något? Och om vi är besvärade av den är det dags att avslöja den och hantera den. Först den dag eleverna i Israel också lär sig om Nakba vet vi att landet inte längre brinner under våra fötter och att det sionistiska projektet har slutförts.

Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt!
De orden är inte hämtade från någon pamflett utgiven av Hamas eller någon annan liknande organisation med våld på programmet. Meningen är tagen – i och för sig återgiven fritt ur minnet – från boken Soldat I Fält som alla svenska värnpliktiga mötte när de gjorde – inte som det nu kallas gick – lumpen, platsen som gjorde pojkar till män och att man blev karl för sin hatt**. Jag fick mitt ex av SoldF i mitten av 1970-talet vid Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden – arméns ryggrad.

Den svenska försvarsmaktens då tänkta verksamhet var inte att bakom lastbil eller annat fordon tolka på Attackcykel 38 alternativt 42*** i en offensiv fram till Moskvas förstäder för att där, likt alla tidigare offensivt lagda krigare, mer eller mindre stillsamt frysa ihjäl****. Vår uppgift var i stället att förbereda oss för moskovitens angrepp på vårt eget land och då som sega gubbar värna fosterjorden. Att Ivan skulle pressa oss bakåt och besätta åtminstone delar av landet var ingen främmande tanke. Att svenska soldater och civila skulle finna de platser de befann sig på vara ockuperade sågs som realistiskt. Det var till dessa ingressens ord var riktade:
Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt!

Idag är det al Nakba. Wikipedias svenska text lyder som följer, den engelska är mycket längre:

Nakba, Al Nakba eller Nakbadagen, "Den stora katastrofen", är den palestinska benämningen på 1948 års arab-israeliska krig som innebar fördrivningen och flytten av invånare från de områden i Palestina som kom att bilda staten Israel.
Mellan 700 000 och 750 000 palestinier flydde eller fördrevs under Nakban. Ett antal israeliska lagar förhindrade de flesta från att återvända till sina hem och de blev hänvisade till flyktingläger på Västbanken, i Gaza eller angränsande länder. Hundratals arabiska byar utplånades av israelerna. Flyktingfrågan är en av stötestenarna i den israelisk-palestinska konflikten. Minnet av händelserna 1948 ihågkoms varje år den 15 maj som blivit Nakbadagen.

Sexdagarskriget 1967 ledde till att ytterligare områden ockuperades. Då arabisk befolkning bosatt i Israel – till exempel kristna i Nasaret – inte får högtidlighålla al Nakba blir det på Väst-banken och framför allt i östra Jerusalem som människor demonstrerar. Där ställs idag de israeliska ockupationsstyrkorna inför människor som av allt att döma i den svenska soldat-instruktionen för armén läst: Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt!

Så går en dag än från vår tid och kommer inte mer,
och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ned.

Det var första versen på psalm 188 i Psalmboken och kan fungera väl som vinjett till denna lördags kvällstankar. För lördag har det varit idag. Det blev en bra lördag – första arbetsfria dagen på länge.

Veckan före denna vecka kunde jag stjäla mig torsdagen ledig eftersom jag den dagen inte hade ansvar för någon eller några lektioner eller andra aktiviteter på skolan och dessutom visste att hela helgen var intecknad. På lördagen var det Folkhögskolans dag som jag skrev om i inlägget långt liv krävs. I och med gudstjänsten i Älvsby kyrka på söndag – som jag dock ej ansvarade för – startade Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och modifierad distans sin tredje så kallade innevecka med lektioner och annat. Volontärlinjens elever är tillbaka från sina utlandsperioder och har platser – som de dock ej begagnat – i mitt schema där även arbete med gymnasiereligion på Allmänna linjen och grundskolenivån i Bas fanns intecknat. Nytt för veckan blev dessutom en veckas vickande i IVIK-gruppen – skitkul!

Sett så blev denna lördag den första arbetsfria dagen på mer än en vecka. Jag har avnjutit den i hög grad. Förmiddagen ägnade jag stundvis åt att fundera utifrån vad jag läst i tidningen och detta resulterade i förra inlägget. Då vädret var fint och jag ovenledes läst vad de bloggare jag länkar till skrivit och vad som kommenterats där begav jag mig sedan utanför fastighetens dörr i tanke att avnjuta vår och lövsprickning. Cyklandes vände jag hjulet mot den fastighet präst-kollegan och numera också bloggaren Stig Sundström är skriven på*. Å hans blogg – länk långt ner till höger – har jag den senaste tiden i ord och bild följt hans dramatiska kamp med att av bräder, pinnar, spikar och skruvar skapa av en ny veranda. Jag har till och med vid en lunch på skolan beskådat IRL – In Real Life – ett i hans tunnhåriga hjässa av omild kontakt med virke uppkommet jack. Nu avsåg jag att på min cykeltur så att säga ”besiktiga bygget” och kanske låta mig krusas till en kopp kaffe.
Ingen var hemma så vad gällde koffeinet kammade jag noll.

Jag pumpade vidare med min cykel och noterade att lövsprickningen nu går i farlig fart. Visserligen finns fortfarande snöfläckar kvar i slalombacken dit kosan styrdes men de räknas inte – det rör sig ju om så kallad snökanonad konstsnö. Nästan hemma igen ställde jag DBSen mot en stolpe och gav mig gubbandes iväg längs ett terrängspår. Jag skriver gubbandes eftersom jag ingalunda är en löpare som springer. Jag nätt och jämt joggar. Lunkar långsamt – alltså gubbar. Gick gjorde jag inte! Bara på slutet.

Och sedan premiärgrillning med god middag som resultat och engelsk deckare – Lynley – på TV.
En i många avseenden god dag.

Förstasidan i dagens Lokala Världsblad innebär rejält nedslående läsning.

Sjukhuskyrkans framtid hotad är rubriken och längre in i tidningen kommer en artikel* som också kan läsas om man klickar här. Tidigare under månaden har andra skriverier funnits om ekonomin i nya Piteå församling – läs till exempel här – och allt verkar innebära att man över några år måste spara 8 miljoner. Detta innebär att 12 tjänster måste bort – de flesta dock genom så kallad naturlig avgång.

Jag har inte tillgång till siffror, prognoser och annat som behövs för att riktigt kunna fatta alla detaljer och vinklingar i problemet. Jag vet inte inkomster och utgifter för församlingen, hur personalen är organiserad osv. Dessutom är jag på goda grunder tveksam till om jag skulle fullt ut begripa siffermaterialet om det låg framför min näsa. Det betyder inte att jag antar att siffreriet som sådant skulle vara dåligt. Tvärtom! Att jag inte riktigt skulle förstå allt beror på att jag, ehuru både smart och kyrkkunnig, ingalunda är en fena när det gäller budget- och bokslutsteknikaliteter.

Med den förståelsebegränsningen antar jag därför att den ekonomiska situationen är precis så allvarlig som tidningen berättar och kommer att undra över två saker av generell natur där Piteå församling bara är ett exempel. För tydlighetens skull säger jag det en gång till men på ett annat sätt: Det är inte det nuvarande läget i Piteå jag kommenterar – det begriper jag för lite av. Det är ett par generella frågor jag vill lyfta – plötsligheten och sårbarheten.

Plötsligt behöver fastigheter säljas och en massa personal bort.
Varför plötsligt? Ekonomiska inveckligheter av denna storlek kan väl inte komma plötsligt som en blixt från klar himmel. På många håll i kyrkan verkar det dock vara så. Som om det slog ned meteoriter överallt och försäkringar då inte gällde – sånt som kallas fårs maschör som det skulle stavats på svenska – och ekonomin därmed blivit tvärusel. Tecken på situationen borde rimligen ha synts tidigare – eller? Om man velat se? Och tanken inställer sig: Valde de som skulle se tecknen att inte se dem? I så fall varför? Och vilka var de?

Sårbarheten är ett ord som i detta stycke får en speciell klang.
Sjukhuskyrkan vid Piteå Älvdals Sjukhus (PÄS) ligger likt andra sjukhuskyrkor organisatoriskt under den församling på vilkens område anläggningen ligger. Territorialförsamlingen har ansvaret. Så har det inte alltid varit. Sjukhussjälavården (liksom kyrkligt ansvar på regementen, fängelser, ett tag till och med skolor) var självständiga uppdrag – engelsmännen kallar det Missions – där regionen, stiftet, tog ett övergripande ansvar.
Svenska kyrkans strategi har de senaste årtiondena varit att territorialisera dylika självständigheter så att lokalförsamlingen skall bära ansvaret. I mångt och mycket har det sannolikt varit kloka drag men...
Här finns som jag ser det ett tydligt men...
Det vi fått är Kyrk(organisations)formade uppdrag, inte Uppdragsformad kyrka(organisationer).
På engelska skulle orden bli Church-shaped Mission i stället för Mission-shaped Church.
Med den organisationsformen drar lokalförsamlingens ekonomiska kris med sig regionarbetet ned i träsket. Det regionala görs sårbart av lokala faktorer. Var det så det var tänkt?

Sjukvården i Sverige är för vittomfattande för att hanteras lokalt-kommunalt. Landstinget med regionansvar äger frågan. Sjukhussjälavården bör som jag ser det i analogi med det samhälle kyrkan verkar i också hanteras regionalt – som en stiftsangelägenhet.

Kung Herodes den store som regerade med säte i Jerusalem i höjd med när Jesus föddes är känd för en hel del gangsterfasoner av skilda slag. Han avrättade fruar och allt vad rivaler om makten hette och det blev med tiden ganska så livsfarligt att vara prins i huset. När stjärntydarna som Jesusberättaren Matteus berättar om kommit till Jerusalem och pratat om en nyfödd Juda-kung lät Herodes massakrera en mängd barn i Betlehem enligt maximen slår vi mot många träffar jag säkert den rätte. I detta sätt att utöva sin makt påminner Syriens nutida regim med Assad om Herodes.

Vad Herodes dock inte gjorde var att förneka den som vistats borta ett tag från sin fäderneärvda torva rätten att återvända och räkna den som sin. Jesus mamma Maria var trolovad – säger Jesusberättaren Lukas – med en man som hette Josef som väl boende i Nasaret hade rötter som räknades i Betlehem. Dit hade han rätten – och skyldigheten – att återvända vid den berömda skattskrivningen under Quirinius.**

Dagens makthavare i Jerusalem har inte i det stycket denna herodiska generositet. Hör man hemma – alltså som palestinier, inte annars – på Västbanken men är borta därifrån några år konfiskeras den mark ens hus och släkt brukat kanske i generationer. Dagens ledare i den israeliska oppositionstidningen Haaretz handlar om detta. Google gjorde grovöversättningen från Engelska och jag putsade det hela.


ISRAEL ÖPPNAR SINA PORTAR FÖR VÄRLDEN, STÄNGER DEM FÖR PALESTINIERNA

Den förtäckta deportationen av innevånare på Västbanken för att öka antalet judar där är, i likhet med att förklara mark som "statens mark" för att bygga bosättningar på den, exempel på ockupationens ruttna frukt.

Från ockupationen i början av 1967 till dagen efter undertecknandet av Osloavtalet 1994, använde Israel en förtäckt metod att utestänga palestinierna genom att ta av dem deras boenderättigheter. Detta avslöjades i ett officiellt dokument som utarbetats av den israeliska försvarsmaktens högkvarter på Västbanken, publicerat i Haaretz på onsdagen.
I ett brev till Center for the Defense of the Individual sägs att förfarandet, tillämpat på de palestinska innevånare på Västbankens som rest utomlands, lett till att 140.000 av dem fråntagits sina rättigheter att bo där. Israel registrerade dessa människor som NLR – no longer residents – en speciell status som inte tillåter dem att återvända till sina hem. I dokumentet nämns inte antalet invånare från Gazaremsan som rest utomlands för studier eller arbete och blivit permanent bannlysta från regionen enligt samma förfarande.
Att på detta sätt svepande förneka uppehållstillstånd för tiotusentals palestinier och deportera dem från deras hemland kan inte vara annat än en illegitim befolkningspolitik och en allvarlig kränkning av folkrätten. Det är en politik vars enda syfte är att tunna ut den palestinska befolkningen i territorierna.
Det vore rimligt att anta att många familjemedlemmar till palestinier gjorda rotlösa mellan 1967 och 1994 anslöt sig till sina anhöriga i exilen och på så sätt själva blev hemlösa flyktingar. Portarna till Västbanken och till Gaza blev också låsta för NLR-personernas barn och ättlingar födda utanför territorierna. Efter Osloavtalet, tillät Israel ett relativt litet antal NLR-personer att återvända. Efter att den andra intifadan bröt ut har det varit förbjudet för de som gick i exil mellan 1967 och 1994 att besöka sina hem, även som turister.
Den förtäckta deportationen av innevånare på Västbanken för att öka antalet judar där är i likhet med att förklara mark som "statens mark" för att bygga bosättningar på den exempel på ockupationens ruttna frukt. Israel öppnar sina portar för människor från hela världen som har rätt att återvända**. Israel låter dessa bosätta sig i Hebron och vid infarten till Nablus.
Israel måste omedelbart åtgärda de pågående orättvisor som drabbar tiotusentals palestinier som är födda i Hebron och som barn vuxit upp i Nablus. Regeringen skulle göra klokt i att ta bort NLR-stämpeln från dem, återställa deras uppehållstillstånd så fort som möjligt och tillåta dem att återvända hem och förenas med sina familjer.

Jag gjorde det rätta valet när jag avstod från onsdagskvällens avsnitt av The Event till förmån för kvartsfinalen i hockey-VM. Det blev fler mål och innan hesa fredrik brölat för sista gången hade det svenska laget säkrat en ganska komfortabel seger. Med Tyskland paketerat bakom sig plöjer nu kronorna vidare i semi mot tjeckerna som tidigare idag satte USA på planet hem.
I morgon går det fler matcher och då bör Finland slå ut Norge – men det vore kul om det skulle skrälla åt andra hållet. Till detta hoppas jag att ryssarna skickar det andra transatlantiska laget västerut så VM blir vad det bör vara: en inomeuropeisk angelägenhet.

Det tog 27 sekunder av hockeykvartsfinalen Sverige-Tyskland innan Sverige med första skottet på mål tog ledningen. Jag bloggar alltså medan jag glor på TV – å nu kvitterade Tyskland på sitt första skott – och det är inte så lätt. Blir märkliga pauser i skrivflytet – typ.

Troligen blir det dock så att hockeyn ikväll kommer att gå före onsdagskvällarnas normala händelse. Skulle matchen efter bli helt ointressant med tidiga jättesiffror kanske jag lämnar kanalen för SVT1 och kvällens avsnitt av The Event – till vilket det nu återstår 91 minuter.

Boken på bilden härinvid tog lång tid att läsa. Dessutom var det ingen lek eftersom både sakerna som behandlades och språket inte var av det enklaste slaget. Gissningsvis får den sig en ordentlig omläsning vad det lider och då med penna och linjal systematiskt i handen.
The option of the poor in Christian Theology redigerad av Daniel G Groody är en antologi som består av 16 olika kapitel av lika många författare – alla romersk-katolska teologer*. Det är alltså egentligen 16 smärre böcker i ett band om ca 300 sidor. Alltsammans finner jag lika nödvändigt och tänkvärt som arbetsamt att ta sig igenom.

Vad det handlar om är – om jag översätter titeln fritt – de fattigas roll i kristen teologi och antologin beskriver detta på olika sätt med en vinkling från den så kallade befrielseteologin med dess portalgestalt Gustavo Guitiérrez som inspirationskälla.

Vad som behandlas är bland annat att när Gud blev människan Jesus Kristus innebar det att Gud inte bara gick in i den mänskliga världen sådär i största allmänhet för att bryta fram Guds Rike utan faktiskt inkarnerades mer speciellt: in i just de fattigas värld. I Jesus fanns Gud då inte bara hos de materiellt fattiga, hungriga och sjuka – fast de i sanning är i centrum för Jesus ord och gärningar – utan också bland de kulturellt fattiga, socialt diskriminerade, samhälleligt utfrusna. Till dessa – fattiga – kom Jesus med Guds Rike – Guds vilja, kärlek, omsorg osv – på ett speciellt sätt. Det är deras utanförskap och död han delar för att i sin död och uppståndelse bryta sönder de krafter som är mot Guds Rike, anti-krafterna som gör dem fattiga.

Det sägs också på flera ställen att för de rika – den rika världen – är fattigdomen hos tredjedelen av jordens befolkning en insiktsväckare om att anti-krafterna faktiskt härjar fritt. Och att de rika – vi i Europa och USA till exempel – faktiskt låter dessa anti-krafter härja, till och med tjänar på och låter oss själva vara med-anti-krafter mot Guds Rike. Mer traditionellt uttryckt kan det sägas att de fattigas fattigdom och de marginaliserades marginaltillvaro väcker – eller skulle väcka – oss rika till insikt om vår synd och därmed också vårt behov av försoning, förlåtelse, befrielse och frälsning från dessa anti-krafter som förtrycker andra och drar Guds dom över oss. Och den befrielsen finner också vi i den försoning som den fattige Jesus åstadkom med sin ställ-företrädande död och uppståndelse.

Denhär sista tanken blev särskilt aktuell för mig som rik och som i den kyrka jag är präst i har ser debattörer och förståsigpåare som påstår att talet om synd, syndabekännelse, förlåtelse osv numera saknar relevans. Sådana uppfattningar kan man ju bara få om man beväpnar sig med medelklassens skygglappar och ägnar sig åt egenpsykologiskt navelskåderi – väljer att inte se de fattiga som Jesus kom till, var hos och med sin död och uppståndelse gav det glada budskapet.

Köp boken på nätet! Och läs den!

När jag loggade in på den funktion i vilken man publicerar och redigerar bloggen blev jag informerat om nåt strul med funktionen under helgen. Eventuella inlägg ock kommentarer har inte kommit in som de skulle. Jag har inte skrivit nåt men sedan långt liv krävs så nåt sånt har inte ramlat bort men ett par kommentarer har förblivit osynliga. Signaturen Kyrkvärd på språng som lubbade i stafetten skrev:

Sedan stafetten flyttades till ÄFHS har intresset och deltagarantalet ökat. Bra samverkan! Vårt lag hade bästa tiden någonsin (i sin nuvarande sträckning), må vara med "inhyrd" underentreprenör på två sträckor.

Förra kommentaren kom inte in? Vi fick i alla fall bästa tid någonsin på Älvsbyn Runt stafetten, i denna tappning. Den har varit en halvmara tidigare och höll sakta på att dö ut. Flyttad till ÄFHS för några år sedan, har den fått nytt liv, däremot inte återuppstått, eftersom den bara var halvdöd. Samarbete bär frukt!

I DGB* stod det – fritt ur minnet utifrån gamla översättningen – att vårt liv varar sjuttio år eller åttio år om det bliver långt... Kanske kan modern medicin pocka på tillägget nittio år.
70 år gånger 365 dagar + några till blir inemot 25600 dagar. 80 år blir över 29200 dagar och på 90 år blir det mer än 33000. Minns dessa siffror.

Idag var det Folkhögskolans dag vid Älvsby folkhögskola. Det innebär öppet hus med diverse olika aktiviteter och en massa folk. Största dragplåstret i sammanhanget är löpartävlingen Älvsbyn runt – en stafett på 3-2-5-3-2 km lubbning i samhället. Närmare 40 lag deltog allt från elitlag över företag och arbetsgemenskaper till föreningar och mer eller mindre glatt utpumpade motionärer. Skidlinjernas elever går gymnasieskolan men har sin elitträning i skidåkning och skidorientering på skolan placerade sig hyfsat. Skolans personal ställde också upp med ett lag som ingalunda kom sist och vars fjärde löpare strax efter växling kan betittas härinvid.

Skolans FairTrade-butik höll givetvis öppet. Där kan rättvist framställda ätliga och drickbara likväl som icke ätliga eller drickbara** produkter inhandlas i solidaritet med folk i andra länder. Skolans Volontärlinje är basen för den förening som driver butiken.

Eleverna i IVIK hade bakat och sålde fika till förmån för skolans solidaritetsprojekt AIRA sjukhus i Etiopien. IVIK är invandrarungdomar – en del av dem asylsökande – som läser svenska och en del andra ämnen. Älvsby gymnasium hade till för ett par år sedan ingen sådan stödverksamhet men då folkhögskolan uppfattade försummelsen och utvecklade arbetet fick man kommunens uppdrag att åtgärda bristen. De eleverna kom dock inte med på bild.
Inte heller fastnade några ur Bas på bild fast de hjälpte till i matsalen. Bas är gymnasiets IV-program som folkhögskolan genomför på entreprenad för att streck och ig i grundskolebetygen skall kunna bli åtminstone g – och g kunna bli bli vg.
Vad det verkar kommer dessa två sistnämnda grupper nästa läsår att flyttas över respektive tillbaka och genomföras av den kommunala skolan. Om detta, motiven för det och tänkbara följder av det, har jag många åsikter som faller utanför ramen för detta inlägg. Men jag morrar!

Möbellinjen hade utställning i annan lokal, Körkort fanns med lite överallt. Svenska kyrkans grundkurs på ½ fart fanns inte på skolan och kunde inte medverka under dagen – de kommer in i morgon.
En del elever på Allmänna linjen passade på att plugga när de nu hade fått en skoldag förflyttad till en lördag. De kunde i den vevan, störda i sitt tänkande och sina djupa funderingar kring EU, berätta för nyfikna hur det är att läsa på folkhögskola.

Sedan segrare i löpartävlingen korats blev det utlottning av priser bland deltagarna och den förväntansfulla hopen fyllde skolans gymnastikhall. I det lottandet deltog inte jag men väl i ett annat om vilket resten av mitt skriveri nu handlar.

Skolans Ungdomslinje – grabbar som jobbar praktiskt och lär sig saker den vägen – hade fixat ett lotteri till förmån för den investeringspott som FairTrade-butiken behöver. Jag köpte av de tvåhundra lotterna fick lott nummer ett. Det har aldrig hänt förr i hela mitt liv att jag i ett lotteri fått lott nummer ett. Chansen för det är ju 1 på 200!*** Bara det kändes som en vinst.

Så blev det dragning och den första vinsten – en handgjord kniv – gick till lottnummer ett.

Det var min lott! Vad är chansen för det? 1 på 200 igen!
Den sammanlagda sannolikheten för hela denna kombination blir vad jag fattat 1 på 200 gånger 200 vilket blir 1 på 40000! Det händer minsann inte en person varje dag. Statistiskt sett måste man ju faktiskt leva 40000 dagar för att det skall ske – alltså ungefär 109½ år.
Det ni!!

PS: Till allt detta kan nämnas att i en del av skolan veckoslutshuserade och lektionade knappt 40 konfirmander från Piteå församling. Så nog var stugan full! DS.

Jag har – än en gång – kommit att fundera över det märkliga och naturliga att vi ofta agerar enligt parollen vem som säger något är viktigare än vad som sägs. Det irriterar mig att det är så och jag är (irriterande nog) själv en del av systemet och låter vem > vad.

Ta till exempel den där prästen i Västerås stift som för en tid sedan kungjorde sin förnekelse av Jesu uppståndelse, värdet av Hans lidande och död, syndens och ondskans existens osv. Mycken reaktion inkom efter detta till Kyrkans tidning. Många ärliga och sanna vittnesmål om den stora Befrielsen tack vare Jesus offer, det Hopp Hans uppståndelse ger, Friheten i förlåtelsen och Nattvarden med mera med mera. Skarp kritik har också avfyrats - inte alltid saklig eller vänlig.
Mycket av vad som skrivits och sagts har varit så sant och de sanningarna gills ju utifrån att de är sanna, inte utifrån vem som kommit med dem. Ändå flackar jag med blicken och undrar om inte det vore lämpligt att någon höjdare – typ biskop – tog bladet från munnen och talade om vad Svenska kyrkan tror, lär och bekänner. Det skulle inte bli sannare då men intrycket skulle bli ett annat eftersom vem > vad – tyvärr.

Eller ta de inomsossiga diskussionerna om Sverige ska vara med och fortsätta militärt bekämpa Libyska regeringsförband också efter det att den tremånadersperiod vi lovat tagit slut. Nye partiledaren Håkan Juholt tycker att vi ska ta vår mats ur skolan men svensk utrikespolitiks socialdemokratiske nestor Jan Eliasson tycker vi ska vara kvar. Vem eller vilka som tycker vill till att bli viktigare än argument i sig - vem > vad.

I tidningen Haaretz – israelisk – läste jag idag en bra artikel. Vad som stod var så väldigt vettigt. Jag googlade på artikelförfattaren och fann efter dryga ½dussinet klick inget annat påtagligt än att han – Nehemia Shtrasler – brukar skriva i Haaretz. Så långt jag sökte hittade jag inga titlar, inget om hur han brukar positionera sig. Att jag inte fick klart för mig vem han är – i och för sig finns över 49000 träffar jag inte klickat igenom – gjorde mig tveksam till att översätta hans text och publicera den här – vem > vad.

Detta att vi räknar vem > vad är ganska oundvikligt – men är det smart?
Finns inte risken att vi missar många viktiga vad bara för att inte rätt vem säger det?
Tar vi in rent galna vad när det sägs av någon vem som vi av någon anledning valt att lyssna till?
Här Vaksamhet viktigt. Det är vem > vad som i historien inneburit bokbål.

Haaretz-artikeln hittar du på engelska här. Den är lång som halva fjolvintern – vi snackar norrbottnisk vinter – men jag fann innehållet tänkvärt.

Gårdagens fiender kan bli morgondagens vänner. Många gånger är sådant svårt att tro men världen – inte minst Mellanöstern – ger många exempel. Det finns naturligtvis också exempel på motsatsen.

I dagarna har vi nåtts av nyheten att de två djupt oeniga palestinska fraktionerna Fatah och Hamas har skrivit under ett försoningsavtal för att gemensamt bygga en framtida palestinsk suverän stat. Alla fattar att detta berör andra länder i regionen och då särskilt staten Israel som ockuperar och annekterar delar av den framtida statens tänkta territorium – och sätter andra delar som man beskjuts från under blockad.

Världen i övrigt är avvaktande hoppfull men Israels officiella röster uttrycker väldig motvilja mot den försoning som nu skett. Inget samarbete ska bli av! Inga förhandlingar om Hamas är med! inget! Inte ens de skattepengar man brukar administrera. Nethanyahu på resa – en resa för att egentligen tala om en annan sak – försöker få England och Frankrike att inta samma hållning. Gissningsvis kommer USA om någon vecka då besöket går dit att möta samma påverkan. Men världen i övrigt – också dessa länder – är avvaktande hoppfull.

Intrycket man får av Israel blir faktiskt ganska trist. Både uttalanden och åtgärder ger bilden av en kallhamrad självupptagenhet utan vilja till fred och försoning, utan längtan efter gemensam framtid med andra, utan kreativa generösa idéer, utan barmhärtighet. För att uppfatta Israel så behöver jag i sanning ingen palestinsk propaganda. Det räcker att höra och se Nethanyahu och Lieberman. Deras hålning och åtgärder följer jag bland annat på nyhetsplats i den israeliska tidningen Haaretz.

Nethanyahu och Lieberman är demokratiskt valda men betyder det att alla Israeler resonerar som de gör? Naturligtvis inte. Lika lite som alla palestinier står bakom Hamas (hittills?) oförsonliga, militanta och hatiska linje, lika lite är alla israeler politiska och militära hökar med ultranationalistisk fjäderdräkt. Det finns fler röster!
Så för att vidga mina och läsarens vyer som så lätt begränsas av att bara möta Nethanyahus israeliska linje har jag översatt en annan, mer konstruktiv och hoppfull, israelisk framtidsvision. Dagens ledare i tidningen Haaretz ger den alternativa och modiga bilden.


PALESINSK ENIGHET ÄR EN MÖJLIGHET, INTE ETT HOT

Det vore rätt åtgärd för Israel att erkänna den palestinska samlingsregeringen i syfte att utveckla dialogen och den framtida grannsämjan med den palestinska staten.
Ordet "försoning" är så långt från Mellanösterns verklighet så att det tas som antingen ett skämt eller hot. Undertecknandet i Kairo i går mellan Fatah och Hamas kommer sannolikt att bli en vändpunkt, inte bara för begreppet, utan också för den palestinska och regionala situationen.
De landminor som hotar att splittra denna försoning är inte begravda under jord utan fullt synliga. Ändå är det viktigt att undersöka huruvisa ett närmande erbjuder en ny möjlighet inte bara för palestinierna utan också för Israel. Tvärtemot offentliga uttalanden av premiärminister Benjamin Netanyahu och utrikesminister Avigdor Lieberman anser det israeliska utrikes-ministeriet att försoningen erbjuder Israel en strategisk möjlighet. I en hemlig rapport – avslöjad i Haaretz i går av Barak Ravid – ger ministeriet regeringen rådet att se rapporten som en möjlighet och avstå från att attackera den.
försoningen mellan Fatah och Hamas beror på en ny strategisk syn, hastigt född i de omvälvningar som fortfarande sker i Mellanöstern. Enligt den synen är sluta leden mellan de två fraktionerna, som var för sig kontrollerar en separat del palestinskt territorium, den bästa vägen för att uppnå ett internationellt erkännande av både en palestinsk stat och alla parter i det palestinska ledarskapet.
Palestinierna hoppas att detta erkännande kommer att stärka deras frigörelse från den israeliska ockupationen, till vilken varken de eller deras arabiska partners har lyckats ändra Israels position på 20 år. Israel, som ser palestiniernas nationella strävanden som ett strategiskt hot, har påbörjat en aggressiv kampanj för att förstöra försoningen, som om en situation där Hamas gräl med Fatah innebär en ökad säkerhet, eller som om Israel hade varit villigt att underteckna ett fredsavtal med den palestinska myndigheten innan de två fraktionerna försonades. Dessa två argument är inget annat än ett fingertrixande som syftar till att dölja den traditionella israeliska åsikten att en union mellan de två rörelserna är ett hot.
Avtalet som undertecknades i går gör att Israel måste ompröva sina ståndpunkter. Israel kan inte och måste inte motarbeta det. Det vore rätt åtgärd för Israel att erkänna den palestinska samlingsregeringen i syfte att utveckla dialogen och den framtida grannsämjan med den palestinska staten.

Jag vet inte om jag fattat det rätt men som jag fattat det har det gjort mig en liten smula småsur. När jag är småsur blir jag grinig – och det är jag nu.

Det är alltså så att jag och min madam varje vardagsmorgon kan hämta Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen ur brevlådan. Det hämtaren får i tassen är inte världens största nyhetsdrake men tillräcklig för att under frukosten förse oss med vad som sig i närområdet tilldragit hafver. Såhär långt är ju allting både frid och Freud men för mig som är en bloggare av enkla men jätteviktiga tankar finns ett trist inslag i det hela.

Understundom önskar jag ju beblogga något som står i tidningen eller bara hänvisa till något kul, skojigt, allvarligt eller läsvärt. Detta gör jag bland annat för levandes personer som läser min blogg men bebor andra orter och regioner. Men jag kan inte länka till materialetMen eftersom tidningen inte låter människor läsa hela artiklarna om de inte prenumererar på den digitala varianten.

Gissningsvis tror man att man att detta sätt är ett smart sätt att hindra folk att gratisläsa och att de då skulle välja att få pappersbladet i brevlådan – som jag och min madam. Det kan väl fungera på ortsbor av äldre årgångar men folk som bor annorstans eller ungdomar som lever på, av, ur och via nätet gör inte det valet utan kommer att välja att avstå från allt tidningen vill meddela. Tidningens policy blir rent kontraproduktiv – alltså!

Därför att man gör såhär kan jag inte länka till exempel till artikeln om Valborgsmässoaftonen på Lillstrand – inklusive ett litet referat av vad jag sa. Inte heller artikeln om tidigare elever vid folkhögskolans Volontärlinje just hemkomna från Malawi kan jag länka till. Eller avslöjade om hur Älvsby högstadium gör sensationellt dåliga resultat.

Som uppvuxen i Luleå med föräldrarnas rötter i Skellefteå har jag alltid haft bilden att pitebor är snåla och hopplösts inskränkta till sin egen lilla geografiska verklighet. Tidningens hållning i denna fråga stärker min uppfattning.

Och nu återstår det 3 minuter till kvällens avsnitt av The Event som jag skall växelse med VM-matchen Sverige-USA på annan kanal: 4-1 efter två perioder.

Valborgsmässoafton 2011 gästade jag min första frikyrkliga vigsel någonsin. Har aldrig blivit av förr. Jag har varit på en och annan kyrklig sådan samt vid än fler varit vigselförrättare – låter nästan som skarprättare – men frikyrklighetens variant har jag missat. Aldrig blivit bjuden på sånt – typ.
Skillnaden var praktiskt taget obefintlig. Lite eljest än vigslar jag haft men det berodde mest på att vigaren denhär gången valde att använda andra alternativ i manualen än de jag brukar välja samt på att Korskyrkan i Älvsbyn är en mycket mindre lokal än Älvsby kyrka som jag mestadels huserat i.

Det var alltså i Korskyrkan de tu tog varandra till äkta. Hon ursprungligen från Burundi och han med rötter i Somalia. Riktigt internationellt och kulturmötigt med gäster från alla möjliga länder. I flocken fanns kristna av olika sorter och muslimer av skilda varianter. Knekafullt i lokalen.
Sedan bröllopsfest i halva Filadelfiakyrkan - bilden - med mat jag vanligen inte äter men som är god i alla fall. Tal på franska – alltså inte från min sida! – och god sämja där vi var kanske 25 ”gammelsvenskar” av de kanske 100 personer som mött upp.

Lärare på folkhögskolan som haft att göra med någon av de unga eller deras föräldrar var bjudna – med familjer. Därför var jag där – som ”släkting extended version”. Blev dock tvungen att lämna denna multinationella miljö innan kalaset accelererade med traditionella danser och liknande. Lite trist men vid 18-tiden väntade något riktigt så kallat äktsvenskt: Majbrasa!

När barnen var i värsta grilla-korv-åldern brukade vi hart när regelmässigt fira sista april på EFS sommargård Lillstrand någon ½mil utanför Älvsbyn. Sedan kvartetten nått åldern att det kuligaste som finns på Valborg inte är att hänga med sina föräldrar har jag och madammen varit där bara ibland och då oftast mest för att träffa lite folk, inte svetsa korv. Visst har det kunnat bli en bit eller två men på senare år absolut inte lika energiskt som när unghögen hållandes sina pinnar otåligt väntade på att bitarna skulle bli halvljumma eller lite sotsvarta på ytan.

En timme före brasans tändning är det av tradition ett möte – EFS-dialekt för gudstjänst. Detta år var jag ombedd att predika kort. Eller tala. Eller nåt. Och det gjorde jag. Fast inte så jättekort. Men inte för långt – enligt vad som sades mig efteråt. Predikan eller talet eller vad det nu blev kommer vad det lider att publiceras i separat inlägg. Vill man veta mer rekommenderar jag Valborgsfirande på Lillstrand i webbtidningen www.älvsbyn.just.nu. Där finns lite text, några stela bilder*, rörliga bilder och ljud**.

Tidigt for vi hem för att se hockeymatchen mellan Sverige och Norge vilket i sig blev en tragisk tillställning. Norskarna vann straffläggningen och knep två av de tre poäng Sverige naturligt skulle ha haft. Skräp!

När jag å förstamajmorgonen blickade ut genom köksfönstret snöade det. Inte mycket men värmen har farit sin kos och det var hutterkallt att räfsa och sånt. Lite kyla hindrar dock inte folk från att med motorcyklar och liknande fordon köra rundan Luleå-Boden-Älvsbyn-Piteå-Luleå och sedan vidare för de som anslutit efterhand. Kompisen Tobbe Lindahl – länk till hans blogg finns till höger en bit ner – har på gamla dar skaffat en slecken anabol moped och kör rundan varje år. Traditionellt traskade jag därför ned på byn för att snacka med honom en stund – samt missunnsamt beskåda karavanen av cirka 1000 dyra onödiga fordon fyllandes hela Storgatan. Och bli nedkyld.

Hem promenixade jag en omväg. På Lillstrand hade det sjungits bland annat den under min Luleå-barndom helt obegripliga trudilutten Blåsippan ute i backarna står… Det fanns inga blåsippor i Luleå! Men i Älvsbyn finns de - se bilden ovan! Inte allmänt förekommande men vad jag vet åtminstone på två ställen – alltså fungerar pluralen backarna. Gissar att det rör sig om förvildade trädgårdsrymlingar.

Och så har visst denna helg nån engelsk översåte införgiftat en vanlig tjej av folket i blåblodsklassen – ungefär som det gjordes här i Sverige i somras. Och massor med folk är intresserade. Men inte jag. Tycker bara i all stillhet att franska revolutionen lämnade något halvgjort.
Och så har påven blivit salig. Alltså den förre. Under stor uppmärksamhet. Men inte min.
Och i morgon är det ny arbetsvecka.

Man lär sig något nytt varje dag! 

De ovan kursiverade orden är lite av en devis jag brukar sprätta omkring mig, inte sällan i min roll som lärare. Tycker devisar* på en positiv hållning till nya tankar, ny kunskap och nya sammankopplingar av sånt man visste förr och sånt som man senare får veta. Idag på förstamajmorgonen fick jag ytterligare bevis till denna min devis.

Väl tangentbordsplacerad funderade jag på ett eller ett par ord som skulle kunna vara rubrik för detta inlägg. Min tanke var att titeln skulle vara så kort att den i kolumnen till höger inte bryter över två rader och gärna lite klurigt kopplat till ordet april – den månad jag faktiskt gödde läsarna med summa 32 mer eller mindre relevanta inlägg i skilda, smala och spretiga ämnen. Ehuru det redan blivit maj kändes april ändå aktuellt då det från igår återstår tvenne apriligheter – inte aprilligheter** – att berätta om: ett bröllop och ett valborgsfirande.

Men så spårade det hela ur när jag började leka med ljudlikheten mellan april och sarsaparill – som den bildade läsaren känner väl till är den ätliga växt som de små blå smurferna älskar över allting. Osäker på sarsaparill-stavningen googlade jag först på smurfer och kom till Wikipedias artikel om smurfarna och fann där den rätta stavningen – än så länge inget speciellt.

Men så barkade det iväg! Ordet sarsaparill visade sig vara en klickbar länk som jag driven av nyfikenhet och överdriven kunskapstörst inte kunde låta bli att klicka på. Då hamnade jag på en ny Wikipediapost som sensationellt avslöjade för mig det jag absolut inte hade trott:
Sarsaparill är en riktig växt! Och jag som trott det var ett harmlöst serietidningspåhitt.

Och läsandes vidare där fick jag reda på att sarsaparillens rot bland annat använts som smakämne i barndomstuggummit Jenka samt i nåt sorts amerikans läsk som heter Root-beer. Inget av detta hade jag någonsomhelst aning om men blev verkligen bevis för min devis att man lär sig något nytt varje dag! 

Om bröllopet igår samt Valborgsmässofirandet och den predikan eller det tal eller vad det nu blev jag då var ombedd hålla ber jag att få återkomma i senare inlägg – kanske redan denna dag. I vart fall under denna nya månad.