sjukhuskyrkan
Förstasidan i dagens Lokala Världsblad innebär rejält nedslående läsning.
Sjukhuskyrkans framtid hotad är rubriken och längre in i tidningen kommer en artikel* som också kan läsas om man klickar här. Tidigare under månaden har andra skriverier funnits om ekonomin i nya Piteå församling – läs till exempel här – och allt verkar innebära att man över några år måste spara 8 miljoner. Detta innebär att 12 tjänster måste bort – de flesta dock genom så kallad naturlig avgång.
Jag har inte tillgång till siffror, prognoser och annat som behövs för att riktigt kunna fatta alla detaljer och vinklingar i problemet. Jag vet inte inkomster och utgifter för församlingen, hur personalen är organiserad osv. Dessutom är jag på goda grunder tveksam till om jag skulle fullt ut begripa siffermaterialet om det låg framför min näsa. Det betyder inte att jag antar att siffreriet som sådant skulle vara dåligt. Tvärtom! Att jag inte riktigt skulle förstå allt beror på att jag, ehuru både smart och kyrkkunnig, ingalunda är en fena när det gäller budget- och bokslutsteknikaliteter.
Med den förståelsebegränsningen antar jag därför att den ekonomiska situationen är precis så allvarlig som tidningen berättar och kommer att undra över två saker av generell natur där Piteå församling bara är ett exempel. För tydlighetens skull säger jag det en gång till men på ett annat sätt: Det är inte det nuvarande läget i Piteå jag kommenterar – det begriper jag för lite av. Det är ett par generella frågor jag vill lyfta – plötsligheten och sårbarheten.
Plötsligt behöver fastigheter säljas och en massa personal bort.
Varför plötsligt? Ekonomiska inveckligheter av denna storlek kan väl inte komma plötsligt som en blixt från klar himmel. På många håll i kyrkan verkar det dock vara så. Som om det slog ned meteoriter överallt och försäkringar då inte gällde – sånt som kallas fårs maschör som det skulle stavats på svenska – och ekonomin därmed blivit tvärusel. Tecken på situationen borde rimligen ha synts tidigare – eller? Om man velat se? Och tanken inställer sig: Valde de som skulle se tecknen att inte se dem? I så fall varför? Och vilka var de?
Sårbarheten är ett ord som i detta stycke får en speciell klang.
Sjukhuskyrkan vid Piteå Älvdals Sjukhus (PÄS) ligger likt andra sjukhuskyrkor organisatoriskt under den församling på vilkens område anläggningen ligger. Territorialförsamlingen har ansvaret. Så har det inte alltid varit. Sjukhussjälavården (liksom kyrkligt ansvar på regementen, fängelser, ett tag till och med skolor) var självständiga uppdrag – engelsmännen kallar det Missions – där regionen, stiftet, tog ett övergripande ansvar.
Svenska kyrkans strategi har de senaste årtiondena varit att territorialisera dylika självständigheter så att lokalförsamlingen skall bära ansvaret. I mångt och mycket har det sannolikt varit kloka drag men...
Här finns som jag ser det ett tydligt men...
Det vi fått är Kyrk(organisations)formade uppdrag, inte Uppdragsformad kyrka(organisationer).
På engelska skulle orden bli Church-shaped Mission i stället för Mission-shaped Church.
Med den organisationsformen drar lokalförsamlingens ekonomiska kris med sig regionarbetet ned i träsket. Det regionala görs sårbart av lokala faktorer. Var det så det var tänkt?
Sjukvården i Sverige är för vittomfattande för att hanteras lokalt-kommunalt. Landstinget med regionansvar äger frågan. Sjukhussjälavården bör som jag ser det i analogi med det samhälle kyrkan verkar i också hanteras regionalt – som en stiftsangelägenhet.
* I skrivande stund har artikeln två kommentarer i tidningens funktion för sådant. Som så många gånger tidigare verkar webb-kommentatörer i dagspressen vara elaka personangreppare som stått i näs-kön vid det tillfalle då det delades ut hjärnor.
