liken trognast
Svenska kyrkans sammanställda statistik bygger på att församlingarna till Rikskyrkan levererar in uppgifter som sammanställs så att en övergripande bild av sakernas tillstånd och utvecklingslinjer kan skönjas. Nu är det klart för nådens år 2010 och tabeller med siffror kan laddas ner via länkar till höger på denhär hemsidan.
Den främsta av de läskigheter statistiken visar gäller gudstjänstlivet som rasar som en sten. Detta är allvarligt då församlingens gudstjänst på Herrens dag är den kristna Kyrkans livsnerv – därmed också Svenska kyrkans. I mitten av 1990-talet då jag som stiftsanställd hade att vara spökskrivare av kapitlet om gudstjänstlivet i biskopens ämbetsberättelse spådde jag att om inga förändringar sker – jag föreslog då också vägar – skulle de som då firade gudstjänst vara de sista av sin ätt. Sedan dess har det gått ungefär en halv generation och siffrorna visar att deltagandet i så kallade Huvudgudstjänster i princip har halverats på 20 år. Jag hatar att ha fått rätt!*
Bara en minoritet av dem som slutat fira gudstjänst är folk som av en eller annan anledning röstat med fötterna och tagit beslut att lägga av. Majoriteten av dem som slutat fira gudstjänst tar tagit katafalkvägen ut ur församlingen och nya yngre årsklasser har inte lockats att vandra i fädernas spår – eller mödrarnas. Det är alltså missions- och evangelisationsmisslyckande som är den orsak till sekulariseringen som kyrkan själv råder över. Medvetna strategiska insatser för evangelisation och mission här hemma tycker jag faktiskt de sista två årtiondena lyst med sin frånvaro – till och med i den grad att Kyrkomötets majoritet valt att avslå motioner om sådant.
Konfirmandseden är nu nere på ungefär en tredjedel av årsklassen och inga kyrkopolitiker vrider sina händer i förtvivlan. Prästmötesavhandling nyligen publicerad för Göteborgs stift säger att det som avgör om konfirmandtiden av ungdomarna skall anses lyckad är gudstjänster och lägerdygn. Allt färre konfirmander får fara på läger av kostnadsskäl och för att de lokala arbetsgivarna inte tydligt instruerar personal att jobba med sådant. Och gudstjänsterna – alltså normalfallen – modifieras inte. Eller så är det något annat ”fel” jag inte ser. Läsaren må kommentarkomplettera.
Och en olycka kommer sällan ensam – det är bara tid mellan olyckorna. 54 av 100 barn döps numera. Knappt hälften blir inte alltså döpta och med åren blir det väldigt mycke folk. Ändå säger höga vederbörande att vi fortfarande är en folkkyrka med bred förankring.
Det är bara liken som är trogna kyrkobesökare – den sista gången. 8 av 10 begrav i Svenska kyrkans ordning – vilken tröst det då kan vara.
Jag har tidigare efterlyst haverikommissioner. Så ock nu!!
* Jag hatar alltså att ha fått rätt på dessa punkter. I olika andra sammanhang har det blivit på samma sätt när jag uppfattats som en kritisk depparjeppe. Jag får rätt – med tiden. Däremot får jag aldrig ha rätt. Märkligt!
Inte för att det är någon tröst men samma trend i "frikyrkorna".
Det är väl inte så konstigt att Gubbarna (och gummorna), det är företrädesvis såna, i den församling som bloggarn själv tillhörde fram till för cirka ettochetthalvt år sedan, inte vill att du ska få ha rätt då har ju dom automatiskt fel och dom har väl aldrig fel iaf enlig dom själva
"Inga kyrkopolitiker vrider sina händer i förtvivlan". Nej, det kanske du har rätt i. Däremot har saken diskuterats flera gånger i det lokala FU. Många enga aktiviteter krockar med ex. konfirmandundervisningen, men det är inte hela sanningen.
Här finns en annan relaterad sak att fundera på /blogga om: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=249093
