stigstrombergsson

Så går en dag än från vår tid och kommer inte mer,
och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ned.

Det var första versen på psalm 188 i Psalmboken och kan fungera väl som vinjett till denna lördags kvällstankar. För lördag har det varit idag. Det blev en bra lördag – första arbetsfria dagen på länge.

Veckan före denna vecka kunde jag stjäla mig torsdagen ledig eftersom jag den dagen inte hade ansvar för någon eller några lektioner eller andra aktiviteter på skolan och dessutom visste att hela helgen var intecknad. På lördagen var det Folkhögskolans dag som jag skrev om i inlägget långt liv krävs. I och med gudstjänsten i Älvsby kyrka på söndag – som jag dock ej ansvarade för – startade Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och modifierad distans sin tredje så kallade innevecka med lektioner och annat. Volontärlinjens elever är tillbaka från sina utlandsperioder och har platser – som de dock ej begagnat – i mitt schema där även arbete med gymnasiereligion på Allmänna linjen och grundskolenivån i Bas fanns intecknat. Nytt för veckan blev dessutom en veckas vickande i IVIK-gruppen – skitkul!

Sett så blev denna lördag den första arbetsfria dagen på mer än en vecka. Jag har avnjutit den i hög grad. Förmiddagen ägnade jag stundvis åt att fundera utifrån vad jag läst i tidningen och detta resulterade i förra inlägget. Då vädret var fint och jag ovenledes läst vad de bloggare jag länkar till skrivit och vad som kommenterats där begav jag mig sedan utanför fastighetens dörr i tanke att avnjuta vår och lövsprickning. Cyklandes vände jag hjulet mot den fastighet präst-kollegan och numera också bloggaren Stig Sundström är skriven på*. Å hans blogg – länk långt ner till höger – har jag den senaste tiden i ord och bild följt hans dramatiska kamp med att av bräder, pinnar, spikar och skruvar skapa av en ny veranda. Jag har till och med vid en lunch på skolan beskådat IRL – In Real Life – ett i hans tunnhåriga hjässa av omild kontakt med virke uppkommet jack. Nu avsåg jag att på min cykeltur så att säga ”besiktiga bygget” och kanske låta mig krusas till en kopp kaffe.
Ingen var hemma så vad gällde koffeinet kammade jag noll.

Jag pumpade vidare med min cykel och noterade att lövsprickningen nu går i farlig fart. Visserligen finns fortfarande snöfläckar kvar i slalombacken dit kosan styrdes men de räknas inte – det rör sig ju om så kallad snökanonad konstsnö. Nästan hemma igen ställde jag DBSen mot en stolpe och gav mig gubbandes iväg längs ett terrängspår. Jag skriver gubbandes eftersom jag ingalunda är en löpare som springer. Jag nätt och jämt joggar. Lunkar långsamt – alltså gubbar. Gick gjorde jag inte! Bara på slutet.

Och sedan premiärgrillning med god middag som resultat och engelsk deckare – Lynley – på TV.
En i många avseenden god dag.

---

* Jag vet alltså både vad han heter och var han bor!