stigstrombergsson

Det drar ihop sig till årsskifte. Ett ödesmättat 2012 närmar sig med en hastighet av 60 minuter i timmen. Enligt Maya-indianernas gamla kalender skall visst vårt 2012 innebära slutet. Igår såg jag en liten stund på History Channel där programmet visste att berätta att de gamla egyptierna i Cheops-pyramidens stentravar staplat in symboliska profetior som säger att tiden tar slut vårt 2012. Nostradamus har visst också sagt nåt om året ifråga. Och i den för 15-20 år sedan utkomna boken Bibelkoden skall jorden åter vara öde och tom – gissa vilket år.

Givetvis tar jag inte fasta ett dugg på dylika profetior. SMHI är betydligt tillförlitligare och de spår ändå helt fel bara från den ena dagen till den andra. Hur skall det då inte vara när spådomarna gäller för flera tusen år? Säger mer om fynd- och skrifttolkares behov av att komma med något som väcker uppmärksamhet.

Mänskan spår och Gud rår brukar det sägas. 2012 närmar sig och vad det skall bära med sig kan man bara hoppas, ana, frukta och planera kring. Vad det gäller det gamla årets betydelse egentligen samma sak minus planerandet. Gud är densamme, nåden och förlåtelsen gäller 2012 liksom maningen till kärlek och barmhärtighet. I den andan planterar – detta är bildligt sagt – jag mitt äppelträd, inrättar mig på att finnas, leva och verka ett år till, även om jag både vet och tror att Jesus som sitter på Faderns högra sida skall vara därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Under 2012 skall jag söka leva upp till den text som finns på insidan av en mugg jag fick i julklapp. Förresten kan jag i vevan meddela att jag i år bara fick hårda paket – skidor med tillhörande dojor räknar jag inte som mjuka. Förutom åkverktygen jag själv valt blev det sex böcker samt nämnda mugg. Muggen är på utsidan försedd med mitt namn och på insidan en till namnet förklarande text att söka leva upp till:

Danskt namn: den kringvandrande.
Fattar de rätta besluten utifrån sina känslor, är ärlig och artig.
Tycker om att hjälpa andra. Är en snäll och trevlig typ.
En intelligent och stark personlighet som kan räkna med att bli framgångsrik.
Stig är ett namn att vara stolt över.

GOTT NYTT ÅR!!
önskar jag dig som tittat in på min blogg.

Tyra har varit här!! Hon och hennes föräldrar kom på Annandagen och for igår.

Egentligen är det märkligt hur mycket livskraft som ryms i en liten människa som är knappt två år. Full fart hela dagarna med att leka och kommendera. Sitta här! illustrerat med ett dunkande i golvet bredvid sig själv. Säsa bok! är själva avsikten med sittandet – tre böcker alternativt en bok tre varv. Iska! beledsagat av knuffande av köksstol mot diskbänken för aktivitet där. Titta på! med ibland ivägenvarande närhet till vassa köksknivar, varma spishällar och heta ugnar. Potta signalerar trängande  behov men på vägen dit färdavbrått med ropet Bok! och hämtande av sju stycken. Och hela tiden – nästan – på gott humör.

När våra barn var små och vi besökte deras far- och morföräldrar hade jag och madammen det betydligt lugnare än vad det är nu med småbarn i huset. Våra föräldrar hade mer bråda dagar med sällskap kring benen hela tiden. När Tyra med mor och far reste igår kväll tackade vår son och hans fästmö för ett par sköna dagars vila – och nätters. Bilden visar den lilla vaknande i farmor och farfars säng.

Det stora lägret Livskraft Polar pågår för närvarande på Älvsby folkhögskola. Cirka 100-talet ungdomar – mestadels hörande till EFS i Norrbottens hank och stör – är samlade till några dagars samvaro, gudstjänster, Bibelstudier och andra aktiviteten under temat Frihet. Temat har delats in under flera aspekter:

Fri att tro första kvällen – då bland annat jag deltog 22.30 som celebrant vid en Mässa som kanske skulle kunnat rubricerats Fri som Barabbas.
Fri från synden den 29:e – celebrerade Mässa igen i vilken en av ungdomarna ansvarade för beredelsen Du är förlåten.
Fri att älska – dagens tema om bland annat samlevnad, sex, äktenskap.
Fri att följa – imorgon då jag skall ansvara för ett Bibelstudium på förmiddagen. Deltagarna har fått välja grund- eller fördjupningsnivå. Det tema jag fått att behandla tillsammans med 30 ”djupingar” är: Annorlunda liv! Leva som kristen. Motverka prestationskrav. Ändå allvar. Nåd.
Det finns mycket Livskraft i 100 ungdomar…

Rubriken blev inte livskraft x 3 då jag är ytterligt tveksam till om det finns livskraft i min skidåkning. Vara hur det vara vill med det. Idag var jag i alla fall utan fall ute på mina julklappsskidor. Vad gäller de paketen var överaskningsmomentet vid klapputdelningen minimal. Jag hade själv tidigt i julveckan provat och valt både skor och vallningsfria turåkningsskidor för terräng- och fjällbruk. Det mellantinget behövs då löparskidor är alldeles för sladdriga utanför preparerade spår och slalomlaggen en ren katastrof i skog och mark, på sjöar och isar och längs leder och skoterspår.

Jag testade grejerna på skoterleden som jag kommer på bara jag tar mig förbi våra egna vinbärsbuskar. Jag polemasade på genom skogen en bakväg till folkhögskolan, drack en kopp kaffe och trevade mig sedan hem i mörkret. Tveksamt livskraftig.

För en tid sedan – efter midnatt sedan det blivit den 21:a december – skrev jag ett inlägg med rubriken undersittarens öde. Det inlägget var min reaktion på ett öppet brev jag fått del av gällande min prästkollega och ingifte släkting André Östlund. På förmiddagen skrev jag något av ett e-post-julbrev till min kusin – Andrés maka. Efter att rikeligen och släkteligen redogjort för familj- och julangelägenheter berättade jag att jag bloggat rörande dem och bad dem reagera eller korrigera om jag missuppfattat saken eller om de på annat vis ville ha texten ändrad, rentav borttagen. En motsvarande kusin-julhälsning kom om kvällen i retur i vilken det bland annan familjär information i allt väsentligt bekräftades att jag fattat det öppna brevet rätt.

Någon dag senare lyfte jag ut texten och ersatte den med följande:
Detta blogginläggs ursprungliga text fick besökare från 62 separata IP-adresser varav säkerligen en del hoppade över det på grund av längd och innehåll. Av anledning som jag avstår från att kommentera trots att det kliar i tangentbordsfingrarna har jag ändå tagit bort den ursprungliga texten. Jag hoppas att åtgärden blir av temporär natur.
Det blev temporärt. Inläggets text är tillbaka nästan så som den var i början.

Frågor som Vad hade hänt? Varför? kom via flera kanaler. Muntligt kom den från några personer jag mötte och någon annan telefonerade. Jag valde att vara ytterligt återhållsam med svar. Saken skulle få bero till efter helgen. Annandagen hann knappt förklinga förrän en bloggare i inlägget Nu är glada julen slut...? visade sin nyfikenhet. Han formulerade några teorier om orsaken och ett par personer har där fogat en och annan kommentar kring vad som då kommit att kallas "Mysteriet med det borttagna blogginlägget".  Själv har jag väntat och avvaktat för att låta helgen passera fylld med barnbarneri och annat. Jag ville dessutom avvakta ett överenskommet rådslag.

Orsaken till att blogginlägget lyftes bort var att jag den 22:a kontaktades av person knuten till min arbetsplats som meddelade att denne kontaktats av annan person också knuten till min arbetsplats som i sin tur fått meddelande av person som inte är knuten till min arbetsplats om att det kunde föreligga risk för att mitt bloggande skulle kunna skada min arbetsplats. Tydligare än så var det faktiskt inte – förutom att jag känner de tre personerna och att det är helt klart att de alla liksom jag vill folkhögskolan väl.

Onsdagen efter jul överlade vi tre i kedjan som är knutna till min arbetsplats. Vi samtalade seriöst i god ton och anda om på vad sätt jag och mitt bloggande – i just detta ärende men också vid ett och annat annat tillfälle – kan ha uppfattats eller eventuellt kommit att ställas i relation till min arbetsplats.  När vi skildes var vi överens.

En alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet står i det titelhuvud man omedelbar ser när man öppnar min blogg. Under kategorin Bloggpolicy finns två inlägg varav det ena – nummer 1 – redogör för vad den satsen betyder.

I vårt samtal ifrågasattes inte rätten eller lämpligheten i att jag har en privat och personlig blogg. Det är en självklar rättighet i ett samhälle där tryck- och publiceringsfrihet råder.

I vårt samtal ifrågasattes inte innehållet i de åsikter och tyckerier som förekommer i olika blogginlägg. Det betyder givetvis inte att de jag samtalade med i allt delar mina uppfattningar, men att jag fritt i en personlig och privat blogg kan uttrycka egna uppfattningar ses som en självklarhet i ett samhälle där åsikts- och yttrandefrihet råder.  I detta har jag inte genom mitt skrivande brustit i lojalitet mot min arbetsplats.

I vårt samtal dryftades hur min exponerade kreativitet ibland kan ta sig uttryck, hur jag ibland ta ut svängarna i mitt sätt att använda språket, val av och lek med ord, drastiska formuleringar etc – detta inte bara på bloggen utan ibland också i andra sammanhang. Jag tror att observationen är riktig att min formuleringskonst ibland, kanske ofta, fungerar alldeles utmärk som förtydligande stilfaktorer men givetvis kan samma sak också av personer uppfattas föraktfullt, raljant eller nedsättande. Mina försök till tydlighet kan alltså fungera tveeggat. Jag löper risken att väcka Känslor som skymmer Saken - vilket naturligtvis är kontraproduktivt. 

Utifrån den tanken har originaltexten till undersittarens öde bearbetats innan den nu på nytt publicerades här på bloggen. Ett tidigare medvetet val av ord och en vridning i värdeladdad riktning av dessa har jag sökt ersätta med mer neutrala och mindre känslosamma formuleringar. Själva Saken – det som är det viktiga – ligger dock kvar. I mitt inlägg kritiserar jag Luleå Domkapitel för dess behandling av en 81-årig trotjänare.

Som jag berättat tidigare firades själva julaftonen i Luleå hemma hos barnbarnet Tyra. Hon var den enda som fick paket – flera. Då mysljus rådde och många närvarande pratade rådde inte idealiska filmförhållanden men en liten paketöppningsscen finns ändå i en filmsnutt på ANDRA BLOGGEN.

Juldagen avlöpte i lugnets tecken men igår på Annandagen tog julen ny fart då alla samlades i Älvsbyn och julklapperiet fortsatte. Jag fick bara hårda paket! En lyckad helg alltså.
En till paketöppningsscen filmades i lite bättre ljus – med anslutande bakgrundspratsurr. Och sedan när det skulle lagas mat samverkade tre generationer – sjärnmor, faster och den lilla.

Allt kan beskådas på ANDRA BLOGGEN.

Hitintills har jag detta år skrivit 290 inlägg på min blogg. Bara undantagsvis har det inneburit mer än ett inlägg en viss dag. Använder jag den maxiräknare jag fick i julklapp blir resultatet att jag under 2011 har skrivit ett blogginlägg 80% av dagarna – ganska flitigt om jag får säga det själv. Vidare ligger besökstalet vanligen runt 40 IP-adresser per dag. Jag gissar att en del av dessa är sådana som näst intill dagligen tittar in och att några är glesbesökare. 39 av årets dagar har såhär långt inneburit 50 besökare eller fler. Detta är 11% av dagarna, inte ens en i veckan. Anstormningen noterar jag på särskild lista med datum, antal och tänkbar orsak. Riktiga toppar på 60 eller fler har det varit frågan om 8 gånger under året – varav en uppenbarligen måste bero på ett fel i bloggverktyget.

Då jag skriver i olika ämnen och saker samt inte sällan är tämligen mångordig – rent tröttande enligt vissa – är det föga sannolikt att inlägg som i inledningen försetts med texten Varning: Långt inlägg! får så väldigt många läsare. Bara de som har speciellt intresse av saken ids ro sig genom textmassan. Utifrån det antar jag att till exempel översatta artiklar rörande situationen Palestina-Israel kanske får dussinet läsare. Troligt är att mångordiga resonemang i kyrkliga och/eller teologiska frågor röner samma öde och landar hos uppskattningsvis kanske 30-talet läsare – alltså färre än vad som en söndag samlas till gudstjänst i vilken som helst av kuststädernas distriktskyrkor.

Det finns metoder och trix att använda för att locka, tubba och lura folk att hitta till en blogg. Kommenterar man en artikel i en tidnings nätutgåva kan man till exempel pinga sin blogg så att folk hittar till den. Jag kommenterar inte artiklar annan än rent undantagsvis och har konsekvent avstått från att pinga – vet dessutom inte hur man gör. Man kan också anmäla sin blogg på olika håll och kanter på nätet vilket jag inte heller gjort. Men jag nämner på Facebook när jag bloggat vilket kanske provocerar nyfikenheten hos någon någon av mina så kallade vänner och jag sätter ut min egen bloggadress när jag kommenterar på 4-5 av de bloggar jag själv regelbundet läser. Annars ”marknadsför” jag varken min blogg, mig själv eller mina idéer. Faktiskt.

Med allt detta sagt kan konstateras:
Som instrument för masskommunikation är min blogg inget starkt medium.
Dess verkningsgrad kan kvantitativt anses ligga mellan mikroskopisk och obefintlig.

Det är sent julaftons kväll – en god kväll.
Dagen började som alla dagar med att det var morgon. Inte alla mornar men en del äts gröt till frukost. Julafton dock unik då det är risgrynsgröt på bordet. Sedan Julgudstjänst i Älvsby kyrka – som vår sed är. Julens största kristliga sammankomst i kommunen med 250 personer i kyrkan. Familjegudstjänststuk.

Sedan hem för lite pausande innan resa till Luleå där hela klanen plus Tyras mammas klan samlas för att fira Julafton med Tyra. Hon är den enda som får paket – tillräckligt i alla fall. Andra får byta presenter andra dagar. För oss blir det på Annandagen då alla barnen med nästan alla tillhöriga viktiga personer samlas hos oss i Älvsbyn. Då kommer Tyra få fler paket, också andra än Tyra får paket och jag får paket – då jag varit så snäll. Eller så är det för att andra är snälla. Eller både och.
Hos Tyra med föräldrar var vi inalles 13 vuxna + det lilla barnet. Mycket disk blev det. Sedan allt var diskat ville också den lilla diska – som bilden visar.

Oaktat det faktum att vi skjuter julklapperiet framför oss en del har jag dock öppnat en på rätt julklappsdag. Prästkollegan och bloggarkompisen Stig Sundström har gett mig en julklapp. Vänligt. Orsaken till detta var – förutom den ömsesidiga snällheten? – ett litet utbyte av tankar kring nya tekniska prylar. Klicka här får du se vad jag fick.

Nu är det dan före dan före Dopparedan – även om jag tror att det blir dopp först på Juldagen – och jag tar mig en liten stund till att skriva ett inlägg.

Först av allt önskar jag dig som ramlar in på min blogg en riktigt God Jul!

Vi kommer att fira julen i det kreativa kaosets tecken – alltså det kreativa kaos som uppkommer när mångas julande skall synkroniseras med Tyra, vårt barnbarn som förutom Jesus onekligen kan sägas bli helgens centrum. Den bild vi fick av henne som julkort bepryder detta inlägg. Tösen är knappt 2 år och har nu börjat prata glosor med en hitintills inte tidigare skådad frenesi. Givetvis talar hon inte rent ännu men utifrån sammanhang och ibland med hjälp av föräldrarnas tolkning blir det fullt begripliga meningar.

Jultomten har den lilla respekt för. Stelnar till när hon ser honom. Vet att han brukar säga nåt som handlar om barn och kungör därför med dov röst: TÖNTEN…. BAAAN!

Egentligen är det här med ord och språkbehandling ett intressant kapitel – på många sätt och i flera sammanhang. Håller man kvar uppmärksamheten på barnbarnet kan jag berätta att när vi senast tittade förbi – Fjärde Advent – lästes det en saga där det på en bild i boken fanns stjärnor – stjänmor på tyriska. När hon kallar på madammen i mitt liv kommer kallelseropet för farmor att låta nästan likadant – sjän-mor. Gissa om tanten ifråga får fukt i ögonen.
Orden för prinsessa och plåster låter också likadant vilket gjorde att det tog ett tag i telefonen innan sjänmor begrep vad tösen hade på fingret.

Med denna lilla inblick i farfareriet vill jag visa på vad som i alla lägen och sammanhang förmår att hålla mig på gott humor. En annan humörlyftare mitt bland människors ävlan och tävlan är att en Frälsare är född i Davids stad, Betlehem. Han kom till vår värld för att tjäna, inte härska. Han gav sitt liv till lösen för många för att så upprätta och upplysa tillvaron för dem som vandrar i mörkret.

Med det slutar jag som jag började och önska er alla en
GOD OCH VÄLSIGNAD JUL.

Detta är en nyformulering av ett inlägg som varit borttaget ungefär en vecka runt julen 2011. Resonemang kring varför ursprunget lyftes bort och motivet för bearbetningen finns i inlägget ett blogginläggs öde.

Detta inlägg är det andra i kategorin Bloggpolicy och skrevs 20111220.

Från den 20 december 2011 börjar jag förhandsgranska kommentarer till inlägg på min blogg. Jag tycker det är trist att måsta göra så.

Bakgrunden till mitt beslut är att den hållning jag önskar kommentatorer ska ha här på min blogg respekteras dåligt, i synnerhet när en del kommenterar vad jag själv skrivit om konflikten och situationen i Palestina och Israel eller när jag publicerat översatt material därifrån.*

Givetvis handlar detta inte om åsiktscensur. Det handlar om att jag tar till förhandsgranskning som ett nödvändigt ont för att bromsa personer, som utan egna bloggar andra kan välja eller avstå från att läsa, genom utrymme på min blogg kör egna agiterande race utan eller med mycket lös koppling till vad jag själv skriver om, därtill ibland i rent ovänlig ton.

Detta innebär inte att någon individ är portad! Det betyder bara att kommentarer som spränger de ramar jag angett i inlägget bloggpolicy 1 inte publiceras och att det generellt kan ta tid innan kommentarer blir synliga. 

Min blogg har blandat innehåll och det jag skriver intresserar, gläder eller irriterar olika personer. Det jag skriver under kategorin Predikan mm gissar jag att flera hoppar över då mina predikningar i skriven form blir ganska lååånga blogginlägg*. Men en och annan läser dem nog. Den snarliklydande kategorin Predikaren 12:12 som handlar om böcker och en och annan film väcker nog olika intresse hos olika läsare liksom Församling där jag behandlar olika kyrkliga ting. Allt detta är helt i sin ordning. Jag köper helt det faktum att av den blandade kompott jag skriver blir reaktionerna vadsomhelst mellan uppåt, irriterad, informerad, ointresserad och jag vet inte vad**. Jag konstaterar dock att jag mitt i mitt varierande har en vad gäller antalet läsare stabil besökskrets.

Under kategorin Politik behandlar jag inte sällan situationen i Mellanöstern främst kring konflikten Palestina-Israel***. De inläggen drar oftast till sig kommentarer. Ofta är det samma personer som kommenterar och jag har märkt att kommentars-kedjorna till olika inlägg blir väldigt lika varandra. Känslan av upprepning blir stark.
En kommentar till inlägget etnisk åtskillnad? dock blivit anledningen till detta inlägg – och kanske ytterligare något eller några. Kommentaren lyfte (igen) en fråga som kan vara ställd bara för att vara en retorisk förebråelse men jag väljer att uppfatta den som just en äkta fråga. Den berör en viktig principiell sak som inte ryms i en kommentar utan får åtminstone ett eget inlägg – detta.

Jag saxar ur frågarens text – men tar bort anspelning på en annan person:
Hur kan en som kallar sig kristen engagera sig så starkt i bildandet av en muslimsk stat till? (…)
Argumentet att det är bildandet av en sekulär stat man stöder är bisarrt eftersom Hamas är tänkt att ingå i en samlingsregering och vi vet ju alla hur historien ser ut när det gäller behandlingen av kristna och judiska minoriteter i muslimska majoritetssamhällen.
Du, (…), har mycket att svara för inför den kristna och judiska Guden, Stig.

Först: Hamas är inte en källa till information eller inspiration för mig. Den som kommenterar så visar bara att han/hon inte fattat (eller velat fatta) hur jag resonerar, inte ser till var jag hämtar fakta och tankematerial.

Såhär är det:

Då och då publicerar jag egengjorda översättningar av olika israeliska artiklar. Givetvis har jag läst fler artiklar och reflexioner än jag översätter. Vare sig det är i tidningen Haaretz eller den större Jerusalem Post lever och verkar de som skrivit det jag läser i ett publicistisk fritt samhälle, det israeliska. Ingen tvekan kan därför råda om deras medborgarskap eller att de anser staten Israel legitim - det gör också jag. Ingen tvekan kan heller råda kring att de många gånger är kritiska till delar av sin egen regerings agerande – något jag också är. Näppeligen kan de inte anklagas för Hamas-sympatier fast de ofta argumenterar för att försöka hitta andra vägar i konflikten än ockupation, annektering och ett ständigt lågintensivt krig – en tanke och ett hopp jag delar. Utifrån detta blir israeliska skribenter främst i Haaretz min ena inspirationskälla till tanke och skriveri.

Den andra inspirationskällan i frågan om Israel-Palestina är vad de kristna palestinierna uttrycker till exempel i sitt så kallade Kairosdokument. I flera inlägg har jag hänvisat till den väg det dokumentet argumenterar för: Sanning, Rättvisa, Försoning och Fred.

I sitt liv och sin tro inspireras Palestinas kristna av sin tro på Kristus – liksom alla som vill vara kristna. I en avgörande tid, på vissa platser och på ett avgörande sätt företrädde Kristus som judisk rabbin Israels Gud inför människorna och människorna – både judar och icke-judar – inför Gud. Genom födelse, liv, gärningar, förkunnelse, död och uppståndelse bröt Jesus ner murar mellan Gud och människa och mellan människa och människa. Han åstadkom försoning. Hans väg måste därför, menar de palestinska kristna och jag med dem, vara Försoningens väg. Och stegen på den vägen är att föra Sanningen fram i ljuset, skapa Rättfärdighet och Rättvisa, mötas i Försoning och Förlåtelse för att leva i Fred.
I sitt konkreta arbetet enligt den teologin lånar de palestinska kristna arbetsmodellen "ubunto" från försoningsarbetet i Sydafrika men är i detta inte ensamma. Både i det palestinska samhället i övrigt och det israeliska finns människor med annan religion men med samma program – något jag visade i inlägget ubunto för snart en månad sedan.

Med denna bakgrund engagerar jag mig inte för en muslimsk stat.
Jag engagerar mig för en självständig fungerande, suverän stat.
Eller rättare sagt två – Israel och Palestina.

Att ett framtida Palestina skulle bli muslimskt till kultur och tradition är ett rimligt antagande – majoriteten är ju muslimer – men så är det redan i Bosnien, Libanon, Indonesien osv. Det är lika självklart som att Israel till kultur och tradition är judiskt – majoriteten är ju judar. Som kristen finner jag det naturligt att låta människor fritt ha den religion de önskar och jag behöver agera någotsånär konsekvent utifrån den hållningen. Därför tror jag att en sekulär stat är bästa lösningen i bägge fallen eftersom en sekulär demokratisk stat bäst garanterar toleransen och bäst skyddar minoriteter – majoriteters demokratiska uppgift. I läge där andra religioner inte tolererar kristen tro ger det ändå inte mig rätten att inte tolerera. Jag behöver ändå värna människors frihet, värdighet och rättighet – också mina motståndares. Det är en konsekvens av att jag som kristen har att agera så Jesus-likt som det bara går.

Inför den Gud som både judar, kristna och muslimer ber till lever jag alltså mitt liv och är i detta helt övertygad om att i Kristus har Gud visat sig så oerhört mycket tydligare än i Judendomens Torah eller Islams Quran. I Kristus ser jag Israels Gud så som Gud velat ta gestalt på jorden. Av Nya testamentets berättelser om denne inkarnerade Gud - för att tala teologiska - har jag oerhört svårt att tänka mig Jesus som självmordsbombare eller en som vandaliserar andras olivlundar, som en som flyttar gränsmarkeringar och stjäl land han inte äger. Jag kan inte se honom som raketavfyrare eller ”pris-lapps-aktivist” heller.

Däremot kan jag se Jesus som barnet i Betlehem, som Messias, Herren.
Och jag är glad att Jesus ser på mig och alla människor med barmhärtighet.

Bilden?
Ingången till Födelsekyrkan i Betlehem, byggd över den plats där Guds föddes som människa.

Jag är en underhuggare!

Fastän präst står jag snett på sidan om Svenska kyrkans ordinarie prästorganisation. Den består av kyrkoherdar som utövar eller skall utöva ledning och chefning i församlingarna. Till sin glädje och som bistånd har dessa herdar ordinarie med-tjänare – kom-ministrar – samt ibland en och annan adjunkt vilkas ställning ungefär motsvarar AT-läkare inom vården. När jag var präst i församling var jag en sådan medtjänare, alltså en underhuggare.

Utöver församlingsorganisationen finns stiftsanställda präster och en och annan på olika former av specialuppdrag. Som stiftsadjunkt i början av 1990-talet hade jag inte chef- och lednings-uppgifter utan underhögg i min omgivning efter bästa förmåga.

Nuförtiden är jag som notorisk underhuggare dessutom på sidan om denna kyrkliga organisation. De som betalar ut min lön och leder mina arbetstimmar fram i räknade hopar är en självständig stiftelse som existerar i avsikt att driva en folkhögskola med kyrklig inriktning. Där är jag skolpräst och lärare – underhuggare.

Underhuggare utvecklar lätt och inte sällan gärna skepsis mot vad överhuggarna producerar och kommer med. Med 33 prästår i ränseln nödgas jag nog tillstå att erfarenheter av en del överhuggares agerande, törnar jag fått inkassera av folk i upphöjd ställning och position, anpasslig trendföljning jag ser på ledande håll och en massa annat medför att jag lätt och inte helt ovilligt hemfaller till misstro när ”något kommer uppifrån”.

Som en sådan lättmisstrogen individ var det med viss bävan jag började en kvickläsning av LEVA I DOPET – brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar. Hundra snabbskummade sidor senare tvingas jag med glädje konstatera att innehållet är riktigt bra. God allmänkyrklig evangelisk-luthersk dopteologi. Tydliga markeringar mot en del ny-idéer som här och var i Svenska kyrkan sticker upp sina heretiska trynen. Tack överhuggarna!!

Dokumentet kan laddas ner här. Gör det.
Dessutom skrev Kyrkans Tidning – ofta och inte helt utan grund kallad torsdagsdepressionen – mycket bra på ledarplats – här.

Två goda ting från överhuggeriet! Samma dag!!
Vad blir månne det tredje bli?

I israelisk press kom det för några dagar sedan artiklar och nyheter att en ung stenkastande palestinsk man dödats under en demonstration. Han kastade sten mot ett bepansrat arméfordon och en soldat – med skyddsväst, hjälp å allt – skjuter på nära håll en tårgasgranat som träffar palestiniern i huvudet och leder till döden. Tragiskt och onödigt tycker de artiklar jag läst. Naturligt, näst intill nödvändigt, tycker en del som kommenterar artiklarna i Haaretz och Jerusalem Post.
För någon dag sedan sker en annan incident då en grupp israeliska bosättare på Västbanken gjorde intrång på en israelisk armébas, förstörde bilar och annat samt kastade sten – och så skadade folk. Ingen av de huliganerna blev dock skjuten.

Mot bakgrund av detta skriver Aeyal Gross en artikel i denna dag – på engelska här. Aeyal Gross är juridikprofessor i Tel Aviv. Google översatte grovt och jag putsade till översättningen av vad jag tycker är en intressant belysning av den politik av etnisk åtskillnad som tillämpas på den ockuperade Västbanken.


JUDISKA STENKASTARE ÄR MER JÄMLIKA

Det är lätt att föreställa sig vad som skulle ha skett om palestinier gjort intrång på en israelisk militärbas och vandaliserat bilar, bränt däck, kastat sten på brigadchefen och skadat hans ställföreträdare.

Det är lätt att föreställa sig vad som skulle ha skett om palestinier gjort intrång på en israelisk militärbas och vandaliserat bilar, bränt däck, kastat sten på brigadchefen och skadat hans ställföreträdare. För många av dem skulle det ha slutat i död, skador och fängsligt förvar. Men förövarna av veckans incident var judar, inte palestinier, och de kastade sten på både soldater och palestinier.
Förklaringen till dödandet av Mustafa Tamimi, som dog efter att ha blivit träffad i huvudet av en tårgasbehållare under en demonstration i Nabi Saleh på fredagen, var att den unga palestinska mannen hade kastat sten på en bepansrad israelisk arméjeep . Även om detta hade varit sant kan man inte bortse från skillnader i svaret till stenkastarna i de skilda fallen. Enda skillnaden var att kastarna var arabiska i det ena fallet och judiska i det andra.
Den ökande antalet incidenter då bosättare kastar sten på israeliska soldater och palestinier, utan att dra på sig svarseld från armén, visar hyckleriet att hävda att skjutande är en berättigad reaktion på palestinier som kastar sten. Och Tamimi gjorde inte intrång på en militärbas – han försökte skydda sin by från de bosättare som försöker invadera och expropriera den.
Närheten mellan de två incidenter inbjuder till jämförelse, men skillnaden i svaret har länge varit uppenbart. Demonstrerande palestinier möts med våld – ibland dödligt – och arresteringar. Både militära och rättsliga institutioner ger judar i territorierna, även när de deltar i upplopp och våld mot palestinierna eller armén, vanligtvis något som verkar vara immunitet.
Skillnaden i gensvaret är ett symptom på ett bredare problem, nämligen det faktum att två folkgrupper som lever i samma område lever under olika rättssystem och behandlas olika av militären. Israel är selektivt i tillämpning av sina lagar när det gäller bosättningarna och bosättarna och skapar en ordning som diskriminerar på grundval av nationell identitet. Ibland tillämpas israelisk lag även för judar som bor på Västbanken men inte ens är israeliska medborgare.
Det finns anledning till varför folkrätten förbjuder ockupationsmakter att låta sin befolkning bosätta sig i ockuperade områden. Ett resultat av en sådan praxis är en de-facto-annektering av området genom att ockupationsmakten ger sina egna medborgare större rättigheter än den ger den ockuperade befolkningen. Det är det scenario som utspelar sig på Västbanken.
Under rådande omständigheter när en befolkning och dess armé tillåts härska över och använda våld mot en annan befolkning bör det inte komma som en överraskning att våldet ibland även riktas mot armén.

Det är fortfarande eftermiddag Tredje söndagen i Advent. Sedan jag tidigare idag predikade på EFS i Älvsbyn har jag hunnit med att skriva ett blogginlägg med bland annat förra söndagens predikan i form av mindmapbilder – fusklappens innehåll 1.
Idag hade jag dock skrivet manus som jag följde ganska så ordagrant. Predikan blev ganska lång – tog ungefär en ½timme – och som blogginlägg förefaller den ju längre än halva förra vintern. Håll till godo den som vill.


Text: Matteus 11:2-11

Vem är vem?

Det är frågan som gäller i texten hos Matteus. Vem är vem? Egentligen?
Johannes Döparen frågar om vem Jesus egentligen är.
Och Jesus beskriver vem Johannes är.

Denhär frågeställningen känns inte speciellt aktuell för oss.
Om – och det är ju i och för sig inte självklart – personerna är bekanta för oss känner vi oftast till att det är Jesus som är huvudgestalten och jämfört med honom är alla bifigurer.
I det läget är Johannes Döparen är en föregångare – inte att blanda samman med en annan bifigur evangelisten Johannes som är en efterföljare.

Det som verkar vara solklart nu var för den första tidens kristna en väldigt aktuell fråga.
 För dem var det inte alls lika självklart vem som är huvudsaken och vem som är bifiguren.
Man kom ju ihåg bägge, visste vad bägge gjort och sagt – också om varandra.
För att skapa reda i sammanhanget väljer evangelisterna att av den massa saker de berättar också skriva ner vem som egentligen är vem och vilket förhållande Johannes och Jesus har till varandra.

1: Omvändelse- och väckelsepredikant samtida med Jesus. 

Ser man sakligt på saken verkar det som om denna ”Johannes-väckelse” faktiskt var större och mer iögonfallande än ”Jesus-rörelsen” – i sin tid.
Av historiska skrifter utanför Nya testamentet i våra Biblar får man den bilden. Den judiske Josefus – farisé, militärbefälhavare mot romarna, desertör – skriver runt år 80 Judarnas historia. Där berättar han mycket om mycket och nämner då också Johannes – inte mycket men i alla fall i några korta stycken. Men om Jesus har Josefus enbart fyra meningar – dessa:

Ungefär vid denna tid framträdde Jesus, en vis man om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. Han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många, både judar och av grekiskt ursprung. Han var Messias. När Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män dömde honom till korset upphörde inte de som först hade älskat honom att göra det. Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, just som de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom, inte dött ut. 

Johannes – den dåförtiden mer välkände – levde i öknen som asket och förkunnare.
Han predikade omvändelse och döpte dem som omvände sig till att leva ett nytt liv.
Ett dop till rening och förlåtelse. Kanske till och med flera gånger.

I början av evangelierna berättas det att han säger att han döper trots att han inte är Messias, befriaren från Gud. Han döper i vatten – givetvis – och hans dop är kopplat till omvändelse.
Efter honom – säger Johannes – skall det komma en – Messias på arameiska, Kristus på grekiska – som döper i helig Ande. Givetvis när det sker med vatten eftersom alla dop per definition är vattendop.
Med Messias dop blir det enligt Johannes alltså frågan om ett annat dop: Kristus-dopet.
Det kristna dopet som sker i Jesus namn. Eller i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Jag menar att det är viktigt att komma ihåg detta: att alla dop som nämns i NT är inte samma dop. Det finns kristna sammanhang som ibland inte riktigt uppmärksammar detta utan kan råka blanda ihop dopen.
Johannesdopet var en bekräftelsehandling för människor som valt att vända om sina liv och ge dem en ny start, för judar som återvänder till lydnad för Israels Gud.
Kristusdopet är det dop som ger-skapar-åstadkommer förlåtelse, frälsning, och som föder på nytt genom Helig Ande och skapar ett nytt Gudsfolk – bestående av judar och icke-judar.
Jag tänker att denhär skillnaden är viktig att uppmärksamma.

Det finns en episod i Apostlagärningarna kapitel 19 som visar samma sak – alltså att Johannes-dopet och Kristus-dopet inte är samma sak. Det står:

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus (förbryllad), och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”(Aha! Då förstår jag!) Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de (som resultat) döpa sig i herren Jesu namn.
De Johannes-döpta i Efesos blir Kristus-döpta, döps med det dop som inte bara renar utan också frälser, som förenar med Kristus och ger den Helige Ande, något bifiguren Johannes dop inte ger.

2. Enormt viktig bifigur – som talar Gudsord!

Det var ju vad Matteus berättade för oss att Jesus säger. Att Johannes är en profet, en talesperson för Gud. Som man skall lyssna till. Och följa. Han är dessutom inte vilken profet som helst. Han är mer än en profet. Han är Vägröjaren – den siste och störste som banar väg för Gud, för Guds ingripande – för Jesus själv. 

Rent historiskt var det så.
Johannes ett ½ år äldre än Jesus startar före och Jesus fortsätter sedan Johannes halshuggits.
Som alla Guds profeter gick han mot, utmanade, hållningen hos dem han pratade med.
Han sa inte det folk ville höra utan det de behövde höra – som Guds profeter gör.
Därför sa han olika saker till olika människor. Hade flera förkunnelser, inte en.
Så är det med Guds profeter. De kommer inte med en generell vag övergripande lära eller syn på saker och ting. De talar vad Gud vill ha sagt just där och när de uppträder.

Vi ser detta – att Gud har flera budskap genom profeten – av hur Johannes delar ut sin kritik.
För det är kritik en sak handlar om när Guds profeter agerar. Budskap och förkunnelse av typen ”allt står väl till” är i Bibeln kännetecknande för falska profeter. Guds profeters ena tråd är kritik – av olika slag.

Till tullindrivare och andra officiella tjänstemän i stat, kommun, banker och företagande säger han – detta ser man i början av Matteus och Lukas berättelser – att de inte ska vara giriga, inte ockra på andra, inte skaffa sig bonusar eller andra favörer.
När Johannes sa så torde massor med folk och särskilt de fromma tyckt: Detta var minsann ett ord i rättan tid. Då vänder sig Johannes till dem – folket i en av berättelsen, fariséer och sadukeer i den andra, med orden: Ormyngel! Inbilla er inte, ni fromma, att ni ska komma undan domen – Guds avgörande kritik. Bär den frukt som hör till omvändelsen, som hör till er fromhet!
Om någon politisk aktivist – selot var tidens beteckning – funnits i folkhopen hade han gillat detta skarpt. Där fick de där passiva frommisarna – fariséerna – som inte engagerar sig mot förtrycket. För att inte tala om samarbetarna – sadukeerna. Och Johannes pekar på dem och säger Om någon begär av dig att gå en mil, det militären bara kunde kommendera fram, så gå två!

Alla fick en släng av profetens slev. Alla utmanades. Av olika Gudshälsningar!! De utmanades på själva motsatsen till vad de tyckte var rätt och viktigt. I den svaghet som kom sig av deras styrka – typ.

Så är det än. Värnar du om det personliga i den kristna tron, friheten och självständigheten så manar profeterna dig att se vad som brister – sinnet för det gemensamma. Betonar du det kollektiva och gemensamma manar Gud till enskild fördjupning. Brinner du för andlighet kritiseras du för bristande socialt ansvar – och vice versa. Är du ren i läran manas du till ödmjukhet och generositet och är du vag är det profilen som brister.
Och allt detta irriterar. Att alltid manas åt ett annat håll irriterar. Liksom Johannes irriterade.

Och våra funderingar måste då bli:
Vilken Gudsvilja vill du/ni/vi inte höra talas om?
Vad hos dig/er/oss vill du/ni/vi inte få kritik för? Vilken kritik irriterar dig?
På vilka punkter vill du/ni/vi inte utmanas? Var börjar du/ni/vi försvara dig/er när någon med Guds ord framför invändningar mot ditt/ert sätt att fungera och resonera?
I det du nu anat har du Guds Vägröjares ord till dig. Faktiskt.

Jag sa att en sak som märks hos Johannes är att det är kritik det handlar om när Guds profeter agerar. Kritik är en del av att Röja väg.

3. Visar vägen till Guds Ord – det som blivit människa.

Det är den andra delen hos Johannes – Visa väg.

Guds profeter lämnar en inte åt sitt öde, kritiserad och modfälld. Inte i GT. Inte Johannes. Guds profeters budskap är inte budskapet om allmän skärpning – bara. Inte bara Lag. Som blir omöjlig att följa eftersom så fort man bättrat sig på en punkt påtalas en annan. Hopplöst!

Om Johannes Döparen – föregångaren till Jesus – berättar Johannes – efterföljaren – i sin berättelse att han hänvisar till Jesus: Se Guds Lamm som bär bort världens synder.
Så är det med alla profeter. Samtidigt som de kritiserar och avslöjar människornas brister visar de på Guds barmhärtighet, kärlek och förlåtelse.
Ingenstans är den så tydlig som i Jesus.
Ingen annanstans än hos Jesus, hos Guds Lamm som bär bort världens synder.

Hos Jesus – för att koppla tillbaka till texten – är det som blinda börjar se, lama gå, spetälska blir friska, döva hör, döda uppstår och fattiga få glädjebud. Kring Jesus hände detta konkret och direkt.
Kring Jesus hände det också i bildlig mening – andligt och religiöst blinda fick klarsyn, människor med förlamad tro och hopp kom i rörelse, personer smittade av skuld blev rena i förlåtelse, sådana som inte lyssnat vare sig till Gud eller samvete blev lyhörda, död tro fick liv och borträknade blev mottagna och räknade med.
Inte enbart konkret – också överfört, bildligt. Så var det då.

Nu, i hans församling, runt honom, sker samma saker. Skall ske.
Ibland sker det väldigt konkret och mirakulöst.
Oftast sker dock Guds verk utan att vi alltid tänker på att det är ett Gudsverk – men det är ju så att när blinda ser, lama går, spetälska bli friska, döva hör, dödsdömda ges liv och fattiga få glädjebud konkret och i bildlig mening så är det Gudsrikets krafter som är i rörelse, så är det ett Guds verk – även om både de som utför det och de som har förmånen av det inte fattar det så.
I bildlig mening – andligt och religiöst – sker frigörelsen genom förlåtelsen, genom att Kristus förenar folk med sig i Dopet, ger sig åt oss i Mässan. Och den friheten – synen, gången, renheten, hörseln, livet, rikedomen och glädje – den får vi tro.

För att vägleda oss till Guds Lamm som bär bort världens synder kom Johannes Döparen och alla andra före och efter som förkunnar Guds vilja, Guds åsikt i olika situationer.
För att vägleda oss till Guds Lamm som bär bort världens synder fokuserar Kyrkan på Johannes Döparen drygt en vecka före Jul, den helg då vi firar Guds Lamms ankomst till världen, hans födelse i Betlehem.
För att vägleda oss till Guds Lamm som bär bort världens synder låter vi irriterande profetord väcka oss till att bära den frukt som tillhör omvändelsen.
Amen.

När detta skrivs är det eftermiddag Tredje söndagen i Advent.
För en stund sedan kom jag hem efter att ha predikat på EFS i Älvsbyn.
Predikan på söndagsförmiddagar betyder i mitt fall att jag har en relativt fullständig fusklapp med predikans innehåll både vad gäller sak och formuleringar. Oftast blir det rentav ett ordagrant manus som jag håller mig till ganska noga. Sådana manuskript är enkla att redigera till blogginlägg under kategorin Predikan mm med bilden invid som kännetecken.

I andra sammanhang än gudstjänster på söndagsförmiddagarna är det inte säkert jag går till väga på det sättet. Skolgudstjänster på folkhögskolan har jag länge i tankarna men skriver inte manus – mer än stolpar som hjälper mig att komma ihåg saken eller sakerna jag vill berätta och i vilken ordning de skall tas upp och när vad ska sjungas – typ. Orden och formuleringarna får då komma i "direktsändning" och blir det till blogginlägg blir det i formen av återberättande av vad som sades – ungefär.

Ett mellanting mellan fullständigt manus och stolpar är mindmapping som jag då och då begagnar mig av i olika sammanhang. Ett sådant tillfälle var gudstjänsten i Älvsby kyrka Andra söndagen i Advent, för en vecka sedan. I förrförra inlägget skrev jag om den gudstjänsten. Här kommer i form av två bilder mitt mindmapsmanus. Saken går nog att dechiffrera fram, sämre blir det med formuleringarna.

I dagens nummer av den israeliska tidningen Haaretz läser jag en intressant ledare, Sedan jag kört den genom Googles översättnings-verktyg putsade jag svenskan till denna text.
På engelska kan den läsas här.


NATIONALISMEN ISOLERAR ISRAEL

Också de som under lång tid och konsekvent stött Israel misströstar och distanserar sig från vad de uppfattar som att Israel lämnar "gemensamma värderingar".

Den växande nationalistiska och religiösa extremismen i Israel är inte bara ett nationellt problem. Under den senaste veckan har det blivit tydligt att Netanyahu-Lieberman-koalitionens åtgärder för att undertrycka yttrandefrihet, vänsterorganisationer och det arabiska samhället, kombinerat med växande religiös påverkan av den offentliga arenan och i den israeliska försvarsmakten, också äventyrar Israels relationer med sina anhängare i väst, särskilt det politiska etablissemanget och den judiska gemenskapen i Amerika. Konkurrensen hos högerpolitiker sugna på rubriker över vem som kan skrika högst har vänts till ett strategiskt hot.

Amerikanskt stöd har varit avgörande för Israels säkerhet, dess tillväxt och dess existens ända sedan staten bildades. Det "speciella förhållandet" mellan de två länderna har alltid motiverats av värderingar gemensamma för världens största makt och "den enda demokratin i Mellanöstern”.  Även när amerikanarna kritiserade bosättningar och brott mot mänskliga rättigheter i territorierna respekterade man det demokratiska statsskicket väster om den Gröna linjen. Och den judiska gemenskapen stödde utan förbehåll Israel och dess politik.

Men nu verkar det som om också de som under lång tid och konsekvent stött Israel misströstar och distanserar sig från vad de uppfattar som att Israel lämnar "gemensamma värderingar" till förmån för nationalism, tystande av kritik och religiös fanatism. Utrikesminister Hillary Clinton uttryckte stor oro över den våg av anti-demokratisk lagstiftning, speciellt lagförslagen för att begränsa utländska regeringars bidrag till icke-statliga organisationer. Hon jämförde kampen mot kvinnors sång i försvarsmakten med vad som händer i Iran. The Jewish Federations of North America skällde ut en annonskampanj ägnad att locka israeler tillbaka från USA eftersom den utsår tvivel på förmågan att bevara judiskt liv utanför Israel.

Premiärminister Benjamin Netanyahu tog förnuftet till fånga och avbröt snabbt annonskampanjen och sköt upp diskussionen om lagstiftningen vad gäller bidragen till de icke-statliga organisationerna. Men hans regerings allmänna inriktning förblir vad det var: Israel, rädd för den arabiska våren och de islamiska rörelsernas växande makt i arabstaterna och besvikna på USA: s svaghet inför Irans nukleära program, känner sig övergivet. Och gradvis anammar Israel Mellanöstern sätt att uppföra sig  och fjärma sig därmed från sitt grundläggande stöd i den demokratiska västvärlden.

Det Israel behöver är ett ledarskap som räddar landet från dess hotande isolering och återför det till nationernas familj.

Tron växte under prövningar och Stigs prat

Imorgon – rättare sagt senare idag – är det lördag och jag har en arbetsfri dag. Eller nästan. Rimligen behöver jag nog ägna tid åt förberedelser. Söndag förmiddag skall jag ju predika i gudstjänsten på EFS i Älvsbyn. Om Johannes Döparen, profeter, profetior och vad allt det syftar till – när det begav sig innan och på Jesus tid och nu.

Det har alltså gått i ett svep i 12 arbetsdagar. I morgon behöver jag dock inte ställa väckarklockan. Sovmorgon alltså. En tillåten sådan till skillnad från i torsdags då det blev en sovis mer av en olyckshändelse.  Gjorde inte så mycket då jag inte hade några lektioner före lunch men jag hade tänkt sticka till skolan på morgonen i alla fall för en del skrivbordsgöra. Onsdag kväll glömde jag dra ut den pjopp som osäkrar väckarn. Pappersgöra i skrivbordsröra finns kvar att göra när jag saken vill röra skulle man kunna säga – om man vill poeta lite.

Mitt i denna svit av arbetsdagar, för en vecka sedan, hade vi den konfirmandfokuserade helg jag nämnt tidigare men inte på allvar skrivit om. Förrän nu. Nu när jag kan ta sovmorgon i morgon bitti.

Först skall då sägas, understrykas och ropas från taken:
Konfirmander är rejält viktigt och väldigt skitkul!
I vart fall tycker jag det. Jag vet att det finns prällater som inte vill ägna tid, krafter och lägerdygn till ungdomar i årskurs 8-9. Sådana fasoner tycker jag är saftigt skandalösa, både att en del inte vill och att de dessutom av styrning och arbetsledning tillåts att inte vilja. Hur påståenden av typen Jag har inte mitt hjärta i den verksamheten! kan anses begåvade och accepteras övergår mitt klena förstånd. Jag har hört att det till och med förekommer att blivande präster säger att de när de blir klara inte vill arbeta med ungdomar. Om sådant säger jag som björnen Baloo när Mowgli boxar honom på julafton: Tss, tss, tss! Störtlöjligt!

På lördag förmiddag förra veckan anlände 31 av 34 som fotbollskonfirmerat i augusti. Att så många valt att möta upp till återträff tyder rimligen på att de inte illtrivts alltför mycket. Tänkt var att de om lördagsförmiddagen skulle träna för att på eftermiddagen ha någon form av konfaaktivitet men kastbyte av programpunkter gjorde att ordningen blev tvärt om. Något konfigt först alltså.

Då fick de fick göra två saker – enskilt och i smågrupper.

Den enskilda övningen var ett blad med rutor att skriva i. Det som skulle skrivas var tankar på hur varit det innan, under och efter konfalägret med a) Tro och tankar kring Gud och Jesus och allt; b) Bön; c) Bibelläsning; d) Annat. Det skrivna skulle anonymt lämnas till mig – fungerar ju då som något av en utvärdering – men om de ville fick de sätta ut namnet. Om så gjordes gav jag i utsikt att jag kanske tar kontakt genom Facebooks meddelandefunktion eller nåt liknande för snack den vägen i saken.
De skrev i sina rutor. När de skrivit satte de sig fyra och fyra för att prata med varandra om det skrivna. Sedan lämnade de lapparna till mig för att få en ny uppgift i sina smågrupper.

Samtalet i smågrupperna redovisades alltså inte. De fick ha sitt samtal kring sakerna ifred. Men jag läste lapparna på eftermiddagen och de visade vad jag i och för sig redan anade. De absolut flesta hade lite, sällan eller aldrig innan konfan ägnat tankar åt tro, bön osv. Som vanliga ungdomar i det sekulariserade Sverige var kristen tro och praxis vita fläckar på kartan – innan. Under internatperioden var det givetvis mer men efterår har det för de flesta sjunkit tillbaka till nivån innan – eller ett snäpp mer. Ganska väntat.
Någon skrev ungefär: När man var här var det väl ingen match att tro. När man kom hem rann det som ut i sanden. Men nu här igen tar det som fart.
Slutsatsen av en sådan formulering visar hur viktigt det är med att bygga nätverk, kontakten med hemförsamlingen. Det behöver vi jobba på mer nästa år. Ett brev betyder så mycket sades det en gång i världen. Kanske är det sant – men tillräckligt betyder det inte.

I en ruta om hur det var under konfatiden stod det jag skrev överst:
Tron växte under prövningar och Stigs prat.
När jag läste det och de andra lapparna kände jag: Jodå! Jag kan köra ett år till!!

Den andra konfaliknande uppgiften de fick var att prata i smågrupperna om epistel- och evangelietexten för dagen efter – andra Advent. En två meningars sammanfattning till var och en av texterna plus en fråga skulle varje grupp lämna ifrån sig och det som stod på de lapparna blev tillsammans med Bibeltexterna stommen i den predikan jag höll i Älvsby kyrka på söndagen.

Träning, mat, lekar, stim och stoj fyllde resten av lördagen och efter en hyfsad natts sömn städades sovsalarna innan ett en knapp timmes konfaliknande samling på söndagsmorgonen. Och så till kyrkan som vi, då församlingen av julfestskäl flyttat sin gudstjänst till senare under dagen, lånat för en ”extra” gudstjänst. Dit hade också en del av de föräldrar som skulle hämta hem dem infunnit sig jämte en del vanliga Älvsbybor samt de konfirmander med föräldrar som är aktuella 2010. Sammanlagt typ 80 pers.
Det blev en fin gudstjänst – om man får säga så.

Efter gudstjänsten lunch på skolan och sedan något av en överlämning från 2011orna till 2012orna. Jag tror 2012orna märkte den tillgivenhet 2011orna hade till varandra, förstod att de tyckte de varit med om något positivt och att vi ledare tyckte om dem. Fick ett positivt intryck, liksom.

Konfafotboll 2012 har platser kvar. Om du som läser detta vet av någon som du tror kan ha glädje av att vara med – årskurs 8 eller äldre – så tipsa om hemsidan – här. Där finns all info och där anmäler man sig. Samt söker jobb som fritidsledare om man är 18 och äldre.

Nu har jag skrivit långt och vidlyftigt om förra helgens begivenhet.
Jag känner mig glad och tacksam, rentav hedrad av att ha fått vara med.
Konfirmander är rejält viktigt och väldigt skitkul!

Om man håller på med en hobby – hobbar man då?*
Jag ställer frågan alldenstund – fint gammalt ord – jag inte på långa vägar hunnit hobba de sista dagarna. Nu menar jag inte att jag inte hunnit pyssla med min frimärkssamling. Den har inte fått uppmärksamhet på minst 15 år. Inte heller avser jag fokuserad läsning av Bibelvetenskaplig litteratur. Den verksamheten har på ett beklämmande sätt legat nere en längre tid. Det är värre än så då ju det varit självaste blogg-hobbandet som kommit i kläm den sista tiden. Sista livstecknet fram till nu var i söndags då jag här skrev att jag inte skulle skriva – typ.

På söndag när jag inte skrev hade jag just varit med om att ta emot ett antal nya konfirmander inför konfafotboll 2012. Innan dess hade vi haft återträff lördag-söndag med 31 av 2011orna. Och innan dess hade det ända sedan måndagen varit full arbetsvecka inklusive en kvällstjänst – med undantag för torsdag då jag var madammens narkosfyllechaffis.

Måndag denna vecka blev det som vanligt fulla spjäll med lektioner och sånt. Tisdag förmiddag mässa och förberedelser och en liten svacka efter lunch följt av föredrag om Betlehem vid Älvsby Lottakårs julfest. Onsdag lektioner före lunch med samvaro i dukning, julpyssel och så inför skolans julfest ikväll då 120 personer käkat julbordmat och umgåtts.

Nu är det ju i och för sig så att det inte enbart är arbetet som tagit all min tid. En del slöande framför TVn har också skett. En del av det är faktiskt bebloggningsfrestande. Filmen Invictus kommer jag definitivt att återkomma till vid tillfälle. TVserierena Paradox, Anno 1790 och Homeland är alla se- och tänkvärda. För att inte tala om julkortet från Tyra!

Ändå är det mina känslor och tankar utifrån och inför konfaarbete som ligger överst i åtgärdskorgen, närmast ett inlägg på bloggen. När jag får ro att hobba. Men det har jag inte nu när dygnet just vänt till torsdag. Måste sussa. Lektioner i morgon. Och på fredag. Och predikan på söndag 11.00 på EFS i Älvsbyn. Den kommer – nog – att handla om profeter och om dopen och om... Jag har just börjat skriva på den.

Ett ”riktigt” inlägg blev det alltså inte nu heller.

Jag ska såhär runt midnatt på bloggen återge mina två senaste så kallade statusuppdateringar på Facebook. Vid 8-tiden söndag morgon skrev jag:
Igår återträff med Konfafotbollisarna (31/32 av 34/35 beroende på hur man räknar). Hemma drygt 21. Nu tillbaka till skolan för att se om den är kvar - förstahandsmål troligen nått - och de har sovit - andrahandsmål knappast intaget.
Diverse aktiviteter innan Gudstjänsten 11.00 i Älvsby kyrka. Där ansluter de som SKALL konfafotbolla sig 2012 – med föräldrar. Info och start med den gruppen under eftermiddagen.

Någon gång strax efter 19 samma dag:
Klockan 15 drygt var jag hemma och efter matlagning, en liten tupplur och lasagne är det dags att börja förbereda morgondagens lektioner. Eller skriva på bloggen. Eller läsa en bok. Eller titta på TV. Eller inget dera.

En ungdomskamrat numera bosatt i Umeå gav till det sista följande kommentar:
Röstar på det sista alternativet...

Så blev det! Rådet kom ju från en ledamot i Domkapitlet. Eller kanske före detta ledamot.
Jag skriver inte ikväll, medan allt är purfärskt i sinne och känslor, något om ett helt fantastisk veckoslut tillsammans med en ansenlig flock väldigt läckra ungdomar. Jag skriver inte ikväll om om samtal, lektioner och andra saker vi gjorde, om gudstjänsten vi firade eller om framtiden med nästa årgång. Jag väntar jag tills jag är bättre fokuserad och någotsånär kan göra dem rättvisa.

I förrförrförra inlägget text kommer finns ett par bilder som du, noble Boggläsius, kunnat meditera över ett tag och som jag nu återkopplar till. Dessa bilder är i sina turer kopplade till den predikan jag i förra inlägget sa jag väl hade haft men inte ännu skrivit, något jag skulle göra sen. Alltså nu.

Till detta kan också kopplas de diskussioner som här och var förs angående vilken grad och nivå av religiositet som får finnas när skolor av traditionella, kulturella och högtidsella anledningar tycker att kyrkor är fiffiga att vara i. Skolverkets religionsberöringsnoja handlar nu längre inte enbart om det i och för sig ickereligiösa firningsämnet sommarlov utan nu skall också Advent, Jul och Påsk hållas rena från religion om och när man är i kyrkor. Detta är så dumt att klockor går baklänges! Till och med den kraftigt opinionskänsliga Kyrkans Tidning skriver på ledarplats att det måste vara måtta på befängdheterna och att kyrkan inte ska ställa upp på Skolverkets fobier. Pensionerade biskopen Koskinen tycker dock att man inte behöver prata religion med barn, unga och vuxna då det räcker med själva byggnaden för att de skall få en släng av den evangeliska sleven då det gudomliga enligt hans mening ”sitter i väggarna”. Själv tror jag inte, till skillnad från biskop Koskinen, att byggnader kan vara av Anden eller andar hemsökta hus. 

Hela dendär ”debatten” är givetvis korkad från början till slut och själv ger jag totalt faderattan i hela snacket! Lätt för mig då min arena är ett kapell på en kyrklig folkhögskola och att jag därför fredag för drygt en vecka sedan vid Adventsgudstjänsten med alla elever och all personal var fri att brassa på med Jesus och bön och välsignelse och hela faderutten.

Hur blev då fredagsmorgonens första lektion då alla var i kapellet? Andra må värdera. Jag kan bara referera förutsättningarna, händelsen och mina motiv.

Då kommunen bedriver Svenska För Invandrare i skolans lokaler finns bara där mer än 50 elever från alla möjliga länder, kulturer och religioner. Cirka ½ av dem har tillräcklig svenska för att på ett rimligt sätt kunna hänga med om man är tydlig och språkligt enkel. För dem och alla andra berättade jag – efter att inte ha hälsat Välkommen* – vad vi skulle vara med om: en svensk tradition. En jättesvensk tradition med massor av ljus, stjärnor, speciellt fikabröd och allt. I väntan på Jul. Psalm 103 är en sång man alltid sjunger i Sverige första Advent. Melodin är skriven av en från Tyskland.

Och så gjorde vi det. Sjöng de två första verserna. Sedan fortsatte jag ungefär:

Till denna svenska tradition hör alltså många saker. Flera berättelser och flera sånger. Sången hade ganska gamla svenska ord och hör ihop med en berättelse om något som inte alls hänt i Sverige. Det var i Mellanöstern, i Jerusalem, i Palestina, med judar, för nästan 2000 år sedan. Den berättelsen skall jag nu läsa och när den läses i en gudstjänst brukar man stå. Visar respekt. Och sedan jag läst sjunger vi direkt nummer 105 – en sång som alla svenskar tycker hör till tiden före Jul. Den sången har ett ord från hebreiskan – Hosianna – som betyder ungefär Rädda oss, Befria oss. Och melodin är skriven av en annan tysk.

Således läsning av Matteusevangeliet kapitel 21 verserna 1-9.
Plus Voglers Hosianna. Och jag gick vidare:

Med hjälp av två långa saker ska jag försöka berätta vad det jag läste handlar om.

Denhär kedjan hittade jag hemma i garaget. Har flera länkar. Jag har målat en vit. Den vita är berättelsen om när Jesus red in i Jerusalem på åsnan. Den händelsen är en länk, en del, i den långa kristna berättelsen om hur Gud efter att innan sänt profeter som berättat om Gud till slut blev en människa som vi för att befria oss.

Han föddes i Betlehem i Palestina, då hette det Judeen. Sedan växte han upp, började berätta och undervisa, botade sjuka, mötte människor, skaffade sig elever – här lät jag händerna vandra längs kedjan. När de som han hade kring sig fattat – det tog ett tag – vem Jesus är gick han mot Jerusalem och vi kommer till den vita länken. Han kommer in i staden, talar med människor, diskuterar. Han red in en söndag och på natten mellan torsdag och fredag arresterades han och korsfästes och dog på fredagen. Och söndagen efter det blev han levande igen. Det blev nyckeln som låste upp himlen för oss människor.
Det är hela berättelsen. Hela kedjan. Där Advent-berättelsen är en länk.
Nu ska kören sjunga.

Kören – en ganska tillfällig sådan – sjöng. Och jag fortsatte:

I gudstjänster brukar präster ha speciella kläder som ni ser jag har. Det här bandet i kors – heter stola förresten – kan ha olika färger. Den vita som jag nu har hör ihop med Första Advent. Just denhär kommer från Guatemala i Central-Amerika där präster också har stolor i olika färger. Ibland kan det vita vara guld i stället. Och gult liknar guld. Och här har jag en gul stola.

I början av hösten när vi alla åkte med buss till Gammelstad utanför Luleå så gick jag och några för att titta på kyrkan där. Den är stor, gammal och speciell. När vi skulle gå ut mötta jag en kompis i dörren. En jag känner som bor i Älvsbyn – men är från Ghana i Afrika. Och han hade en kompis från Ghana med sig. Och den kompisen, alltså min kompis kompis, är präst. I Ghana – och i en annan kyrka än jag. Hans fru – hon var också med – gör stolor. Denhär. Som jag fick. Och som har den stil och de tecken man använder i Ghana.

Förra veckan kom en annan från Ghana – inte kompisen utan en elev på skolan – med en bok jag fick låna. Denhär. Som handlar om olika tecken och symboler i Ghanas kultur. Den tittade jag i och hittade det som finns på stolan. En av de vita symbolerna. Inte korset men den andra. Och i boken står det att det är en traditionell symbol för Gud som gjort allt och är över allt och är från tiden i Ghana innan man blev kristen. Sedan man blivit kristna har man då tagit den gamla symbolen för (den högste) gud(en) och låter den gälla Gud. Bibelns Gud. Som är över allt. Och så är korset också med. Det vi också har på väggen. Korset som är tecknet på det Jesus gjorde.
På så sätt berättar denhär långa stolan från Afrika samma berättelse som kedjan – att Gud blev människan Jesus som genom att dö och bli levande igen för ihop oss med Honom.

Vad har vi nu? En svensk tradition med tyska sånger om en man från mellanöstern. Och jag har en sak från Guatemala på mig och en annan liknande från Afrika i händerna. Nu ska kören sjunga igen. En kör med folk från Sverige, Irak, Eritrea, Schweiz och Japan. Och tillsammans med er som sitter blir det ännu fler länder i rummet. 

Kören sjöng. Jag ledde i bön. Vi bad Herrens bön – på det språk man ville använda.
Och så gav jag alla Guds Välsignelse vilket jag inte tror skadade någon.

Till sist sjöng kören och alla som kunde sjunga med några hopvävda sången och vi lämnade kapellet med möjlighet att nära dörren ge pengar till bistånd åt dem som nu svälter på Afrikas horn.

Ungefär sådär gick det till – den predikan jag nu skrivit sen, efteråt. Man behöver ju inte tänka speciellt länge för att se att jag, förutom att med enkla ord ville berätta den inte alltid enkla saken hur Gud genom Jesus kom till vår värld för att befria oss, avsåg att också visa att vår traditionella svenska Advent och allt som hör dit är väldigt internationellt med inslag från allomstans. Av detta kan man också dra slutsatsen att när vi i ett mångkulturellt och globaliserat Sverige håller fast vid en tydligt kristen profil inkluderar vi varandra oberoende av var vi kommer från. Ger man efter för Skolverkets diktat och fokuserar på som tomtar, stämning och knäck intar man i realiteten en jättesnäv sverigedemokratisk hållning som inte integrerar. Evangeliet innebär att man i en global värld och ett mångkulturellt samhälle gör större utflyckter än en tripp till Pepparkakeland. Faktiskt.

På söndag skall jag predika igen. Älvsby kyrka 11.00. 

Mitt på dagen sitter jag på Pite Älvdals sjukhus i ett väntrum på våning 8. Madammen i mitt liv genomgår ett kirurgiskt ingrepp för att söka få åtgärdat en besvärande axel. Min uppgift för dagen är att förutom att vara hennes charmerande sällskap också tjänstgöra som narkosfyllechaufför från lasarettet och hem.

Efter att ha slunkit in och sällskappratat en stund med kompisarna i Sjukhuskyrkans personal tog jag mig till det väntrum där jag nu sitter och skriver detta blogginlägg. Jag har lap-top-jobbat med annat ett tag samt skrivit förra blogginlägget om Jerusalem-boken och börjar nu på ett nytt. Detta. Om jag hinner knappra klart innan madammen är klar vet jag inte. I alla händelser kommer jag inte att kunna lägga ut texten på bloggen förrän vi är hemma och jag kommer ut på nätet igen.

Rubriken på detta inlägg är en trajler för ett kommande inlägg som kommer att innehålla en predikan eller i alla fall nåt åt det hållet. Jag skall alltså skriva predikan sen – inte nu. Dessutom är det frågan om att skriva en predikan jag redan hållit – alltså i dubbel mening sen. En fusklapp med stödord satte jag samman innan jag predikade men vad som predikades måste jag skriva efteråt. Alltså sen. Och det ska jag göra sen. Inte nu.

Nu tänker jag i stället berätta om vad som kommer att hända i helgen. Alltså Andra helgen i Advent. Då ska jag också predika – något jag kanske återkommer till sen – men grejen och saken framför andra är att det skall vara en återträff för konfafotbollisarna från i somras. Av de strax över 30 som konfirmerades har knappt 30 beslutat komma för en reunion lördag-söndag med träning, konfalektion, gemenskap, andakt och gudstjänst. Kul. Jättekul.

Om gudstjänsten kan sägas att så enkelt som att bara haka på församlingens gudstjänst söndag klockan 11 i Älvsby kyrka blir det inte. Denna söndag har församlingen flyttat sin ordinarie gudstjänst – en Familje-sådan – till klockan 16 och då har ju återfallskonfisarna åkt hem. Alltså lånar vi kyrkan för en extra gudstjänst på den tid som de flesta upplever som ordinarie. Givetvis är den då inte stängd för andra än 2011-konfirmanderna. Tvärtom! De nyligen konfirmerade kommer att arbeta inför den under lördagen så den kommer att präglas av att de är just de som firar gudstjänst andra söndagen i Advent.

Då – klockan 11 – ansluter de konfirmander som anmält sig till Konfafotboll 2012 med föräldrar. 2012orna är (ännu) inte lika många som förra omgången men tjugo konfirmander är bra nog. De kommer således att fira en gudstjänst som deras föregångare varit med att forma och där jag fått förtroendet att dela med mig av vad jag andra söndagen i Advent tänker om Gud, Jesus å allt. Alltså predika. Om det blir kul kan jag inte svara på. Men att det är kul för mig att få finnas i sammanhanget är då alldeles säkert.

Efter gudstjänsten lunchar alla konfaknutna på folkhögskolan och veterankonfirmanderna passar symboliskt bollen till de nya och reser sedan hem. Efter lunch startar vi så den kontakt och påverkanstid som leder till konfirmation i augusti nästa år.

Konfafotboll har en egen hemsida – här. Om hur det varit de två tidigare åren har jag då och då skrivit på bloggen. Kolla under rubriken Arkiv främst under Augusti 2010 respektive 2011 så finns ett antal inlägg som avslöjar hur kul jag som både överviktig och överårig gubbe tycker det är med ungdomar.

Och just nu (13.40) kom en personal och meddelade att madammen håller på att kvickna till.

Tillägg vid 22.tiden:
Hemma ca 18, mat, diverse TV, Skellefteå-Luleå med Lulevinst, blogg- och nätsurfande.

Hur berättar man en stads historia? En stad som är huvudstad för två folk och helgedom för tre religioner? En stad som kejsardömen stridit om och som idag är centrum för en världskonflikt?
Så börjar presentationstexten man hittar på bokklubben Clios hemsida om man söker upp boken Jerusalem – biografin skriven av en brittisk historiker. Den boken har jag nu läst. Innan jag ger mina reflexioner, låter jag dig, ädle Bloggläsius, ta del av resten av presentationstexten som svar på de inledande frågorna:

Den skicklige historikern och författaren Simon Sebag Montefiore löser det hela genom att låta den ständigt föränderliga staden skildras genom personer som på ett eller annat sätt gjort avtryck i den. I en kronologiskt upplagd berättelse väcks varje epok till liv i möten med profeter och helgon, erövrare och politiker, poeter och skojare. Många hör till historiens förgrundsgestalter, som Salomo, Saladin, Napoleon och Churchill, men Montefiore lyfter även fram mer oväntade namn. Här möter vi bland annat Konstantin den stores moder, som sägs ha funnit platsen där Jesus begrovs; Fredrik II som kröntes till kejsare i Heliga gravens kyrka, men även turister som drabbades av »Jerusalemsyndromet« – en form av psykisk ohälsa, som angrep resenärer efter att ha besökt de heliga platserna.

Jag har alltså plöjt igenom brödtexten på 700 sidor. Notapparaten som täcker de sista drygt 100 sidorna har jag dock inte särskådat. Och jag säger: Det är en intressant bok väl värd att läsa!! Rekommenderas. Översiktlig och berättande med en charmig mix av stora linjer och små händelser som gör beskrivningen biografi helt korrekt.

Utan att ta bort detta omdöme vill jag ändå peka på ett par saker man bör ha i minne när man läser den. Och en irriterande sak som tyvärr i viss mån skämmer anrättningen.

Vem skriver för vilka?
Den tanken bör man ha i minnet. Det gäller denna bok likt vilken annan bok som helst. Svar på sådana frågor innebär inte alls att det skrivna måste diskvalificeras. Man behöver bara ha det i åtanke.
I detta fall är det en britt som skriver för britter. Detta gör att brittiska åtgärder och personer relaterande till Jerusalem ges större plats än till exempel italienska. Ganska naturligt men det är värt att ha denna "missvisning" i åtanke*. Jämfört med det engelska blir annat underbeskrivet.
Författaren skriver bitvis om sin egen släkt – Montefiore. En i den släkten var den förste brittiske jude som adlades och andra har varit framgångsrika i ekonomi, vetenskap och annat samt agerat och spelat roll i och kring Jerusalem ungefär de sista 150 åren. Författarens egen närhet till detta ger boken en nyans, skapar en speciell intresseinriktning och leder nog till speciella sympatier. För den skull blir inte boken icke trovärdig. Långt därifrån! Men man bör ha det i åtanke. Det som sägs är ett urval och det finns mycket i Jerusalems historia som då inte blir sagt, människor som inte nämns och värderingar som andra ser annorlunda på. Vem skriver för vilka? bör man alltså ha i bakhuvudet – här som alltid.´

Översättningen är dålig!! Indeed skulle britterna tillägga.
När det berättas om den process där skilda skrifter från olika epoker förenas till det vi kallar Bibelns Gamla testamente eller när ett antal Suror förenas till Koranen är det engelska ordet compile helt rätt att använda. Försvenskningen kompilera kan väl förekomma som språkliga olycksfall i akademiska uppsatser men när det ordet i en populärhistorik bok används i stället för samla eller sammanställa eller hopfoga – varierat beroende på sammanhanget – tyder det på översättarslarv, ett exempel på onödiga anglikanismer som retar en språknörd som jag.
Vidare verkar det som om översättaren väl förstått orden författaren använder men inte alltid saken han säger. Det pratas till exempel om evangelister lite här och var i bokens andra hälft. När sammanhanget visar att den sak det gäller är omvändelseförkunnande missionärer blir evangelister rätt ord men när översättaren använder exakt samma glosa också när saken och sammanhanget innebär evangeliska eller evangelikala tyder det på att hon inte fattat saken, bara orden. Som språk- och översättningsnörd tycker jag sådant i onödan skämmer.

Trots allt är det en intressant och läsvärd bok.