stigstrombergsson

Hitintills har jag detta år skrivit 290 inlägg på min blogg. Bara undantagsvis har det inneburit mer än ett inlägg en viss dag. Använder jag den maxiräknare jag fick i julklapp blir resultatet att jag under 2011 har skrivit ett blogginlägg 80% av dagarna – ganska flitigt om jag får säga det själv. Vidare ligger besökstalet vanligen runt 40 IP-adresser per dag. Jag gissar att en del av dessa är sådana som näst intill dagligen tittar in och att några är glesbesökare. 39 av årets dagar har såhär långt inneburit 50 besökare eller fler. Detta är 11% av dagarna, inte ens en i veckan. Anstormningen noterar jag på särskild lista med datum, antal och tänkbar orsak. Riktiga toppar på 60 eller fler har det varit frågan om 8 gånger under året – varav en uppenbarligen måste bero på ett fel i bloggverktyget.

Då jag skriver i olika ämnen och saker samt inte sällan är tämligen mångordig – rent tröttande enligt vissa – är det föga sannolikt att inlägg som i inledningen försetts med texten Varning: Långt inlägg! får så väldigt många läsare. Bara de som har speciellt intresse av saken ids ro sig genom textmassan. Utifrån det antar jag att till exempel översatta artiklar rörande situationen Palestina-Israel kanske får dussinet läsare. Troligt är att mångordiga resonemang i kyrkliga och/eller teologiska frågor röner samma öde och landar hos uppskattningsvis kanske 30-talet läsare – alltså färre än vad som en söndag samlas till gudstjänst i vilken som helst av kuststädernas distriktskyrkor.

Det finns metoder och trix att använda för att locka, tubba och lura folk att hitta till en blogg. Kommenterar man en artikel i en tidnings nätutgåva kan man till exempel pinga sin blogg så att folk hittar till den. Jag kommenterar inte artiklar annan än rent undantagsvis och har konsekvent avstått från att pinga – vet dessutom inte hur man gör. Man kan också anmäla sin blogg på olika håll och kanter på nätet vilket jag inte heller gjort. Men jag nämner på Facebook när jag bloggat vilket kanske provocerar nyfikenheten hos någon någon av mina så kallade vänner och jag sätter ut min egen bloggadress när jag kommenterar på 4-5 av de bloggar jag själv regelbundet läser. Annars ”marknadsför” jag varken min blogg, mig själv eller mina idéer. Faktiskt.

Med allt detta sagt kan konstateras:
Som instrument för masskommunikation är min blogg inget starkt medium.
Dess verkningsgrad kan kvantitativt anses ligga mellan mikroskopisk och obefintlig.