stigstrombergsson

Läsaren kanske undrar varför jag i hela fridens dagar skriver så mycket om resan till Berlin. Samtidigt ligger ju svaret i öppen dager: För att kunna tänka förstås. Och för att göra rätt för mig. Resan betalades ju av kyrkliga och folkhögskoleanknutna slantar så det minsta man kan begära är väl att jag med hull och hår - jag har överflöd av bägge - söker bruka reseförmånen som grund för reflexion mer än som tillfälle till pilsnerindränkt distraktion. Alltså går jag vidare.

Den 14 oktober bjöd på tväggehanda upplevelser - en förgylld och en förslummad. Den förgyllda var besöket i det speciella kapellet på Olympiastadion - det stadion som byggdes inför Hitlers propagandaolympiad 1936. Kapellet är givetvis inte så gammalt utan stod färdigt till fotbolls-VM i Tyskland 2006.

Vid olympiastadion mötte vi en regional kyrk-pamp som visade oss runt samt höll ett faktaspäckat föredrag under vilket jag flitigt antecknade för senare tanketänkande. Ett par dagar efteråt fick jag tillfälle att skriva och det är de reflexionerna som nu kommer som tankar från den 16:e om den 14:e skrivna den 31:a*. Alltså från den 16:e vid 16-tiden:

Den 13:e skrev jag sist i reflekterande eller någotsånär reflekterande form. Och då sent på kvällen. Vi hade då varit i Marzahn för att se, känna och tänka - se förra inlägget.

Dagen därpå, alltså tisdag 14 oktober besökte vi Olympiastadion. Och ett kapell där. Samt hörde en stiftshöjdare ge en presentation av situationen för den Evangeliska kyrkan i Brandenburger-Berlin. Faktagenomgången behöver inte i sin helhet återges men några punkter behöver nämnas.

Kyrkan kläms mellan två antikyrkliga tendenser. Öst - tidigare DDR - ger en ideologisk ateism i Berlin och Brandenburg. Väst-influenser i det enade Tyskland bidrar med oreflekterad materialism. Samverkande innebär detta att 20% av befolkningen tillhör kyrkan. 3% av dessa firar gudstjänst en vanlig söndag och matematiserar man av dessa uppgifter fram gudstjänststatistiken blir det 0,2x0,03=0,006. Alltså drygt en ½ procent av befolkningen.

2017 har proklamerats som ett reformations-år under parollen: Ad fontes - till källorna. Viktiga punkter i sammanhanget blir då...

...bildningshöjning i kyrka och skola. De kyrkotillhöriga behöver känna sin tro, sin Bibel, sin kyrka bättre,

...att återvinna språket i gudstjänsten, tala som folk talar och fira gudstjänst med nya folkgrupper,

...prioritera andlighet i stället för aktiviteter, gudstjänstfokus före gruppverksamhet,

...urskilja tyngdpunkter i stället för att klara allt,

...flexibilitet i stället för formalism,

...vändning utåt i stället för att vara nöjd inåt.

Om här görs en paus i referatet kan jag notera de tydliga inriktningarna inåt med konkreta mål. Samt riktningen utåt för att nå andra.

En annan tänkvärd sak var betoningen på familjegudstjänster. "Via familjerna söker vi nå barnen" sa föredragshållaren. Föräldrarna är alltså den primära målgruppen, barnen en följdgrupp. Arbetet inemot med och efter dopet blir därför viktigt.

Präster och andra församlingsarbetare behöver ha fast och välinformerad tro - alltså både tillit och kunskap. Och en utåtberättande personlighet.

Föredraget vars innehåll här kort refererats hölls i det kapell som iordningställdes på Olympiastadion till VM 2006. Kapellet är tillgängligt (och ämnat) främst för fotbollsspelare och andra tävlande samt "deras svans" av familjer, (stormrika) sponsorer samt andra höjdare av olika slag som betalar 10000-tals €uro för sina säsongsplatser.

En timme före avspark firas gudstjänst. Fem kvartar före avspark kan också vilken Helmut som helst som för 5€ löst långtupppåläktarplats komma till ett visst ställe för att kunna komma med - om plats finns.

Att kapellet i hög mån var ett VIP- och gräddhyllekapell invändigt täckt med bladguld provocerade många i vårt sällskap. Mig också litegrand. Samtidigt noterar jag att kapellet/kyrkan blir enda vägen för min fiktive fem-€uro-Helmut att nå in i grädden. Alla andra vägar är stängda. Att föredragshållaren var man, akademiker som tituleras "Herr Doctor", lång och reslig och mycket välklädd blev för en del också provokationsfaktorer. Att han var bekymrad över de svårigheter man har att rekrytera män till tjänst i kyrkan var också irriterande land annat hos en del som i vår grupp låtit sin utbildningsinstitution vara totalt enkönsrepresenterad**.

Jag delar föredragshållarens bekymmer men då överflyttat till hemmaläget i Sverige. Var annan damernas på prästsidan kan vara OK men att diakoni- och pedagoguppdragen nästan totalt domineras av kvinnor skapar en ensidighet värd att reflektera kring - och agera utifrån.

När jag på rummet i Berlin skrev ovanstående text avbröts jag av
varje pojkes våta dröm: Brandkåren!! Till huset mitt emot rakt över
gatan!! Ett äldreboende!! Falskt alarm!! Tack och lov!! Skit också!!

** Se slutet av inlägget berlin I - auf wiedersehen.

På en karta i en bok jag nu har under omläsning* finns byn Mazahn utsatt strax öster om Berlin. I närheten av den byn byggdes under 1980-talet en helt ny stadsdel som fick byns namn. Det handlar alltså om ett exempel på den Östtyska motsvarigheten till det svenska miljonprogrammet - fast i jätteformat. Typ miljardprogram. Stadsdelen Marzahn kom att ge plats för inemot 180000 nyinflyttade jämnåriga personer.

Från början planerades givetvis inte någon kyrka eller reserverades tomtmark för sådan "sekterism". Det var ju gamla DDR! Vad det led kom ändå en församlingsetablering att ske och den församlingen blev föremål för vårt besök måndagen 13 oktober.

Vi träffade den lokala prästen. Hon hade i olika befattningar, projekt och annat fungerat i stadsdelen sedan kyrkan etablerade sig. Hon var vad jag skulle beskriva som "pedagogpräst" dvs hon var prästvigd pedagog och beteendevetare mer än en högt fackutbildad teoriteolog** och berättade om stadsdelen, kyrkans roll, arbetes utformning, befolkningsunderlagets förändringar och annat viktigt. Av de 120000 som nu bor i området är 4000 kyrkotillhöriga - 3%. Dessa betalar 1,5% av sin skatt - inte inkomst - till kyrkan***.

Ytterligare lite fakta: Demografiskt hade området förändrats. 90% av de som flyttade in från början bor inte längre kvar utan har flyttat till andra områden. Då alla som på ett eller annat sätt kan visa att de har tysk ursprung har rätt att bosätta sig i Tyskland bebos området nu av många icke tysk-talande ättlingar efter tysk utvandring på 1700-talet till områden i Ukraina, Rumänien och kring Volga. Arbetslösheten är hög.

Och om sitt arbete i denna situation berättade hon. Kyrklig språkundervisning i tyska. Nio konfirmander! Hembesök. Inga kyrkliga handlingar mer än en del dop bland Volga-tyskar. Och annat. Tyskaläsande kan kolla deras hemsida.

Vi vandrade ett tag i området tillsammans med prästen. Efter en fullständigt vederstygglig pizza på ett lokalt mathak där det samtidigt pågick en minnestund åkte vi tillbaka till en stunds strosande i centrum innan jag och min rumskompis promenerade tillbaka till hotellet.

Givetvis klämde vi i oss också andra intryck under promenaden som det kan bli anledning att återkomma till - kanske. Ändå blev det vi kallade Marzahnsåsen som fyllde sinnet och väl framme på rummet gjorde jag en tankesortering utifrån de tre frågeställningarna.

Jag såg en situation i accepterad sekularisering med dess okunskap hos människor, fiendskap från tongivare och beslutsfattare mitt i stora sociala problem. Jag såg också svenskars oförmåga att ta in känslan av att inte vara betrodd utan i stället vara ifrågasatt dissident.

Jag kände mod från dem som arbetar. Förtröstan att "det lilla jag kan" inte räcker för att totalt förändra situationen men räcker för att betyda något.

Jag tänkte på sambandet mellan yttre och inre sekularisering. Står en inre sekularisering hemma i relation till fruktan för samhälleligt utanförskap? Vidare: Står man "utanför" samhället är det "lättare" att ha en starkare, mer profilerad, "inre kultur" - konservativare teologi (med risk för stelbenthet).

Sent på kvällen efter en middag på en grekisk restaurang fattades vid ½24-tiden skrivarpennan på nytt . I den bok vi läst - "Det omöjligas Gud" - finns en tanke att man skall göra "återblick på dagen" men då inte bara minnas utan formatera sina minnen till böner med ledorden Tack, Visa, Hjälp och Ge. En minnesbönbok typ. Alltså mer än en dagbok. Och det blev:

Tack - för modet hos människor som utan yttre stöd för kyrka och tro uthålligt verkar som subkultur, som minoritetsgrupp och som dissidenter i relation till en aggressiv sekularism.

Visa - vägen för mig i vår kyrka som lever i en välvillig sekularism och därför ensam måste definiera sin sanning och sina sanningsgränser.

Hjälp - att se och skilja ut det andliga skeendet i samtiden och att stå fast i den tro som överlämnats till de heliga.

Ge - mod att se verkligheten, sekularismen, sådan den är och i mitt uppdrag utbilda därefter.

Så gick tankarna den kvällen och jag märkte att det sista, vad vi utbildar för, blev och är en tärande tanke. Utbildar vi för en kyrka i harmoni med tidsandan, som förlitar sig på strukturer, traditioner och kyrkliga handlingar? Eller en kyrka "utan församlingsstrategiska program" annat än att möta människor på botten? Och hur skulle en "från-botten-teologi" se ut på folkhögskolan? I kyrkliga ut- och fortbildningar givetvis men främst i andra kurser där eleverna ofta - men inte alltid - bär på en eller flera former av trasighet.

**  Evangeliska kyrkan i Tyskland har en intressant dubbel inriktning på sina präster. Det finns ett gäng likt vi svenska präster försedda med poänghögar vad gäller Bibelforskning, dogmatik, kyrkohistoria och ett annat gäng - lika i status och ställning - som har lite teologi men mer församlingspedagogeri. Hon var en sådan.

***  Skattetrycket i Tyskland är ca 35%. Det blir alltså frågan om 1,5% av de ca 35% av inkomsten som betalas i skatt. Omräknat till våra kategorier blir det en kyrkoavgift (utan begravningsavgift) på ½% av inkomsten - hos 20% av befolkningen!

Dagen efter ankomsten - söndagen den 12 oktober - tunnelbanade vi för första gången. Vi skulle nämligen gå i kyrkan och hela stora gruppen var fördelade på ett antal olika gudstjänst-sammanhang runt om i centrala Berlin. Då jag inte någon gång under mitt långa liv läst tyska bespetsade jag mig på att inte fatta mycket vilket var en korrekt bespetsning.

Jag kunde därför helt hänge mig åt trefrågemetoden och såg en kyrka ganska lik Luleå domkyrka fast mindre men med högre torn. Jättehögt. Inuti var kyrkan helt ny, alltså inte 1800tal, och jag gissar att den tidigare varit bombutblåst. Magert med symboler och en präst i svart Lutherrock med elva extra large - en tolva alltså - som tillsammans med en aktiv ungefär kyrkvärd ledde en gudstjänst inte helt olik en svensk Högmässa. Jag kunde sjunga - alltså på mitt sätt - med i några psalmer då de faktiskt hade svenska motsvarigheter. Jag såg - och deltog - i en nattvardsring där ca 30 av de 40 närvarande lät Kristi kropp gå mellan sig innan prästen kom med Kristi blod.

Det jag kände var avmättnad. Jag förstod ju inte och inget var att göra åt det. Fast ändå förstod jag. Tyska och svenska är ju släkt. Och psalmerna överlappade varandra. Fast liturgin kändes gammaldags men också med nya inslag.

Så jag tänkte: Inget liturgiskt spel. Ingen koreografi. Liturgin som hur det var i Sverige innan 1942 års handbok. Och hur skadad var kyrkan efter kriget? Och instiftelseorden var en förkunnande nattvardspåminnelse riktad till oss, inte en del av en bön till Fadern. Och de som inte deltog - blev inte de extra uteslutna genom att alla nattvardsgäster stod i en sluten ring. Samtidigt gör det en innesluten om man deltar...

Efteråt vandring på stan med ett litet mellanmål nära CheckPointCharlie där jag också var på min förra Berlinresa för 39 år sedan. Någonstans i en byrålåda i ett förråd finns svartvita bilder från det tillfället.



Ingen mur nu!! Och reparerade fasader runtomkring.
Samt förbipassering av märkligt tekniskt konstruerad "cykel".

Promenad tillbaka och paus för trepunktsskrivningen hyfsat återgiven ovan.

Sedan tillsammans med några andra en både vad gäller kryddor och temperatur stark middag med pilsner på en irländsk pub* nära hotellet. Där var levande musik - JAZZ!!

Bloggläsare av långdistanskaraktär kanske erinrar sig inlägget praha IX - middag med jazz om hur jag förra hösten i en annan europeisk huvudstad blev omvänd till sagda musikalitet. Läsare yngre än ett år uppmanas klicka på nyss nämnda länk.

Detta och ytterligare några inlägg har egenskapen "Berlinresa i backspegel". De skrivs inemot två veckor i efterskott och har tre nivåer (minst): Vad som hände, vad som tänktes samtidigt eller någon dag efter händelsen samt slutligen vad som tänks just när inläggen formas.
 

Lördagen 11 oktober innan skam skott sig - 06.15 - tuffade tåget in på Uppsala C. Fredagskvällen hade det bordats efterson det inte lördag morgon gick flyg från Luleå i sådan tid att Berlinkärran från Arlanda skulle kunna hinnas. Egen kuppe hade det varit på natten och det var skönt.

På Arlanda slog jag och arbetskamraten ihjäl tid med att frukosta och jobba med folkhögskolans mål- och inriktningsproblematik innan det vara dags att möta de andra för att flyga sydvart.

Framme i Berlin nåddes ett hotell på samma gata som Svenska Victoria-församlingens kyrka vilket innebar att logi och verksam-hetsbas kom att ligga med ca 200 meters lucka. Praktiskt.

Så småningom blev det grillmiddag där kyrktomten på kyrktomten grillade tyska korvar av olika sorter och dimensioner samt till dessa bjöd på potatissallad, surk-ål* och öl. Klart välbehövligt efter en lång dags resa.

Hela skaran - nästan 40 personer - erhöll sedan introduktion av veckan med dess tre genomsyrande frågeställningar: Vad ser jag? Vad känner jag? Vad tänker jag? - egentligen en begåvad uppdelning som hjälper till att sortera intryck och fördjupa refelxioner.

Vad det led orienterade jag och alla andra oss tillbaka till hotellet för en god natts sömn.

Det var alltså om söndagsförmiddagen jag kom hem efter en veckas intensiv bortavaro. Resten av den dagen tillbringades först och främst givetvis gemenskap med familjen. Sedan gällde det att ta del av vad som under en vecka skrivits i lokalbladet och då främst artiklar och insändare med anknytning till en lokal organisationsförändring vad gäller den kommunala vuxenutbildningen. Andras bloggar tog också tid - särskilt den jag kallar sandahl trampar på tar tid eftersom resultaten av hans skrivklåda är både omfattande och läsvärda.

Måndagen innebar arbete och födelsedagsfirande - redan kommenterat.

Tisdagen lektioner hela dagen - varje position i schemat. Innehållet väldigt mycket kring den gudstjänst i Älvsby kyrka kommande söndag som grundkursen har till uppgift att förtänka.

Onsdag ännu fler lektioner kring samma tematik. Läsaren kan inte ana vilka vägar samtalet går och vilka centrala frågor kring tro, förlåtelse, Gudsrelation mm som dryftas.

Torsdag - den dag detta sent om kvällen skrivs har grundkursen varit i Luleå och jag har getts tid att förbereda kommande uppgifter.

Fredag - alltså idag när detta i ottan publiceras - går i gudstjänstsarbetets tecken.

Lördag morgon 0700 reser jag till Övertorneå för att leda en endagsutbildning för kyrkvärdar i Kalix-Torne kontrakt - ca 40 personer.

Söndag blir det gudstjänsten vars exakta utformning ännu inte är klar. Andan vi arbetar i kan man läsa om i inlägget ockuperat territorium återtaget från förra året.

Måndag och tisdag i nästa vecka samlas 100talet personer till fortbildning på folkhögskolan. Det rör sig om församlingspedagoger och andra som har (grupp)undervisande uppgifter i stiftets församlingar. I sammanhanget är jag inkopplad på tre gudstjänster och en del annat i programmet. Tack och lov inte ensam.

Onsdag i nästa vecka ansluter "kyrkpersonalen" - alltså jag och ett par till - till den höstlovsledighet alla annan undervisande personal sedan måndagen njuter av. Först på kanske Berlin kan bebloggas. Om inte allt detta andra och annat tränger sig före.

Så det kan mycket väl sägas: nu är det hetsigt.

PS: Vilken tid som i detta kan ägnas åt att studera hebreiska vill jag bara inte tala om. DS

I döda språks sällskap är en bok om väldigt gamla språk och ger en massa värdelöst vetande. Den handlar om 11 språk som inte kan användas för att upprätta handelsavtal eller knyta affärskontakter, inte ens för att beställa öl. Ändå menar författaren att vi genom dem får nycklar till historia, litteratur, filosofi och mytomspunna kulturer. I det stycket blir de 250 sidorna en resa genom årtusenden som gör i alla fall mig mer nyfiken. I korta kapitel berättas om sumeriska, oskiska, gotiska, sanskrit, etruskiska, fornegyptiska/koptiska och en massa annat. Bland annat kan man - om man ids - lära sig att på sanskrit säga lotusögd på 64 sätt - vad det nu skulle vara bra för.

Författaren - Ola Wikander - är ännu inte trettio år fyllda. Rimligen måste han bedömas som något av ett stjärnskott på den svenska språkforskarhimlen. I döda språks sällskap nominerades till Augustpriset 2006 i klassen bästa facklitteratur med motiveringen: "Hettitiska och koptiska är ett par av de döda språk som blir levande i denna bok, där vi med författarens lätta och eleganta handlag förs in i en fascinerande värld. I tolkningarna av de urgamla texterna talar forntidens människor direkt till oss."

Boken - pocketvarianten - inköptes på Arlanda på vägen till Berlin. Nästan hela lästes där.
Slutläsningen genomfördes efter ned- och hemkomsten.

Den märkliga släkthistorien om Georg V, Vilhelm II och Nikolaj II,
tre kungliga kusiner som störtade världen i krig.

kungen # kejsaren # tsaren - kusinerna som startade första världskriget är en mycket intressant bok som var nästan utläst innan jag reste till Berlin. Den lämnades hemma och har nu, efter hemkomsten, blivit utläst. Boken ger en ytterligare vinkling av hur man kan se på den europeiska historien från mitten av 1800-talet till och med slutet av miljonslakten 1914-1918. Från baksidestexten kan följande saxas - utöver detta inläggs första mening:

De tre kusinerna styrde 1914 över halva världen. De hade träffats sedan de var små - vid släktsammankomser, bröllop, födelsedagar och begravningar. Som vuxna besökte de varandra i samband med kröningsceremonier, jubileer, militärmanövrar och flottuppvisningar. De betraktade sig själva som kungliga kolleger, en fackförening av regenter som stod enade mot den frambrytande vågen av socialism, republikanism och revolution.

Men 1914 höll den kungliga fackföreningen på att bryta samman. Alla skyllde på varandra för att världen höll på att störtas i krig. Bakom släktsammankomsternas glättiga fasad lurade avundsjuka och missämja, och de privata grälen fick snabbt storpolitiska konsekvenser.

Som sagt intressant läsning. Inte minst vad gäller vilka roller grupper runt regenterna spelade. Och fruarna. Så visste jag till exempel inte tidigare att det lilla obetydliga danska kungahuset spelade en ganska stor roll. Från Köpenhamn levererades nämligen prinsessor som blev mödrar till ett par av dem och odlade antipati mot den tredje.

Klockan är nu ganska sen på kvällen måndagen den 20:e oktober.
I alla rum där internetuppkoppling är möjlig befinner sig antingen sovande eller via andra datorer uppkopplade familjemedlemmar. Detta medför att vad jag nu skriver inte kommer att kunna postas på bloggen denna kväll.
Men väl skrivas. Kanske rentav välskrivas i kväll. Och publiceras senare.

Idag - alltså skrivdagen, inte publiceringsdagen - för 24 år sedan blev jag pappa för andra gången. Det blev andra dottern, Snorvan smekbenamnad, 1½ år yngre än sin storasyster. Redan som liten givetvis ett vackert barn. Och med åren fortsatt behändig. Värt att notera hennes födelsedagskväll - typ.

Bilden är som synes tagen för mindre än 24 år sedan.

Nu är jag snart packad.
Alltså bagagerad inför en veckas bortavaro.
Som sannolikt leder till bloggtystnad.
Om en vecka blir det troligen inlägg under kategori Speciella resor.

Vad? Vart? Varför? är kanske ord läsaren nu frestas använda.
Som den pedagog jag är tar jag tingen i tur och ordning.

Vad
det är frågan om är så kallade lärardagar. Med detta menas ett årligen återkommande pep-talk och fortbildning för representanter för alla skolor och utbildningsinstitutioner som jobbar med utbildning av framtida kyrkoarbetare. Det gäller alltså ett antal folkhögskolor som ger Svenska kyrkans grundkurs, musikerutbildningar, Pastoralinstitut (PIUS) som slut(de)formerar blivande präster, diakoniskolor samt folk på utbildningsenheten vid kyrkokansliet i Uppsala.

Upphetsande? Ja och nej! Visst är det kul att träffas och visst brukar innehållet innehålla intressanta saker men...
Lite träligt känns det i alla fall. Lätt blir det nämligen så att bara vissa saker sägs, bara vissa linjer drivs och annat kan nästan uppfattas inte få vara med alls. Eller så är det bara för att jag - Sur-Stig - är en grinig gammal ärkekonservativ perukstocksfarbror utan insikt av vad tidsandan innebär i utmaningsvägar och anpassningsbehov för kyrkan och hennes utbildningsvägar. Romarbrevet kapitel 12 vers 2 brukar gnaga i skallen under dessa dagar - eller i vart fall under delar av dem. Samtidigt blir somt riktigt bra. Boken vi fått att läsa - och som kommer att läsas färdigt på tåget - är bra vilket jag redovisat i ett tidigare inlägg.

Vart
det bär hän är tyska huvudstaden Berlin. Det är i och för sig intressant - särskilt som jag besökte staden för en massa massa år sedan på skolresa efter årskurs 9. Dåförtiden fanns ett kraftigt trafikhinder tvärs genom staden och att nu, mer vuxen, möta staden utan mur och utan DDR skall bli intressant. Resan startar tågledes i kväll med flyg från Arlanda i morgon strax efter lunch. Hemkomsten beräknas till söndag förmiddag om drygt en vecka.

Varför
man valt Berlin är jag inte hundra på. Lärardagarnas fortbildningsprojekt brukar omfatta tre år och tredje året bär det iväg någonstans. För tre år sedan var det Washington i USA men då for inte jag. Jättebra eftersom resan gått bara 10 dagar typ efter min fars begravning. Ytterligare tre år tidigare var Peru resmålet men jag valde att vara hemma vilket visade sig vara helt perfekt. Hade jag då åkt skulle jag varit i Syd-Amerika just när min svärfar avled och vi med den händelsen fick familjens första påtagliga sorg- och dödsbud. Men i år känns det OK att resa.

PS: Tyska har jag aldrig läst!! Franska var mitt så kallade B-språk men det kan jag inte heller. C-språket spanska är knappast gångbart i Berlin och skulle ändå bara räcka till att beställa en öl. Så det blir väl engelska som får råda. DS.

Volvo som företag äger jag inget i. Att företaget varslat folk och det med följdverkan på underleverantörer kan leda till kanske 10000 friställda kan jag inte påverka mer än vad jag gjort - köp företagets produkter.

En del av Volvokrisen berör på att man gör lite för törstiga bilar. Säkra till max men lite törstiga. Framför allt i USA verkar man vilja ha bränslesnålt framför alla andra faktorer. Så där gäller mer Volvos värde veknar, något som förstärks av den rådande finanskrisen.

Den - finanskrisen - kommer likt McDonalds och Coca Cola från USA. Mycket sägs och skrivs om den och det jag begriper är att den kommer av kapitalismens lånekaruseller med tillhörande övervärdering av både värdet på amerikanska hus och amerikaners möjlighet att betala lånen för husen. Det verkar vara så det gick igång och bankerna har blivit utan pengar. Hur det innerst inne fungerar är svårt att få grepp om men det verkar som om ingen bank verkar ha några pengar eftersom allt de hade hade de lånat av andra banker för att låna ut till andra banker som nu inte kan betala tillbaka eftersom ingen bank vill låna andra banker något att betala tillbaka med och folk som man också lånat ut till har på grund av dyrtiden blivit panka och saknar de pengar de skulle betalat tillbaka till banken som då kunnat betala den andra banken som inte kan låna den panka husägaren något att betala tillbaka med till den andra banken som är pank.

Bromsen på denna pankbankssituation blir att de panka och skuldsatta personerna som betalt sina skatter för att slantarna skulle gå till skola, vägar, trygghet och så vidare får se sina skattepengar försvinna in i bankbrunnen för att bringa reda i lånesystemets pyramidspel.

Så för att sammanfatta det hela: I kapitalismen görs löntagaren pank och får därför bidra till bank-kapitalets spekulationsförluster och svindelaffärer. Tack och lov begär i varje fall den brittiska staten ägarandelar i de banker man räddar med skattebetalarnas pengar - alltså någon form av pankbankpant.

Den nya datorn fungerar!!

Jag och Heffaklumpen - bilden och smeknamnet på yngste sonen - hade för bråttom och fick tunnelseende. Hattifnatten - alltså den yngre sonens alias Heffaklumpens storebror - kom hem från det militära och kunde diagnostisera våra kopplingsmisstag. Den nya datorn fungerar alltså och nu gäller det bara att få virusskydd, e-post och annat flyttat från den gamla maskinen till det nya.

En notering kring inlägget siffreri fredag förmiddag kan lämpligen göras då jag frågade han som sålde den nya datorn till oss. Han visste hur det förhåller sig med IP-adresser, nätverk och sådant och såhär är det: Om ett antal datoranvändare på var sina datorer alla ingående i ett nätverk å till exempel en arbetsplats kollar min blogg registreras de som en tittare (IP-adress) men flera tittningar (lästa inlägg). Detta betyder att det kan antas vara fler som läser denna min blogg än jag tidigare trott. Inte så många som den röda kurvan anger men ändå betydligt fler än den blå - kurverier jag filosoferade om i det länkade inlägget. Glädjande men samtidigt allvarligt ur åtminstone två synvinklar.

Den första vinkeln är att jag läses av något fler än ett trettiotal - kanske ungefär femtio personer i snitt. Det betyder att jag än mer kanske behöver än mer hålla tand för tand-gentbort och tänka på vad jag skriver så att jag inte skriver vad jag tänker - i alla fall inte varje gång och i alla avseenden.

Den andra vinkeln är att jag tvingas anta att en del läser min blogg på jobbet där de har datorer lydande under en nätverksserver som blir maskinen som utifrån sitt IP-nummer ger en markering till statistiken. Jag dristar mig dessutom att gissa att det på grund av bloggens innehåll kanske är på kyrkliga arbetsplatser arbetsplatsläsandet på arbetstid sker. Och till detta säger jag förnumstligt förmanande: Ni glömmer väl, pojkar och flickor, inte bort att jobba!! Era löner utbetalas ju för att ni skall kristna era församlingar, inte för att läsa min eller andras bloggar hur läsvärda och bildande de än kan vara.

Igår inhandlade familjen en ny stationär dator för hemmabruk.
Med platt bildskärm.

Livet därför lekte, allt var glatt och fint.
Till dess hela härligheten skull ibruktagas.
Då inställde sig det som alltid sker:
Rappel!!*

Den nya datorn anslöts till den nya skärmen på vilken texten No signal envist syntes.

För att se var felet skulle kunna tänkas vara gjordes följande tester.

Nya datorn anslöts till gamla skärmen (som vi ju visste funkade): Svärta och bilddöd rådde.

Gamla datorn (som vi ju visste funkade) i lag med nya skärmen: Mörkt.

För att i alla fall ha nåt som funkade - gamla datorn och gamla skärmen: Gissa!! Dött!!

Och allt detta en fredagskväll!!

Instruktionen för skärmen är dessutom intressant. Vanligen - liksom i detta fall - är ju instruktioner sådana att man spontant tror att man måste kunna flera språk till dess det svenska avsnittet bläddrats fram och man märker att den är fullständig.** Men denhär gången var faktiskt den svenska varianten krångligare än den engelska. Kolla bara detta

Install och lasta av underslag är den "svenska" motsvarigheten till engelskans Install and uninstall the pedestal. Vad är mest begripligt?? Till stativmonteringen detta gällde finns detta observandum: Note: Stand can be broken if you push the monitor back over specified 25 degrees som på på "svenska" blir: Stannade kunna bli bruten om du skjuta på ordningsmanen rygg över specificerat 25 graden.

Efter denna inledning lyder den svenska texten som följer - exakt med stavning och mellanslag:

Kontakta din kontrollapparat till dator

1. Stäng av din dator och dra ut den kraft kabel.

2. Kontaktasignal kabel till den video port som ligger bakom dator.

3. Kontakta kraft kabel för din kontrollapparat. (till AC kraft plug)

4. Kontakta en sidan av audio kabel på baksidan av sammankopplingen till ljud kort av dators utmatning. (Bara för kontrollapparat med funktionen som högtalare)

5. Plugga dator och kontrollapparat kraft kabel in till en utlopp som ligger nära.

6. Stäng av din dator och öppna kontrollapparat,om din kontrollapparat förevisaren Image,du har installerat kontrollapparat framgångsrikt. Om kontrollapparat Förevisa inte en image,du måste checka alla kontakterna.

Datorer gör mig nojig!!***

**  Monteringsanvisningar för IKEA-möbler är lysande undantag. Där finns inga språk alls. Bara skisser, pilar och streck. Den plastmodellshopbyggningsteknik som krävs för att lösa de uppdragen har jag helt tappat bort. Sönerna vidmakthåller dock bildtydningsförmågan och konsulteras i de sammanhangen ivrigt.
***  Ett exempel på tidigare digitalnoja hittas i inlägget hem-digital utveckling och katastrof av den 17/8 2005.

Till listan över ut- och/eller omutlästa böcker kan denna dag läggas Helgon och syndare - en bok om påvarnas historia. Den är Innehållsrik och lättsamt berättande om utvecklingen från början inemot slutet på förra påvens tid. Boken kom ut på svenska 2002 och har därför inte med den nuvarande superbiskopen i Rom - the German Shepherd.

Bokens baksidestext lyder:

Påvarnas historia är ett stycke världshistoria. Aposteln Petrus många efterträdare kom att med eller mot sin vilja dras in i världens stora politiska och religiösa tilldragelser. De romerska och bysantinska väldena, det nya Europa, upptäkten av andra världsdelar, upplysning och revolution, liberalism och 1900-talets diktaturer kom alla att på ett eller annat sätt ha relationer till påven i Rom. Framför allt har påvarna varit ledare för världens största religiösa organisation, den katolska kyrkan, som omfattar mer än en sjättedel av jordens befolkning. Också denna historia har varit fylld av dramatik, som de medeltida korstågen och 1500-talets reformationsrörelser.

Denna enastående roll har fyllts av inbördes mycket olika aktörer. Här finns storartade helgongestalter och cyniska maktpolitiker, somliga högt begåvade, andra inkompetenta eller korrupta. Några har berikat sig själva och de sina på kyrkans bekostnad, andra har modigt lidit martyrdöden för sin tro. Förutom sitt kyrkliga eller politiska ledarskap har påvarna gjort betydande insatser som konstmecenater: dagens turistiska Rom med verk av Leonardo, Rafael och Michelangelo har till stor del kommit till på påvliga initiativ.

Eamon Duffy, professor i Cambridge, ger här insiksfulla och levande porträtt av en lång rad påvar genom tiderna. Med omfattande kunskaper, och ofta med en glimt i ögat, sätter han in dem i deras religiösa, politiska och kulturella sammanhang. Hans bok har hyllats både av fackmän och medierna som ett stort mästerverk. Någon motsvarande bok finns inte tidigare utgiven på svenska.

Rekommederas!

Samuel Byrskog hette föredragshållaren för eftermiddagens första timme. Han pratade också engelska om När ögonvittnens vittnesbörd och muntlig tradition blev skriven text.

En stor del av hans föreläsning ägnades åt något som kallas chreia - ett ord jag aldrig hört förr. Med chreia avses en speciell sorts berättelseenhet av anekdot- och/eller replikkaraktär. En - eller ett - chreia är en muntlig enhet, en berättelseenhet och en minnesteknisk enhet. Dessa chreia brukas muntligt och skriftligt i antiken på ett retoriskt reglerat sätt vilket föredragshållaren visade utifrån jämförelse med en retorikteoretisk antikgubbe jag har glömt namnet på.

Jag fattade absolut nästan ingenting!!

Och detta trots att föredraget i skriven form delades ut i förväg och denhär gången - till skillnad från de två tidigare - räckte också till mig och andra på sista raden.
Jag fattade absolut nästan ingenting - eller i vart fall nästan ingenting.

Föreläsningsmetoden alla använde - mycket stringent akademisk föreläsning som ordagrant följer ett i förväg utdelat manuskript på engelska - är i sig värd några kommentarer.

Först och främst får allt en överhövande effekt. Massor med information ges, entonigt läsröstigt, teoretiskt, faktaspäckat, argumenterande, klargörande och förmedlande och praktiskt utan ett uns av den andhämtning exempel, pratsnack, röstlägesvariation och annat skulle kunna ge. Till och med en OH hade faktiskt varit ett flashigt trendbrott. Hjärnan alltså på högvarv!! Eller avslagen. Salen såg ut att innehålla bägge varianterna.

Den bedövande effekten blir dessutom hur stor som helst. Som ett hammarslag i huvudet slås jag av hur mycket jag inte vet, så många ord jag inte känner till och så mycket som finns kvar att fatta. Alltsammans blir på så sätt både tankeinspirerande och tankeinhiberande - samtidigt.

En sövande effekt gör sig också påmind. Framför allt på eftermiddagen. Med tåg-o-sömnen i kroppen.

Sista passet var ett entimmes panelsamtal mellan di lärde öreläsarna i vilka de tre skinntorra akademikerna förvandlades till lekfulla tankekombatanter. De frågade varandra rakt vad som menas, invände, retades, skrattade och hade kul. Jämfört med många panelsamtal jag begluttat i politik på TV och levandes i kyrkliga frågor representerade professorspanelen därför något mycket fräscht.

De var inte ense utan tyckte faktiskt olika - och vågade visa det.

De försökte förstå varandra och framför allt själva saken bättre - inte "vinna debatten", pinka revir, glänsa med sin individuella förträfflighet eller visa räddhågad total samstämmighet.

De hade kul. Och visade det!

Det var en bra dag. Tankesvettig som en ½mara. Givetvis reser jag nästa år.

Resan ja! Hemresan innebar nattåg igen. Med ett par goda samtal med en tidigare elev men framför allt med en flykting från Irak på väg att återförenas med sin familj som han inte vetat vare sig liv eller död om på över 1½ år. Hoppas bara att svenska myndigheter låter dem stanna.

Väl hemkommen fann jag efter ett par dagar Svenska Exegetiska Sällskapets årsbok i brevlådan. Den innehåller bland mycket annat föreläsningarna från förra årets exegetiska dag med fokus på de så kallade Dödahavsrullarna. Nästa år kommer årets föreläsningar att finnas i boken vilket innebär att jag då långsamt får läsa vad professorerna sa och förhoppningsvis kanske begripa lite till.

Söndag eftermiddag bordade jag således tåget för att transporteras till Uppsala. Tidigare under efterniddagen hade jag googlat på förläsarnas namn och hittat en del intressant material. Jag laddade ner ett MP3-formaterat föredrag vilket placerades i madammens lilla avlyssningsutrustning med planen att lyssna på det under resan ner. Jag somnade från det två gånger. Jag fann också en artikel där en av föredragshållarna reder ut begreppen - som han ser dem kring det ledarskap som syskon, kusiner och andra anförvanter till Jesus utövade i den urkristna församlingen i Palestina och östvart. Intressant.

06.15 om måndagsmorgonen rullade tåget in i staden och det vara bara att kliva av. Klipsk som jag är trampade jag in på ett hotell och frågade om en ankommen tågresenär kunde köpa sig en hotellfrukost. Givetvis gick det bra och två flugor blev med det på smällen eller hur det nu heter. En fluga var att jag hade någonstans att sitta, ta det lugnt och läsa åtminstone hälften av den tid som behövde fördrivas innan den exegetiska dagen skulle börja. Den andra på-smällen-flugan var att jag kunde hotellfrukostäta magen från ryggen för att kunna bida hela dagen.

Rejält kaffeinhinkad spatserade jag mot universitetet där allt skulle gå av stapeln. Under den morgonpromenaden hann jag flash-backa 35 år genom att titta på studentskor. Givetvis menar jag nu inte olika typer av fotbeklädnader - student-skor - utan fastmer kvinnliga studenter. Studentiskor skulle kunna fungera som en synonym femininumform av student men risken med den nyordbildningen är att man bara skulle uppfatta den studeranden som icke barfota - student-i-skor.  Vara hur det vara vill med hur töserna skall benämnas så innebar promenaden ett återfall till beteendet för 35 år sedan. När det dåförtiden promenerades for ju ögonen ihärdigt efter just jämnåriga studentskor. Så småningom låste sig då siktet på en speciell studentska som, vad det visat sig, kom att bli madammen i mitt liv.

Dock - lite tjugoårig kände jag mig faktiskt under morgonpromenaden.

Såhär långt kommen torde läsaren börja undra vad detta inlägg egentligen handlar om.

Skulle det inte vara något om en exegetisk dag?

Och så dravlas det om tider, frukostar, MP3-spelare och tjejer?

Vad är det här? Ful gubbe på utflykt??

Lugn! Bara lugn! Hinner jag inte till kärnan i detta inlägg kommer jag väl dit i nästa.

En timme innan start - alltså 08.15 - nådde jag universitetets sal IX där den exegetiska dagen, arrangerad av Svenska Exegetiska Sällskapet vars logotyp pryder detta inlägg, skulle gå av stapeln. Jag var först. Vad det led fram inemot 9-draget började folk troppa in. 80-90 personer blev vi. Varav bara dussinet kvinnor.

Åldersfördelningen var i spannet docent/amanuens/professor, doktorand, student samt en bunt pensionerade av främst förstnämnda sort. Samt några präster och andra intresserade från Uppsalas närområde.

James Dunn var namnet på första föreläsaren. I egengjord översättning blir rubriken på hans knappa timmen långa föreläsning ungefär Att på nytt värdesätta den muntliga Jesus-traditionen. På engelska kom han sedan att tala om skillnader mellan de synoptiska evangelierna (Markus-Matteus-Lukas). Likheterna dem emellan brukar förklaras som en litterär relation - att det skrivna Markusevangeliet varit förlaga för de andra två. Skillnaderna dock, menar Dunn, beror på att muntligt material arbetats in av evangelisterna.

Richard Bauckham äntrade podiet för sin föreläsningstimme. Ögonvittnen i Markusevangeliet skulle den svenska översättningen kunna lyda och föredraget kom att handla om hur Markus genom att nämna personer - framför allt Petrus men också många andra - på ett visst sätt och ofta i förbigående begagnar en speciell antik teknik för att visa vilka sagespersoner som ligger bakom framställningen. Petrus är givetvis den viktigaste. Han är nämnd först och sist i evangeliet (1:16 och 16:7) samt i alla kapitel utom det femtonde. Där nämns i stället Maria från Magdala och andra kvinnor samt Simon från Kyrenes söner Alexander och Rufus. Dessa blir, genom Markus teknik, alltså nämnda som hans uppgiftslämnare - typ.

Med detta gicks det på lunch. Eftermiddagen återkommer jag till.