berlin V – förgyllning
Detta och ytterligare några inlägg har egenskapen "Berlinresa i backspegel". De skrivs inemot två veckor i efterskott och har tre nivåer (minst): Vad som hände, vad som tänktes samtidigt eller någon dag efter händelsen samt slutligen vad som tänks just när inläggen formas.
Läsaren kanske undrar varför jag i hela fridens dagar skriver så mycket om resan till Berlin. Samtidigt ligger ju svaret i öppen dager: För att kunna tänka förstås. Och för att göra rätt för mig. Resan betalades ju av kyrkliga och folkhögskoleanknutna slantar så det minsta man kan begära är väl att jag med hull och hår - jag har överflöd av bägge - söker bruka reseförmånen som grund för reflexion mer än som tillfälle till pilsnerindränkt distraktion. Alltså går jag vidare.
Den 14 oktober bjöd på tväggehanda upplevelser - en förgylld och en förslummad. Den förgyllda var besöket i det speciella kapellet på Olympiastadion - det stadion som byggdes inför Hitlers propagandaolympiad 1936. Kapellet är givetvis inte så gammalt utan stod färdigt till fotbolls-VM i Tyskland 2006.
Vid olympiastadion mötte vi en regional kyrk-pamp som visade oss runt samt höll ett faktaspäckat föredrag under vilket jag flitigt antecknade för senare tanketänkande. Ett par dagar efteråt fick jag tillfälle att skriva och det är de reflexionerna som nu kommer som tankar från den 16:e om den 14:e skrivna den 31:a*. Alltså från den 16:e vid 16-tiden:
Den 13:e skrev jag sist i reflekterande eller någotsånär reflekterande form. Och då sent på kvällen. Vi hade då varit i Marzahn för att se, känna och tänka - se förra inlägget.
Dagen därpå, alltså tisdag 14 oktober besökte vi Olympiastadion. Och ett kapell där. Samt hörde en stiftshöjdare ge en presentation av situationen för den Evangeliska kyrkan i Brandenburger-Berlin. Faktagenomgången behöver inte i sin helhet återges men några punkter behöver nämnas.
Kyrkan kläms mellan två antikyrkliga tendenser. Öst - tidigare DDR - ger en ideologisk ateism i Berlin och Brandenburg. Väst-influenser i det enade Tyskland bidrar med oreflekterad materialism. Samverkande innebär detta att 20% av befolkningen tillhör kyrkan. 3% av dessa firar gudstjänst en vanlig söndag och matematiserar man av dessa uppgifter fram gudstjänststatistiken blir det 0,2x0,03=0,006. Alltså drygt en ½ procent av befolkningen.
2017 har proklamerats som ett reformations-år under parollen: Ad fontes - till källorna. Viktiga punkter i sammanhanget blir då...
...bildningshöjning i kyrka och skola. De kyrkotillhöriga behöver känna sin tro, sin Bibel, sin kyrka bättre,
...att återvinna språket i gudstjänsten, tala som folk talar och fira gudstjänst med nya folkgrupper,
...prioritera andlighet i stället för aktiviteter, gudstjänstfokus före gruppverksamhet,
...urskilja tyngdpunkter i stället för att klara allt,
...flexibilitet i stället för formalism,
...vändning utåt i stället för att vara nöjd inåt.
Om här görs en paus i referatet kan jag notera de tydliga inriktningarna inåt med konkreta mål. Samt riktningen utåt för att nå andra.
En annan tänkvärd sak var betoningen på familjegudstjänster. "Via familjerna söker vi nå barnen" sa föredragshållaren. Föräldrarna är alltså den primära målgruppen, barnen en följdgrupp. Arbetet inemot med och efter dopet blir därför viktigt.
Präster och andra församlingsarbetare behöver ha fast och välinformerad tro - alltså både tillit och kunskap. Och en utåtberättande personlighet.
Föredraget vars innehåll här kort refererats hölls i det kapell som iordningställdes på Olympiastadion till VM 2006. Kapellet är tillgängligt (och ämnat) främst för fotbollsspelare och andra tävlande samt "deras svans" av familjer, (stormrika) sponsorer samt andra höjdare av olika slag som betalar 10000-tals €uro för sina säsongsplatser.
En timme före avspark firas gudstjänst. Fem kvartar före avspark kan också vilken Helmut som helst som för 5€ löst långtupppåläktarplats komma till ett visst ställe för att kunna komma med - om plats finns.
Att kapellet i hög mån var ett VIP- och gräddhyllekapell invändigt täckt med bladguld provocerade många i vårt sällskap. Mig också litegrand. Samtidigt noterar jag att kapellet/kyrkan blir enda vägen för min fiktive fem-€uro-Helmut att nå in i grädden. Alla andra vägar är stängda. Att föredragshållaren var man, akademiker som tituleras "Herr Doctor", lång och reslig och mycket välklädd blev för en del också provokationsfaktorer. Att han var bekymrad över de svårigheter man har att rekrytera män till tjänst i kyrkan var också irriterande land annat hos en del som i vår grupp låtit sin utbildningsinstitution vara totalt enkönsrepresenterad**.
Jag delar föredragshållarens bekymmer men då överflyttat till hemmaläget i Sverige. Var annan damernas på prästsidan kan vara OK men att diakoni- och pedagoguppdragen nästan totalt domineras av kvinnor skapar en ensidighet värd att reflektera kring - och agera utifrån.
När jag på rummet i Berlin skrev ovanstående text avbröts jag av
varje pojkes våta dröm: Brandkåren!! Till huset mitt emot rakt över
gatan!! Ett äldreboende!! Falskt alarm!! Tack och lov!! Skit också!!
* Den trofaste läsaren har kanske snappat att jag då och då hemfaller till exe-get-iskt bräkande kring Bibelvetenskapligheter av skilda slag. Just förhållandet mellan händelsetid, reflexionstid, skrivtid och nyskrivtid är i sådana sammanhang intressanta - liksom kanske här.
** Se slutet av inlägget berlin I - auf wiedersehen.
Varför vänta till 2017 med dessa viktiga punkter???
Haha, de får väl vara glada för att han inte kallades Herr Professor Doktor Doktor. Inte helt ovanligt. Eller rättare sagt: är man professor så är man också doktor doktor. ;)
Kanske skulle det vara genomfört till 2017. Jag fattade inte riktigt allt men ett mål man hade vara att nå att 10% av dem som tillhör kyrkan skulle bli regelbundna gudstjänstfirare. Konkret och bra. Men väckte irritation hos en del - gissa vilka.
...irritation? Över att människor ska bli regelbundna gudstjänstfirare? Trodde jag kände de där som du menar att vi ska gissa oss till, men förstår ändå inte riktigt irritationen över detta.
Man kan ju undra över vad de tar till sig utifrån sitt tänkande om kontextuell teologi - i en extremt sekulariserad kontext, vad gör kyrkan då? Kontextuell teologi blir i mina öron oftast ett svepargument för att få göra vad man vill med teologin. Kontexten får företräde framför bl.a. bibel och tradition. Läs: samtidsandan. Samtidigt är kontextuell teologi som uttryck något av en så total självklarhet att man knappt behöver säga det. Alternativet är ghettoisering.
