stigstrombergsson

Nu är jag snart packad.
Alltså bagagerad inför en veckas bortavaro.
Som sannolikt leder till bloggtystnad.
Om en vecka blir det troligen inlägg under kategori Speciella resor.

Vad? Vart? Varför? är kanske ord läsaren nu frestas använda.
Som den pedagog jag är tar jag tingen i tur och ordning.

Vad
det är frågan om är så kallade lärardagar. Med detta menas ett årligen återkommande pep-talk och fortbildning för representanter för alla skolor och utbildningsinstitutioner som jobbar med utbildning av framtida kyrkoarbetare. Det gäller alltså ett antal folkhögskolor som ger Svenska kyrkans grundkurs, musikerutbildningar, Pastoralinstitut (PIUS) som slut(de)formerar blivande präster, diakoniskolor samt folk på utbildningsenheten vid kyrkokansliet i Uppsala.

Upphetsande? Ja och nej! Visst är det kul att träffas och visst brukar innehållet innehålla intressanta saker men...
Lite träligt känns det i alla fall. Lätt blir det nämligen så att bara vissa saker sägs, bara vissa linjer drivs och annat kan nästan uppfattas inte få vara med alls. Eller så är det bara för att jag - Sur-Stig - är en grinig gammal ärkekonservativ perukstocksfarbror utan insikt av vad tidsandan innebär i utmaningsvägar och anpassningsbehov för kyrkan och hennes utbildningsvägar. Romarbrevet kapitel 12 vers 2 brukar gnaga i skallen under dessa dagar - eller i vart fall under delar av dem. Samtidigt blir somt riktigt bra. Boken vi fått att läsa - och som kommer att läsas färdigt på tåget - är bra vilket jag redovisat i ett tidigare inlägg.

Vart
det bär hän är tyska huvudstaden Berlin. Det är i och för sig intressant - särskilt som jag besökte staden för en massa massa år sedan på skolresa efter årskurs 9. Dåförtiden fanns ett kraftigt trafikhinder tvärs genom staden och att nu, mer vuxen, möta staden utan mur och utan DDR skall bli intressant. Resan startar tågledes i kväll med flyg från Arlanda i morgon strax efter lunch. Hemkomsten beräknas till söndag förmiddag om drygt en vecka.

Varför
man valt Berlin är jag inte hundra på. Lärardagarnas fortbildningsprojekt brukar omfatta tre år och tredje året bär det iväg någonstans. För tre år sedan var det Washington i USA men då for inte jag. Jättebra eftersom resan gått bara 10 dagar typ efter min fars begravning. Ytterligare tre år tidigare var Peru resmålet men jag valde att vara hemma vilket visade sig vara helt perfekt. Hade jag då åkt skulle jag varit i Syd-Amerika just när min svärfar avled och vi med den händelsen fick familjens första påtagliga sorg- och dödsbud. Men i år känns det OK att resa.

PS: Tyska har jag aldrig läst!! Franska var mitt så kallade B-språk men det kan jag inte heller. C-språket spanska är knappast gångbart i Berlin och skulle ändå bara räcka till att beställa en öl. Så det blir väl engelska som får råda. DS.

PPS: Särskilt detta år har köns- och genusaspekter präglat olika evenemang i Svenska kyrkan. Tittar jag på deltagarförteckningen ser jag att folkhögskolorna som i regel sänder två personer var låter sig representeras av en man och en kvinna. Likaså andra utbildningsaktörer. Undantagen är Kyrkokansliet och Pastoralinstitutet i Uppsala. Från Rikskyrkokansliet kommer en man och fyra kvinnor och det avantgardistiska Uppsala-PIUS agerar erfarenhetsinkluderande genom att låta alla (!) sina fem deltagare ha kvinnonamn. Politiskt korrekt? Tydligen! DDS.