skrivprojekt forts

Sista dagarna i juni detta år skrev jag om flera saker under rubriken skrivprojekt. Bland annat kom i slutet av det inlägget ett antal rader jag nu återpublicerar:

 

I slutet av mars 2024 hade orden Vad var det jag sa? snurrat i mitt huvud under några månader. Jag påbörjade då ett skrivprojekt som (kanske) skulle handla om sånt.

Ord som Vad var det jag sa? kan låta kaxiga och försmädliga. När man får rätt och andra visat sig haft fel blir Vad var det jag sa? lätt en snutig replik. Jag brukar inte använda orden så. Tycker det är oförskämt. I stället brukar jag vara mer vidlyftig. När det visar sig, efter en tid, att någon annans vilja och verk mot min inrådan gått i putten brukar jag i stället uttrycka mig med ord som Det är förunderligt att jag som så ofta med tiden får rätt så sällan när det gäller få ha rätt. Det låter inte så banalt som Vad var det jag sa? men är egentligen lika kaxigt – och kräver lite eftertanke.

Ett skrivprojekt med titeln Vad var det jag sa? har dock inget med sådant att skaffa. I stället handlar det om en saklig fråga om min förkunnelse genom åren som präst. Vad var det jag sa i predikningar, Bibelstudier och annat från 1960-talet och framöver? Vad var det jag sa från predikstolar och i liknande sammanhang? Det är mina enkla frågor.

 

Det källmaterial jag har att tillgå år mina fusklappar och manus för predikningar, betraktelser, föredrag och beredelseord som jag sparat i mitt arkiv. Mestadels handlar det om manus i full text, inte bara så kallade stolpar eller stödord. Ofta är joxet handskrivet och med det oläsligt för en bred allmänhet. Generellt är lapparna sparade i Bibel-boks-ordning, inte utifrån plats i Kyrkans år eller liknande. Ändå blir det så kallade kyrko-året en viktig faktor. Präster i Svenska kyrkan – jag är ju en sådan – följer ju ofta de evangelietexter som är aktuella olika givna söndagar. Det skapar en betoning på främst avsnitt ur de fyra evangelierna vi har i våra biblar och styr om inte urvalet så i alla fall omfånget och tyngdpunkterna. Med detta sagt börjar Vad var det jag sa? med vad jag sagt utifrån avsnitt i Första Mosebok och reflektioner kring det. Naturligtvis skriver jag inte rent allt! Huvva! Det är reflektioner kring Vad var det jag sa? som nu långt senare hamnar på tapeten – ibland med notiser om situationer och sammanhang.

 

Slut på reprisen!

Det har nu gått några månader. Jag har givetvis gjort annat än detta och skrivprojekt forts har inte fått prio. Jag har läst, glott på TV, funderat kring både ditt och datt, levt med mina nära och kära, mött också annat folk, glatt mig åt en del saker och förargat mig över annat. Ordentlig vikt tid för systematiskt författande i skrivprojekt forts har inte varit för handen men en del har det blivit. Tidigare idag skrev jag i ett annat dokument denna text om vad jag såhär långt gjort:

 

Summeras allt ovanstående blir det i november 2024 för Gamla testamentet 262 kortare eller längre manus utifrån 167 textavsnitt. Någon systematisk Bibelgenomgång är det alltså inte frågan om. Fast det är sparat i Bibelboksordning har materialet i huvudsak sitt ursprung i Kyrkans år och plockats ur de över 300 textavsnitt som fanns/finns i Evangeliebokens tre årgångar – om jag räknat rätt.

 

Nu blir det att gå vidare. Nya testamentet väntar och rent volymmässigt blir det många fler och betydligt mycket mer mångordiga fusklappar att rota igenom. Matteus Jesus-berättelse kommer först – tror jag. Skall sova på saken.


två sorts död

I radion har jag nu på onsdagsförmiddagen en rejäl stund lyssnat till när Riksdagen ”debatterat” EU – trettio år efter vi blev med i unionen. Utan att ha kollat exakt är jag tämligen övertygad om att också SVT sänt det hela. Jag är djupt tacksam över de av många reaktionära krafter häcklade Public Service public, alltså SvR och SVT, ger mig faktiskt direkt insyn i annat än vad diverse troll lanserar i sociala medier eller bara ”underhållning” i kanaler sponsrade av kommersiella intressen.

 

Med detta sagt upplever jag att ”debatten” i Riksdagen är en av två sorts död. Skickligt undviker de agerande att sakligt bemöta varandra. De hemfaller i stället åt undanglidande och nonchalans. Det ogillar jag men lovprisar i alla fall att Public Service ger mig tillgång till saken.

 

Förra veckan, åxå på onsdagen men på kvällstid efter Veckomässan, var jag åhörare till ett annat demokratiskt sammanhang – Kyrkofullmäktige. Det är också en av två sorts död präglad av nästan total tystnad och helt utan debatt. En anledning till detta är något positivt: Allt som skall formellt beslutas – budget och verksamhetsplan för kommande år – är väl förberett, vettigt och formulerat. När det mesta är OK i vad personal, ledning, arbetsutskott och kyrkoråd redan antagit blir det inget att dryfta i fullmäktige – kan till och med jag tycka.*

 

Till detta kommer att när någon – det är oftast kyrkoherden men på grund av dennes förkylning i onsdags hoppade Kyrkorådets ordförande in – muntligt ska ge ett axplock ur planer och verksamhet är man i min uppfattning ganska problemtigande. Jag fattar mycket väl att det är roligare att både ge och ta emot positiva saker men menar samtidigt att det liksom lägger locket på. Dåliga nyheter och dilemman kan stimulera tankar, åsikter och debatter och bör därför komma fram mer. Effekten av de glada på gränsen till glättiga presentationerna blir att fullmäktige präglades av tystnad, en sorts död man skulle kunna undvika – om man vill. Frågor om det vikande gudstjänstlivet (som de flesta förtroendevalda och anställda också faktiskt verkar undvik) skulle kanske reta upp en och annan tankegång. Eller om vilka åtgärder (förutom självklara) budgetanpassningar som behövs utifrån det faktum att antalet kyrkotillhöriga minskar med ungefär 2% varje år. Just den saken beskrivs nästan som en naturlag och något oundvikligt likt landhöjningen som det bara gäller att gilla och anpassa sig efter. Måste det vara så?

 

 


* Visst finns detaljer i Verksamhetsplanerna jag tycker är lite si och så – med betoning på lite. Jag saknar till exempel skrivna formuleringar kring hur de olika delarna av vardagsverksamheten aktivt kopplas till och ut ur det som i inledningen sätts som centrum: Gudstjänstlivet. Andra smärre brister ser jag också liksom att jag tycker att en del vägval inte är de bästa men i huvudsak är planerna bra.


en ompublicering

Det var mer folk i kyrkan förr jämfört med nu! Varför?

Och hur ska det repareras?

 

De kursiverade orden är ett samtalsämne som då och då dyker upp i mitt umgänge med gudstjänstfirare och andra i Älvsby församling. Ytterst sällan tar jag initiativ till resonemangen men när jag hamnar i dem bidrar jag med tillbakablickar, åsikter och rentav förslag. Nu är jag inte längre anställd, inte heller förtroendevald, utan ”bara” församlingsbo med den brist på inflytande sådana har.

 

Via Facebook påmindes jag idag om ett blogginlägg jag skrev den 4:e november 2019. Det inlägget startade med samma kursiverade ord. Nu kommer en ompublicering av den texten i lätt bearbetat och uppdaterat skick.

 

Vid en Bibelstudieträff tacklas de kursiverade orden med två figurer. Ett fyrafältsfönster och en tidsaxel med vägval.

 

I fönstret sorterade vi samhälleliga och kyrkliga faktorer av nationella och lokala slag.

Tre av de rutorna kan en församling inte styra utan bara följa.

 

Barnomsorgens utbyggnad och alla nu är i förskola är exempel på en nationell samhällsomvandling som förändrat villkoren för barn- och familjeverksamheten. Likaså ”hemmafruns död” och att bägge vuxna nu har arbete utanför hemmet. Ett exempel på en mer lokal samhällsfaktor är utglesningan av byarna och flyttning till centralorten. Sådant är exempel på saker församlingen inte styr över utan bara har att anpassa och forma sig efter.

 

Övergripande kyrkliga faktorer som att dopet på 1990-talet blev grund för kyrkotillhörigheten och att kyrkan skilts från staten rår lokalförsamlingen inte heller över. Det är bara vad gäller lokala kyrkliga frågor som lobby-grupper, styrelser och ledning kan ta beslut och välja vägar – eller låta bli.

 

Med det var vi inne på den tvågenerationers tidsaxel vi tillsammans skulle kunna plocka ihop. Jag redogjorde och ställde upp problemen ungefär på detta vis:

 

Vid varje ögonblick där man tar eller inte tar beslut och där man väljer eller inte väljer en viss väg skapas en situation annorlunda än den som skulle blivit om man beslutat eller valt annorlunda. Det är ganska självklart. Den nya situationen är grunden vid nästa vägval – eller inte val. Och så vidare. När åren går.

 

Då måste frågan bli: Vilka val gjordes – eller gjordes inte – som har fört oss till dagens läge?

Först när vi svarar på det kan vi förstå hur vi hamnat där vi är – som vi nu tycker är att vara vilse. Man måste på något vis som vårtsvinet Pumba säger i Lejonkungen, våga lägga det bakomflutna framför sig.

 

Till det kommer ett frågepaket som inte är helt ointressant men som inte ska leda till att man hänger folk frår första bästa lyktstolpea – men ändå: Vilka människor var det som tog beslut och valde väg – eller inte gjorde det? Vilka lyssnade de på och lät sig lobbas av? Styrning och ledning – människor med makt, inflytande och ansvar – har ju hela tiden funnits kring de lokala kyrkliga faktorerna.

 

Sådana finns fortfarande. En del har varit med ett kortare eller längre tag. Andra är av nyare datum. Men styrning och ledning finns och har uppgiften att idag besluta och välja vägar för framtiden. Den bakomflutna tiden kommer inte tillbaka. Nya beslut måste tas och nya vägval måste skall göras och man behöver kansk låna sina öron till fler och andra lobbygrupper.

 

Med det hann vi inte mer den gången och i det sammanhanget.

 

Och i morgon kväll den 6:e november 2024 möts Kyrkofullmäktige...


skärpning – eller

Oktober är snart slut. Ser jag tillbaka på månaden ur bloggperspektiv blev den synnerligen, rentav skammeligen, fattig. Blott och allenast tre inlägg såhär långt: folkbildning & kyrka om just den saken den 4:e, en bit in i oktober om kalaserier, änkans skärv, andra varvet över och stand in den 9:e samt jag är inte död den 18:e som notis angående min bloggtystnad så långt.

 

Inte blev det bättre! Borta är den tid då jag knåpade ihop ungefär två skriverier i veckan för att inte tala om våren 2018 de sista 100 dagarna innan pensioneringen drog ihop minst ett blogginlägg om dagen – något jag därefter sammanställde i en bok med titeln p minus 100 i hela 10 exemplar, de flesta gissningsvis olästa av dem som fått den.

 

Vad gör att man inte skriver? Det är alltså jag som i detta fall betecknas med ordet man. Händer inget? Finns inget värt att fundera över och kommentera? Är det att det alldeles står still i huvudet som gjort att tangentbordsfingrarna stelnat? Än mer förbryllande är att jag ärligt talat inte fattar varför i hela fridens dagar min blogg dagligen besöks av mellan 45 och 80 olika IP-adresser. Ingenting finns ju att läsa? Märkligt!

 

Vad har då hänt? Svar blir: Samma gamla grejer. Folk blir äldre. Krig pågår fortfarande och igen i Mellanöstern. TIDÖ-regeringen gör släta figurer. Valet i USA närmar sig. Hösten har varit ovanligt varm. Böcker blir helt eller halvt olästa. Utvecklingen i lokalförsamlingen och i kyrkan i stort står still – i bästa fall. Löven har ramlat från träden. Håret växer och min hästsvans blir längre. Livet lullar på med beslut varje morgon om det skall bli gröt eller fil till frukost. Allt detta utom möjligen de sista sakerna skulle jag kunnat blogga om till läsekretsens eventuella förnöjelse men det blev inte av tidigare i oktober. Kanske behöver jag provoceras!

 

Men en sak, den viktigaste, skall jag ändå återkoppla till nu.

Vi hade kalas till för en dryg vecka sedan. I dagarna tre.

Orsaken var att den 20:e oktober 1984 fick vår förstfödda dotter en lillasyster – Snorvan kallad tidigare på min blogg. Det var alltså läge för 40-års-kalas som i olika intensiv grad gick av stapeln hela helgen. Fredagen den 18:e var bord bokat på näringsställe i Luleå. Hela vår ”gamla familj” med kärlekstillägg och resultat av oskyddat sex var på plats. Det betyder vi två ”gamla”, sju andra vuxna och fem barn varav en tonåring. Ett mycket trevligt och ganska surrigt sammanhang – som vi ju är vana vid. Vi – alltså gamlern – övernattade tillsammans med barnbarnet Lisa hos hennes kusiner i Luleå och for hem under lördagen, dag två. Hem till sitt i Älvsbyn kom samma dag också självaste födelsedags-40-åringen som med Lisas pappa vistats på hotell i stifts- och residensstaden. Tredje dagens kalaserande blev på söndagen i form av tårtfika hemma hos just Snorvan med hennes svärföräldrar – de hade avstått fredagsutflykten. Också yngste sonen anslöt en dag till. Hela det firandet är värt att nämna med en åtföljande tanke: Det är underligt att barn och barnbarn blir äldre när man själv, vad man märker, inte åldras alls!

 

Hur dett blogginlägg faller under rubriken må framtiden utvisa. Listan i förrförra stycket antyder att det och annat där oomnämnt kanske leder till fler skriverier, till en skärpning – eller.


jag är inte död

Jag är inte död, inte heller sjuk eller drabbad på något annat sätt. Den bloggtorka som föreligger har olika orsaker. Alla är inte ens vettiga men har ändå varit för handen: mycket TV-tid för omtugg av vad jag tidigare betitta, saker kopplade till folkhögskolan och folkbildning, en och annan gudstjänst, ett Bibelstudium där jag gav gruppen en läxa till nästa gång, annat skrivprojekt att fundera kring, efter fattig förmåga försöka följa utvecklingen både i Mellanöstern och i USA plus en del annat.

 

Efter helgen kommer jag att återkomma kring om inte allt så i alla fall både det ena och det andra – hoppas jag.

 


en bit in i oktober

Det torde en bit in i oktober vara dags för en liten uppdatering kring lite olika saker – kalaserier, änkans skärv, andra varvet över, stand in kan vara några exempel. Jag tar det i tur och ordning.

 

kalaserier

Det har vi haft och skall ha. Vår yngste gosse föddes den fjärde oktober i nådens år 1991 och det. betyder att han jubilerat den gågna helgen. Då vi är ganska många som skall fika och äta sittandes blir hans lägenhet i Luleå i minsta laget och antalet stolar en aning begränsat. Kalaset kom därför att avhållas hemma hos oss i Älvsbyn. Nästan alla i klanen var på plats utom hans bror med familj som hade förhinder och hans svåger från Unbyn som jobbade natt. Kul i alla fall.

Den yngre av döttrarna föddes tjugonde oktober 1984. Det betyder pågående funderingar kring presenter och annat. Blir väl anledning att återkomma i ärendet.

 

änkans skärv

Så brukar man kalla berättelsen om när Jesus satt i templet i Jerusalem och såg etablerade trygga arbetsföra människor som av sitt överflöd la mynt i en offerkista. Det som hamnade där var tänkt för templets underhåll och bistånd till fattiga. Man kan läsa om det i Markusevageliet kapitel 12 verserna 41-44 som var huvudtext i gudstjänsten i söndags. Texten innehöll också en fortsättning med en bidragsberoende änka som gav några korvören och med henne sympatiserade Jesus. När jag på Primärhustrun testade några tankeparaller till referingens prioriteringar i den nyss lagda budgeten – skattelättnader för duktiga arbetsföra människor med etablerad ekonomi och nästan inget till sådana som inte är av den typen och man kallar bidragstagare – sa hon: Det kan du inte säga! Visserligen är parallellen sann och på pricken men folk kommer bara att låsa sig om du pekar finger politiskt. Naturligtvis var det ett gott råd och jag fick lansera sanningen med mildare ord – men behöll saken om vilket perspektiv på människor Jesus har. Manus till den förkunnelsen är dock handskrivet och publiceras därför inte här.

 

andra varvet över

Så skulle man kunna beskriva gårkvällens innehåll i den Bibelgrupp jag fått förtroendet att hålla i och leda denna höst – och troligen kommande vår. Vi jobbar med Markus berättelse och hela kapitel 2 till och med kapitel 3 vers 6 var på tapeten tog vi upp det andra av Jesus verksamhetsvarv i norra delarna av landet – så som Markus satt samman sin text för dem som skulle höra den läsas högt. Ett första varv med staden Kafarnaum som bas finns redan i andra halvan av kapitel 1 och ett tredje varm kommer sedan – mycket mer mångordigt. Vi funderade i smågrupper om vilka intryck åhörare får av Jesus. Till detta återknöt jag till när Jesus då han kallar lärjungar säger att de skall bli människofiskare och att vi av det var och en bör fråga sig: Hur ser jag på mig själv? Är jag en fisk? Eller en fiskare? Eller rentav en tro-kontrollerande fiskal. Till detta funderar jag – om än så länge tyst – hur fiskar skall bli fiskare.

 

stand in

Det ska jag vara i morgon torsdag före lunch. Jag ska vara stand in, inte stand up. På folkhögskolan finns den så kallade Torsdagsgruppen som innebär att åtminstone ett 40-tal personer samlas för att ta del av föreläsningar och program i varierande ämnen. Det är alltså en kulturell sak som hör till detta med folkbildning. Ett sent motbud gjorde att jag fick frågan om jag kunde vara stand in i två timmar. Jag nappade på saken. Vad jag skall prata om och vad vi ska samtala kring vet jag inte riktigt än men gissar att då de får klorna i mig som för dem välkänd präst kan det bli önskemål om nästan vadsomhelst – Mellanöstern? Brudöverlämning? Annat ur blocket religion-livsåskådning-värdering-kyrka osv. Två timmar med bensträckarpaus i mitten.

Spoilervarning: Mellanöstern kommer upp ena timmen utifrån tre böcker jag läst och tidigare bloggat om. Andra timmen får vi se. Det blir i alla fall inte stand up, inte heller solosång eller gymnastik.



folkbildning & kyrka

Kanske är innehållet i detta blogginlägg något ”smalt” runt en liten detalj sett till världsläget som sådant. Kanske är det också ”litet” sett till hur utbildning fungerar i Sverige och hur folkbildning & kyrka tar form. Att det är så betyder dock inte att det är något oviktigt. Tvärtom!

 

Rubriken folkbildning & kyrka uttalar inte världens enklaste ekvation. Den är på plats i min huvudskalleknopp både före, under och efter ett par dagar i Sigtuna veckan som gått. Där var jag med vid en sammandragning av folkhögskolor med anknytning till Svenska kyrkan och EFS. Det var som ordförande vid Älvsby folkhögskola jag deltog tillbaka med andra styrelseordförande, rektorer och skolpräster eller liknande.

 

Samlingen var intressant på flera sätt kring olika berörings- och skärningspunkter. En sådan är mellan folkbildningen som helhet och Tidö-partiernas ekonomiska och ideologiska dogmatik och agerande. En annan kan skönjas i folkhögskolornas kontakt eller brist på kontakt med sina så kallade huvudmän som ofta är kyrkan på regional nivå, alltså olika stift.

 

För att ta det första verkar Sverigedemokraterna både öppet och outtalat verka för att motverka och till och med förinta allt vad folkbildning heter. SD är ganska tydliga men vad värre är hakar de andra Tidö-partierna på främst genom passivitet men också viss retorik. Folkhögskolor med sitt sätt att arbeta och sina målgrupper begränsas. Kursutbud och inbillat vänsterflum kritiseras. Rena nidbilder och lögner förekommer. Om man beskriver det som att de andra Tidö-partierna hakar på eller knuffas framför SD är en smaksak. Resultatet blir detsamma.

 

En statlig utredning om folkbildning har kommit. En rejäl bibba där utredaren – som är liberal – uttalar stort förtroende för folkbildning, folkhögskolor och studieförbund. Utredningen och dess förslag går alltså emot de intentioner SD och en del andra högerdebattörer som Timbro av ideologiska skäl för fram. Hur regeringen kommer att skriva sin proposition är dock ovisst. Det finns ju exempel på annan verklighet utredningar visat på men som en del Tidö-partier ändå av ideologiska skäl valt att strunta i. Exempel på detta är tankar om anonyma vittnen och nyttan av återvandringbidrag. Naturligtvis var man på samlingen i Sigtuna mycket kritiska kring höger-retoriken inklusive det som framkom i SVT-programmet Agenda söndagen den 29 september.

 

De olika kyrkliga skolorna har olika förhållanden till de stift där de befinner sig och har som huvudmän på lite olika sätt. Jag tycker det är tragiskt att Luleå stift till skillnad från exempelvis Växsjö förefaller utandas intensiv ”armlängds avstånd” till ”sina” folkhögskolor – två eller fyra beroende hur man räknar. På skolorna uppfattas detta som ointresse, rentav som aktiv misstro. I detta skulle jag som (av stiftet) utsedd styrelseordförande ha en del att berätta men avstår just nu. Jag avser att söka kontakt med nyckelpersoner på stiftskansliet. Mer kan alltså komma om folkbildning & kyrka.


tredje karlsson

Att säga att det i dagarna är oroligt i Mellanöstern vore en rejäl underdrift. Det är krig i ett nästan ödelagt Gaza. Krig och förstörelse i Libanon. Beskjutningar från Jemen. Övervåld på Västbanken. Terroriströrelser i regionen inklusive den ultrahögerdominerade regeringen i Israel förefaller efter sina förmågor löpa amok i total nonchalans mot FN, USA, EU, humanitära organisationer och folkrätten. Att helt hänga med är inte det enklaste men efter fattig förmåga försöker jag på olika sätt – främst nyheter och litteratur.

 

Jag har nu i mina hyllor tre intressanta böcker skrivna av Ingmar Karlsson. En av dem är Roten till det onda – uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016. Den kom ut 2016 och jag bloggade om den här. Folket som inte fick finnas – palestiniernas historia kom 2023 och bebloggades – här. Nu har jag läst min tredje och senaste på drygt 200 sidor: De kristna i Mellanöstern – slutet på en tvåtusenårig historia? Den kom i år.

Rubrikerna för olika avsnitt i böckerna visar på vissa avgränsningar men också att det finns en del överlappningar, inte minst när författaren drar upp en del historiska linjer.

Baksidestexten till den senaste lyder:

 

Under tusentals år har Mellanöstern präglats av religiös mångfald. Här finns de tidigaste spåren efter mänsklig högkultur och här har flera av världsreligionerna sitt ursprung. Inte minst de kristna kyrkorna har en lång historia i området. Idag har regionens många konflikter ställt mångfalden på sin spets. De senaste hundra åren har den kristna minoriteten sjunkit från tjugo procent av befolkningen till fem procent. Är en tvåtusenårig historia på väg att ta slut?

Ingmar Karlsson skildrar med stor sakkunskap denna utveckling. Mot en kyrkohistorisk bakgrund får läsaren en bild av de kristnas första möten med islam, livet under korstågen och 400 år som minoriteter i Osmanska riket. Vidare berättar han om religionens roll i mellankrigstidens franska och brittiska mandat samt i de självständiga staterna efter andra världskriget – och dagens kritiska läge.

Idag finns det omkring 100 000 invånare i Sverige med hemhörighet i Mellanösterns kristna kyrkor. Denna bok är därför inte bara en fascinerande historisk exposé utan också en högaktuell redovisning av en utveckling som angår oss alla.

 

Ingmar Karlsson var svensk diplomat i Turkiet och Syrien och berättar på ett fint och klart sätt fakta och erfarenheter som borde få inte minst helt okritiska ”kristliga” Israel-sympatisörer att tänka efter – om de ids läsa och vill försöka fatta mer än vad de redan har förutfattade meningar om.

 

Alla tre rekommenderas!!


klustra ihop

Den sistlidna veckan gav en del intryck. Om de var avgörande eller bestående må hållas osagt men en del malande i tankekvarnen blev det. Bitar av det ska jag försöka klustra ihop i detta blogginlägg.

 

Tisdag-onsdag var jag på prästmöte i Luleå. Det var länge sedan. Faktiskt har det inte varit något prästmöte sedan 2016. Pandemin och annat har sabbat saken. Nu var det i alla fall dags.

De som kallas till prästmöte är naturligtvis de som är i aktiv tjänst i församlingar, EFS, stift och en del utöver dessa. Pensionärer kastas dock inte ut – prästämbetet är ju livslångt – men är inte huvudsaklig målgrupp men kyrkoherdarna hade denna gång uppmanats att höra med de gubbar/gummor de brukar slita på om de ville följa med. Vem tackar nej till drygt ett hotelldygn i Luleå? Inte jag! blev mitt svar. Självklart!

Det blev två trevliga dagar. Fick möta flera jag kände, bland andra folk som varit elever på folkhögskolan på den tid jag arbetade där och Svenska kyrkans grundkurs var obligatorisk för blivande präster och flera andra.

 

Till detta var programmet intressant. Inte allt men tillräckligt mycket. Som förberedelse hade alla vi som skulle dit fått en bok jag tidigare berättat om – här. Jag läste den i sin helhet och sedan efter några dagar en gång till fyra avsnitt som intresserade mig mer än de andra. När det sedan gällde att smita in på något seminarium – jag hade inte förhandsvalt något – valde jag det om Unga vuxna och hur församlingar kan nå dem – ungefär så var innehållet.

Den attityd jag läste bakom den rubriceringen och annat på prästmötet var evangelisation eller snarare avsaknaden av den numera. Ordet evangelisation användes dock inte. Tyvärr har det de senaste 20-25 åren kommit ur bruk – liksom ofta också saken. Orsaken till och effekterna av detta kan jag om det skulle gälla skriva flera inlägg om eller prata om på både in- och utandning så att saliven sprutar – men avstår här och nu.

 

Arbetsformen var i alla fall att vi skulle klustra ihop oss i grupper och snacka om arbete med folk som vuxit ut ur eventuella ungdomsgrupper (som eventuellt följt på det konfirmandarbete som präster alltmer abdikerar från) men ännu inte vuxit in i den kategori som med småbarn frekventerar Vuxen-barn-verksamhet. Åldern för förstföderskor är ju numera över 30 och det innebär att man är ung vuxen utan barn längre än förr. Man är en svårnådd kategori studerande eller yrkesverksamma. Det var den situationen vi skulle klustra ihop oss för att snacka om. Att göra verbet klustra av substantivet kluster – samling, gruppering – var en ny term.

 

Ett par andra saker som malt i tankarna är den viktiga skillnaden mellan hopp och optimism. Med hopp som bas bygger man på något som hänt och lovats kombinerat med en realistisk bedömning av ett läge och en medvetenhet om vart man vill nå. Naturligtvis leder sådant till viss optimism men ofta är faktiskt optimistens hållning Det skall nog gå bra! betydligtytligare och mer av ett käckt önsketänkande kring olika spretiga åtgärder man kommer på att man kan göra utan att vara speciellt uthållig. Det är alltså bättre med hopp än optimism men en hel del av prästmötets innehåll var sedan just saker man hittar på och vill lansera. Jag kallar det hopptimism.

 

I förbigående berättades i ett föredrag om starar och av det fick jag tanker på mycket – arbete med unga vuxna, kontakter med folk i yrkesverksam ålder, Bibelstudier och annat som har med att evangelisation att göra.

I naturfilmer har man kunnat se stora flockar av nämnda fågel röra sig samlat och synkront. Sardiner och sillar stimmar på samma vis. Frågan kommer då: Hur vet dom vart dom ska? Att forska om sånt är särskilt under vatten ganska marigt men pippifåglarna kan ge ledtrådar. Styrs hela flocken av en extra störig alfa-stare eller funkar det på annat vis? Resultatet är tänkvärt. Det finns ingen enskild styr-stare. I stället står varje fjäderfä i kontakt med 6-7 andra som i sin tur står i kontakt med 6-7 stycken som i sin tur... Du fattar, noble Bloggläsius!

 

Alla – präster, diakoner, aktivt lekfolk – har en ”stargrupp” kring sig. Den kan aktiveras. Vi människor är nu inte lika kvicktänkta som stararna, sillarna eller sardinerna så en församlings riktning och tillväxt går nog långsammare än gemensamma vändningar hos dessa djur. Själva tankemodellen kan man i alla fall fundera över. Vilka starar har jag omkring mig? Vilka starar har du att klustra ihop dig med?


syrak 38:24

Såm he staar hos n’Syrak brukade min morbror säga på klingande Skelleftedialekt för att sedan leverera någon klurighet eller ett visdomsord som ofta men inte alltid var hämtat ur Jesus Syraks bok skriven från runt 130-150 före vår tideräkning. Den boken är en av Gamla testamentets apokryfiska eller deuterokanoniska böcker och ingår i en hel Bibel men finns inte alltid med. I min konfirmationsbibel och i några andra finns de böckerna inte med men i Bibel 2000 finns de.*

 

Det står i kapitel 38 vers 24: Den lärdes vishet förutsätter riklig fritid. Den grekiska meningen kan också översättas med Den skriftlärdes vishet , till och med skrivarens vishet, förutsätter riklig fritid.

 

Det är så Såm he staar hos n’Syrak att skrivares skriverier hänger ihop med tillgång på tid -något som gäller också när man har en blogg. Tillvaron har fyllts av annat än bloggerier den senaste veckan. Annat skrivande, Bibelstudiestarten i församlingen, trädgårdsarbete med trädavverkning och barnbarns fotbollscuper har intecknat klockslag. Tack och lov! säger kanske en del. Beklagligt tycker någon annan.

Det blir ingen ändring i saken till veckan. Det är prästmöte i Luleå i två dagar och också pensionerade farbröder och tanter är bjudna. Sånt tar tid men kan ge ett blogginlägg. Framtiden får visa.

 

 


* I Egypten dit många judar utvandrat i omgångar gjordes ett par hundra år före Kristus en översättning till grekiska – som de i dagligt tal övergått till – av de hebreiska skrifter judarna i Alexandria fört med sig från Palestina. Den översatta samlingen kallas Septuaginta (LXX) och kom förutom Lagen, Profeterna och Skrifterna att också innehålla en del som inte verkar ha haft direkta hebreiska förlagor i Palestina-området. Denna grekiska variant av det vi kallar Gamla testamentet togs i bruk av grekisktalande judar i förskingringen runt Medelhavet och levde därifrån vidare i de kristna församlingar som efter hand bildades. Man kan säga att den kristna Kyrkan "adopterade" LXX som sedan låg till grund för tidiga översättningar till olika folkspråk – georgiska, syriska, koptiska och framför allt latin. Latinet kom att dominera i västra delarna av Medelhavet och sedan norrut och också i Sverige firades gudstjänsterna på det språket efter ca år 1000 i 500 år.

Inom judendomen kom LXX som man upplevde blivit "kapad" av de kristna att hamna i lätt vanrykte. I synagogorna förvaltade man i stället sina böcker på hebreiska och när Bibeln i Europa på 1500-talet och framåt översattes till olika folkspråk valde man att utgå från de hebreiska texterna, inte den grekiska. Det gjorde att böckerna kom på sidan om – typ.



stökatillmarodörer

Tro inte rubriken tyder på ilska, harm eller annat negativt. Långt därifrån. Den är bara ett konstaterande av sakernas regelbundna tillstånd. Inget mer. Situationen är denna:

 

Vi, Primärhustrun och jag, bor i ett inte alltför stort men inte heller jättelitet parhus på fyra rum och kök. Från början var vi två, sedan tre, fyra, fem och sex personer i fastigheten. Nästan 30 år senare var vi igen två med nattvila – utom ibland när något eller några av barnen med eventuella bihang la lov- och semesterperioder i barndomshemmet. Inte märkvärdigt alls. Helt normalt.

 

Att vi var många innebar speciella arrangemang. Med lite rotation delade två av barnen rum sovandes i våningssäng och ett förrådsutrymme inreddes till sovrum. Vi föräldrar snuvades på våra tidigare egenägandes kontorsliknande ytor för arbete och/eller konstruktionsverksamhet men inte heller det var märkvärdigt utan faktiskt helt normalt.

 

Med barnens avflyttningar kom en del omflyttningar och fastigheten kunde tas i anspråk av de två som hade gemensamma lån i banken – tills dess barnbarnen kom! Detog inte över några lån men behövde någon slags pyssel-, lek- och övernattningshörna. Det innebar bland annat att vi skaffade en ny våningssäng. Varför vi under nedgången av innevånarantalet dumpade den gamla är fortfarande en olöst gåta.

 

De fyra barnen har tillsammans genererat fem barnbarn. Allt och alla finns inom en timmes bilresa oberoende av årstid, väder eller väglag. Som pappa/mamma, farfar/farmor och morfar/mormor är de egentligen väldigt gynnat. Kanske är det också en bonus för den yngre och yngsta generationen. I vart fall kunde vi på både torsdag och fredag åka till Unbyn för att barnbarnsvakta lille August och sedan det igår var klart kunde vi bränna till Luleå för en fotbollsmatch mellan Tyras lag och Älvsbyn – flickor 2010. Vi var hemma ca 21.00 i tanken att Nu blir det nog lite lugnt – peppar, peppar.

 

Vi satt ute på balkongen med det morgonte som mer liknade ett förmiddagssådant. Vi hörde barnröster. Snabb koll mot barnfamiljer med studsmattor i närområdet gav inget. Vi förstod att det var Lisa som bor två minuters vandring bort som kom, troligen med en kompis. Är hon tillsammans med mamman eller pappan hörs ingenting. Då rusar tjejen i förväg och föräldern kommer så sakteliga. Med kompis är vandringen hörbar.

Vad är det för oljud vi hör? frågade vi när de två jämnåriga flickorna kom in på gården.

Vi ska mata Bubbis! Får vi ta sallad? svarade barnbarnet.

Bubbis är en kanin i en bur som hör till ett hus mittemot vårat. Att döma av tösernas skörde- och utfodringsaktivitet har gnagaren nu krubb ända fram till tisdag lunch.

 

Efter matningen kom de in till oss. Lisa guidade sin kompis till rummet en trappa ned och där var de sysselsatta kanske tre kvart. Då gick de till en annan granne för att hälsa på de två katter han sköter om och sedan gick två stökatillmarodörer hem för lunch.


under månadsskiftet

På Facebook och i andra sammanhang levererar folk så kallade statusuppdateringer, impulser, åsikter och ho vet allt. Jag är inte högfrekvent aktiv där. I stället skriver jag då och då här på min blogg om mitt inte speciellt speciella liv de senaste dagarna. Här komme i alla fall ett inlägg med något av en halvveckorapport.

 

Lördag förra veckan var det en del rajtantajtan på byn. Hoppborg för barn och diverse aktiviteter. Jag slog följe med barnbarnet Lisa och hennes förädrar. Vädret var vackert och jag träffade folk att prata med om allt möjligt. Lisa träffade på kompisar så morfar blev ledig till sånt. På väg hem snäppade jag in på bibblan för att läsa en och annan artikel kring den debatt om brudöverlämning som på sistone blossat upp. Min enkla åsikt är att kyrkan måste hitta tydliga vägar att markera att det är kyrkan, inte dopfolk, brud(par) eller sorgehus som äger dop-, vigsel- och begravningsgudstjänster. Ett tydligt anvisande Nej! till brudöverlämning liksom till inspelad icke levande musik kan vara sådana markörer.

 

På söndag var det sista helgen med extra sommartid i kyrkan – 10.00. Jag och Primärhustrun var där tillsammans med 22 andra varav 5 var så kallad kyrkobetjäning. Direkt efteråt bar det iväg ut i lingonmarkerna – yngste sonen hade då anslutit från Luleå – och skörden syns på bilden ovan. En röd hink liksom blåbären rensades och fördelades under kvällens lopp.

 

Måndag förmiddag lämnade jag in en augusti månads timrapport på Pastorsexpeditionen och sedan hade jag en dejt med tandläkaren. För ett par veckor sedan grubblade tandhygienisten kring om inte en av pluggarna kängst bak till vänster i överkäken hade en spricka. Sånt måste det till tandläkare för att ordentligt avgöra och vid behov åtgärda. Han kollade, tog bort en gammal amalgamfyllning som faktiskt kluvit tanden helt. Alltså drogs bitarna. Nu kan den tanden inte skapa framtida problem. På eftermiddagen började vi så smått genomföra teknikaliteterna för bytet av internetleverantör. Vi fick det inte att funka. Vi rensade en bärhink till.

 

Tisdag fortsatte vi ett tag med samma uteblivna resultat. Vi begriper oss inte på sånt. Arbetet och mödan pausades eftersom jag skulle på styrelsesammanträde på Älvsby folkhögskola där stiftet placerat mig som ordförande. Bra underlag. Väloljat från rektor och personal. På kvällen kallade in förstärkning i internetarbetet och då i form av Lisas pappa som kan tockena ting – liksom yngste sonen som via telefon varit coach tidigare under dagen. Tillsammans kom vi fram till att vi inte ens fått alla grejer den nya leverantören skulle leverera så det var inte underligt att vi inte fått ihop det. De sista lingonen rensades till sist på kvällen och vilar nu med de andra i frysboxen.

 

Onsdag förmiddag ringde Primärhustrun, hon som med namn står för telefoni, nät mm, företagets support och gormade över varför vi inte fått all utrustning i rätt tid. En dryg timme senare närjag tittade i brevlådan hade grejen kommit – snabb leverans! Kabeldragning och listspikande vidtog och allt var klart och i drift innan det var dags för mig att gå upp till kyrkan för att förbereda och leda Vecomässan.

 

Som du ser, noble Bloggläsius, händer det dela tiden något. I morgon bitti ska vi till Unbyn för att barnvakta lille August och plocka äpplen. Också på fredag blir det tripp dit. På söndag ska jag predika i gudstänsten klockan 11.


ny präst i byn

 

Inläggen på denna min blogg brukar jag placera in i olika kategorier. Inte sällan förses de också med en kategori-typisk bild. För kategorin Predikan mm brukar jag använda bilden invid. Om det är förkunnelse jag själv utfört blir det bara gubben på bilden. Det blir numera inte så ofta – faktiskt. Dels förkunnar jag vid ganska få tillfällen, dels skriver jag oftast mina fusklappar för hand – om än i fulltext. Jag ids då inte skriva om det hela i ordbehandlingsapparat för bloggpublicering.

Ibland – och detta är en sådan gång – blir det en bild med gubben försedd med texten gästpredikan. Då handlar det om någon kollegas alster jag fått tillstånd att publicera på min blogg – om jag som gudstjänstfirare funnit det jag hört vara bra och att manus finns i fulltext.

I söndags hälsades Älvsby församlings nya pastorsadjunkt välkommen. Kyrkoherden ledde gudstjänsten och den unga Sofia Markner predikade sedan främst utifrån Lukasevangeliet 10:23-37 (efter det att också Första Moseboken 4:8-12 och Första Johannesbrevet 4:7-10 hade lästs).

Bland mina arbetsuppgifter när jag under drygt 20 år hade uppdrag på Stiftskansliet och på Älvsby folkhögskola fanns inslag av både ut- och fortbildning av präster och andra förkunnare. Med det i bagaget lyssnar jag nog lite extra och läraraktigt på både innehåll och framförande. Det var förta gången Sofia talade i Älvsby kyrka och jag tycker att hon landade bra, mycket bra. Därför frågade jag henne om jag fick publicera hennes manus på min blogg – mycket sparsamt redigerat. Var så god!

 

 

Gå du och gör som han!

Den uppmaningen från Jesus gäller oss än idag. Varje söndag sänds vi ut, från gudstjänsten i kyrkan till vardagens tjänst för Gud och vår nästa.

Liknelsen om den barmhärtige samariern, eller samariten som han kallas i en del äldre översättningar, är en av de mest kända bibeltexterna. En samarit har blivit nästan synonymt med någon som gör gott, och begreppet finns i en massa sammanhang som rör sjukvård, fattigvård, första hjälpen, hemtjänst, insamling av pengar och så vidare. De här associationerna har gjort att den här söndagen ibland firas som diakonins dag i kyrkan, då man särskilt uppmärksammar det sociala arbete som kyrkan utför för att möta människors kroppsliga, ekonomiska och själsliga behov.

 

Gå du och gör som han!

Samariern är en oväntad förebild. Samarierna, som faktiskt finns än idag, är en grupp som ser sig som en del av Israels folk, men samtidigt är tydligt avvikande. En stridsfråga är att de ber till Gud inte i judarnas heliga stad Jerusalem, utan på berget Gerisim, nära dagens stad Nablus på Västbanken. Detta kan låta som en mindre viktig skillnad, men vi vet ju själva hur små markörer kan få enorm symbolisk vikt. Hur som helst var samarierna en grupp som stod tillräckligt nära judarna för att det skulle vara viktigt att hålla på gränserna. En samarier hade helt enkelt låg status och var ingen som en jude spontant skulle kalla sin "nästa", sin medmänniska.

 

Vem är min nästa? frågar den laglärde.

Vad ligger i den frågan? Enligt den judiska lagen ska man älska sin nästa som sig själv, men tolkningarna om vem som ingår i den gruppen har ändrats över tid. Det som inte har ändrats är dock vår tendens att framför allt se vår nästa i den som är lik oss. Och på ett sätt är det väl naturligt. Att vara människa är att vara begränsad, och jag måste prioritera även om det är smärtsamt. Mycket få skulle gå ut och ge sin mat åt en okänd fattig person medan de egna barnen satt hemma och svalt. Problemet är att den här tendensen kanske sitter i även när vi har så att det räcker och blir över.

 

Men samariern har välsignats med en blick som låter honom se sin nästa i en främling, i den han kanske inte spontant tycker om. Och han tar hand om den sårade mannen. Samariern väljer av kärlek att bli den sårade mannens nästa. Vi får alla be att Gud ger oss det modet. Men också att vi känner igen kärleken som kommer från oväntat håll, från främlingen som plåstrar om våra sår. Kanske inte på det sätt som vi väntar oss, eller själva skulle ha valt, men visst är det kärlek.

 

Motsatsen till samarierns kärlek och barmhärtighet finner vi i den gammaltestamentliga berättelsen om Kain och Abel, som också är en av de verkligt kända bibelberättelserna. Kain och Abel är barn till Adam och Eva, de första människorna, och därmed de första som föds utanför paradiset. De är också förövare respektive offer för mänsklighetens första mord. Det är en mycket mörk bild av människans belägenhet som målas upp, och den handlar om oss alla. Alla är vi födda utanför paradiset, och alla bär vi på något av det mörker som får Kain att mörda sin bror. Här handlar det om svartsjuka, efter att Gud har accepterat Abels offer men inte Kains, men det kommer aldrig att saknas anledningar som kan få oss att tappa humöret och göra saker vi ångrar. Mot samarierns gränslösa kärlek mot sin nästa står Kains fråga: Skall jag ta hand om min bror?

 

Vid sidan om samariern har vi också prästen och leviten, de två som går förbi den överfallne mannen. Hur ska vi förstå dem?

Jag skulle gissa att många av oss gärna vill identifiera oss med samariern, vilket förstås är något gott eftersom han är en förebild för oss alla. Men när jag rannsakar mig själv har jag nog en hel del gemensamt med prästen och leviten. Och då tänker jag inte på att de arbetar i templet.

Vad är det som gör att prästen och leviten går förbi den skadade mannen i stället för att stanna och hjälpa honom?

Jo, faktum är att vägen mellan Jerusalem och Jeriko var livsfarlig att färdas, och ännu farligare var det att stanna upp. Mannen som misshandlades av rövare fick verkligen uppleva det. Prästen och leviten går alltså högst troligt inte förbi bara av bekvämlighetsskäl, för att det är störigt för dem att bli avbrutna, eller för att de kollar på klockan, känner sig maktlösa, är rädda för att smutsa ner sig eller har svårt att bevittna utsatthet. Vi kan nog tänka oss att det är genuin rädsla för det egna livet som får dem att passera. Och inför döden har vi ingen nytta av våra yrkestitlar. Även den som vigt sitt liv åt Gud kan gripas av panik när livet är hotat.

Annorlunda uttryckt: det anmärkningsvärda i berättelsen är kanske egentligen inte prästens och levitens feghet, utan samarierns oerhörda mod.

 

Så om du liksom jag känner dig mer besläktad med fegisarna än med den barmhärtige samariern, låt oss se på en helt annan tolkning av den här liknelsen, som faktiskt verkar ha varit den vanligaste tolkningen, från den tidiga kyrkans tid och genom hela medeltiden.

Enligt den här tidigare tolkningen är det meningen att vi ska känna oss odugliga när vi speglar oss i samariern. Han är visserligen en förebild för oss, men först och främst en gåva. Samariern symboliserar nämligen Jesus Kristus själv, medan den blödande mannen är en symbol för mänskligheten, Adam om man så vill, för dig och mig. Vägen mellan Jerusalem och Jeriko går från Guds heliga berg till den lägsta punkten i regionen, långt under havsytan. Mannen är alltså på väg neråt, från paradiset ner i fördärvet, och är rejält illa tilltygad av världen när han hittas av samariern, Jesus Kristus.

Han är frälsaren som kommer till oss med överflödande kärlek och barmhärtighet, när vi ligger blödande och utslagna i diket. Inte främst för att visa oss hur en perfekt människa ska agera, men för att rädda oss, för att älska oss och plåstra om de sår som världen har gett oss. Som vi läste i första Johannesbrevet: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

 

Och värdshuset dit Jesus tar sin skadade människa, det är kyrkan. Guds hus. Hit kommer vi inte för att vi är perfekta, utan för att vi är sårade, i behov av hjälp, fattiga tiggare. Här får vi äta av Jesu egen kropp och dricka av hans blod, som är ett botemedel mot världens synd och dödens makt. Mot vår dödlighet och utsatthet, men också den rädsla och feghet som får oss att gå förbi vår nästa.

Och sen. När vi ligger nerbäddade i värdshussängen, med såren inlindade i bandage, mätta av det himmelska brödet. Då kan vi lyfta blicken och se på honom, Jesus, vår gåva och vår förebild. Och vem kan då säga: Jesus, jag vill vara nära dig, men jag vill absolut inte att det ska påverka mig på något sätt. Jag är perfekt som jag är.

Nej, då är det dags att lyssna på hans milda röst, som säger: Gå du och gör som han!

 

Vi ber: Jesus, du som kommit hit till oss som en främling för att läka våra sår och älska oss tillbaka till Gud, hjälp oss att gå ut till vår nästa och göra som du.



alla klantarsel kan

Varning! Ett ganska långt blogginlägg.

 

Tidigare har jag berättat om dagen då våra fyra vuxna barn som present till sin 70-åriga mor tömde vinden på allsköns bråte – deras och annat. Det kvarvarande resultatet av aktiviteten är ett antal lådor med allt framför allt böcker och annat som Primärhustrun och jag för sådär ett drygt kvartsekel sedan gallrade ut från våra bokhyllor. Volymerna packades då i banankartonger som baxades uppför stegen till kallförvaring men som nu tack vare ätteläggens insats är på markplan i garaget.

 

Jag började titta så smått i lådorna och har nu läst ett par böcker jag läst tidigare. Först skall då sägas att rubrikens lätt nedsättande ord klantarsel inte på villkors vis syftar på författarna. Absolut inte! Tvärtom var både Rune Klingert och Per-Olof Sjögren seriösa kyrkliga tänkare både i sin tid såväl som för deras framtid – som är nu.

 

Malmbergsprosten Klingerts lilla bok En levande församling på knappt 80 sidor är ett intressant tidsdokument från början av 1980-talet. Egentligen går den tillbaka på och är en bearbetning av en tidigare upplaga från mitten av 1950-talet. För mig är det intressanta att jag minns diskussionerna och debatterna som också boken blev en del av.

Klingert hade en vision – som titeln anger. Han räknades som så kallat högkyrklig och sökte förverkliga den visionen på platser där han fick vara något av en pionjär i församlingsbyggande – Surahammar, Vuollerim och Malmberget. Det gemensamma för sammanhangen var att orterna var relativt nya och befolkningen därmed nyinflyttad, relativt ung, ganska politiskt vänsterinriktad och tämligen sekulariserad. Att då Klingert för ett resonemang om att Sverige inte längre är ett ”kristet land” – om det någonsin varit det – är naturligt. Utifrån det synsättet blev frågan om församlingsbyggande, evangelisation och doppraxis levande.

Jag minns diskussionerna i början av 80-talet. Att man i Malmberget införde dopsamtal och la dopen i det ordinarie gudstjänsterna eller samlade ett par tre dop till gemensam dopgudstjänst gav många traditionalistiska folkkyrkopräster akut skrämselhicka. Det är väl just minnet av debatterna på konvent och prästmöten som gör boken till ett intressant tidsdokument. Att dessutom idéerna bakom – men inte en del utanverk kring – vad man skulle kunna kalla det högkyrkliga programmet i stort slopats är tragiskt och har försenat nögvändigt kyrkligt reformarbete med flera årtionden.

 

Per-Olof Sjögren var domprost i Göteborg och har skrivit en massa böcker – och annat. Han räknades också till de högkyrkliga men allt hans skrivande präglas inte nämnvärt av den saken. Boken Bekänna sin tro är en studiebok på 130 sidor som rör sig på det svenskkyrkliga allmänteologiska fältet i sin genomgång de två Trosbekännelser som används – och i än högre grad skulle kunna varieras – i gudstjänsterna.

På titelsidan står med min handstil: Använd som material i två studiecirklar arbetsåret 86-87. Sammankomstutkast mm finns sparade. Boken är användbar men inte lysande! Med den texten ringande i ögonen botaniserade jag i de tre pärmar jag har fyllda med sånt som hör till Bibelstudier och liknande från främst tiden 1983-1993. Där hittar jag just sammankomstutkast för de två grupper om ca 15 deltagare i varje som då arbetade med Bekänna sin tro. Jag blir imponerad av mig själv – faktiskt. Skryt luktar illa men nu får du faktiskt, noble Bloggläsius, stå ut med lite odör.

 

När min förste kyrkoherde 1983 lämnade församlingen fick jag (ensam på fyra prästtjänster) ta över att leda den studiecirkel för vuxna han nitiskt prioriterat och värnat om. År ut och år in hade jag sett honom gå till Bibelstudierna till och med när han var ledig. Aldrig hade jag ens fått vikariera i sammanhanget. Det berodde inte på att han misstrodde mig utan bara för att han villa vara i det själv utifrån mantrat: Det ger så mycket att förbereda och leda studiecirklar!

Vi – detta har jag nämnt en och annan gång under mitt nästan 20-åriga bloggande – var ca 15 personer som var annan vecka på kvällstid studerade Bibelboken Apostlagärningarna, vägledda av biskop Bo Giertz´ kommentar. Det tog oss två år innan vi via skeppsbrottet på Malta i kapitel 27 med Paulus kom oss till Rom i kapitel 28. När man under så lång tid läser och resonerar om den Bibelboken driver Lukas-texten en grupp till att fundera kring och längta efter saker som församlingstillväxt och evangelisation – det är oundvikligt.

 

Arbetsåret efter och utifrån en kanske lätt naivistisk läsning av Första Johannesbrevets kapitel 5 verserna 14-15 valde jag ett material med 50 fristående Bibelstudier – Jesus en av oss – och la upp två olika serier av ca 40 av dem. Jag reserverade också lokal och kvällstid för två gupper. Tanken var att grupperna skulle ha samma material men inte göra exakt samma sak utom vid ett par gemensamma samlingar. I brev med inbjudan till den höstens studiecirkel gav jag uppmaningen Ta med en kompis! Vi blev sammantaget ca 30 personer. När vi på våren 1986 avrundade cirklarna sa en av deltagarna: Till hösten gör vi väl som i höstas och tar med en kompis.

Då blev det runt 60 personer i fyra grupper som var för sig (med en och annan gemensam storträff) möttes var annan vecka. För mig blev det i praktiken att leda Bibelstudium varje måndag och onsdag mellan 19 och 21.

De påföljande åren mattades det hela något. Deltagarnas bekantskapskrets var kanske lätt genomtjatad och en och annan valde att inte fortsätta efter ett eller två första år. I vart fall bibehölls nivån på tre grupper om ca 15 i varje.

 

Jag nämnde ovan att när jag bläddrade i mina pärmar blev jag imponerad av mig själv. Det skall man inte förstå som att jag skulle anse att det jag planerade och genomförde var speciellt genialiskt eller lysande. Inte alls! Det jag dock ser är att jag var målmedveten i ordets bägge betydelser. Jag var mål-medveten om syftet – för att låna ord från den nutida Kyrkoordningen – att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Jag var nog dessutom målmedveten i betydelsen envis som en röd gris. Jag tror att just denna dubbla målmedvetenhet kan vara en avgörande poäng. Jag är inte skickligare än andra prällar vare sig teologiskt eller pedagogisk – även om jag förvärvat en viss erfarenhet. Det som skedde då är därför något som alla klantarsel kan.

 

Men nu då? I höst?

På grund av vakanser och annat fick har jag för en tid fått tillbaka stafettpinnen för studieverksamhet med vuxna. Därför blir det som brukligt en Bibelgrupp i Älvsby församlingsgård tisdagar med udda veckonummer kl 18.30. Den skall under hösten gripa tag i den äldsta skrivna berättelsen om Jesus – Markusevangeliet. Passar bra för både nybörjare och veteraner. Skulle vi bli många kan gruppen delas i två. På onsdagarna oftast jämna veckor efter de Veckomässor klockan 18.30 som jag betros leda (och kanske oftare) är det tillfälle för öppna samtal kring vad de som är där (eller ansluter ca 19.15) har lust att resonera om just då. Arbetsnamnet på detta är Ovangelie-träffar – med och för dem som känner sig ovana. Kanske kan just temat Att bekänna sin tro, dock utan den boken, på ett eller annat sätt bli aktuellt till våren. 2025 fyller nämligen den längre av våra trosbekännelser 1300 år.

Jag känner mig fortfarande målmedveten på bägge sätten.


galaveckan över

Missförstå mig rätt. Det har varit en galavecka, inte en galen. I vart fall innebar den några dagars bloggstopp och detta inlägg (kanske) är början på en återhämtning.

 

Måndag till middag ankom Primärhustruns lillasyster med man och vovve. De stackarna bor vanligtvis i Svealand strax söder om vad flera i Norrbotten kallar Fjollträsk, alltså kungliga huvudkommunen. De hade varit på resa till Härjedalen och kommit så långt i södra Norrland styrde de kosan vidare norrut.

Det var ett tag sedan de besökte oss. För två år sedan då hela klanen samlades i Björkliden flög hon direkt till Kiruna och han var hemma med vovvarna – de hade två då. Långt mellan gångerna betyder mycket att resonera kring – sorg och motgångar i släkten såväl som utveckling för barn och barnbarn, samhälle, natur och allt möjligt.

 

Vad gäller det näst sista beklagade sig de stackars svealänningarna över den bristande tillgången på blåbär och lingon där nere i Swärje. Sånt är ju lätt fixat i Norrbottens skogar. En liten sväng gav 25 liter lingon att stuva in i bilen samt färska blåbär till frukost hela veckan och ett och annat bakverk. Kul att från vår rika del av landet kunna bistå fattiga släktingar i södra Sverige.*

 

Onsdagen gjorde vi en tripp till Stor- och Brudforsen. Kvällens Veckomässa var sedan betrodd att ledas av mig och efteråt gick det evenemang av stapeln som jag skrev om i inlägget vill inte hjälpa tillhär. Mer om det kanske kommer senare.

 

Den 22:a – torsdag – var Primärhustruns födelsedag. Systern var som nämnts på plats och lilla Lisa med föräldrar kom på kvällsfika. De bor ju så nära att det är kompatibelt med arbets- och skoltider. De andra barnen med tillägg skulle komma först till helgen.

 

Fredag strax före lunchtid for sörlänningarna men innan eftermiddagen var långt liden kom äldsta dottern med barnbarnen Ava och August. Givetvis anslöt då kusinen Lisa för lek och hennes föräldrar för middag. Yngste sonen kom också.

 

På lördagen anslöt så den äldre av sönerna med familj. Då var alla minus svärsonen som haft nattjour på sjukhuset på plats för middag och 70-årsfika. Det betyder 13 vid bordet. På kvällskulan for/gick alla utom yngste sonen och barnbarnet Adrian hem till sitt. Adrian blev kvar hos farfar och farmor då hans fotbollslag hade bortamatch söndag 13.00 mot Älvsbyns jämnåriga – i spöregn visade det sig. Hemmalaget förlorade. Hans systers eftermiddagsmatch i Luleå, också mot ett Älvsbylag, blev dock inställd så någon Luleåresa blev inte av**

 

Söndagskvällens brittiska deckare avnjöt vi i tomt hus – förutom oss själva. Med galaveckan över blev det till och med lite tid att blogga detta att publicera på måndagen.**

 

 

 


* Vi har ofta sagt så – bistå fattiga släktingar i södra Sverige – vad gäller olika sorters bär ofta förädlade till sylt eller lingondricka.

** Jag nämnde inte något om ett par böcker jag hittat och helt eller delvist läst om, inte hellar något om söndagens onormalt prästtäta gudstjänst i Älvsby kyrka. Återkommer.


Om

Min profilbild

RSS 2.0