stigstrombergsson

Jajamen!

Det gör jag idag!

Hela 42 år som pappa!

Den 4 april 1983 såg vår förstfödda dagens ljus – eller snarare operations-salens belysning då hon föddes med icke planerat kejsarsnitt – på Garnisionssjukhuset i Boden. Väntans tider var då över. Primärhustrun och jag avancerade i ett huj från blivande föräldrar till mamma och pappa. Samtidigt gick våra föräldrar upp en division och blev far- och morföräldrar och den nyblivna mammans syskon blev morbröder och moster. Snacka om befodringsgångar!

Det var alltså 42 år sedan jag blev pappa. Att en lillasyster kom runt 1½ år senare och två småbröder anlände när den förstfödda var nästan 5 respektive 8½ ändrade inte faktum. Jag blev ju inte mer pappa då utan bara pappa till mer. Det är därför jag kungör idag att jag fyller år.

Att helt och klart ge en bra diagnos vad gäller böcker, artiklar och annat jag läst och läser är jag inte rustad för. Än mindre kan jag diagnostisera mig själv kring varför jag läser just det jag läser eller inte. Diagnosen nörd har jag ibland gett mig själv men det täcker inte allt.

Det finns måste-läsning av olika slag – kurslitteratur, instruktioner, material för att ens arbete kanske skall bli bättre, manualer för apparater osv. En del sådana måsten är inte längre för handen men en del är kvar.

En annan sort är intresse-läsning. Dit hör nog en del böcker ur en någon av de nyss nämnda typerna som jag egentligen nu inte måste läsa nu men har intresse för. Annat blir läst av purt intresse, mer eller mindre koncentrerat – böcker om historia till exempel.

Länder som försvunnit 1840-1970 är de senaste genomplöjda volymen. Just ordet volym blir i detta fall tveeggat. Formatet pocketbok varslar om litet format men över 450 sidor skapar viss volymisitet. Hur som helst berättar norrmannen och författaren Bjørn Berge om 50 länder som uppstått och försvunnit under den angivna 130-års-perioden och som ett uttryck för sin kortare eller längre existens också gett ut egna frimärken. Jag får intrycket att han är en notorisk och avancerad filatelist som fått infallet att skriva ungefär rejält blogg-långa texter om speciella märken i sin samling. Sedan – fortfarande mitt intryck – slogs han av tanken att sno ihop sina texter till en bok och då spetsat till det hela avsevärt genom källhänvisningar, notapparat och litteraturförteckning. Det är som sagt mitt intryck, kanske färgat av att mina böcker – p minus 100 och INGEN BOKBOK – kommit till på samma vis men utan det andra seriösa steget.

En del av bokens 50 länder kände jag till innan – eller åtminstone hört namnen på: Schleswig, Oranjefristaten, Hijaz, Danzig,Manchukuo, Trieste, Biafra. De flesta var helt nya och rejält osannolika: Östrumelien, Iquiquie, Eldslandet, Inini, Ryuky med flera. Som det är med så mycket annat jag läser blev jag nog inte dummare men stark faktainlärning och lagring i långtidsminnet blir det inte frågan om. Det är dock en kul grej att ha i bokhyllan. Kanske kan jag någon gång i någon diskussion spänna mig med värdelöst vetande ur en liten struntbok med påståenden som Jag läste om Sydshetlandsöarna – som hade en viss självständighet 1944 – att det i en blåval finns 10000 liter blod. Det är lika mycket som i 2000 människor.

Årets första Hemavanvecka är lagd till handlingarna. I lördags faktiskt. Nu är det måndag och visst plocka ihop har genomförts både häroch där. Så har jag till exempel ”städat till” de blogginlägg jag skrev medelst tellefån när vi där i väster var datorlösa. Tvättmaskinen har också gått några varv.

Jag/vi tycker om att vara i Hemavan även om vädret var lite si och så förra veckan. Så är det alltid. En fjällvecka kan vädermässigt vara perfekt men också rena skiten – oftast blandat som i år. Jag gillar också själva tanken med Hemavan-kyrkan. Den finns som ett tecken på vad jag skulle vilja kalla en ”evangeliserade inställning” hos folk, grupper och församlingar som skapade lägergårdar, studiecirklar och överhuvud taget en kristlig infrastruktur och arbete för att nå ut med budskapet. Jag upplever en tendens att detta avtagit å det allvarligaste. Känner jag mig själv rätt har jag nog genom bloggar-åren ordat i den saken och den upplevda tendensen att ha sjunkit från vad som kan göras för att människor skall komma till och växa i tro till vad som måste göras för att kyrkoapparaten något så när inte skall alldeles kallopsa. Tecknen är tydliga. Jag ser dem generellt kring kyrkosituationen i konungariket som helhet, jag ser det regionalt på stiftsnivå och i många församlingar både i Svenska kyrkan och i frikyrkan. Den sammanlagda effekten blir till sådant som färre gudstjänster, färre som firar gudstjänst, haltande ungdomsverksamheter och annat.

I alla fall kom vi hem strax före tre på lördagen. Igår, söndag, var det Högmässa i lokalhelgedomen. Kören med Primärhustrun och drygt 20-talet andra sjöng. Jag hade fått förtroendet att leda Gudstjänsten – men naturligtvis inte kören. Totalt blev alltsammans kanske lite onödigt långt men det är lätt hänt med fyra körsånger, beredelseord, psalmer, predikan, litanian och 56 nattvardsgäster – av totalt 74 i kyrkan.

Efter gudstjänsten dracks kyrkkaffe och i den vevan auktionerades skänkt bröd ut till förmån för Svenska kyrkans intenationella arbete ACT. Jag höll i klubban (som var en hammare) och satte den standard jag kallar missions-försäljnings-regler: Meningen är inte att vara här för att köpa billigt bröd. Vi är här för att ha roligt och bränna pengar till förmån för andra. Jag acceperar inga bud under hundralappen! Allt gick åt.

Månne någon läshungrig Bloggläsius undrar och säger: Jamen Trump då? Och Vance, Nethanyahu, Grönland, Putin, Zelenskyj, Ebba Bush, Ulf Kristersson, jordbävningen i Asien, Gaza, Lars Adaktusson, hälsoläget för påven, Erdogan? Har du inga åsikter, Stig?

Klart jag har! En massa! Men det är en annan historia. Eller snarare många.

Det här inlägget handlade dock bara om att jag är hemma igen.

/Preliminärt inlägg bara via tellefån. Kan komma att redigeras om någon vecka då vi är hemma hos datorn/

Jag har funderingar och kanske idéer. Jag vet egentligen inte om jag borde ha eller har rätt att ha dem. I alla fall finns de och ältar runt i huvudet.

Bibelstudiet i lokalförsamlingen har jag haft förtroendet att hålla i och leda det senaste året. Det har varit helt enligt vad som varit överenskommet. Jag hade både som yrkesverksam och pensionär varit Bibelstudieledare i 4-5 år innan yngre kollega fick ta över stafettpinnen. Då en annan yngre kollega försvann för annan tjänst kom ansvaret för konfirmand och ungdom att för drygt ett år sedan falla på Bibelkillen och pinnen kom att återtillfalla mig, den evige pensionären.

Förstå mig rätt! Jag tycker saken är kul. Och viktig. Dock är det i grunden inte bästa lösningen att icke ordinarie präster håller i saken. Jag står för och brukar säga: Nya kvastar måste sopa och gamla sopor måste ställas ut.

Mycket tyder nu på att det verksamhetsåret 25-26 inte blir så. I siktet fanns att (ytterligare) en yngre kollega skulle ges huvudansvar för vuxenverksamheten där det etablerade Bibelstudiet är en komponent i en svärm av tankar som finns i röret – endags- och helgretreater, evangeliserande Alphagrupper och annat. Det blir inte så. Den nyaste yngre kollegan har hela sitt släkt- och nätverk i Götaland och lämnar nog församlingen vid sommarens slut. Begripligt men beklagligt. En följd av det blir att jag sannolikt blir ombedd att fortsätta leda Bibelstudiet.

Att bara enkelt göra det går ju men på något eller några sätt behöver sakerna utvecklas, inte bara bedrivas. Det är det jag har funderingar och kanske idéer kring sista dagarna av årets första kvartal. Mitt eget arbetsnamn på det hela är rubrikens Bibel-gas.

Bibelarbetet behöver gasas, alltså acceleras, utvidgas, fördjupas både vad gäller innehåll och pedagogiska arbetsformer. En signal jag då uppfattat är att det finns några – som för närvarande inte är inom Älvsby församlings verksamhet – som skulle vilja gripa tag i Bibelboken Apostlagärningarna. Den boken har 28 kapitel. Om man skulle hantera den "på vanligt vis" med att mötas var annan vecka skulle det ta upp emot två år innan man med Paulus lider skeppsbrott på Malta och kommer sig till Rom. Att, och i så fall hur, gasa tempot blir då ett frågekomplex. Kontaktyta och rekryteringsvägar är ett annat. Delat och roterat "ledarskap” – och då med vilka – är ytterliga ett. Sådant spinner i huvudet knappt ett halvår innan eventuell sjösättning. För närvarande innehåller ett klottrat A4 noteringar som kan innebära att hela den nämnda Bibelboken plus en del annat tröskas igenom med start i september och målgång innan juni månad. I praktiken betyder det inte längre var annan vecka utan varje – två av tre med ledare och mellanliggande vecka egenfunderingar eller möten och samtal i mindre grupper utan prästerligt ledarskap. Material och lathundar för samtal eller eget arbete behöver då framställas. Kanske påverkas också fördelningen av onsdagarnas Veckomässor. Allt är högst preliminärt och än så länge isolerad bara hos mig som ser Bibel-gas som något riktigt, viktigt och nödvändigt både i vår liksom i varje församling.

/Preliminärt inlägg bara via tellefån. Kan komma att redigeras om någon vecka då vi är hemma hos datorn/

Jag har lärt mig ett nytt ord – durativ. Det är en aspektform av ett verb som uttrycker pågående handling, jämför gärna det engelska ordet duration, alltså nåt som pågår. Det pågående hos mig är bland annat en viss nördighet och det var i utlevandet av den nördigheten jag snappade upp ordet i en nyläst boks Ordförklaringar.

Att jag på lite olika sätt har, och gärna också odlar, en viss nördighet är inte okänt. Jag går till och med in för det i olika fält av livet och vad jag tillåter mig vara intresserad av. Språk, särskilt en del gamla sådana, är en sådan sak. Ser jag realistiskt på saken är det nog en följd av min prästutbildning. På den tid det begav sig ingick både gammal hebreiska och gammal grekiska i vad som krävdes för att bli det som då kallades teologie kandidat.* Halva tredje terminen innebar råplugg av grekisk grammatik och glosor. Andra halvan torterades jag med hebreiska på samma vis. Med detta i ryggen gick man vidare i studier av texter ut Gamla och Nya testamentet på deras grundspråk – som är radikalt annorlunda än vad som idag talas och skrivs i Israel och Grekland.**

Under sammantaget en termin jobbade jag med hebreiskan och litteratur kring Gamla testamentet. Två terminer samma visa med grekiskan och Nya (och betydligt senare i livet ytterligare två halvfartsläsår i det senare). Sådant, noble Bloggläsius, grundlade en durativ nördighet hos mig som jag ganska gärna kan tänka mig att då och då snobba med.

Det finns andra nördar. Yngsta prästkollegan råkade nämna att hon – om jag fattade rätt – pausat de direkta teologistudierna för att under ett år läsa Akkadiska, ett semitiskt språk som dog ut för 2500 år sedan. Varför? blev mitt spontana utrop. Inget direkt svar gavs annat att det verkade intressant.

I någon mening kan jag hålla med. Akkadiskan var ett semitiskt språk som sedan utvecklades till assyriska och babyloniska – bägge utdöda – och tog över sumerernas – icke semiters – kilskrift. Akkadiskan har med det skrivsättet lämnat en massa lertavlor om både det ena och det andra.

Har du någon litteratur om saken? blev min fråga från nörd till nörd. Hon gav ett jakande svar och lovade att ta med en del till sitt rum på Pastorsexpeditionen. Dagen därpå fann jag tre böcker men lämnade en akkadisk grammatik där den låg. Två följde med hem men en av dem ska jag inte böka mig igenom – en självinstruerande lärobok på engelska i babyloniska. Någon gräns för durativ nördighet måste faktiskt finnas!

Men Ett hav av mäktig rörelse – Om de semitiska språken av Ola Wikander tog jag och har läst. Sanningen att sägandes var det mycket av de ungefär 200 sidorna som jag inte begrep mycket av – nästan inget faktiskt. Ändå var den intressant och när Wikander berättar om hebreiska tändes ett och annat minnesljus. Det var många år sedan jag sysslade med det språket och de mesta har försvunnit ur eller rentav bortträngts in i någon dunkel hjärnvindling. Ord som radikal, verb-rot, status construktus, jussiv och flera andra termer kände jag igen och flaschade tillbaka till tidigt 1970-tal då jag kämpade med de sakerna. Faktiskt en intressant bok – trots allt – som bekräftade en kvarvarande och kronisk durativ nördighet.

* Under gymnasietiden kom jag/vi på ungdomsläger och i andra sammanhang i kontakt med en då gammal präst. Han tyckte krasst att latin också skulle ingå. Han menade att präster rimligen behöver kunna läsa den skylt Pontius Pilatus satte upp på Jesus kors och som på grekiska, hebreiska och latin beskrev vem han är och vad han dömts för. Latinet var borta på min tid men de andra två språken ingick. Numera i dessa yttersta tider kan man bli faktiskt bli präst helt utan men vanligen med ett av de språk Bibelförfattare skrev sina alster på.

** Jag fick alltså verktyg att dechiffrera texter från antiken. På de nutida varianterna av språken kan jag inte ens beställa korv.

/Preliminärt inlägg bara via tellefån. Kan komma att redigeras om någon vecka då vi är hemma hos datorn/

Sådant rubriken anger kan vara typiskt i norra Norrlands fjälltrakter där vi befinner oss just nu. Igår söndag var det soligt, klart och vindstilla som jag beskrev det då. Idag är det mulet, runt 0 och blåser så att flaggor flaggar. Snö är nog på gång. Det är egentligen inte dåligt väder utan bara annat väder. Ute kan man vara men sitta i solgrop känns inte lockande – om man som jag är lite bekväm.

Igår kväll klockan 19 firades Mässa här i Hemavankyrkan där jag nu sitter och skriver. Vi var 7 personer. Det är ju inte jättemycket folk men det var ganska väntat. Ett par tre fastboende, någon säsongare och ett par ur familjeklanen. Söndag kväll har de flesta helgskidåkare rest hem men att fira gudstjänst är i alla fall viktigt. Det är ju söndag!

Jungfru Marias Bebådelsedag* bryter Fastan i egenskap av att vara kyrkans skyltsöndag nio månader före kommande jul. Egentligen är den dagen i morgon och var fordom en helgdag likt julens alla olika helgdagar fasta på datum och rörliga på veckodag. Helger kopplade till Påsken är å sin sida fasta på veckodag och rörliga på datum.

Vad sa jag då i gudstjänsten? Alltså i förkunnelsen som brukar kallas predikan? Det finns på en ljudfil liksom i ett handskrivet manus och där vilar väl orden till helvetet fryser till is.

Den doldheten är lik det mesta kring präster och pastorer. I ett samtal för en tid sedan med en yngre kollega kom jag fram till att – som det brukar sägas – präster kommer och går men församlingar består. I församlingar spelar faktiskt enskilda präster ganska liten roll – vilket gnager mitt ego. Det är som med lärare, läkare, lokförare eller vad som helst. Nästan ingen pratar om hur det var när han eller hon som slutat, flyttat eller pensionerats faktiskt var i farten. Jag konstaterar att det är så förutom vissa skojiga och halvskojiga anekdoter.**

Är detta bra eller dåligt? sporde den yngre kollegan. Mitt svar blev att jag tycker nog det är bra – fast det gnager mitt ego efter att närmare 50 år varit blandat löst och fast knuten till en enda församling. Det är ju så att präster är överklädda av alba, stola och mässhake och ser något så när likadana ut. De ordningar vi följer är hyfsat lika. Vi bildar då något av en kedja och kedjan är viktig för människor men inte i samma mån den enskilda länken. Naturligtvis finns individer för vilka en enskild präst kommit att betyda något. Det förnekar jag inte men konstaterar att på ett övergripande plan spelar enskilda prällater ingen nämnvärd roll.

Under det att jag satt i kyrkan slog vädret om ordentligt. Mulet och lite blåsigt var det när jag in men nu vräker snön ner parallellt med backen. SMHI förutspår varannandagsväder.

* Jag skriver Marias, inte Marie. Jag gillar generellt inte kvardröjande latinska genitiver hur kyrkspråkliga de än är.

** Naturligtvis finns det också här och var och då och då pinsamheter, till och med inkompetens eller rena skandaler det är bra att lämna oältade.

Jag har två ljudfiler som är ganska färska. Om de eller någon av dem på ett åtminstone halvvettigt sätt kan transponeras om till bearbetad text vette kissemissen. Kanske gör jag ett försök, kanske inte.

Det ena var att berätta något vid Onsdagscafé i Älvsby Församlingsgård för ett par veckor sedan – erkannerligen på Askonsdag. Vid det tillfället hade jag telefonen i ett inspelningsläge och fann att inspelningen med frågor och inhopp kom att landa på dryga timmen.

På samma sätt gjorde jag torsdag i förra veckan, tidigare än planerat var. Den 20:e var det tänkt att jag skulle ansvara för något i Torsdagsgruppen på folkhögskolan. Den gruppen är en kul grej, närmast att likna vid en föreläsningsförening eller nåt sånt. Någon eller ett par personer i samverkan har då att ansvara för ett informativt innehåll om nåt mellan klockan 10 och 12. Efter lunch blir det i två timmar ett annat pass med samma upplägg men annat innehåll och andra föredragande. En gång per termin eller åtminstone en gång per läsår blir det så att jag får uppdraget att vara tvåtimmarsartist om något. Innehåll brukar jag få förtroendet att välja själv.

Då alltsammans är på dagtid blir ju deltagandet därefter. Halv- och helvuxna skolelever från folkhögskolan och gymnasiet har ju sitt, yrkesverksamt folk likaså. Det är alltså pigga pensionärer som gör sig en dag på folkhögskolan. Då jag är en gammal Älvsbybo är vi hyfsat bekanta med varandra och ett par timmars möte med en hel- eller halvbekant präst skapar ju lätt växelvekan vad tiden i detalj fylls med – naturligtvis kring områden tro, kyrka, Bibel, livsåskådning och aktuella ting i de fälten. Givetvis har jag också något i bakfickan som jag ändå avser att presentera.

Det var tänkt att jag den 20:e skulle drabba de 40-50 som brukar mötas. Min plan var då att berätta omtvå jubileer och jag hade börjat läsa på en smula. Den 12:e ringer hon som är ansvarig för alltsammans och meddelar att de två från kommunen som den 13:e skulle informera om samhällsbyggande och sådana saker var sjuka eller hade sjukt barn och inte kunde komma. Skulle jag kunna byta dag?

Jag var halvförberedd. Hade till exempel börjat på nytt läsa boken Bekänna en och samma tro – en ekumenisk utläggning av den apostoliska tron sådan den bekänns i den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen på 180 sidor. Men klar var jag inte på långa vägar. Något påbörjat manus i fulltext fanns inte heller men jag gick med på datumbytet.

De som kom var alltså bespetsade på samhällsinformation men fick en presentation av två kyrkliga jubieer i stället.

Det ena var ett 100-års-jubileum av att den svenska ärkebiskopen Nathan Söderblom 1925 inbjöd en massa kyrkoledare främst från Europa och USA till ett möte som på något vis hade parollen Aldrig mer krig! Första världskrigets folkslakt var färskt i minnet och det tänkte man verka för att det inte skulle upprepas. Det blev väl lite si och så med det men mötet i Stockholm blev en av startpunkterna för världsekumeniken. Den historiska situationen och tankarna då redogjorde jag för.

Till det andra jubileet var det ett längre tidsavstånd. Den kursiverade boktiteln ovan ger nog en aning om innehållet – Kyrkomötet i Nicea år 325 för 1700 år sedan. På samma vis berättade jag om den historiska situationen som då var för handen. Efter vågor av förföljeser och interna motsättningar hade kristendomen förklarats tillåten och ungefär 300 biskopar från fråmst östra delen av medelhavsområdet samlades för att söka definiera sin gemensamma tro och ta beslut om olika saker. Ett resultat blev vad vi kallar den Nicenska trosbekännelsen som i större eller mindre grad brukas eller åtminstone accepteras av kristna kyrkor och samfund. Ett annat resultat från 325 styr fortfarande våra vårvinterledigheter då det bestämdes att Påsken skulle infalla första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Det är de 300 bkoparnas beslut för 1700 år sedan som är orsaken till att Påsken för oss ibland är tidig och ibland sen. Och så säger en del att kyrkan inte spelar någon roll.

Jag lät inspelningsfunktionen vara på den gången ockå – en timme och 40 minuter.

Jag skriver inte ut mina två ljudfiler som jag faktiskt tycker blev ganska bra. Manus till det första är bladen med färg. Det skrivna A4-bladet är sidan 1 av 2 till det andra. Boken jag nämnde kom också med på bild-

Nu blir det troligen bloggpublicerings paus åtminstone en vecka. Datorn får vara hemma när vi imorgon reser till Hemavan där jag skall vara fjällpräst en vecka.

Jag har ställts inför en smal debatt och jag blev ställd. En speciell bok ställde mig där, en som kommer varje år och avbryter annan bokläsning, blir läst och så småningom också kommenterad här på bloggen – som nu.

Boken är Svensk Exegetisk Årsbok utgiven av Svenska Exegetiska sällskapet. Hemma hos oss kallar vi den Nörd-boken. Den brukar komma någon gång under fjärde kvartalet men den här gången dröjde det till i januari innan den damp ner i brevlådan. Hur som helst är Svensk Exegetisk Årsbok – Bibeln i norr, The Bible in the Nordic North sedan någon vecka läst närapå i sin helhet. Som titeln anger finns artiklar och annat på både engelska och svenska så språkliga hinder föreligger inte. Att inte 100% är läst beror på att jag utan sorg hoppar över en och annan recension av något bokverk på tyska. Orsaken till att jag sådana avsnitt är att tyska böcker är obegripliga redan vid första anblicken oberoende av innehåll.

Huvudmaterialet detta år handlar om Bibelöversättningar etc på Nordkalotten. Väldigt intressanta principfrågor kring när-var-hur Bibeln i sin helhet eller delvis översatts till olika samiska språk i Sverige, Norge och Finland. Jag kan ingen variant av samiska och kan därför inte kontrollera resultaten men de översättningsteoretiska bitarna var intressanta – och inte minst frågan om varför Bibeln översattes.

Om jag minns och fattat rätt kom olika kyrkliga texter på sydsamiska redan under 1600-talet. Jag tycker det är intressant och lite oväntat men också vid närmare eftertanke självklart. Det var ju före nationalstatens tid i en tid då det gemensamma språket inte var det kitt som sammanlänkade stat och nation. I det svenska imperiet talades då svenska dialekter, i östra rikshalvan finska dito liksom runt finska viken. I de baltiska provinserna talades innevånarnas språk samtidigt som samhällseliten där var tysktalande, så också i de nordtyska provinserna. Ett gemensamt språk var alltså inte det som höll samman staten tillsammans med kung, lagar, skattesystem och krigsmakt. I stället var det den gemensamma evangelisk-lutherska formen av kristen tro som kittade samman staten – tillsammans med kung, lagar, skattesystem och krigsmakt. Man sökte således inte att försvenska undersåtarna med att införa svenska överallt – den tendensen kommer senare under 18-1900-talen med nationalismen. Bibel på samiska liksom andra texter på folkens språk var snarare ämnad att ”förlutherska” dem.*

Boken förde mig också in i en smal debatt om en helt annan sak. På 100-talet fanns en skrift som kallades Petrus predikan som inte är bevarad i sin helhet utan bara omnämnd hos tidiga kristna författare. För två år sedan i Svensk Exegetisk Årsbok 87/2022 fanns en artikel som gick igenom de fragment som bevarats och nu i årets omgång av årsboken kritiserade en annan forskare den framställningen. Jag begrep egentligen inte så mycket av det hela men tyckte det var lite småkul att få inblick i en smal debatt helt inom den akademiska världen utan betydelse för förkunnelse eller liknande av idag.

* Att regent, skatter, armé och någon form av ideologi är sammanfogande band i flerspråkliga och kulturellt spretiga stater och imperier var inte bara något för Sverige på 1600-talet. Samma synsätt rådde till exempel i det romerska imperiet runt Medelhavet den tid det begav sig. Utifrån det höll jag i förra veckan ett föredrag på folkhögskolan. Kanske berättar jag om det vad det lider.

Efter huvudärendet i detta inlägg påmin blogg kommer en notis om hyckleri i förkroppsligad form. Innan dess kommer en för mig, uppvuxen i Luleå och efter bara några unga år i universitetsstaden Uppsala också sedan många år är bofast Norrbottning, en inblick i en konstant debatt av lite varierande intensitet. Tankebrottningen gällar sådant som centrum och periferi, utsikspunkt och skevseende, viktigt och mindre viktigt.

Historien om Norrland – Dimmans land: Från istid till hungerår är första delen av ett verk i två delar skriven av en av Sveriges mest uppskattade folkbildare – Historiepoddens Robin Olovsson. Jag saxar från baksidestexten:

I Dimmans land får vi möta personer som är okända för de flesta men alla viktiga för den stora berättelsen om Norrland. Från de allra första människorna som befolkade Norrland till färgstarka karaktärer som trumslagarpojken Hendrich Walter, Magnus ”Vildhussen” Huss och sameflickan Milla ”Maria” Andersson-Clementsdotter. Vi möter också den svenska historiens portalfigurer som Gustav Vasa och Carl von Linné – men sedda från ett nytt, norrländskt perspektiv.

Här berättas omvärldens äldsta skida, om arkeologerna somskingrade dimman över Norrlandsforntid, om häxprocesser, om Västerbottens hövding och om när och varför man började säga ”Norrland”.

Robin Olovsson är uppvuxen i Arvidsjaur men utflyttad till Stockholm, utbildad gymnasielärare i historia och svenska och specialiserad på Norrland. Genom Historiepodden har han blivit en av landets mest folkkära populärhistoriker.

Måndag för en vecka sedan trampade jag och Primärhustrun till folkhögskolan på kvällskvisten. Vi hade anmält oss till ett föredrag just av Robin Olovsson efter årsmötet för Älvsby forskarförening. Exakt starttid för föredraget var inte satt mer än att det skulle vara efter årsmötet som vi alltså utan att vara medlemmar blev åhörare till. Att vara publik vid ett årsmöte är oftast lika intressant som att titta på när någon försöker sluta röka och forskarföreningens ändrade inte detta. Dock är sådant nödvändigt så det är bara att bita ihop och vänta. Föreningen har faktiskt – och detta gjorde mig förvånad – runt 250 medlemmar. Alla var inte där men skolans kapell/aula var fullsatt.

Efter årsmötet var det dags för Robin Olovsson som gav axplock och intro till både sin bok och den koloniala attityd som präglat och präglar det Mälardals- och centralmaktsperspektiv som styr och styrt svensk politik, historieskrivning mm mm. Upplysande och bra. Tanken att från Norrland – vad det nu är – kan vi hämta saker men inte i övrigt något att bry oss med har dominerat och dominerar. Inte minst syns det i den nu aktuella rapporteringen och värderingen av Northvolt-konkursen och annat som hör till den gröna omställningen i norr. Stockholms-perspektivet är bara SÅ tydligt från media, Tidö-pakten såväl som från den så kallade oppositionen.

Köp och läs Historien om Norrland – Dimmans land: Från istid till hungerår. Den är inte dyr. Volym två kommer till hösten och fortsätter en försummad konstant debatt.

Nu den ovan utlovade efter-inläggs-notisen:

Som svar på Trumps mångfaldiga tullkampanjer har en kanadensisk gränsprovins strypt export av el till delar av USA. Om det skriver Trump: Kan ni föreställa er att Kanada skulle sjunka så lågt att de använder el – som påverkar oskyldiga människors liv – som ett förhandlingsvapen och hot?

Att hans kompis Nethanyahu strypt all el till Gaza värderar han inte på samma vis. Hycklare!

Jag vet inte hur det blir.

Vet inte ens vad jag önskar eller vill.

Flera tankar susar i skallen. I skrivfunktionen Anteckningar i tellefånen trängs några halva och fjärdedels texter som kanske suktar efter att publiceras på denna min anspråkslösa blogg. I huvudet rusar är mer men jag undrar om jag egentligen lider av att joxet inte bebloggas? Och längtar den eventuella läsekretsen efter nån inblick? Eller fruktar den? Dessutom: Är detta med blogg egentligen inte något helt ute? Betyder en bloggplosion i debatter nåt? Eller inte?

Jag känner mig alltså mitt i debatterna. Det finns ju så många. Trump i USA i förhållande till Ukraina och EU och Ryssland till exempel. Regeringen Nethanyahu i Israel som inte håller det avtal om vapenvila och hjälpsändningar vad gäller Gaza kombinerat med aggression på Västbanken är ett annat. I de sammanhangen kryper ju också Trump i moraset med sin koloniala idé om att tvångsflytta två miljoner palestinier som om de vore indianer från Gaza till något sorts annat reservat. I tomrummet han så tänker sig skapa och dessutom göra amerikanskt vill han bygga semestermiljö för européer och amerikaner. Tankemässigt finns jag i dessa internationella ting också i funderingar över hur ”kristliga” dagsblaskor som Världen Idag och Dagen värderar vad de anser vara värt att rapportera och bevaka – just angående Mellanöstern. Deras kätterska och i olika grad uttalat krist-sionism med framför allt kommentarsfälten på sociala medier tenderar att alltmer eskalera i politisk högerförvridning utan sinne för rättvisa och rättfärdighet.

Fler debatter finns! Var det rätt låt som vann Mello? Jag tycker det! Humor måste trumfa kommersialism. Borde jag ha unnat de norska skiddamerna i alla fall ett guld eller skall jag stenhårt trumpeta Sverige först! Och i Bibelvetenskap – finns det debatter där att klämmas i?

Som du ser, noble Bloggläsius, saknas inte uppslag som den senaste tiden getts (temporärt) avslag. Tiden har ägnats åt annat än tangentbordsexercis. Det har nämligen varit sportlov.

Tror man att sportlov med angränsande helger innebär att far- och morföräldrar alltid har ledig tid bedrar man sig. Tror man att jag klagar bedrar man sig också. Det gör jag inte. Jag konstaterar bara och meddelar att tidsglappet mellan mina blogginlägg tenderar att bli större när barnbarnen är lediga från skolan. Annat flätar till sig och samlar på sig – som bilderna visar.

Fredag kväll innan sportlovet skulle Lisas mormor och föräldrar på konsert i Luleå. Morfar och Lisa skulle då sköta om varandra. Lisa valde att fredagsmyset med övernattning skulle ske hos morfar och mormor, alltså i vårt hus. Hur bra som helst. Bland alla spel vi spelade och aktiviteter vi aktiverade oss med flätade tösen morfars vita lockar. Innan dess hade hon ritat och pysslat vid det skrivbord där morfars predikoförberedelser ägde rum. Om förkunnelsen på Fastlagssöndagen blev bättre eller sämre av det kan jag inte själv bedöma. Jag kan inte när det gäller sånt värdera mina egna insatser. Situationen var dock den att i gudstjänsten skulle ansluta ett drygt 30-tal konfirmander och ledare från Boden på läger på folkhögskolan. De gänget plus dussintalet av Älvsbyns ”egna” konfirmander skapade situationen majoritet tonåringar i Högmässan. Det är en kul utmaning för en präst som är lite mer än 71½ år ung. Jag tycker nog jag kom ner på fötterna – men andra får bedöma.

Om jag håller kvar i kyrkliga sammanhang kan jag nämna att onsdag eftermiddag i sportlovet hade jag fått förtroendet att hålla ett föredrag om något och då inom ramen för församlingens Onsdagscafé. Jag valde då tematik Fasta-Askonsdag med utvikningar. Jättemycket folk var det inte. Jag gissar att det superisiga väglaget – och att andra daglediga kanske hade sina barnbarn på besök – gjorde att några tog det easy i föret och uteblev. Vid Askonsdagsmässan på kvällen var vi i alla fall 22 personer. Det fick mig att fundera på hur det man skulle kunna benämna Veckomässo-församlingen ser ut i relation till Söndags-församlingen men det tänker jag inte skriva om, i alla fall inte nu.

På torsdag vällde barnbarn in. Äldsta dottern med Ava snart 7 och August drygt 2 kom och då blir det också aktivitet med kusinen Lisa snart 8. Fredag för jag med bil till Luleå – lyssnade i radion på damstafettens två sista sträckor – och hämtade Adrian snart 13 och Tyra nyss fyllda 15. Henne hade vi förresten på hennes födelsedag lördagen före Fastlagssöndagen firat i Luleå och vid det partajet uppvaktat också hennes pappa och mamma som bägge fyllt sina år i slutet av februari. Väl inplockad i bilen skjutsade jag i alla fall Tyra till en kompis utanför Boden innan jag och gossen körde till Älvsbyn och där anslöt till hans småkusiner och fastrar på badhuset. Lördag var vi ute i blåsten. Alla åkte skidor utom morfar som drog och åkte bob med lille August. Mellot titta vi på hela stora gänget tillsammans. Under söndagen började det hela trappa av.

Nu är det skol- och arbetsvecka igen. Möjligen kommer det en andra våg av bloggplosion i debatter i form av kommentarer kring ett par nyligen lästa böcker och annat. Dessutom: Pusslet, en 1000-bitars-karta över London av år 1831, är såhär långt bara tvåtredjedelslagt.

Det finns vissa saker som verkar vara evigt samma. En sådan sak är den så kallade Solfilmen i svensk television. Den har veckligen funnits med så länge jag kan minnas. Här är det viktigt att du, noble Bloggläsius, vet att min TV-erfarenhet sträcker sig tillbaka till när TV kom till Luleå då Älvsbysändaren startade runt år 1960. Det var på den enkanaliga svartvita tiden men Solfilmen är evigt samma.*

Under flera år har jag fått förtroendet att leda Bibelstudiegrupper i den församling jag bebor, tillhör och som bänknötare och ibland ansvarig firar gudstjänst i. Noga räknat fick jag rollen när den dåvarande kyrkoherden lämnade församlingen 1983 då jag var komminister härstädes. Uppdraget följde med också den första tiden – fram till 1993 ungefär – då jag var placerad på Stiftskansliet i Luleå. Efter en massa år på folkhögskolan blev jag komminister igen 2013. När den kyrkoherde som var då slutade 2015 kom jag på nytt in i spelet och så har det varit fram till dags dato – med paus något år då stafettpinnen lämnades till yngre kollega.**

Lika säkert som att tranorna kommer på våren dyker varje år ett par evigt samma frågeställningar upp från deltagare i gruppen – oberoende av vad vi samlas för att dryfta. För 14 dagar sedan kom frågan: Var finns själen i väntan på uppståndelsen när kroppen har dött? Tro det eller ej men det händer minst en gång varje år. Igår kväll kom den andra evigt samma fråga: Söker och kallar Gud alltid på människan i samma grad? Årligen – dock inte på evigt samma datum – resonerar vi om de sakerna. Och årligen försöker jag belysa grejerna på evigt samma sätt men tänker inte här och nu eller någonsin berätta hur. Det är detta med Bibelstudier som jag vill trycka på.

Tro inte för ett ögonblick att jag klagar! Eller tycker Bibelstudier och likande är något som tynger uppdraget att vara präst. Tvärtom! Verkligen tvärtom! Ärligt talat fattar jag inte hur präster – i och utom tjänst – står ut utan den stimulans det innebär att finnas med när folk – såväl unga, vuxna som äldre – möts för att dryfta Bibliska och Gudeliga ting. Jag är djup tacksam över att jag fått och får vara med. Om jag är en ”bra Bibelstudieledare” kan och ska jag inte själv bedöma. Det är grupper av konfirmander, ungdomar, vuxna och äldre som genom åren varit och är bra – åtminstone för mig.

Detta med Bibel, Bibelspridning och Bibelarbete menar jag alltså är viktigt men samtidigt något som man ofta fuskar med i församlingar och som enskilda präster. Ett fusk är att inte prioritera det. Ett annat fusk är faktist att ytligt bara massprida till exempel Nya testamenten utan att erbjuda seriösa former för vidaresamtal med människor. Jag tycker faktiskt också att – och här gäller det församlingarna – det är fusk att man inte besinnar att i dagens Sverige, till skillnad från för en eller två generationer sedan, finns varken Bibel eller Psalmbok i bokhyllorna hos kanske de flesta människor. Böckerna är inte dyra! Man skulle till exempel kunna fråga en dopfamilj Äger ni en Psalmbok? Blir svaret Nejkan familjen få en när den lille döps. När ett småsyskon ett par tre år senare skall döpas ställs samma fråga och om svaret då är Ja frågar man Har ni en Bibel? Om sådan inte finns i fastigheten får de en. Ett sådant program med vuxna som målgrupp täcker naturligtvis inte in alla. Man behöver därför också hitta fler vägar men poängen blir evigt samma: Sprida Bibeln, bruka och samtala kring den.

Nästa år är det 500 år sedan Nya testamentet första gången var översatt till svenska. Då kommer en ny översättning utarbetad av Svenska Bibelsällskapet. Det kan vara en anledning till förstärk Bibelfokus, en sak som är evigt samma.***

* En ändring finns dock! Förr i världen listades tiden för solens upp- och nedgång i Luleå, inte som i dessa yttersta tider Kiruna.

** Efter min pensionering har jag på grund av vakanslägen och annat betrotts med vissa uppdrag. Målet har dock varit att efterhand som tjänster fylls och nya medarbetare blir varma i kläderna skall jag nedtonas. Helt rätt! När nya kvastar sopar skall gamla sopor ställas ut.

***Samma sak men kanske inte på samma sätt kan gälla arbete och initiativ kring att det i år är 1700 år sedan man i Nicea i västra delen av nuvarande Turkiet formulerade den Trosbekännelse som är gemensam för alla kristna kyrkor. Den kan man lokalt, regionalt, nationellt och internationellt fördjupa sig i och ekumeniskt samlas runt.

Det har blivit glest mellan mina blogginlägg. Faktum är att jag kommer till skott och skriver sällan – jämfört med perioder förr. Då jag sällan bloggar nämner jag ändå ganska ofta att det finns massa saker som fyller min tid och tar en del tankekraft som jag skulle kunna blogga om, alltså ting jag brottas med.

Ett pussel är ett sådant ting jag brottas med. Nu handlar det om julklappsskördens andra småbitssystem. Det första julklappspusslet om 1000 bitar med motivet En gammal världkarta fick jag/vi till om inte snabbt så i alla fall vad det led. Det andra, också på 1000 bitar, har motivet Karta över centrala London 1831 och är ett – ursäkta språket – riktigt helsike. Böjd som ett vinkeljärn över bordet gör att bitletandet hos mig skapar ryggkramp innan ett halvdussin bitar är på plats.

Donald Trumps utfall och förvridna infall är också något jag brottas med. Många andra gör också det. De flesta verkar lika förvirrade som jag och han verkar vara. Att Ukraina startade kriget mot Ryssland för tre år sedan är ju lika knäppt som om någon skulle påstå att USA anföll Japan i Pearl Harbour den 7 december 1941 – något han i och för sig inte (ännu) har påstått. Hugskottet att etniskt rensa bort två miljoner palestinier från Gaza till Egypten och Jordanien och att USA själv skulle äga och bygga en Gaza-riviera för turister är ju så skuvat att klockor stannar. Den gode Donald kör den linjen och får applåder av den israeliska kolonialregimen och kätterska så kallade krist-sionister på hemmaplan. Jag har faktiskt ett bättre och mer rättfärdigt förslag: Låt de palestinska flyktingarna och deras efterlevande, som FN beslutade redan 1948-49 skulle få återvända till de orter de flydde från, komma tillbaka och integreras med dem som efter det invandrat dit. Flytta dessutom till själva Israel de ca 700.000 israeler – klart färre än två miljoner – som illegalt bosatt sig på Västbanken. Palestinierna kan då ta över bosättarnas installationer.

Elon Musk får mig bara att sucka – och pinsamt nog skratta. Jag kan bara hoppas att han får klar sin Mars-raket och tar med sig Donald på trippen utan bränsle för tillbakaresan.

Den israeliska regeringen och armén har nyss fördrivit ca 40.000 palestinier boende på Västbanken. Den krist-sionistiska blaskan Världen Idag nämner det inte och bladet Dagen har en notis. Som jämförelse skulle man kunna ange att det till volymen motsvarar en tömning av hela tätorten Luleå eller två gånger Piteå. Stilla undrar jag om ett sådant tilltag av någon annan och någon annanstans skulle möta samma tystnad.

Vad gäller brottningen inom Svenska kyrkan angående hur kyrkans skogar skall brukas och förvaltas är jag för dåligt insatt för att riktigt få fason på matchen. Dock tycker jag mig skönja två fundamentalistiska linjer – en ganska idealistisk miljölinje och ett rått krasst ekonomiskt tänkande. En svåger till mig är aktiv i Miljöpartiet och fackman inom skog-och-mark-fältet. Han begriper diskussionen bättre än jag. Jag ringde honom i frågan och fick klart för mig att det verkar väga mellan ett mer holistiskt tänkande på så kallat central nivå och – jag citerar honom – stiftsjägmästarmaffians ekonomiska tänkesätt på regional nivå. Vi hade ett intressant och informativt telefonsamtal som bidrag till det jag brottas med i någon mån.

Böcker att läsa travade sig redan på julafton. Än fler har sedan tillkommit. Jag har ännu inte bloggat om en jag läst ut (och som Primärhustrun nu plöjer). Författaren skall hålla ett föredrag på folkhögskolan den 10/3 och då tänker vi få vår bok dedicerad. Efter det berättar jag om den.

En annan bok har jag läst om ett varv till. Jag tycker faktiskt att den är bra och exakt beskriver hur jag tänker. Egendomligt vore om det inte vore så. Jag har ju själv satt samman INGEN BOKBOK – några Bibelstudier i Coronans tid som jag berättat om tidigare. Ett knappt 20-tal exemplar finns i en låda här hemma och ett 5-tal finns för försäljning i Älvsby kyrka. Ingen succé alltså. Nu skall de reas på så vis att alla skall till kyrkan och andra kristliga sammanhang och om någon under Fastan köper något annat för 100 kronor eller mer till förmån för ACT får de ta en bok.

Allt jag brottas med varken kan, får eller vill jag berätta här. Det är inte något som direkt berör mig eller mina närmaste men väl vänner och andra personer i bekantskapskretsen. Tankekraft och engagemang är dock för handen.

Till detta skall nu i veckan jag brottas med ytterligare två saker: Tisdagskvällens Bibelstudium 18.30 – utifrån Markus kapitel 9 och 10 – samt förkunnelsen i kommande söndags Högmässa.

Jag tror orden i rubriken är namnet på en godispåse. Det må vara hur det vill med den saken. Detta blogginlägg handlar inte om godis men väl om annat gott och blandat jag varit med om den senaste tiden efter det jag i fredags från mitt tangentbord publicerade ett kyrkobyråkratiskt bidrag.

Fredagskvällen kom barnbarnet Adrian till farmor och farfar. Hans farbror, den yngste sonen i vår flock var chafför och stannade också.

Om lördagen på dagtid for de två plus farmor till slalombacken medan jag förblev i fastigheten ivrigt grubblande över Septuagesima-söndagens tema Nåd och tjänst och därtill hörande Bibeltexter. I och för sig funderar jag ofta över Bibeltexter men nu var det extra akut då jag fått förtroendet att leda Högmässan i Älvsby kyrka dagen därpå.* Till friluftslivet vid Kanisbacken anslöt äldsta dottern med barnen Ava och August.

Lördag kväll var det kalas i grannkvarteret där barnbarnet Lisa bor. Hennes pappa firade 50 år i livet. Också Tyra med föräldrar anslöt då till festligheterna. Tillsammans med jubilarens föräldrar och en farbror till honom blev vi 16 vid bordet – om jag räknat rätt. Kul!

Söndag ledde jag som jag tidigare antytts Högmässa i Älvsby kyrka och fäktade med en del saker jag valt för att illustrera mina tankegångar kring temat, Evangelietexten ur Lukas 17 och ett par tankar till om hierarkier och hur Jesus i ord och handling inte bara utjämnar utan faktiskt ställer saker upp och ner. Ca 40 personer var där och runt en fjärdedel av dem var konfirmander. Konfirmanderna är ett härligt gäng – som jag (tyvärr bara) möter i gudstjänsterna. Två av dem frågade mig efter Veckomässan i onsdags om de kunde ”hjälpa till” med något på söndag. Jag föreslog textläsningar och beväpnade med var sin psalmbok med snören på rätt plats gick de hem för att se på saken i förväg. Vad gällde den tredje texten bad jag att de skulle titta på den och om de fick några tankar SMS-a dem till mig före lördag 12.00 så att jag skulle kunna väva in det i förkunnelsen. Inga SMS kom utöver att en av dem magsjukeanmälde sig på lördagskvällen. Den andra kom och löste sitt uppdrag.**

Efter paltmiddag på söndagen tömdes huset så helt på barn och barnbarn och jag kunde läsa ut den bok eller de böcker som jag egentligen tänkte att denna blogguppdatering skulle handla om. Det får anstå.

På måndag var det lugn och ro men vid 17-tiden kom yngste sonen. Trött på att bo i lägenhet hade han då mött mäklare och säljare och i och med det mötet förvärvat en villa i Älvsbyn – inom synhåll från vår balkong. Bilden visar hur det blir efter det han flyttat in.

* Jag envisas med att kalla en spade för en spade och en Högmässa för en Högmässa. Naturligtvis kan man ge saker andra namn men jag kan tycka det är onödigt. Beteckningen Gudstjänst med nattvard används ibland som ersättning för Högmässa och jag gissar att det görs i tanken att det skall låta mer begripligt. Jag tvivlar på den begriplighetsvinsten! Det blir ju mindre tydlig kring vad saken gäller. En Veckomässa eller en Sjukkommunion är ju också en Gudstjänst med Nattvard – men är inte Högmässa som visar på något annat betydligt vidlyftigare. Vad sedan Sommargudstjänst med (eller utan) Nattvard är kan jag fatta men undrar stilla varför det inte då också finns Vår- och Vintergudstjänst och en Ruskmässa i November.

** Jag kan begripa tanken att folk i församlingen – inklusive konfirmander – upplever att man ”hjälper till” i en gudstjänst eller på annat vis. Men tanken att folk ”hjälper” prästen tycker jag ändå är skev. Det är församlingen, inte prästen, som firar gudstjänst och folk i och ur församlingen drar strån till stacken. En präst med sin utbildning, träning och erfarenhet har sitt strå – inte att få hjälp utan att ”hjälpa” församlingen att fira sin gudstjänst och att vara kristna. Jag pläderar alltså för det omvända perspektivet.

Jag har lämnat in ett kyrkobyråkratiskt bidrag. Igår kväll mailade jag nedanstående text till den/dem som i lokalförsamlingen har att sammanställa redovisningar av saker och ting under det år som gått. Det är helt OK att sådant sker. Tro inte jag menar något annat. Både utförare och beslutsfattare behöver bidrag som blickar tillbaka och beskrivningar av tankar framåt. Tyvärr är det dock så att man bara framställer, ser och klubbar texter som man dessutom gärna vill ska vara ”inte så omfattande”. Jag har alltid haft problem med just det sista, alltså att inte vistas i och dra ner andra i ordrikedomens grop. Tvärtom menar jag att olika saker behöver beskrivas ibland både mångordigt och långfattat. För en tämligen smal del av lokalförsamlingens verksamhet där jag varit engagerad skrev jag igår därför ett kyrkobyråkratiskt bidrag med nedanstående rubrik. Hur redaktörer hanterar det vet jag inte men mitt ordrika orginal publiceras i alla fall här.

Den grundläggande uppgiften Undervisning 2024 med fokus på vuxna.

Först ska sägas att den grundläggande uppgiften Undervisning med fokus på vuxna i olika grad både tangerar och överlappar andra delar av församlingens grundläggande uppgifter. I Gudstjänst finns moment av Undervisning som främst regelbundna gudstjänstfirare på söndagar tar del av. Inom Diakonins samlingar på onsdagar förekommer det också inslag av information och kunskapsförmedling. Kopplat till Undervisning av barn och unga/konfirmander kommer i någon mån deras vuxna förldrarna in. Körverksamheten innebär givetvis också undervisande moment i Bibel och Kyrkans tro.

Till Undervisning med fokus på vuxna kommer dessutom ett par specifika verksamheter in – Bibelstudium och Pratkvällar i kyrkan.

Bibelstudiet i Älvsby församlingsgård äger rum tisdagar i veckor med udda veckonummer mellan 18.30 och ca 20.30. Under 2024 har runt ett dussin personer deltagit. I slutet av hösten 2023 förbereddes att ledarskapet för samlingarna skulle (åter)gå till pensionären Stig Strömbergsson. Karl-Johan Emgård hade under den hösten efter hand övertagit präst-ansvaret för konfirmander och ungdomsgrupp efter Samuel Hellgren som vid årsskiftet lämnade församlingen.

Under våren 2024 gjorde gruppen färdigt en genomgång (man börjat redan hösten 2023) av Luthers Stora och Lilla katekes som bägge ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Höstterminen gick man dock tillbaka till Bibeltexter – Markusevangeliet. Den Bibelboken kommer också att fylla våren 2025 då man dessutom i främst Veckomässorna kommer att i följetong läsa Jesus lidandesberättelse ur det evangeliet. I någon mån blir alltså Bibelstudiet integrerat med delar av gudstjänstlivet.

Bibelstudiet genomförs som samverkanskurs med Älvsby folkhögskola.

Prat-kvällar i kyrkan har ett helt annat upplägg. Om Bibelstudiet innebär att man i följd dryftar något man i förväg beslutat och planerat är Prat-kvällarna något mer spontant. Veckommässan på onsdagarna börjar 18.30 och ca 19.15 i veckor med jämna nummer är det möjligt för dem som så önskar bli kvar (eller ansluta) i kyrkan till ett öppet samtal om vad dem som just då är där önskar dryfta – givetvis inom fälten tro, liv, Bibel, församling etc. Dessa Prat-kvällar formades efter första vuxenresan till Samos 2018 och deltagandet har i stor utsträckning byggt på Samosresenärerna 2018 och 2019. Efter pandemin har det varit svårstartat men ungefär en gång i månaden under 2024 har 3-7 personer varit med. Stig Strömbergsson har varit ansvarig präst.

Inledningsvis nämndes att Undervisning med fokus på vuxna i någon mån tangerar och överlappar två andra delar av församlingens grundläggande uppgifter Gudstjänst och Diakoni. Den fjärde av de grundläggande uppgifterna är Mission.

När Mission sker lokalt kan det också kallas Evangelisation. Syftet är då att skapa kontaktytor och former också för vuxna att möta, fördjupa och utveckla egen kristen tro. Saker som Prat-kvällar, Bibelstudier, Alpha-grupper, församlingsläger och många andra arbetsformer behöver i det avseendet stärkas och prioriteras för att söka upp människor och ge dem möjlighet att göra en inre resa från att inte riktigt våga bekänna sig som kristna till att våga det.

Vad gällerlokaler och utrustning finns sådant som behövs. Inga nämnvärda ekonomiska investeringar behövs. För att utveckla denna Mission är det snarare hur man riktar, prioriterar och förlägger först de anställdas arbetstider samt rekrytering av frivilliga och intresserade.

Till syvende och sist handlar Undervisning med fokus på vuxna om att möta de ca 80% av de yrkesverksamma Älvsbyborna som inte är daglediga utan finns på sina arbeten dagtid måndag till fredag. I klartext innebär detta: Mer helgprioritet! Mer kvällsprioritet!

Stig Strömbergsson