stigstrombergsson

I den hylla med smågamla böcker som finns i stugan vi får bo i hittade jag en biografi över författaren John Bunyan (1628-1688). Jag skrev i slutet av förra månaden i inlägget bunyan som mentor om honom och en bok jag då livligt rekommenderade. Biografi John Bunyan – förkunnare och författare som jag fann i hyllan skrevs 1978 av den finländske baptistpastorn (med mera) Alfons Sundqvist. Googla hans namn och ta del av vad Wikipedia har att berätta.

Naturligtvis var det min nyläsning av Bunyans Det heliga kriget som gjorde att jag gav mig in i den ungefär 200 sidor långa biografin. Jag erkänner villigt att jag hastläste den men också det gav inblick i den tid Bunyan levde och det politiska och religiöst röriga England under andra halvan av 1600-talet. Jag mötte utan tvekan ett mycket intressant livsöde. Som ung var han en hädande vildbatting som med tiden mer och mer började brottas med frågan om vart hans liv egentligen var på väg – typ till helvetet. Han kommer till en frigörande tro påverkad av Martin Luthers Stora Galaterbrevskommentar och börjar predika på nätterna och i lönn. Han skriver också en hel del. Omkastningar och växlingar i det politiskt-religiösa kaoset gör att han döms till fängelse i 12 år för brott mot den anglikanska statskyrkans monopolanspråk men friges när regimen blir mer tolerant (i akt och mening för att släppa fram katoliker) men får ändå göra en kortare volta när man senare slår till mot de frikyrkliga. Bland dessa är han om än påverkad av Luther främst baptist men av ett lite slappare snitt. Han menar till exempel att dopet inte är värsta grejen att hänga upp sig på – typ.

Det är i fängelset – den långa vistelsen – som han skriver den bok han är mest känd för – Kristens resa i två delar. Det är den första delen som är mest känd och som blivit en klassiker långt utanför den frikyrkliga värld Bunyan vistades i. Hos alla möjliga protestantiska riktningar och bland katoliker är den uppskattad och har översatts till en massa språk. Naturligtvis har jag läst den men det var många år sedan. Naturligtvis skall jag läsa om den.

Den andra delen – Kristinnas resa – är jag också ägare till och läste åravis tillbaka. Den skall jag nu också läsa om. Det är till och med möjligt att Det heliga kriget får sig ett varv till. Jag antar att jag kommer att se mer i de böckerna nu när jag ögnat genom biografin.

Bunyans böcker ges hela tiden ut i nya upplagor. Jag rekommenderar dig, noble Bloggläsius, att införskaffa dem och läsa. Med runt 350 år på nacken är de förvånandsvärt aktuella.

Fjällvistelser kan bjuda på väder av olika slag. Det kan blåsa en massa sekundmetrar samtidigt som snön vräker ned. Det kan till och med regna fast det inte är så vanligt i mars månad. Solen kan också dag efter dag gassa ner från en klarblå himmel samtidigt som alla flaggor hänger rakt ner. Så är det nu. Påminner på ett sätt om den medelhavsmiljö jag förknippar med ett annat av mina favoritställen – ön Samos i den grekiska skärgården. Men...

Det är klart det handlar om temperaturskillnader!

På Samos när jag brukat vara där i maj-juni på tidigare ”tjänsteresor” eller i augusti-september rent privat har dagstemperaturen varit 25-30 grader plus. Här i Hemavan är det nattetid nästan samma siffror men nu under noll. Det betyder 50 graders diff även om sol och himmel ser likadana ut. Det betyder också att man här i norr innan man sticker ut näsan för olika friluftseskapader behöver vänta några timmar för att solen skall hinna driva undan den skarpaste nattkylan. Sådan väntan betyder lite pyssel av något slag, läsning av en och annan bok samt en del funderingar kring ditt och datt. Stilla och lugnt är det i alla fall.

När vi var här för sisådär 30 år sedan var våra fyra barn fortfarande barn under årlig tillväxt. I den vevan fann vi sista gången den epoken att användandet började avta av den Bobby Car som främst sönerna rattat och kört. I tanken att andra fjällpräster kunde ha småbarn lämnade vi som gåva fordonet i huset man får bo i. Då vi sedan för fyra-fem år sedan återupptog fjällprästeriet fann vi att ”det röda spjutet” fortfarande var kvar men i ett omkansvärt pajat tillstånd. Efter lite temperaturväntanspyssel och ett besök i den på orten ofantligt välsorterade järnhandeln är fordonet nu lagat – om än provisoriskt. Om det är en mekanisk prestation från min sida skall vara osagt men lite kul är det i alla fall att grejen lever lite till.

I stugan vi bebor finns en del böcker, mestadels av lite halvgammalt slag. Den 18:e juni 2019 skrev jag inlägget bättre förr? om en bok jag tjuvlånat när vi tidigare det året var här. Pandemin kom med ett par års uppehåll men nu, innan vi skulle hit, snokade jag enligt min mening överallt hemma för att ta med boken tillbaka hit där den hör hemma. Jag hittade den inte. Det gav slutsatsen att jag måste ha återställt den förra vårvintern. Genomgång av hyllorna visar dock att den är inte här heller. Förhoppningsvis är det så att någon annan fjällpräst gjort som jag men en gnagande misstanke finns att den i alla fall finns hemma på något obskyrt ställe – eller att jag lånat den vidare till någon annan dock okänt vem.

Texten fram till hit skrev jag i morse i väntan på att det skulle bli lite mindre kallt. När kvicksilvret så småningom visade minus 10 sattes punkt. Då bar det iväg på turskidor med både choklad-och kaffetermos i ryggsäckarna. Och smörgåsar naturligtvis. En skön dagstur till Kobåset, en smal dalgång inte så långt borta. Sammantaget blev det ungefär en mil i kärv snö och gassande sol nästan helt utan vind alls. Den röda näsan signalerar att after-sun-salva på näsan behövs.

  Den 11:e mars skrev jag en bloggpost om hur begränsat gubbars syn på saker kan vara – länk här. Utan någon annan speciell orsak eller motiv har en del funderingar kring gubbars och gummors tanke- och bedömningsförmåga fortsatt att då och då skvalpa runt under min frisyr.

I detta stycke tycker jag mig hos åtminstone folk i min ålder och äldre bland mycket annat se hur en föreställning om någon sorts socialdemokratisk hegemoni påverkar hur man resonerar idag. Det är lätt hänt. Då jag för 50 år sedan var i 20-årsåldern var det Social-Demokratiska Arbetarpartiet den totalt dominerande politiska kraften och i princip all så kallad opposition var pratande statister i kulisserna. Det hade också varit så ett tag. I det förhållandet formades den tankefiguren om hegemoni både hos sossar och borgerliga, föreställningen att det är S ensamt som styr samhället i alla dess olika delar och funktioner.

Jag har märkt att det tankesättet sitter stenhårt hos många. Jag har träffat veteran-S-are med klara svårigheter att greppa att man inte längre ensamma styr, ställer och leder. Som exempel kan nämnas att då lokalt i kommunen valet i höstas innebar att en borgerlig koalition vann och att kommunalrådet för första gången i den tid jag kan överblicka inte är kopplad till arbetarkommunen och hur man ska fungera som opposition blir en fråga som S har att tackla lite yrvaket – något långt ifrån alla kan. Till detta läggs ofta den dubbla tanken att allt bra i samhället är ensamt S-orsakat och att alla förändringar dessutom måste vara bra eftersom S styrt och fått det att hända. Det är EN effekt av den mentala föreställningen om socialdemokratisk hegemoni.

Bland borgerliga gubbar och gummor ser jag samma fenomen men givetvis då med omvänd värdering. Allt man i samhälle och kyrka som man ogillar eller är kritisk mot är förorsakat av inbillningen att S varit allenarådande i ensamt upphöjt majestät. Att andra politiska krafter eller ens den så kallade ”marknaden” spelat in väger man inte in i sina ekvationer vare sig det gäller samhället i stort eller kyrkliga ting.

Jag har beställt en bok som lokala biblioteket skall fjärrlåna till mig. Den handlar om sekulariseringen och avkristningen i Storbritannien. Klart sidospår. Naturligtvis är Sverige och Förenade kungariket inte samma sak, inte heller Svenska kyrkan och Church of England. Många saker skiljer men en del är ändå likt – gammalt statskyrkosystem, geografisk organisation och ett ganska likartat gudstjänstliv till exempel. Det som definitivt är olikt är att inte ens i den vildaste fantasin kan Labour-partiet anses haft någon sorts hegemonisk ställning. Mina slutsatser får vänta tills dess jag fått och läst boken men min hypotes är att om sekulariseringen i UK utan Labour något så när motsvarar den kyrkliga tillbakagången i Sverige kan det som skett här inte ensamt beror på SAP. Även borgerliga partier både i parlament och i kyrkomöten bör ställas till ansvar.

Jag har inte avsikten och vill inte vara den som dödar debatter. Ändå tycker jag ibland att det blir så. På Facebook, alltså. När jag påstår något eller ställer en fråga så blir det ofta Poff! och samtalet dör. De senaste dagarna har det skett tre gånger.

Jag läste i Kyrkans Tidning en artikel om konfirmation i Finland respektive Sverige – länk här. Skillnaden är mer än påtaglig. I Finland deltar tre av fyra ungdomar, i Sverige en av fem. Våra östra grannar vaktar vaksamt för att inte hamna där vi är. Orsaker kan man resonera om, tänkbara åtgärder likaså. Någon kommentator på Facebook noterade ett grammatikfel, en annan angav att en skillnad kring framtida vigslar nog spelar roll. Jag stod i all enkelhet för tredje kommentaren: Tänkvärt. Mycket tänkvärt. Handlar om prioriteringar men inte främst ekonomiska sådana. Mycket beror på motivation och brist på motivation hos många i de kyrkliga arbetslagen där flera ”inte vill jobba med tonåringar” – typ.

Ingen svarade mot. Ingen resonerade heller vidare.

I en annan ”kristen” blaska – Dagen eller Världen Idag – diskuterades vilken Bibelöversättning man tycker är bäst. När en tyckare menade att Bibel 2000 är olämplig för att den tagit bort en massa viktiga saker undrade jag vilka saker men uppmanades då bara lite snutigt att kolla själv. Min kommentar blev: Det allmänna svepande påståendet att det i Bibel 2000 tagits bort en massa saker saknar alltså grund. Var det inte det jag trodde? Jag tycker faktiskt att Bibel och Bibeltolkning bör diskuteras lite mer seriöst – typ.

Samtalet dog.

I den andra frikyrkoblarran av de två nämnda fördes på nytt en ”debatt” bland annat om innehållet i begreppet Palestina. Utan att ha kollat historien och personer noga tycker jag mig se också i den tidningens kommentartrådar att samma personer cirkulerar ofta,nästan hela tiden. Hur som helst återkommer i eviga rundgångar tankefiguren att då det aldrig funnits ett suveränt rike kallat Palestina är inrättandet av en sådan stat fel. Detta är givetvis rent knasbabbel! Att något inte funnits förr är rimligen inte giltigt skäl för att det inte skall kunna komma till nu. Alla – förlåt: nästan alla – fattar hur det skulle bli om samma logik tillämpas på säg republiken Finland eller Amerikas Förenta Stater. De landerna hade ju inte heller funnits innan de kom till.

I en argumentväxling med en annan tappade en militant anti-palestinist sitt humör och drog till med att svenska UD och hela FN med dess olika organ styrs av anti-semitiska terrorkramande krafter som bland annat verkar för att palestinska skolbarn i hundratals skolor systematiskt och aktivt tränas till att hata judar samt att en ny rapport visar detta. Jag bad då försynt om länk till den rapporten men blev avfärdad med uppmaningen att hålla käft. Jag gav ett svar där jag kritiserade ohövligheten och när jag i morse skulle se om ”diskussionen” fortsatt fick jag bara meddelandet att jag inte längre kunde se vad som hände. Varför vet jag i det fallet inte. Detkan vara att tidningens Facebook-ansvariga generellt tyckte att det spårat ut eller att den andra typen som i sammanhanget nog är mer frekvent behövde klippas av eller annat. Kanske är det rentav mitt sätt att ställa frågor som dödar debatter?

Ibland klarar jag av att muntligt vara snabb i repliker och kommentarer. Kan rentav ibland känna mig och uppfattas som slagfärdig. Har jag den egenskapen är det inget mot hur det är i min omgivning. Man brukar säga att Äpplet faller inte långt från trädet men när det gäller att vara rapp i munnen överträffas jag med råge av våra fyra vuxna barn. Till och med barnbarnen slår ibland farfar/morfar – med undantag för lille August som bara är tre månader och kommenterar saker bara sparsamt.

Igår efter middagen kände jag mig lite Lisa-nödig. Jag traskade därför över till huset i vägslingan bredvid där hon bor med mor och far. Vi tittade lite på TV kanske en ½timme. Det är ett behagligt sätt att lösa morfars/farfars barnbarns-nödighet. Vi småpratade naturligtvis, jag, Lisa och hennes föräldrar. Bland annat kunde jag då bestrida mågens påstående att vår isborr – som de haft ett tag – som enligt hans mening var slö och borde slipas var av den kalibern att när hans svärmor rengjorde den skar hon sig på bladet så att blodvite uppkom och plåster behövde anbringas.

Efter att så ha fått reda på hur Primärhustrun skadat sig frågade hennes dotter – nummer två i vår rapp-käftande barnhög: Vad har du gjort då?

Jag berättade då att jag var klar med uppmärkning och klassificering av de kilon papper jag har som är manus till vad jag sagt i predikningar och liknande de sista 25 åren.* Dotterns syrliga kommentar fick bli rubriken till denna bloggpost. Nu skall fusklapparna bara sättas ikort-lådor.

Till vad nytta? är en fråga som gnager. Vem har någon användning av sånt? är också en fråga.

I alla fall har jag bestämt mig för ett system som den som eventuellt ska analysera det hela måste förhålla sig till. Mina predikningar-beredelseord-betraktelser-föredrag-och-annat står inte i kronologisk ordning från mitten av 1970-talet och framöver. Mycket av det har ju avfyrats i kyrkor i sammanhanget gudstjänst men platsen i kyrkans år är inte basen för hur jag ställer upp det, inte heller typ av gudstjänst eller olika målgrupper. Jag följer så strikt det går en Bibel-avsnitts-ordning med böcker, kapitel och verser. När det finns dubletter – Första söndagen i Advent med Jesus och åsnan är till exempel högfrekvent – sätts sådant i kronologisk ordning. Till detta finns mer tematiska framför allt föredrag och så kallade kasualtal – främst manus för begravningar – som får sorteras för sig. De fusklappar som varit aktuella i rena Bibelstudier får (än så länge) vara kvar i sina pärmar och/eller förvaringsmappar.

Uppmärkningen är alltså klar nu. Inplockningen återstår.

Och frågorna gnager:Till vad nytta? Vem har någon användning av sånt?

Med en fundering om inte gamla predikningar egentligen bara är fossilt bränsle.

* För 1½ år sedan berättade jag mer noga om detta i inlägget vägda på våg. Du kan, noble Bloggläsius, läsa där om mina problem med vad-som-är-vad och hur det framledes kan komma att insorteras.

Som i det förra inlägget startar jag med en notering rörande stavning och grallimatik. Som du ser, noble Bloggläsius, innehåller rubriken tre b på raken. Det är inte rätt. Det särskrivna gubb-blickandet har tre b i följd men ett faller bort när man lägger ihop orden. Så blir det allt som oftast när gubbar blickar.

Det var så med nämndemännen i hovrätten som friade i den i media vittomtalade snippa-domen. De gubbarna hade inte inblick i vad ord betyder för dagens 10-åringar utan valde i stället att konsultera ett akademiskt lexikon. Förra veckans avsnitt av Svenska nyheter – den 3:e mars – prickade enligt min mening perfekt orsaken. Medelåldern i domstolen var 65+. De växte upp och formade sin världsbild då det som nu kallas snippa kallades vulva och det gubbblickandet medförde att de inte fattade dagsläget. Ett fasthållet tillbakablickande förde med sig att de saknade både överblick och inblick i situationen av idag. Vilket är vådligt!*

Programmet Svenska nyheter gick så vidare till att behandla Svenska kyrkan av idag – vilket skapat ett antal reaktioner.

Satiren var bitvis mycket träffsäker och inledningsvis fastslogs att kyrkan de senaste 40 åren tappat hälften av sina medlemmar. En av orsakerna angavs, den som i kyrkan kallas generationsväxlingen, och som enkelt uttryckt är att färre nyfödda blir kyrkotillhöriga genom dopet än antalet äldre kyrkomedlemmar som dör. Det skapar minus. Programment nämnde också att aktiva utträden också är större än inträden vilket också skapar minus.**

Två kyrkliga ”motdrag” presenterades – satiriskt.

Det ena var en näst intill överdriven mani att framstå som totalt maximalt öppen mot allt och alla. Givetvis finns en poäng i att kåsera kring hur något så fantastiskt öppet ändå tappar folk och att Sverige i alla fall är ett av världens mest sekulariserade länder. Just kåseri som form gör att situationen påpekas, inte att lösningar analyseras fram. Det måste ske på annat håll och annat sätt.

Det andra som nämndes var att kyrkan skulle blivit vänstervriden under ledning av de senaste ärkebiskoparna. Det är totalt nys! På Facebook gav jag för några dagar sedan i ett kommentarsflöde i stället denna reflektion: Opinion och attityder idag är att fler än för 30-40 år sedan definierar sig som ”höger” än vänster. Den utvecklingen har skett samtidigt som kyrkans tillhörighetstal sjunkit och idag ligger runt 50%-nivån. Sekularisering och högervridning går alltså hand i hand och det är den förhögringen som gör att de glidande tjafsar om vänstervridning. Det är inte kyrkan som ändrat sig utan de själva.

Någon småprotesterade så jag tillade: Jag menar inte att kyrkan stått eller står till vänster. Det jag försöker påstå är att då sekularismen drar åt höger får det folk att tro att kyrkan går åt vänster - ungefär som man i ett stillastående tåg tror sig vara i rörelse när det är tåget på spåret bredvid som rör sig. Och med det dog den argument-tråden.

Nu tillbaka till gubbblickandet. Först skall då sägas att också jag är en gubbe. Fyller 70 till sommaren. Det betyder att jag likt mina jämnåriga tveklöst kan göra tillbakablickar. Flera gör så – inte minst i kyrkliga sammanhang. Fel är det inte. Det ger viss överblick – men bara viss. Man behöver också ägna sig åt utblick in i egen tid så man får den inblick som behövs för att blicka framåt.

Med det sagt undrar jag försiktigt kring första delen av kyrkdelen av Svenska nyheter, den som handlade om medlemstappet och hur ”våra beslutsfattare” hanterar och inte hanterar den verkligheten. Med ”våra beslutsfattare” menar jag de förtroendevalda och anställda på olika nivåer lokalt, regionalt och nationellt samt deras lobbyister. Många är likt nämndemännen i snippa-målet ofta åldersmässiga veteraner som inte sällan är fångade av egna tillbakablickar och föreställningar till den grad att de inte tar in hur det nu är. Jag har genom åren mött fenomenet många gånger – främst lokalt. Som exempel kan nämnas att tyckande och beslutande folk varit så fyllda av sin avlägsna ungdoms situation då i princip alla konfirmerades att de inte förmår hantera att det nu är en av fyra eller en av fem som erbjuds och deltar.

Till sist ska sägas att gubbblickandet också utövas av gummor.

* Troligen och hoppeligen går saken till Högsta domstolen så domen blir tillbakaändrad till vad lägre instans dömt och med det vägledande för lagtolkning framledes.

** För en glesbygd som Älvsbyn kommer en minuspost till. Kyrkotillhöriga unga lämnar orten för studier och arbete men de invandrare och flyktingar som kommer har annan tro och religion.

Olika språk stavar på olika sätt. Förr i världen stafvade man också äljest på swensko. Nu är det mer ordning förutom i frågan om huruvida de som subjekt och dem som objekt skall summeras till ett intetsägande dom.

1906 gjordes efter påtryckningar från lärarhåll en stafningsreform – Wikipedia berättar mångordigt – och jag tror det var i den vevan kombinationen ph blev f i alla svenska ord utom aphus och sophink. En massa andra ting ändrades också då och senare under första kvarten av 1900-talet. Givetvis gillade och gillar inte alla allt som förändras. Att i skrift upphäva skillnaden mellan jag/du/han/hon är i ental och vi/ni/de äro i flertal menade en del vara en vulgär bolsjevikisering av modersmålet. I talat språk hade formen är funkat i alla lägen, både singular och plural.

Vad är detta för värdelöst hvetande? Varför öda skriv- och lästid på dylika ting som stafning?

Dessa frågor, noble Bloggläsius, anser jag vara berättigade. Ändå är det sådant jag fördriver tid med och låter infallen skena iväg till. Allt kom sig av att jag hittade en bok som inte alls har med stavning att göra.

När jag avslutade min tjänst som församlingspräst bar jag inte omedelbums hem alla privata böcker och pinaler från det arbetsrum jag hade tilldelats. Det fanns en hel del där flyttat från folkhögskolan där jag vistats i 16 år. Räknar man och matematiserar en smula kommer man fram till att flytten till skolan av mina teologiböcker sammanföll med att de fyra barnen kommit i något mer utrymmeskrävande ålder. Pappan fick därför flytta ut sitt skrivbord och sina böcker till sin dåvarande arbetsplats och följa med vid tjänstebytet för tio år sedan.

En tid in i pensionärstillvaron tog jag hem det mesta av mitt från Församlingsgården. En kartong ovanpå en hylla blev kvar liksom en del papper och annat. Då hyllor och utrymme behövdes för annat placerades det som funnits i ”min hylla” högvis på ett bord tillsammans med saker från ett par andra tidigare anställdas hylla. I den blandningen fann jag boken på bilden som stavar Efesos med ph. Jag hade inte sett den förr men insåg direkt att en tidigare arbetskamrat köpt den när vi var där med konfirmander och sedan lämnat kvar den när han flyttade – troligen i tanken att innehållet skulle användas vid fortsatta resor med ungdomar till Samos mm. Den tanken var god men utvecklingen tog annan väg – till avveckling.

Jag har nu läst boken som noga och detaljerat beskriver vad jag sett de 7-8-9 gånger jag vandrat genom platsen – plus en massa annat jag inte riktigt sett utan bara anat skulle finnas där. Tokintressant!

Till detta kom naturligtvis även en rejäl dos medelhavslängtan och ovanpå det också både sorg och kritik för att man inte återupptagit arbetsformen efter pandemin – typ. De ord som förklarar mina tankar kring de sakerna ryms dock inte i detta inlägg. Kanske bör de inte publiceras alls.

Rubriken kan verka bekymmersam. Det är i alla fall inte fallet vad gäller Veckomässa i Älvsby kyrka onsdagar 18.30. Den är inte öde! Den ”utvecklas” inte heller på något sorts ödestigert sätt. Vän av ordning undrar då: Vad är det då att blogga om? Särskilt som du, Stig, inte regelbundet bebloggar gudstjänsterna i din lokala kyrka?

Den direkt provokativa anledningen till just denna bloggpost är faktiskt det triviala att mjölet tog slut i morse. Det handlar då om det speciella mjöl jag använder när jag bakar brödet till de veckomässor jag får förtroendet att leda. På ön Patmos i den grekiska skärgården köpte jag för en del år sedan den stans som bakare där använder i den ortodoxa kyrkan. Damen i butiken berättade att folk i församlingen har sådana hemma och bakar det bröd som används i gudstjänsterna. Hos ortodoxerna har man jäst bröd men jag använder min för att baka ojäst nattvardsbröd med mjöl av vete. Mjölsort är inte värsta viktigaste grejen men jag tycker man ska placera sig så nära som möjligt det Jesus använde när han startade Nattvarden. Det betyder vete, inte annat jox. Då folk är besvärade och oroliga behöver man snoka fram sådant som är gluten- och laktosfritt – som finns.

Dagens bakeri tömde mjölpaketet och fick mig att fundera på veckomässans öde i församlingen. Jag påstår att den har utvecklats och kunnat utvecklas på grund av att man tjurigt och envist hållit fast vid den de senaste 10 åren – åtminstone. Helt oskyldig till den tjurskalligheten är jag inte. Min övertygelse har varit och är att om man biter i och är uthållig kommer saker att ”löna sig” – om man får använda ett så krasst uttryck. Under 10 år har jag haft förtroendet att leda gott och väl mer än hälften av mässorna, vissa perioder nästan alla. Det har varit två eller tre så kallade mäss-fall då ingen kom och vid ungefär lika många tillfällen har antalet besökare varit någon enstaka. I övrigt har det pendlat det mellan fem och tjugofem och då ofta andra än dem som brukar fira gudstjänst på söndagarna. Söndagsfolket och onsdagsfolket är med viss överlappning två församlingar. Om det är sunt eller osunt håler jag osagt men helt klart är att det är så. Inte minst gäller detta tonåringarna. Den präst som nu är knuten till ungdomsgruppen – som fortsätter efter Mässan – leder var annan veckomässa. Under veckor med jämnt nummer faller de andra på mig och då är det också utöver ungdomsgruppen samtalstillfällen för vuxna efteråt, så kallade Ovan-gelie-träffar.

Askonsdagen för två veckor sedan är ju lite speciell – 35 personer närvarande. Förra onsdagen var vi 25. Primärhustrun kommenterade det med Nästan bara ungdomar! Ikväll smäller det igen. Min förväntansbild är vad som helst mellan fem och tjugofem på plats. Nu är just antalet inte det viktigaste och man skall inte göra sig besatt av statistikdjävulen. Det är saken som är det viktiga, alltså att Jesus kropp och blod dukas och därmed kan brukas av människorna. Att envist hålla i den saken leder till att veckomässans öde inte är att bli öde.

I bokhyllor är det så att böcker trängs. I huvudet och på olika ställen i fastigheten likaså – för att inte tala om i uppmärksamheten. Tre volymer växlar jag mellan just nu. Eller fyra, kanske fem. Det är som vanligt. En del av dem kommer jag att berätta om när jag nått deras olika slut. Så här långt nöjer jag med att säga att de som nu liksom förr är på gång är av olika karaktär och handlar om olika saker.

Kanske skall också rubriken byggas ut till böcker trängs undan. För mig blir det då och då så både vad gäller sådant jag köpt och kanske än mer kring volymer jag fått av andra. Kan det vara så för andra också?

Eller är det så att läsande och böcker trängs ut av annat, att boklighet faller färre på läppen än för? Givetvis tror jag inte att majoriteten av svenskarna någonsin varit bokmalar. Det man vet är att bokslukare oberoende av ålder glufsar i sig massor men att andra – pojkar och män i majoritet – inte läser nämnvärt mycket.

Med detta sagt ser jag saken också i kyrkliga sammanhang. Bokbord och liknande i kyrkor omsätter lite eller ingenting. Tyvärr. Varför det är så och varför kolportörernas* anda försvunnit vet jag inte. Tycker bara att det är en brist. God litteratur för kunskap och eftertanke – gärna i grupp – är en tillgång.

Till denna allmänna reflektion dristar jag mig att foga att jag uppenbarligen gjorde en dålig affär då jag lät trycka INGEN BOKBOK** i 50 exemplar. I Älvsby kyrka finns på bokbordet evigt 8 osålda och orörda ex. I en låda hemma vilar runt 30 till. Inga utlagda pengar tillbaka må vara en marginell sak men jag tycker faktiskt att den till sitt innehåll och halvpedagogiska idé inte är så pjåkig – om jag får vara så självupptagen att jag säger det själv.

* Googla gärna kolportör.

** Jag har tidigare skrivit om den här på min blogg. Använd sökfunktionen för att hitta mer om INGEN BOKBOK.