veckomässans öde
Rubriken kan verka bekymmersam. Det är i alla fall inte fallet vad gäller Veckomässa i Älvsby kyrka onsdagar 18.30. Den är inte öde! Den ”utvecklas” inte heller på något sorts ödestigert sätt. Vän av ordning undrar då: Vad är det då att blogga om? Särskilt som du, Stig, inte regelbundet bebloggar gudstjänsterna i din lokala kyrka?
Den direkt provokativa anledningen till just denna bloggpost är faktiskt det triviala att mjölet tog slut i morse. Det handlar då om det speciella mjöl jag använder när jag bakar brödet till de veckomässor jag får förtroendet att leda. På ön Patmos i den grekiska skärgården köpte jag för en del år sedan den stans som bakare där använder i den ortodoxa kyrkan. Damen i butiken berättade att folk i församlingen har sådana hemma och bakar det bröd som används i gudstjänsterna. Hos ortodoxerna har man jäst bröd men jag använder min för att baka ojäst nattvardsbröd med mjöl av vete. Mjölsort är inte värsta viktigaste grejen men jag tycker man ska placera sig så nära som möjligt det Jesus använde när han startade Nattvarden. Det betyder vete, inte annat jox. Då folk är besvärade och oroliga behöver man snoka fram sådant som är gluten- och laktosfritt – som finns.
Dagens bakeri tömde mjölpaketet och fick mig att fundera på veckomässans öde i församlingen. Jag påstår att den har utvecklats och kunnat utvecklas på grund av att man tjurigt och envist hållit fast vid den de senaste 10 åren – åtminstone. Helt oskyldig till den tjurskalligheten är jag inte. Min övertygelse har varit och är att om man biter i och är uthållig kommer saker att ”löna sig” – om man får använda ett så krasst uttryck. Under 10 år har jag haft förtroendet att leda gott och väl mer än hälften av mässorna, vissa perioder nästan alla. Det har varit två eller tre så kallade mäss-fall då ingen kom och vid ungefär lika många tillfällen har antalet besökare varit någon enstaka. I övrigt har det pendlat det mellan fem och tjugofem och då ofta andra än dem som brukar fira gudstjänst på söndagarna. Söndagsfolket och onsdagsfolket är med viss överlappning två församlingar. Om det är sunt eller osunt håler jag osagt men helt klart är att det är så. Inte minst gäller detta tonåringarna. Den präst som nu är knuten till ungdomsgruppen – som fortsätter efter Mässan – leder var annan veckomässa. Under veckor med jämnt nummer faller de andra på mig och då är det också utöver ungdomsgruppen samtalstillfällen för vuxna efteråt, så kallade Ovan-gelie-träffar.
Askonsdagen för två veckor sedan är ju lite speciell – 35 personer närvarande. Förra onsdagen var vi 25. Primärhustrun kommenterade det med Nästan bara ungdomar! Ikväll smäller det igen. Min förväntansbild är vad som helst mellan fem och tjugofem på plats. Nu är just antalet inte det viktigaste och man skall inte göra sig besatt av statistikdjävulen. Det är saken som är det viktiga, alltså att Jesus kropp och blod dukas och därmed kan brukas av människorna. Att envist hålla i den saken leder till att veckomässans öde inte är att bli öde.
