stigstrombergsson

Normalt brukar jag skriva något här på min blogg och sedan efteråt på Facebook meddela att jag skrivit och ge en länk till inlägget. Ikväll blev det tvärtom. På Facebook-sidan Svenska kyrkan Älvsby församling skrev jag för en stund sedan den kursiverade drapan nedan som jag nu alltså efteråt med samma bild informerar om här – innan jag på Facekook gör reklam för just detta blogginlägg.

Onsdag – i morgon – k  19.45 (ca) är det ”Ovangelie-träff” alias ”Ovangelie-kväll” i Älvsby kyrka. I vänstra spalten finns teman man tidigare föreslagit och i den högra mina noteringar av vad det blev. Tomma rader för mer finns också.

I morgon har jag i bakfickan en liten fakta-berättelse och information om när och hur kristendomen i det som senare blev Sverige introduceras och så småningom avlöste den tidigare Asa-tron. Kanske inte så mycket till livsfråga att dryfta, mer lite fakta att veta.

Vad vi övrigt kommer att resonera om visar sig. Träffen/kvällen är fristående från de tidigare två och öppen för nya tankar och nya människor.

Innan, klockan 18.30, för den som så vill: Veckomässa.

Om det vanliga med detta blev bakvänt så är det annat bakvänt som nu vänts rätt – kl 05.11 i morse. Då hade jag vaknat, fixat klädsel och mäjkupp, satt i mig en första frukost och rattat bilen genom Älvsby centralort till Resecentrum, det nya namnet på Järnvägsstationen. Primärhustrun skulle hämtas vid tåget. Luttrad som jag är av ett långt livs tågande hade jag försett mig med något att läsa under den vanliga väntade förseningen.

Pilutta dig! Tåget kom exakt i tid. Det som ofta varit bakvänt vändes oväntat rätt.*

Till det kommer det nöj- och trivsamma faktum att min bakvända tillvaro som gräsänkling också nu vänts rätt. Hade jag bara gjort allvar av telefonpåminnelsen att vattna blommorna hade allt varit helt rätt – men i den saken är jag klart fortsatt bakom.

Det är kallt nu. Ute alltså. Ungefär 8 minus. En del tycker det är bakvänt men jag anser det rätt. In emot Allhelgona ska det enligtmin enklamening vara kyligt och ha kommit åtminstone lite snö. Som nu. Kristallvackert ute när solen skiner. Det måste dock inte bli som i Karesuando igår – minus 23 komma någonting. Inte än. Inte i oktober. Det vore bakom.

Lite bakvänt i förhållande till antydningar i tidigare bloggposter har jag inte skrivit om Bibelstudiet tisdag förra veckan. Inlägget båoka om a rut 3 lyser fortfarande således ännu med sin frånvaro men å andra sidan är det först nästa vecka något mer skall hända i det avseendet. En 3-a kommer nog liksom ett framtida båoka om a rut 4 och kanske fler.

Det blev alltså tidigt i morse. För att vända det bakomfaktumet rätt är det nu läge för suss tidigare än vanligt så att jag med frisktmod och nya krafter imorgon kan baka brödet till Veckomässan, leda densamma och sedan möta ”ovangelisterna”.

* När jag för en vecka sedan åkte tåg norrut – ett senare tåg – var vi framme en halvtimme innan tabell. Då blev det bakvända så in i bänken rättvänt att det blev bakom igen.

Jag har inte sett sex-avsnitts-serien Tjernobyl på HBO. Vad folk berättat har den inte med sex att göra utan omfattningen delar. Man har också sagt den var bra och rekommenderat den. Kanske finns den därför på min bukett-lista för framtiden. Hur det än blir med den saken minns jag ju när det hände, Tjernobyl alltså.

I serien – har det sagts mig – har ledning och ansvariga svårt att riktigt ta in kärnkraftsolyckans omfattning. Man är en bit från händelsernas centrum och blir nervösa inför både ansvars-och skuldfrågor. Det bistra faktum att man också borde gjort något i förväg för att än bättre kunnat förhindra det hela känns läskigt att riktigt konfrontera – som det ju är med försummelseansvar.

I serien visas, har man sagt, hur tydligt detta blev i det auktoritära diktatoriska system som Sovjetunionen då var men fenomenet kan nog tyvärr inte isoleras dit. Det är ganska allmänmänskligt att uppifrån i organisationer nästan reflexmässigt försöka underdriva en besvärlig situationen samt att de åtgärder man lite motvilligt ändå vidtar inte blir tillräckliga .

Det har kommit en skrift om en kyrklig sak. Jag laddade ner den i pdf och har nu läst igenom publikationen. Och jag tycker mig se samma tendenser och anar något av ett Tjyrknobyl trots att framsidan pryds av en gullig baby med förbryllat ansiktsuttryck. Skriften är Dop i förändring – en studie av föräldrars aktiva val och församlingars strategiska doparbete och kan beställas eller laddas ner härifrån.

Skriften är en rikskyrkokansliprodukt. Den är ändå bra om man ser till vad kansliprodukter kan vara. På ungefär 140 sidor vrider och vänder man på det faktum att i nuläget döps bara ungefär hälften av de barn som föds. Ut- eller avvecklingen av dopseden har gått relativt fort och i ett accelererande tempo. Rikskyrkokansliprodukten redovisar händelser och skeenden som spelat in främst de sista 50 åren. Det mesta av vad som skett har varit och är saker utom ”kyrklig kontroll” som läroplaner för skolan, baby-boomar, urbanisering och invandring. I sådana sammanhang blir ju en kyrka bara medflytande och har bara möjligen möjligheten att försöka anpassa sig och kanske ny-agera. Med betoning på kanske.

Gjorde man det? Anpassade sig och ny-agerade? De sista 50 åren?

Ja! Men som jag ser det alldeles för klent och alldeles för sent.

Och mer som anpassning än som ny-agerade.

Men man är positiv. Naturligtvis. Händelseförlopp ses som oundvikliga och alternativ till den ganska passiva hållning kyrkan intog redovisas inte.Visst nämns välförtjänt positivt dopsamtalens införande på 70-80-talen som kompensation för att skolan inte längre ger dop- och kyrkokunskap på det gamla samhällets villkor. Likaså värderas positivt intentionerna och instruktionerna i Kyrkohandboken 1986 att dopen skall firas i församlingens mitt. Sådant ses som fina tankar! Att det fanns krafter i kyrkan som de facto obstruerade sakerna påtalar man inte kraftigt, än mindre klandrar. Jag som minns kan bara undra ”Varför den tystnaden?”

Kan det månne vara att man på kansliers och annan ”uppifrånnivå” egentligen inte ser vad som händer när det händer utan bara i efterskott skönjer vad som hänt? Och att man därför inte delar de olika tankarna som finns ”på golvet” där det som sker faktiskt sker.

Det fanns ”golv-perspektiv”! Naturligtvis inte entydiga eller homogena. Jag minns själv kontraktskonvent runt 1980 när vi diskuterade obligatoriska dopsamtal eller inte. För oss präster som då var i familjebildande ålder var det något självklart. Vi anade ju våra jämnårigas kyrkliga oallmänbildning. Generationen över oss värderade annorlunda utifrån sin ungdom och tog sig till och med i vissa fall rätten att göra som de hela tiden gjort. Alltså fördjöjdes reformen om god förberedelse som med det blev för klen och för sen.

I samma veva resonerades på ett prästmöte om att alla dop borde samlas till gemensamma gudstjänster – och naturligtvis föregås av obligatoriska dopsamtal. Tonläget i debatten var tydligt och öppenhjärtlig. En mer traditionalistisk inriktad folkkyrkoprost tillika riksdagsman för Centerpartiet pekade med knotigt finger på en annan men mer högkyrklig reformvänlig prostkollega och hänvisade till dem som förför dessa minsta små och därför borde få kvarnsten som attribut kringom halsen. Ingen blev dåförtiden kränkt av sådant tal vilket kan vara tänkvärt nu i denna lättkränkthetens och försiktighetens tid.

Under tiden som inneburit att vi hamnat där vi hamnat – från 85 till 50% döpta – har det lokalt, regionalt och nationellt funnits utsedda ansvariga personer i instanser där beslut fattats – både i betydelsen tagits och uteblivit. Rannsakan och kritik av den nomenklaturan saknas i rikskyrkokansliprodukten. Inte så olikt Tjernobyl.

Mycket mer kan sägas om olika aspekter av lokal, regional och nationell utveckling i Svenska kyrkan. Dop i förändring – en studie av föräldrars aktiva val och församlingars strategiska doparbete är bara ett exempel på en fråga. Ta del av den! Tänk kritiskt. Inventera vägval och ickevägval. Genomför reformer! Men inte för klena och inte (förhoppningsvis) för sena. Vad gäller dop och annat!

Torsdag 17 oktober skrev jag på Facebook: 

Började dag-tågs-resa söderut 7.12 i morse. Tågbyte i Umeå och Sundsvall och sedan buss från glada Huddik mot Ljusdal/Järvsö. 

Varför är jag nu busspassagerare på E4-an i höjd med Näske krog?

Vi tänkte då att när vi nu blivit bussresenärer kommer det att betyda miss av tåget mellan Sundsvall och Hudiksvall. Ett senare tåg troligen med längre väntan som följd. Inte mycket att göra något åt annat än att känna viss irritation. Nu blev det inte då. Schaffisen höll plattan i mattan och vi nådde vårt tåg från Sundsvall sju minuter innan täjkåff. Perfekt. 

Vi var inte ensamma som åkte tåg/buss. På bussen var det tyst och stilla men i tågkupéerna var det tillfälligtvis annars:

• Vänlig (in)vandrare som startade konversation med oss redan innan vi lämnade Älvsbyn. I Umeå inbjöd hon - om vi hade längre väntan - till sitt hem och tillbringa tiden där. Trevligt men vi hade bara en knapp timmes väntan mellan tågen.  
• Surskrikig svinpäls till make/sambo skällde och grälade högljutt på sin henne utifrån en liten bagatell. Härjar man så med sin själs älskade i ett offentligt rum när och där annat folk finns kan man bara ana vilka skitstövelfasoner som exploderar bakom lykta dörrar. Dumpa drummeln! är mitt enkla råd.  
• Frenetisk gaptuggare satt i solokvistig ensamhet och käkade nåt. Skönt att det var hans profil vi såg på andra sidan mittgången. Mitt emot hade vi kunnat följa tuggorna hor långt som helst ned i det digestiska kanalerna.  
• Sanslös supersurrare var det två plus en av. Uppenbarligen studenter under förberedelse för lärar-kallet. En gick av i Nordmaling men de andra två kompenserade väl för bortfallet i resonemang om lärare, kursinnehållet och annat.  

Vid 17-tiden var vi framme i Järvsö hos lilla Lisa. Klart bekvämt att åka kollektivt. Hade vi sluppit ersättningsbussen hade det varit perfekt. 

Hur vet man att man är pensionär?

Så frågar ingen. Hur känns det? är den vanligaste formuleringen.

Känsla och vetskap hör ihop – odiskutabelt. Men är inte samma sak.

Man kan ha känslor kring sånt man inte vet ett dugg om – den man fattar tycke för, framtiden, kosmos, sushi eller vad som helst. Man kan också veta något som inte berör eller tillåts beröra känslorna ett dugg – att Justinianska pesten drabbade östra medelhavsområdet på 540-talet*, att hamptätting är ett småländskt namn för bofink, att oransonerat eldande av diesel och bensin i bilar, motorklippare, småbåtar och andra nöjesmotorer påverkar klimatet – eller andra saker. Känsla och vetskap hör ihop men sammanfaller inte och är inte samma saker.

Idag har jag fått en ny vetskap när det gäller att vara pensionär. Den är av den arten att den skulle kunna gälla son en, men bara EN, definition:

När man är pensionär sammanfaller förmiddagskaffet med frukostkaffets påtår.

Där har du det, noble Bloggläsius! Det är kanske inte en fullödig definition men i alla fall en beskrivning av halva min tillvaro.

Halva?

Läser man min blogg regelbundet – vilket inte många gör – vet man att jag ur en synvinkel sett lever ett och ett halvt liv. Jag är helt pensionerad men vikarierar på halv tid på vakant prästtjänst. Denna höst**.

Det var också så förra hösten. Då kändes det fortfarande som att jag var i tjänst men ledig mycket. Nu känns det som att jag slutat arbeta men ändå i samma mån som i fjol kliver in i verksamheten. Vetskapen och volymen är densamma (men innehållet lite olika) men känslan en annan.

Det vikariat församlingen och jag kommit överens om har ett bestämt innehåll och sträcker sig fram inemot jul. Sista inplanerade gudstjänsten är Andra Advent och sedan är det väl konfirmander, ungdomsverksamhet och studiegrupper någon vecka till innan helguppehållen. En karta över tiden efter nyår har i detta och andra avseenden vita områden – terra incognita som det en gång kallades.

Jag har fått frågan om att fortsätta bidra ungefär på halv tid.

Jag funderar över den. Och över andra frågor som hänger ihop med den.

Med vilka uppgifter? Vill jag? – också primärhustrun är ju numera pensionerad. Ska jag? Kan jag? Är det egentligen bra att ”hänga kvar” i verksamheten? Hindrar det inte en oundviklig generationsväxling? Curlar jag i realiteten för efterträdare och ger dum lindring genom att ta på mig vissa kvällsuppdrag? Knyts personer i församlingen upp mot en före-detting i stället för att ta emot nya medarbetare? Skjuter att jag gör vissa saker upp viktiga prioriteringsavgöranden? Vill jag? – samma fråga igen. Är det inte en plikt att stå till förfogande? – jag är ju fortfarande präst med avgivna prästlöften. Ska jag om det blir aktuellt ta betalt? Eller vara volontär? Har jag inte löpt min sträcka i präststafetten?

Med tankar som malar valar och kvalar jag – men vet i alla fall att jag är pensionär som vid gammal lunchtid funderar över om frukostkaffet skall få sig en post-bloggig påtår.

*  Man måste inte alltid veta allt men här finns information om farsoten ifråga. Har en sak hänt kan liknande hända igen.

**  Vårhalvåret 2019 inskränktes arbetsomfattningen till ströinsatser samt ett studie- och reseprojekt. Arvoderades timvis men utvalsat över årets fem första månader blev det ungefär kvartstid.

Blir det mer i höst om båoka om a rut?

Kanske, kanske inte.

I vart fall kommer inte sådana Bibelnoteringar lika tätt och högfrekvent som serien p minus våren 2018. Då skrev jag näst intill dagligen ett blogginlägg om ett Bibelkapitel. På så sätt knapprade jag mig igenom både Markus och Lukas berättelser om Jesus samt Lukas fortsättning Apostlagärningarna. Allt det sattes då i kategorin Exe-geten bräker och tillsammans med det samtida mer normala bloggandet om ditt och datt blev det när jag på skoj lät trycka alltsammans till en bok 220 sidor. Boken trycktes i 10 exemplar och omöjlig att få tag i på marknaden. Något motsvarande projekt blir det inte frågan om nu – tror jag.

Kategorin Exe-geten bräker fortsätter jag dock att använda om båoka om a rut. Exegetik är finordet för Bibelvetenskap som man studerar och forskar kring på universitet och högskolor. Den akademiska nivån höll inte mitt p minus och det kommer det inte att bli nu heller. Jag gissar att det blir ännu mindre strikt vetenskapligt då jag tänker skriva det jag skriver efter och som referat av Bibelstudiegruppens träffar. Kategorierna Församling eller Predikan mm passar dock ännu sämre.

Vid Bibelstudiegruppens andra träff för säsongen var vi i 19 personer – några hade förhinder. På grund av ett Gospel-projekt i rummet intill det vi brukar hålla i till flyttade vi våra funderingar till ett rum en trappa ner i Församlingsgården. Vi ville ju inte störa de 30 gospelsångarna med våra högljudda teologiska diskussioner – typ.

Vad gjorde vi då? Och sa?

Vi började med hjärta och frågetecken.

Alla fick ett av varje och uppdraget blev att i stor grupp i tur och ordning säga sitt namn, nämna något som låg en varmt om hjärtat och något man står frågande inför eller är bekymrad över.

Varför gör man sånt? Svar: Alla kommer att ha yttrat sig – och överlevt. Alla har fått om än för ett ögonblick allas totala uppmärksamhet – och överlevt. Och man har nämnt namnen – alla känner inte alla.

Sedan blev det avbrott. En av deltagarna ville läsa ett stycke.

Jag log i mjugg. Jag hade inte själv då letat efter den stencil med båoka om a rut på lokal dialekt som jag berättade om i förra blogginlägget – att jag inte sedan hittat den är en annan sak. Deltagaren hade, precis som jag anat, bättre ordning på pinalerna och läste på pite-bondska ungefär två tredjedelar av första kapitlet. Sedan läste vi hela kapitlet ur Bibel 2000.

Det bör också du, noble Bloggläsius, göra. Inte sen! NU! Kapitel 1.

Ordet förklarades fritt. Samtalet gick igång.

Händelsekedjan är ju ganska enkel men jag kompletterade med en del fakta om relationerna mellan israeliter och moabiter, både när det som står i häftet om Rut ägde rum och när berättelsen senare fick sin skrivna form. Händelserna utspelar sig i ett klansamhälle utan organiserad stat mellan två regioner som ogillade varandra av hjärtans lust och gamman. Moab var också när häftet om Rut skrev en av israeliternas bittraste fiender.

Varför for Elimelek med familj från Betlehem till Moab?

Svaret kan tyckas enkelt: De drabbades ju av hungersnöd. Men i vers 21 säger Noomi, änkan efter Elimelek att hon lämnade Betlehem rik och kom tillbaka utblottad. Så hur blir det?

Var de drabbade är de ömkansvärda ekonomiska flyktingar som ger sig av till ett annat land för att där söka en bättre framtid.

Vad säger folket i Moab om sånt? Fanns det Moab-demokrater – jag använde dock inte just det ordet – som tyckte att man inte skulle behöva vara hela världens socialkontor och ta emot fattigt patrask från Israel?

Inget i texten tyder på det. Tvärtom. Också Gudsfolkets arvfiender är barmhärtiga när man lider nöd. Hur mycket större godhet skall då inte Guds folk visa mot främlingar och de som behöver.

Om de var drabbade visar Moab solidaritet – ett föredöme också idag och här.

Men det därmed rikedom då – i vers 21?

Judiska rabbiner ger inte mycket för Elimelek och hans familj. Ser dem inte som ömkansvärda utan som klandervärda. Familjen är rik men mannen (som bestämmer) tar rikedomen med sig och sticker när nöden står för dörren för hans klan. Han vill inte ha en massa fattiga som ber om stöd utan låter omsorgen om egen standard och förmögenhet leda till att han söker sig till ett ”lågskatteparadis” – för att använda ett modernt ord. Och rota sig där! Låta pojkarna gifta sig med moabitiskor är ju ett tecken på att familjen inte planerade att återvända. I giftemål med kvinnor av annat folk ligger också ett religiöst avfall – väl känt när båoka om a rut skrevs.

Såhär resonerade vi fram och tillbaka. Jag gillar att problematisera och leta flera betydelser. Då måste man tänka. Ännu har ingen dött av av att vrida och vända på invanda uppfattningar.

Jag gav också lite mer fakta.

I Bibelns samhällen hör sambandet mellan ens namn och ens karaktär ihop mycket starkare än hos oss. Man är det man heter och heter det man är (eller förhoppningsvis blir). Alla namnen i häftet om Rut har betydelser som pekar på karaktär – men det redovisar jag inte här. Googla!

Delar av Ruts ord till svärmodern Noomi används inom judendomen när en icke-jude går över till och tas upp i Gudsfolket – alltså av dem som kallas proselyter.

Det var många frågeteckens-ämnen som kom upp i början. Inget av dem pratade vi om i tisdags men framöver tänker jag att vi skall försöka beta av den listan.

Den är borta, båoka om a rut.

Det är inte Ruts bok i gamla testamentet som kommit bort – tack och lov. Det jag inte hittar är den återgivning på lokalt pitemål som jag haft i min ägo, stencilen som jag fick tillgång till för 30-35 år sedan. Att jag skulle ha slängt den är utomordentligt osannolikt. Det är väl någonstans – i detta någonstans där man placerar någonting för att kunna hitta det någon gång.

Det är båoka om a rut som är på tapeten denna höst i församlingens Bibelstudiegrupp. Inte då på lokal dialekt, inte heller i 1917 års översättning eller någon äldre. Boken Rut, egentligen Häftet om Rut i Bibel 2000 är vad vi läser och pratar utifrån. Tisdag denna vecka var andra träffen och vi sysslade med första kapitlet.

Till den första träffen 14 dagar innan, som blev förkortad på grund av tidskrock med en konsert i kyrkan, hade jag gjort en liten påvverpåjnt om den lilla Bibelboken med några enkla basfakta. Den texten som jag givetvis då broderade muntligt återger jag nu här.*

Häftet om Rut – Gamla testamentet

Litet och kort

• 4 kapitel, 85 verser, 2192 ord i Bibel 2000 (2457 i 1917)
• Högläsning tar 15 minuter

Instoppat bland historisk böcker – mitt i en verk med sju volymer

• Femte Mosebok om uttåget ur Egypten och tiden i öknen
• Josua om erövringen av landet
• Domarboken mer om erövringen och de tolv stammarna innan monarkin
• Häftet om Rut
• Första Samuelsboken om domaren Samuels tid och kung Saul
• Andra Samuelsboken om kung David
• Första Kungaboken om Salomo, sedan Nord- och Sydriket t o m Elia
• Andra Kungaboken om N+S fram till fångenskapen i Babel 587 f Kr

Annan placering i judiska Tanak – bland Skrifterna

Händelsetid

• 1200-1100-tal f Kr

Muntlig berättelsetid(er)

• Från start till nu

Skrivtid(er)

• 800- talet f Kr? 400-talet f Kr i under fångenskapen i Babel

Användningstid(er)

• Kopplat till Pingsten i den judiska synagogan från start ända till nu, också i Jerusalems tempel till 70 e Kr
• I den kristna kyrkan från dess judiska start till nu

Motiv, användning, Bibelteologiska teman

• Underhållning, Messias/Kristus Davids-anknytning, vid en skördefest, som (o)moralexempel, Guds dolda omsorg och ledning, annat

Speciella förståelseproblem utifrån dåtida förhållanden

• Släkt och klansamhälle – förbi redan på skrivtiden
• Leviratslagen – om svågeräktenskapsplikt
• Namnens betydelse

Anknytning till aktuella frågor idag?

*  Den smarte fattar att intresserade möts tisdagar i veckor med udda nummer. Älvsby församlingsgård är platsen och 18.30 tiden. Samlingarna är öppna. Man behöver inte tidigare varit med för att ansluta.

Eller rättar sagt:Nu kryper det närmare att det snart är en vecka sedan jag skrev något mer eller mindre läsvärt här på min blogg. Ingen verkar klaga. Någon eller några kanske är lättade – vad vet jag? Nu sitter jag i alla fall vid tangentbordet torsdagsförmiddagen den 10 oktober.

På fredag förra veckan fylldes huset frampå eftereftermiddagen. Yngste sonen, som liten med smeknamn kallad Heffaklumpen, är född den 4 oktober. Det är ju också som alla vet Kanelbullens dag. Kanske inte lika känt är att det också är Internationella Vodkadagen. Alla dessa aspekter skulle nu inte firas men då gossen bebor en smärre lägenhet på Porsön i Luleå och saknar tillräckligt antal stolar var det avtalat att födelsedagsmiddag plus tårta skulle gå av stapeln i föräldrahemmet. Kul!

Då kom nästan alla. Hans storebror Hattifnatten med fru och två barn. Snuppan som är hans äldsta storasyster med make och barn. Den andra storasystern – Snorvan – med karl och barn valde dock att från Hälsinglands djupa skogar överbrygga avståndet genom att delta via telefon. Vi blev i alla fall 10 runt bordet. Kanske är det lite löjligt att när sådant berättas använda smeknamnen vi hade på barnen när de var små men då det är en familjehögtid är det lätt hänt.

Alla for sedan hem till sig på kvällen utom barnbarnen Tyra och Adrian. De stannade hos farmor och farfar, alltså hos oss. Det innebar barnbarnsbesök under veckoslutet och då hinner jag ju inte blogga. Däremot hann vi med badhusbesök i Boden under lördagen och en del annat. Till detta var jag ansvarig för två gudstjänster på söndagen vilket gjorde att farmor själv fick ombesörja returnerandet av de två till Luleå i lagom tid innan den lille gossen skulle på ett annat kalas.

Måndag blev en dagen-efter-dag men, vilket jag understryker, inte alls hade med den nämnda Internationella Vodkadagen att göra. Det var bara dags för genomgripande städfnatt i hela fastigheten. Damma, dammsuga, knäskura golv, väggar och tak. Det finns filmbevis på saken men inte för att styrka att vi städat utan för ett annat ändamål.

Barnbarnet Lisa i Järvsö är två år och fyra månader. Från henne – eller rättare: från hennes hulda moder – hade vi några dagar tidigare fått en videosnutt som visar hur den lilla frenetiskt med dammsugaren bearbetar ungefär en och samma kvadratmeter golvyta. Jättegulligt!

På måndagen filmade jag därför hennes mormor och skickade den filmen i retur. I telefonsamtal med dottern fick vi veta att lilla Lisa storögt hade sett filmen, öppnat munnen, talat och sagt ungefär:

Mommo dammsugar!

Hon har också dammsugare!

Som Du har!

De orden låter inte speciellt märkvärdiga men tilltar i gullighet när man vet att hon kallar sig själv Du. Och Dig. Ganska logiskt faktiskt. Under hela sitt liv har hon ju fått höra Nu ska Du sitta där, Nu ska Du äta och Vad vill Du? När alla alltid säger Du och Dig åt dig är det väl inte så huvva enkelt att fatta att man är ett Jag och ett Mig. Att Du har en dammsugare var alltså inte ord till modern utan ett snarare ett konstaterande av en egen äganderätt till städredskapet. Jättegulligare!

Tisdag var arbetsdag liksom onsdagen igår. Om sådant – och en del närliggande ting och helt annat – kanske jag återkommer i annat inlägg.

Nu får det räcka med denna uppdatering.

Älvsbyn är ett litet trevligt ställe att leva i men det händer egentligen inte så mycket stora saker. Inga skjutningar, kravaller eller omnämnanden när president Trump twittrar. Ganska behagligt alltså. Trots det har jag en kategori här på bloggen – Lokalsamhället. Inte mycket skrivs där fast det mesta som jag skriver om händer just i detta lokalsamhälle – dock inplaceras i andra kategorier. Redan när jag skapade kategorin hade jag nog på känn att den inte skulle användas högfrekvent. Jag beskrev den 2011-08-28 klockan 14:41:40 i ett inlägg (i kategorin Bloggpolicy) så att jag i kategorin Lokalsamhället ”följer Älvsbyns utveckling när något sådant sker vart annat år”.

Och nu kommer det – en kort bloggning om Älvsbyn. Eller om att bo i en avkrok, ett ställe där (nästan) inget händer. Att det är min belägenhet och mitt lott i livet blev tydligt i morse när jag läste Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen. Där finns en daglig spalt om vad som hände i spridningsområdet aktuellt datum för 100, 75, 50 och 25 år sedan och det finns där ofta småintressanta kuriosa. Det som hände för ett kvartssekel sedan är ju extra intressant då det ju utspelat sig under min boende- och prenumeratiostid i regionen.

Vad stod då idag om idag för 25 år sedan?

Jo att Älvsby församling uppmärksammar att det är 100 år sedan den lösgjordes från Pite församling och blev självständig.

Det måste vara rekord i att bo i en avkrok – att tidningen uppmärksammar att man för 25 år sedan uppmärksammade något som hände 100 år tidigare. Det är svårslaget.

Det var väl ett roligt ord? Insorteriation.

Helt nytt. Kom på det idag då det är vad jag håller på med – insorteriation.

Det är lite höstlikt idag. Regnigt, 6 plusgrader. Bilden visar hur det ser ut från vardagsrumsbalkongen. Kanske inte ruggigt vackert men vackert och lite ruggigt. En bra dag att göra något inomhus – typ. En insorteriations-dag.

När jag innan jag blev präst var teologie studerande på praktik och började att så smått kvacka i förkunnandets ädla konst sparade jag mina fusklappar. Hur och i vilket system minns jag inte annat än att det snabbt blev så att jag skrev på liggande A5 och vek dem till A6-häften. Perfekt! Då kunde jag ha fusklappen liggande i min Bibel när jag pratade. En del kunde rentav redan då tro att jag pratade utan fusklapp/manus vilket i vissa kretsar ansågs mer andligt än att ”ha skrivet”. För mig spelade det ingen roll. Det var bara ett praktiskt system.

Efter prästvigningen sommaren 1978 ökade efter hand antalet använda manuskript. Vad göra med sådana? Kasta är ett alternativt och en hel del hade nog förtjänat det – liksom även betydligt färskare alster.. Spara blev det alternativ jag valde. Inte primärt för systematisk återanvändning utan bara för att spara. Och kanske sporadiskt återanvända vid enstaka tillfällen.

Kortlådor införskaffades! För A6-format. Nu har jag fyra.

I nummer två från vänster börjar det. Det är Låda 1 med i Bibel-boksordning satta häften och ark märkta PREDIKAN. Exakt kapitel och verser är angivet liksom plats i kyrkans år samt när och var det hela avfyrades rent muntligt. Beiga registerflikar innebär Gamla testamentet, blå det Nya.

Nästa åt höger, Låda 2, är det fortsatt PREDIKAN men då kring avsnitt ur Nya testamentets brev samt en del som inte ryms i Låda 4.

.

I Låda 3 längst till höger finns saker av annat slag: Beredelseord i Bibelboksordning för Huvudgudstjänster och Veckomässor, Föredrag kring olika teman samt kronologiskt det som på fackspråkiska kallas Kasualtal – det som vid Begravningar, Vigslar och dop*. Sedan finns också lite ”Diverse”.

Nu, noble Bloggläsius, ber jag dig vända uppmärksamheten till Låda 4 längst ut till vänster och begrunda mitt projekts huvudinnehåll. I den finns de senaste cirka 20 årens olika fusklappar i ett underbart kaotiskt huller-om-buller-skick. Det är insorteriationen av sådant som jag ägnar mig åt ett par timmar denna kulna första oktober.

Och jag funderar över ett par saker.

• Ska jag ändra systemet? På något viss är PREDIKAN, Betraktelse, Beredelseord, Föredrag och en del Bibelstudieanteckningar inte samma saker men var i hela fridens dag går gränserna mellan? Allt är kategoriserat var för sig och i Bibelboksordning men skall jag lägga samman rubbet till ett?
• Och varför behålla? Vem kommer att ha glädje över detta? Samlade predikningar af Stig Strömbergsson lär aldrig bli någon kioskvältare. Inte ens om jag färgsätter dem och ger allt eller ett urval titeln Omgivande idiotier kommer det leda till konsumtionsrusch.

Men jag sorterar på! När det dyker upp dubbletter – 40 år innebär sådana – som visar att jag flera gånger förkunnat över samma Bibelavsnitt så sätter jag sådana i kronologisk ordning. Det skulle kunna innebära att man någon gäng i framtiden skulle kunna titta tillbaka och sätta samman Stigs 40 år med Lukasevangeliet eller något liknande – men vem i hela fridens dagar ger sig i kast med ett sådant självskadebeteende? Jag själv? Någon annan? Eller, Gud förbjude, en doktorand?

*  Dop- och Vigseltal finns bara i enstaka exemplar från den allra första tiden. Varje enskilt Griftetal vid begravningar är dock sparat.