stigstrombergsson

Jag har inte sett sex-avsnitts-serien Tjernobyl på HBO. Vad folk berättat har den inte med sex att göra utan omfattningen delar. Man har också sagt den var bra och rekommenderat den. Kanske finns den därför på min bukett-lista för framtiden. Hur det än blir med den saken minns jag ju när det hände, Tjernobyl alltså.

I serien – har det sagts mig – har ledning och ansvariga svårt att riktigt ta in kärnkraftsolyckans omfattning. Man är en bit från händelsernas centrum och blir nervösa inför både ansvars-och skuldfrågor. Det bistra faktum att man också borde gjort något i förväg för att än bättre kunnat förhindra det hela känns läskigt att riktigt konfrontera – som det ju är med försummelseansvar.

I serien visas, har man sagt, hur tydligt detta blev i det auktoritära diktatoriska system som Sovjetunionen då var men fenomenet kan nog tyvärr inte isoleras dit. Det är ganska allmänmänskligt att uppifrån i organisationer nästan reflexmässigt försöka underdriva en besvärlig situationen samt att de åtgärder man lite motvilligt ändå vidtar inte blir tillräckliga .

Det har kommit en skrift om en kyrklig sak. Jag laddade ner den i pdf och har nu läst igenom publikationen. Och jag tycker mig se samma tendenser och anar något av ett Tjyrknobyl trots att framsidan pryds av en gullig baby med förbryllat ansiktsuttryck. Skriften är Dop i förändring – en studie av föräldrars aktiva val och församlingars strategiska doparbete och kan beställas eller laddas ner härifrån.

Skriften är en rikskyrkokansliprodukt. Den är ändå bra om man ser till vad kansliprodukter kan vara. På ungefär 140 sidor vrider och vänder man på det faktum att i nuläget döps bara ungefär hälften av de barn som föds. Ut- eller avvecklingen av dopseden har gått relativt fort och i ett accelererande tempo. Rikskyrkokansliprodukten redovisar händelser och skeenden som spelat in främst de sista 50 åren. Det mesta av vad som skett har varit och är saker utom ”kyrklig kontroll” som läroplaner för skolan, baby-boomar, urbanisering och invandring. I sådana sammanhang blir ju en kyrka bara medflytande och har bara möjligen möjligheten att försöka anpassa sig och kanske ny-agera. Med betoning på kanske.

Gjorde man det? Anpassade sig och ny-agerade? De sista 50 åren?

Ja! Men som jag ser det alldeles för klent och alldeles för sent.

Och mer som anpassning än som ny-agerade.

Men man är positiv. Naturligtvis. Händelseförlopp ses som oundvikliga och alternativ till den ganska passiva hållning kyrkan intog redovisas inte.Visst nämns välförtjänt positivt dopsamtalens införande på 70-80-talen som kompensation för att skolan inte längre ger dop- och kyrkokunskap på det gamla samhällets villkor. Likaså värderas positivt intentionerna och instruktionerna i Kyrkohandboken 1986 att dopen skall firas i församlingens mitt. Sådant ses som fina tankar! Att det fanns krafter i kyrkan som de facto obstruerade sakerna påtalar man inte kraftigt, än mindre klandrar. Jag som minns kan bara undra ”Varför den tystnaden?”

Kan det månne vara att man på kansliers och annan ”uppifrånnivå” egentligen inte ser vad som händer när det händer utan bara i efterskott skönjer vad som hänt? Och att man därför inte delar de olika tankarna som finns ”på golvet” där det som sker faktiskt sker.

Det fanns ”golv-perspektiv”! Naturligtvis inte entydiga eller homogena. Jag minns själv kontraktskonvent runt 1980 när vi diskuterade obligatoriska dopsamtal eller inte. För oss präster som då var i familjebildande ålder var det något självklart. Vi anade ju våra jämnårigas kyrkliga oallmänbildning. Generationen över oss värderade annorlunda utifrån sin ungdom och tog sig till och med i vissa fall rätten att göra som de hela tiden gjort. Alltså fördjöjdes reformen om god förberedelse som med det blev för klen och för sen.

I samma veva resonerades på ett prästmöte om att alla dop borde samlas till gemensamma gudstjänster – och naturligtvis föregås av obligatoriska dopsamtal. Tonläget i debatten var tydligt och öppenhjärtlig. En mer traditionalistisk inriktad folkkyrkoprost tillika riksdagsman för Centerpartiet pekade med knotigt finger på en annan men mer högkyrklig reformvänlig prostkollega och hänvisade till dem som förför dessa minsta små och därför borde få kvarnsten som attribut kringom halsen. Ingen blev dåförtiden kränkt av sådant tal vilket kan vara tänkvärt nu i denna lättkränkthetens och försiktighetens tid.

Under tiden som inneburit att vi hamnat där vi hamnat – från 85 till 50% döpta – har det lokalt, regionalt och nationellt funnits utsedda ansvariga personer i instanser där beslut fattats – både i betydelsen tagits och uteblivit. Rannsakan och kritik av den nomenklaturan saknas i rikskyrkokansliprodukten. Inte så olikt Tjernobyl.

Mycket mer kan sägas om olika aspekter av lokal, regional och nationell utveckling i Svenska kyrkan. Dop i förändring – en studie av föräldrars aktiva val och församlingars strategiska doparbete är bara ett exempel på en fråga. Ta del av den! Tänk kritiskt. Inventera vägval och ickevägval. Genomför reformer! Men inte för klena och inte (förhoppningsvis) för sena. Vad gäller dop och annat!