stigstrombergsson

Det har hänt att jag i form av blogginlägg publicerar en lätt bearbetad form av manus för predikan eller annan form av förkunnelse jag relativt nyligen hasplat ur mig. Det var ett tag sedan sist. Till stor del beror ”uppehållet” på att jag den senaste tiden kört med handskrivna fusklappar. Till viss del beror det på att efterfrågan inte verkar speciellt stor. Men nu blir det av.

Det var Högmässa i Älvsby kyrka idag. På Jungfru Marie Bebådelsedag. Nio månader innan Jesus föds. En slags ”skyltsöndag” inför förlossningen vi skall fira i december. Och kyrkokören sjöng.

Såhär blev gudstjänsten.

Sedan klockorna klämtat kom kören in från kyrkans korsarmar sjungande Helig. De ställde upp och sjöng Du är mitt centrum. Så kom Beredelseordet. Jag sa:

Kören sjöng Helig. Helig är ett ord om Gud. Sedan Du är mitt centrum.

Gud i centrum är klangen, atmosfären, i en gudstjänst. Ibland ganska ovant för oss. Oväntat. Vi har ju ofta oss själva i centrum. Våran Väntan. Och Längtan. Det vi ska göra. Till och med här.

Det fanns en profet – Jesaja. Han var i templet. Tänkte på vad han skulle göra där. Vad han Längtade efter och Väntade på vet vi inte. Men – jag gissar O-Väntat – fick han se en syn. Och höra änglar – serafer – ropa Helig (x3).

Gud visade sig! Var där. I centrum.

Jesaja reagerar: Oj! Hemskt! Jag stämmer inte! – med andra ord.
När Gud visar sig häftigt reagerar man så. Och det är alltid rätt reaktion – inför Gud. Inte den enda reaktionen – men en rätt. Att känna/veta Brist, Synd, Olydnad, Otro. Att man inte stämmer.

Jesaja får förlåtelse. Ser hur en ängel kommer med förlåtelsen.
Så möter Gud vår Brist, Synd, Olydnad, Otro. Att vi inte stämmer. Med Förlåtelse.

Också nu – men mer stillsamt. I Förlåtelseordet. Avlösningen.

Därför bekänner vi nu och ber Gud om den förlåtelsen.

Efter Avlösningen och Tackbönen sade jag:

Detta var en förberedelse. Nu startar gudstjänsten. Med människors Väntan och Längtan. Och Guds svar. Vi  börjar detta med psalm 712.

Efter Kyrie, Lovsång, Dagens bön, två textläsningar, Psalm 480 läste jag dagens Evangelietext – Lukas 1:26-38 – följt av att kören sjöng. Sedan sa jag detta:

Jag skall prata om tre saker. Börjar i det lilla, om varje människa för sig. Sedan vidgar jag och pratar om något som gäller alla. Och så krymper jag till att prata om oss.

1. I det mindre, varje människa för sig

Man säger – och undersökningar visar – att Sverige är ett av världens mest o-religiösa länder. Kanske är svensken den minst religiöse av alla. Samtidigt säger man att människor blir mer andliga. Att man Längtar mer och mer. Och Väntar. På något – eller Gud. Och om det är Gud på att Gud skall ”göra något”, ”visa sig”, ”märkas”.

Jag tror att vi människor ibland inte riktigt vet vad vi Väntar, Längtar.
Men i gudstjänsten finns det med. I orden Kyrie Eleison – Herre, förbarma dig – bad vi, ropade och ropar vi på Gud. Att Gud skall ”göra något”, ”visa sig”, ”märkas”.

Svarar Gud?
Jag har då aldrig märkt nåt! säger en del.
Jag har fått svar! säger andra. Så hur är det?

För varje människa för sig är det olika. Och dessutom kanske svårt att se. Man kan ju aldrig veta hur Gud svarar på ens Längtan och Väntan. Guds svar kan ju vara ett annat än man hade tänkt. Som när jag gick till doktorn för att jag såg dubbelt. Kom därifrån med medicin för blodtrycket och kolesterolvärdet i blodet. Som inte alls hade med dubbelseendet – det behov jag visste om – att göra.

I det mindre, för varje människa för sig, är det svårt att se om och hur Gud möter Längtan och Väntan. Men man kan prata om det. Dela sina tankar. Och se. Kanske.

2. I det stora, världen som helhet, alla

Där svarade Gud på sitt sätt på allas sammanlagda Längtan och Väntan, på allas Kyrie Eleison – Herre, förbarma dig.
Gud gjorde det på sitt sätt och änglarna sjöng: Ära åt Gud i höjden – Gloria in excelsis Deo.
Gud gjorde det på sitt sätt och blev människa på en viss plats vid en viss tidpunkt.
Gud svarade på sitt sätt på människors Längtan och Väntan med att bli människan Jesus.

Jesus är Guds svar! Det är sagt hur många gånger som helst.
Och värt att upprepa hur många gånger som helst.
Att i, med och genom Jesus svarar Gud! Att Jesus är Guds svar.
Att Jesus är platsen där vi möter Gud. Och Gud oss.

Bibeltexten jag läste – om när Gabriel kommer till Maria – berättar om en bit i Guds svar. En tidig bit. Nio månader innan Jesus föddes och änglarna sjöng sitt Gloria.

O-Väntat och O-Längtat kommer ängeln till Maria med Gud har en uppgift för dig – som det stod i tidningen som rubrik för den här gudstjänsten.
Gud har en uppgift för dig att föda Guds son. Att bli mamma åt Gud som människa.
Att bli Gudaföderska – Θεοτόκος på fint teologispråk.
Att samverka när Gud möter människornas Längtan och svarar på deras Väntan.
I det stora, världen som helhet. För att ge alla Befrielse och Liv.

Det var unikt! Därför finns Maria som Ikon – med Jesus.

3. Nu tillbaka till det mindre. Du och du och du och jag.

Gud har en uppgift för dig. Det sas till Maria. Och hon trodde. Och gjorde.
Det är där hon är en förebild, en ikon värd att hedra. Och ha som modell. Föredöme.

Också till oss sägs Gud har en uppgift för dig!
Är du nu konfirmandtjej 14-15 år behöver du inte vara orolig. Det handlar inte om föda Gud en gång till. Inte ni äldre damer behöver oroas heller. Inte heller ni pojkar och män. För just den saken. Det är gjort. Det gjorde Maria. Där och då. För alla.

Men – att Gud har en uppgift för dig! är i alla fall sant.
Uppgiften att tro/lita på det Gud säger och gör. Och låta Guds vilja styra livet.

Det var vad Maria gjorde. Hon var inte så upptagen av sin vilja och sin längtan att hon blev döv för Guds vilja och längtan. Hon tog emot Gud. Hon tog emot Jesus.

Och det är vår uppgift. Det kan/bör/får vara också ditt och mitt beslut. Att Tro – som Maria. Att ta emot Gud/Jesus. Där Gud/Jesus är. Möjligt här. I Nattvardens kropp och blod. Där Han är.
Och sedan följa/lyda. Som Maria. Hon gjorde det andra behövde att någon gjorde. I hennes fall var det stort och för hela världen. I våra fall sannolikt något mindre – bara att leva så att Gud blir ärad och andra människor har nytta och glädje av oss. Dig. Och mig. Amen.

Som Offertorium sjöngs Psalm 399 och som Slutpsalm 288.

Runt 75 i kyrkan. 40 kommunikanter.

Funderar bara om den är något att blogga om.

Det är ju som inget nyhetsvärde i saken. Inte ens att den inföll på Vårdagjämningen. Sådana ting kan man ju de kunniga räkna ut när och var det sker. Liksom om och när det skedde tidigare i jordens, månens och solens historia. Och när det sker nästa gång. Och nästa.

Ändå är den ju liksom kul den där förmörkelsen. Nåt som får en att hoppas att det ska vara omolnigt så man kan se den. Kanske ta en bild eller några – inte då en selfi med mig och solen vilket vore bara SÅ banalt.

För säkert solförmörkelsebetittande tog jag fram vissa saker.

• Kamera
• Stativ till kamera
• Kikare
• Vitt papper.
• Enkla skyddsglasögon som var bilaga i senaste Illustrerad Vetenskap.
• Min gamla instruktionsbok.

Den sista grejen har ju verkligen sin egen historia. Hängt med i 50 år sedan jag likt en del andra småkillar parallellt med att jämnåriga tjejer blev hästtokiga blev ”amatörastronomer”. Med Amatörastronomens guide, fältkikare och ett litet teleskop kollade jag Jupiters månar, en och annan dubbelstjärna, Andromedagalaxen, polarkalotter på Mars, Saturnus ringar, kratrar på månen, någon enstaka komet samt räknade meteorer. Kul. Stundom kylslaget*.

Lite bilder blev det i alla fall igår. Solblaffan överst ser inte alls förmörkad ut men till vänster finns en liten optikreflex av skäran – spegelvänd. Samma sak men nedanför på en mobiltelefonbild. Håller man en vanlig kikare mot solen kan man bakom kikaren projicera en bild. Tittar man genom kikaren har man tittat färdigt. Och med skyddsglasögon som filter producerar den vanliga kameran en enkel  någotsånär tydlig bild.

Kul. Men inget att ha åsikter om.

*  En av kompisarna skaffade riktigt rejäla grejer och har fortsatt sitt amatörastronomande på en vuxen nivå. Jag sålde mitt teleskop ungefär när jag började fatta intresse för de tjejer som tappat hästintresset – typ.

I mitt förra inlägg, noble Bloggläsius, nämnde jag Bibelstudiegruppen i Älvsbyn. Jag skrev då:

Bibelstudiegruppen i Älvsbyn är värd åtminstone en fotnot. Eller ett eget inlägg. Nästa.

Detta är det inlägget.

1. Bibelstudiegruppen är stor.

25-30 personer samlas var annan tisdag kväll.

2. Bibelstudiegruppen har alltid funnits.

Min ”första kyrkoherde” bevakade med en äggsjuk hönas iver en grupp på ca 15 deltagare. Han avbröt till och med ledigheter för att vara där i stället för att unna någon annan att kliva in. Den nuvarande herden är likadan. Han planerade först att flytta kommande tisdags träff till Stilla veckan då han skulle vara tillbaka efter en tids ledighet. Av olika skäl bibehölls datumet och jag får vicka.

Andra halvan av 1980-talet och ett par år därefter då den ”första kyrkoherden” flyttat var det min tur.Jag kan verkligen förstå herdarna! Knappt något – skulle möjligen vara att fira Mässa – slår ut förmånen att få förbereda och genomföra samtal kring Bibeltexter. Då fler deltagare anslöt delades gruppen vid ungefär 15 personer. Jag fick alltså ha Bibelstudier varje vecka. Och när det var som mest två kvällar i veckan.

3. Bibelstudiegruppen förnyas.

Visst finns det några som varit med i 20-30 år och nu i sin 75-årsålder har tröskat sig igenom hela Nya testamentet, en del böcker mer än en gång. Nog är det också så att ”den övre medelåldern” alltid varit och är det dominanta inslaget. Men att det är just så är ju ett tecken på att gruppen hela tiden förnyas. Ålder och avflyttning gör att en del slutar men då antalet över år och dag är ganska konstant betyder det ju att nya kommer till hela tiden. Eller hur?

4. Bibelstudiegruppen är unik.

Det påståendet är djärvt men jag dristar mig till att komma med det i alla fall. Jag vet inte av – men hoppas det bara beror på att jag är oinformerad – någon församling i när- och fjärrområdet som har motsvarigheten i antal och över tid. Viss församlingsmallighet tillåter jag mig att ha!

5. Bibelstudiegruppen är en grundbult.

Jag såg en gång en lista över saker som finns i församlingar som har ett växande gudstjänstliv. En punkt var att det i församlingen fanns regelbundna Bibelstudier – Tjeck! En annan var Söndaglig Mässa – Tjeck! sedan ett år tillbaka! Och så fanns det fler jag nu glömt...

Och på tisdag får jag vicka!

Den här förkylningen jag drog på mig för ett par veckor sedan och som en halv vecka senare madammen i mitt liv anslöt sig till verkar efter en inledande kulmen vara av ett långvarigt lågintensivt slag – ungefär som radioaktiviteten fungerar om jag minns rätt från mina naturvetenskapliga studier kring 1970.

I mina minnen från den tiden finns ord som halveringstid och radioaktiva isotoper av vissa grundämnen. Klurigheten var att efter en viss tid – olika för olika radioaktiva ämnen – är radioaktiviteten hälften mot vad den var från början och efter ytterligare lika lång tid hälften av den första hälften och sedan efter samma tidsspann igen hälften av det sistnämnda halva hälften och så vidare.

Översatt till förkylningen innebär denna för slutförvaring av kärnkraftsavfall viktiga halveringstidsfråga att mitt hosteri och snoreri är kvar – men avtagande. Febreriet är också borta vad gäller rejält förhöjd temperatur men en halv grad dröjer sig ändå kvar jämfört med var på Celsiusskalan brukar vara min vanliga inombordsvärme. Ibland hoppar och poppar hettan upp en extra halvgrad under ett par tre timmar men sådana rusningarna släcker med 500ml håtvåo och kanske en Alvedon.

Alltså är jag frisk och arbetsför – men halvkrasslig. Tacknämligt är därför att det till denna lördag med för mig jourtider att ansvara för begravnings-, dop- och vigselgudstjänster inte infunnit sig någon avliden, några nyfödda eller några giftaslystna. I ensamhet och stillhet kan jag därför arbeta inför morgondagens Högmässa i Älvsby kyrka 11.00. I den nära framtiden finns också ett inhopp som vikarie för kyrkoherden i Bibelstudiegruppen på tisdag kl 18.00. Mitt inhopp bryter gruppens kontinuerliga arbete med Paulus brev till de kristna i Efesos för att i stället handla om evangelisten Johannes i allmänhet och hans evangelium med sin Passionshistoria i synnerhet. Det är ju Johannestexter som i år ligger till grund för både Passionsandakter samt gudstjänsterna på Långfredagen och Påskdagen.

Till sådant näraliggande finns också annat som kan – men egentligen inte nu måste – göras. Till sommaren och kommande hösttermin skall det firas gudstjänster. Dessa behövet enligt min uppfattning än mer tänkas samman med annat i församlingslivet, inte minst församlingens Ungdomsprojekt. Innebär sådant sammantänk förändringar? Och om så – vilka förändringar? Och andra åtgärder? Och vidare: Hur kan vardagsverksamheterna inte minst vad gäller åldersspannet 15-25 bli än mer innehållsvettigt, sammanhållet och varierat?

Sådant, noble Bloggläsuis, är innehållet i ”halvkrassligt ensamarbete på längre sikt”.

*  Bibelstudiegruppen i Älvsbyn är värd åtminstone en fotnot. Eller ett eget inlägg. Nästa!

Den sammantagna statistiken för förr årets medlemsavveckling i Svenska kyrkan kan man nu ta del av – här. Som den nörd jag är grep jag mig verket an för att se hur nuffrorna mer i detalj ser ut för Älvsby församling men också för resten av stiftet, motsvarande Norr- och Västerbottens län.

Sakta men stadigt back! – typ.

I alla fall på kommunal nivå. Också på församlingsnivå. Ett par tre exempel på församlingar finns med fler kyrkotillhöriga årsskiftet 2014-15 än året innan men orsakerna till det är inte det minsta kyrkliga utan beror på samhällsfaktorn ”inflyttning till det området”.

Älvsby församling har tappat på tre ”fronter” – om man får använda en så militär term*. Totalt fanns vid årsskiftet 6542 kyrkotillhöriga jämfört med 6634 ett år tidigare. Minus 92 personer. Eller 1,4% om man gillar det sättet att räkna. Men jag tycker det är bättre att räkna konkreta människor i stället för procentuella.

Generationsväxlingen står för ungefär en tredjedel av tappet. Bakom termen finns det faktum att man inte föds utan döps in i kyrkan. Då det är färre (ännu) inte kyrkotillhöriga under 12 års ålder som inträder genom dop än vad det är äldre sedan gammalt kyrkotillhöriga som utträder genom att dö blir det ett underskott. Församlingens exakta siffror är 41 döpta, 73 döda.

In/utträdesnettot är den andra tredjedelen. Inträden handlar då om 12-åringar och äldre som genom dop eller om de är döpta tidigare genom anmälan begärt att få tillhöra kyrkan. Utträden är motsatsen. Här var det 10 in och 42 ut.

Den tredje ”frontens” tredjedel beror på utflyttning, alltså en demografisk förändring kyrkan i glesbygd inte har stora medel att påverka. Den två förstnämnda ”fronterna” är dock ”kyrkfronter” där åtgärder och arbetsvägar i församlingen kan påverka siffrorna. Om man gör något. Att påverka den första ”frontens” dödstal är kanske inte möjligt men väl hur många av barnen som blir döpta liksom vilka anledningar människor kan uppleva sig ha att gå in i eller förbli kvar i kyrkan.

Att helhetsbilden i Svenska kyrkan är densamma och att det årliga tappet är litet – ungefär 1% – kan fresta till att man stoppar huvudet i sanden och inte riktigt söker vägar att på olika sätt ta tag i saken. Skeendet är ju långsamt och gemensamt så inget radikalt behöver göras. Nu. Här. Eller så frestas man att gena i kurvorna och genom – detta är ett exempel man sett på annat håll – så kallade ”drop-in-dop” försöka döpa fler genom att jobba mindre.

Jag tror man ska se allvaret och att inga genvägar finns annat än ett genuint relevant Gudstjänstliv, Undervisning och kontakter framför allt i förhållande till åldersspannet 15-25, Diakoni i relation till samhällets botten samt hängivenhet i allt detta som ju är kyrkans Mission. 

*  Det gäller ju att vara försiktig med orden. Det kan ju uppfattas så väldigt olika. Jag använde vid ett tillfälle för några år sedan ordet ”överrock” för att beskriva att man får förpliktelser gentemot varandra om man lovar att samverka och samarbeta. Själva sakinnehållet att man  i ett samarbete måste ta hänsyn till den andra parten och var för sig underordna sig det gemensamma är väl i princip problemfritt men just i ordet ”överrock” fanns en väldig för mig oanad och aldrig förklarad aversion mot. Mitt ordval väckte i sammanhanget så enorm kritik att jag närmast kom att uppfatta mig som en dödens lammunge för att ha låtit den metaforen passera mina läppar. Hoppas att ingen reagerar lika häftigt på ordet ”front”.

Jag har nämnt att jag med anledning av att det nu den 15 mars – det är fortfarande söndag när jag börjar skriva – är tio år sedan jag började blogga så funderar jag på att ta ett skickelsedigert beslut i endera riktningen: Fortsätta att blogga eller inte fortsätta.

Kanske har jag bestämt mig innerst inne men i det ytliga medvetandet vet jag inte ännu vilket beslutet är. Jag har funderat en tid – det skall sägas – men fortsatt blogga som vanligt. Sjukveckan innebar i det stycket snarast att bloggeriet ökade, allt för att förjaga tristessen.

Att jag gjort så kan tolkas som att jag inte funderar utan bluffar som ett sätt att fiska kommentarer. Så är det inte. Det är snarare ett exempel på hur jag tar beslut och hur jag agerar och inte i samband med detta. Jag simmar nämligen ända in i kaklet.

Det finns personer och sammanhang som inte gör så. Jag menar när man inte låter regler, gränser och beslut gälla utan i tanken – eller otanken – att det kommer att bli på ett visst sättbörjar tillämpa den tänkta eller otänkta framtiden i förväg, i nutiden.

• Israels bosättningspolitik på Västbanken är ett sådant exempel. Tanken att detta får/skall vi behålla gör att man koloniserar på andra sidan den linje som skall vara utgångspunkt för fred när konflikten löses.
• Sättet en del stift har när de lämplighetsprövar blivande präster och en del församlingar när de skall anställa ger andra exempel. Nu gällande beslut i kyrkan är att en präst kan använda en regelfixerad rättighet att avstå från att sammanviga personer av samma kön och att det ställningstagandet inte får vägas in i bedömningar av honom eller henne. I tanken och förhoppningen att framledes kommer reglerna att ändras tjuvstartar man på sina håll.
• Genom åren har jag sett hur folk ett par år innan sin pensionering eller en tid innan en önskad avflyttning liksom ”lägger in frihjulet” och slutar anstränga sig för att utveckla det de faktiskt fortfarande har att göra. I mikrosammanhanget finns dem som tre dagar innan semestern släcker ner i någon sorts laddning inför ledigheten. Paradoxalt nog är det samma människor som behöver en halv vecka att komma igång efter uppladdningsperioden.

Jag tycker inte om sådant!

Jag tycker man skall simma ända in i kaklet!

Tänk om man i januari 1967 tänkt: Klockan 05.00 söndagen den 3 september går vi över till högertrafik. Jag börjar köra så nu!

Och eftersom jag inte tycker man skall ändra sitt agerande innan beslut fattats (eller i alla fall med fullständig transparens kring vad man gör) har jag fortsatt som vanligt tills NU och inte bestämt mig förrän NU. Detta NU är klockan 4 minuter i midnatt då jag bestämmer mig för att fortsätta blogga.

Av inläggets två bilder är det alltså ljusen, inte annonsen, som gäller.

Envis förkylning det här!

Jag är rent försnorat less!

Det var alltså i måndags jag lämnade arbete och arbetsuppgifter redan på eftermiddagen. Hade småkrasslig känsla i kroppen och var hes och röstmedtagen efter veckoslutets arbete.

Tisdag stod det klart att en förkylning slagit till. Febrig, hostig, snorig och med huvudvärk var jag hemma. Kamraterna fick ta min del av konfa-betinget – den enda planerade ”publika” arbetsuppgift jag hade den dagen.

Om onsdagen blev det på liknande vis. Den kollega som här på bloggen brukar benämnas Brunetten celebrerade veckomässan 18.30 och var med även på Kyrkans Unga på kvällen.

Torsdag behövde ingen jobba extra, i alla fall inte för mig. Till den ”jourtid för begravning” som var satt på mig hade ingen avliden infunnit – bra på många vis.

Fredag-lördag-söndag var sedan långt tillbaka enligt planeringsrytmen arbetsuppgiftsfria dagar. Då blev det ju inte frågan om att kamraterna betungades av att feber, snor och hosta hoppade fram och tillbaka i min slitna lekamen.

Och idag är jag faktiskt bättre men ännu inte helt ”ren”. Men försnorat less!

Egentligen skall man inte när man är sjuk behöva fundera över hur de friska kollegorna drabbas. Den som är sjuk har rätt att vara sjuk utan dåligt samvete. På samma sätt om man är planerat arbetsfri, det de flesta kallar ”ledig”. Och så är det i arbetslaget. Ingen klandrar den frånvarande. Vi hugger inför varandra när någon kroknar – försöker i alla fall.

Men jag har ändå genom alla år alltid funderat över ”hur jag ställer till det för de andra” när jag oplanerat legitimt är borta. Det är definitivt inget andra kräver vare sig på min nuvarande arbetsplats eller på de tidigare. Så det är egentligen ganska onödigt av mig att tänka så. Ser man något positivt i det är det väl att det kanske hjälper mig att inte helt och fullt falla för frestelsen att sjunka ned i självömkans gäggiga dy.

Men att hela denna sjukdomsvecka en fantastisk vårvintersol har gassat från en klarblå himmel har strött extra salt i de sjuka såren och gjort att jag tyckt extra synd om mig själv. Skall därför trotsa allt och ändå försöka mig på en lite promenad längre fram i eftermiddag. Luft kan ju inte skada – eller?

För att komplettera sjukdomsjournalsnoteringarna meddelar jag dessutom att jag fick jag sällskap på torsdagen då madammen i mitt liv så sakteliga kroknade in i samma åkomma. Hosta, huvudvärk. För henne tillstötte rejäl feber i natt.

Nu till något helt annat.

Så sägs det vid ämnesbyten i Aktuellt och Rapport.

Den 15 mars 2005 klockan 15.01 publicerade jag mitt första blogginlägg – detta:

all vår början bliver svår....

Sådärja...

Inspirerad av en arbetskamrat börjar jag härmed blogga dvs försöker mig på att skapa min egen blogg. Avsikten är att på nätet presentera egna tankar samt lägga ut skrivna arbeten för andra att läsa och kommentera. Vad jag fattat kan det ske dels när människor råkar snubbla över min existens i cyberrymden, dels genom att människor av mig ges kännedom om vad som försigår och kommunicerar med mig.

Jag heter Stig Strömbergsson, född 1953, gift med Pia Lundh, har fyra barn Katarina, Johanna, Jonatan och Daniel.

Jag är uppvuxen i Luleå, studerade i Uppsala och bosatte mig i Älvsbyn, Norrbotten, 1978.

Jag är präst och arbetar för närvarande som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola.

Detta var på vad jag senare kom att kalla Gamla bloggen. Publiceringsverktyget som då var aktuellt kärvade och strulade efter ett kvartal så den 13 juli 2005 startade jag om här på blogg.se. De ”gamla inläggen” flyttade jag efter hand över hit. Den 15 juli kl 15.04.25 – här mäts sekunder – publicerades det då fyra månader gamla ”första inlägget”, det som idag fyller tio år.

Kommer jag att fortsätta?

I förrförra inlägget ställde jag frågan.

Den här dagen är inte slut än.

Jag har fortfarande inte bestämt mig.

Om det blir ljus eller ”dödsannons”.

Nästa vecka är det val i Israel.

Jag är lite osäker men jag tror inte man riktigt samma system som till exempel i Sverige. Vi har mandatperioder på en viss tid och val vid bestämda exakta tidsintervall – annat typ extraval är extrema undantag. Många länder har det på samma sätt som vi men i en del andra fullvärdiga demokratier är det vanligare med utlysta val liksom lite då och då – men med tillägget att det nog ändå måste ske inom ett visst tidsspann.

Vara hur det vill med detta är det val i Israel på tisdag till veckan.

Om situationen i den svenska Riksdagen ibland kan te sig lite rörig är det en mild västanfläkt jämfört med hur det förefaller vara i Knesset. Vi har två linjer där den ena om man inte kommer överens med delar av den andra i trängt läge ibland kan luta på en på-sidan-om-are. Det är vågmästargänget som ingen annan vill ta i med tång som gör det lite komplicerat.

I Israel finns Höger, Högrare och Högrast, lite Mitt, lite Landknyckarrörelse, minimal Vänster, olika religiöst motiverade partier samt ett Arabiskt. Hur det hela skall gå ihop i koalitioner och annat är redan för israeler en marigt sak och för mig som intittare naturligtvis obegripligt. De frågor valet gäller verkar i huvudsak vara samma sak som hos oss – ekonomi, sociala frågor osv. Ockupationen och fred med Palestina verkar inte vara den största grejen man går till val på. Snarare tvärt om.

Denna dags ledare i oppositionstidningen Haaretz ger ändå en inblick. Jag lät Google göra ett grundjobb och putsade sedan den ”svenska” jag fick därifrån. På engelska kan ledaren läsas här. 

CHANS ATT AVSLUTA NETHANYAHUS STYRE

Det finns en chans att ändra högerstyret och få tillbaka Israel på spåret med politisk måttfullhet och social integration. Det måste vara väljarnas mål nästa tisdag.

Valet till det 20:e Knesset ger allmänheten en möjlighet att ändra regeringen och avsluta premiärminister Benjamin Netanyahus långa period. Det måste vara väljarnas mål nästa tisdag.

Efter att han åter fick makten har Netanyahu lett Israel till att fördjupa ockupationen och bosättningspolitiken på Västbanken, till två meningslösa krig i Gaza och till en spricka i förbindelserna med Förenta staterna och Europa – innefattande hot om bojkott sanktioner från det sistnämnda.

Netanyahus ekonomiska politik har fått försvarsbudgeten att svälla och lägenhetspriserna att skjuta i höjden, utan hänsyn till folkets nöd. Den har blockerat alla reformer. Han såg de arabiska medborgarna som en olägenhet och förde fram antidemokratisk lagstiftning mot dem samt misshandlade asylsökande från Afrika.

Netanyahu utlyste tidiga val och presenterade det som en folkomröstning om hans fortsatta styre. Var och en som är bekymrad över framtiden och vill leva i ett fred-sökande stat som en del av det internationella samfundet och som strävar efter att integrera minoriteter och minska de sociala klyftorna måste säga "nej" till honom och rösta för en helomvändning.

Isaac Herzog och Tzipi Livni, ledare för Zionist Union är ett övertygande alternativ till det styrande partiet och premiärministern. Herzog är värd offentligt beröm. Att döma av hans uppförande och ställning som oppositionsledare under kampanjen, förväntas han inte fortsätta Netanyahus förnedrande och förtryckande politik utan kommer att agera för att normalisera Israels utrikespolitik och offentliga liv.

Röster på Zionist Union kommer att stärka Herzogs chanser att få presidentens uppdrag att bilda nästa regering.

Den som vill rösta för att ändra regeringen men föredrar ett parti som inte under några omständigheter kommer att gå med i en regering ledd av Netanyahu, måste rösta på Meretz. Detta är en part hängivet ett demokratiskt, jämlikt Israel och har visat detta med otaliga lagstiftningsinitiativ och med ett imponerande antal kvinnor på sin lista. Risken att Meretz inte  får tillräckligt många röster för att kunna göra det i Knesset och att dess liberala röst därmed kommer att saknas i parlamentet är en annan anledning att stödja det.

The Joint List speglar den arabiska minoritetens kamp för jämlikhet och för att stärka det civila delen av den israeliska identiteten. Ingen kamp är mer rättfärdig och den politiska union som tvingas på det arabiska partiet kan få ökad representation i Knesset. Det kommer att vara ett viktigt bidrag för den israeliska demokratin. Men den hastigt hopsmidda listan söker fortfarande sin väg vilket framgick av den onödiga röstnings affären med Meretz. [Öa: Vad gäller denna sista mening är jag inte ens halvt säker på att jag fattat rätt.]

Det finns en chans att ändra högerstyret och få tillbaka Israel på spåret med politisk måttfullhet och social integration. Vi får inte missa denna chans.

Förresten: Klicka gärna runt på Haaretz som har partipresentationer att fördjupa sig i, opinions-undersökningar och annat.

Dygnet har vänt till lördag.

På söndag 15 mars är det 10 år sedan jag började blogga.

Jag funderar mellan två bilder, en jag hittat och en jag gjort.

På den jag hittat finns 10 födelsedagsljus – lämpligt att ha som jubileum.

Den jag gjort är en ”bloggdödsannons” som säger THE END.

Vilken det blir på 10-årsdagen visar sig på söndag.

Min indirekta historia!

Så skulle rubriken  lika gärna kunna lyda.

I alla fall känns det så efter att ha plöjt igenom de 620 sidor jag nyss läst ut.

I Norstedts Sveriges historia volym 7 med tidsspannet 1920-1965*.

Baksidestexten lyder:

Lyckligt det land som ingen historia har – ingen historia om svåra inbördes tvister som leder till missväxt, svältnöd och folkförflyttningar. Lyckligt det land som sluppit så lindrigt undan 1900-talets stora, härjande krig och katastrofer. Lyckligt det land som varit Sverige mellan 1020 och 1965, ett land där demokrati, välfärd och välstånd rita kurvor som pekar framåt och uppåt. Men det just i dessa kurvor som den svenska historien finns, tam och beskedlig i jämförelse med länderna runt omkring i Norden och i Europa,men ändå värd att lära känna,just på grund av sin säregenhet. Vad skapade välstånd och välfärd? Politik eller tur? Skicklighet eller slump? Och bakom de vackra kurvorna uppåt – vilka och vad blev kvar, därnere  på samhällsbottnen?

År 1920 var Sverige ännu i hög grad ett jordbruksland. Det var ett land befolkat av pigor och drängar, där hästarnas, korna och grisarnas antal vida översteg bilarnas – ett land där utedassen ännu stod på rad i den skånska leran, ett land där husen inte nådde högre än kungstornen på Kungsgatan i Stockholm.

Men här frodades också optimism, framstegsanda, industriella snillen, kompromissvilliga kapitalister och samarbetssökande politiker. De flesta delade tron på att vetenskap och rationalism var de medel som skulle skapa lycka åt största möjliga antal människor. Fort skulle det gå, och fort gick det. 1965 reste sig en modern välfärdsstat över det gamla bondesamhället. Sverige hade blivit ett extremt land som stimulerade omvärldens utopiska och dystopiska fantasier, där arbetarna hade fyra veckors semester, pensionärerna ATP och ungdomen obligatorisk sexualundervisning i skolan.

Jag var 12 år när den period som boken berättar om tar slut. Naturligtvis hade jag ingen björnkoll på vad som då var dagsaktuell politik, reformer, ekonomi och annat. Än mindre har jag egna minnen av hur det varit tidigare. Dock: man minns ju inte bara sina egna minnen utan också andras. Att som barn och senare som vuxen hört mamma och pappa berätta och lyssnat till deras samtal med jämnåriga samt hittat sådant de sparat gör tidsspannet 1920-1965 levande som mina föräldrars historia – eller om man så vill: min indirekta.

Nu har jag en bok kvar av bokverkets sammanlagt 8. När jag läser om den epoken – 1965-2012 – blir det ju verkligen min historia det blir frågan om. Och det skall bli intressant!

*  Med rubriken som bara anger årtalen 1920-1965 sällar detta blogginlägg sig till en serie tidigare. I det senast – 1830-1920 – gav jag en länk till det näst senaste i vilket det fanns länkar till alla de tidigare i serien.

Det här är en riktig skittidning!

Intressant bara för anställda, ju!

Det var idag om morgonen madammens diagnos av Kyrkans tidning. Onekligen håller jag med. Men med tillägget att den inte ens är intressant för mig som anställd. Jag får familjens exemplar som någon slags ”tjänsteförmån” men fick jag bestämma skulle jag hellre ta prenumerationsslanten till annat ändamål. Bladet ifråga är alldeles för centraliserat och i alltför stor utsträckning His masters voice om man med master menar Kyrkokansliet i Uppsala och de tongivande kyrkopolitiska krafterna och de systemlojala tjänstemännen där. Tyvärr.

Men en sak ur tidningen vill jag att du, noble Bloggläsius, tar till ditt hjärta, begrundar och rekommendera till människor i din omgivning. Detta inläggs andra bild – klicka på den så växer annonsen betänkligt – visar saken tydligt. Svenska kyrkans grundkurs – rekommenderar särskilt helfarten – och Volontärlinjen vid Älvsby folkhögskola.

Svenska kyrkans grundkurs, förresten. Så får den nog inte kallas längre. Eller så är det inom en snar framtid som den beteckningen inte får användas. Observera inte får användas.

En ukas kom nämligen i saken för några år sedan från Kyrkokansliet. Det var i samband med att Svenska kyrkans grundkurs skulle sluta att vara ett obligatorium för utbildningar till tjänst i kyrkan. Framöver skulle inte kyrkliga folkhögskolor som gett grundkursen i hur många år som helst få kalla sin kurs just Svenska kyrkans grundkurs. Fånigt tyckte jag redan då. Dessutom var motiveringen rent oförskämd: för att inte riskera Svenska kyrkans varumärke. Som om kyrkliga folkhögskolor ute i tassemarkerna skulle vara större riskfaktorer än kyrkokansliet självt.

Gissar att det nog är i lydnad för denna dumhet som andra skolors annonser bara anger Kyrkans grundkurs – utan ordet Svenska. Men Älvsbyn håller fast. Eller trotsar. Lovvärt.

Jag rekommenderar folkhögskolans kurser!

Under några veckor har vi haft hantverkare i huset. Badrummet snedstreck toan på övervåningen skulle helrenoveras. Ny golvmatta. Ny våtrumsvägg. Nytt handfat, nytt badkar och ny brusfåtölj. Spottar i taket. Belyst spegel. Rubbet.

Så här har folk har ränt från arla morgonväkten. Snickare, rörkrökare, elektriker, mattläggare enligt ett intrikat schema firman som fick jobbet lade upp. Mattis kan ju till exempel inte göra sitt innan Röris byggt om både ledningar och avlopp enligt nya normer och Elis gjort det han skulle. I omgångar. Och sist på listan listade Snickis igår.

Så nu är det klart! Och skitfint blev det.

Utan tvekan husets lyxigaste rum.

Nu återstår bara fakturorna. Bävar!.

PS: Fortfarande sjuk. DS.

Sverige är ett land med lång efter WW2-tradition att stå för mänskliga rättigheter, folkens självbestämmande, demokrati, yttrandefrihet, successivt ökad jämlikhet mellan könen och andra centrala värden. Humanism, respekt och människovärde – typ.

I den andan uppmärksammade Sverige brott mot mänskliga rättigheter i mörkerlandet Saudiarabien. Där blev man sur och har kallat hem sin ambassadör. Mörkervänner inom svenskt näringsliv kritiserar att Sverige gjort som det gjort med argumentet att man gör saudierna ledsna och att det kan bli bad for business.

Ganska snart efter regeringsskiftet erkände Sverige i samma anda av folkrätt, frihet, självbestämmande etc det ockuperade Palestina som en självständig stat. Bosättarmakten Israel blev sur och kallade hem sin ambassadör. Ockupationsvänner som den ”kristna” tidningen Dagen och delar av borgerligheten kritiserar att Sverige gjorde som det gjorde med argumentet att det gör israeler typ utrikesminister Lieberman ledsna och skadar förhållandet till Israel.

Är det inte en märklig parallellitet?

Jag är av den uppfattningen att om man har principer skall man stå för dem och inte kröka rygg inför orättvisor, förtryck och andra brott mot mänskliga rättigheter. Man skall göra det också om det irriterar förtryckare och kanske kostar pengar. Det står nämligen 15:e psalmen i den för judar, kristna och indirekt för muslimer heliga bok vi kallar Psaltaren denna rad tillskriven den gemensamma profeten David:

...den som håller sin ed fast det står honom dyrt...står alltid trygg.

PS: Jag är fortfarande febrig, snorar och hostar. Men lite bättre. DS.

Besöksstatistik på bloggen är ibland intressant. Ibland.

Dessutom ibland ganska förbryllande. Ibland.

Besöksantalet är inte överdrivet stort. Det skall först sägas. Tre datum under den sist genomlidna 30-dagarsperioden då jag skrivit 12 inlägg har fler än 50 unika IP-adresser tittat in. Vad som skulle kunna benämnas ”normala dagar” rör det om 25-40 vare sig jag skrivit något eller inte. Denna ”bakgrundsstrålning” är i sig en sak som förbryllar. Hur som helst verkar det vara en trägen undersysselsatt läsekrets som lojt tittar in för att finna något de inte anser värt att kommentera.

Topparna under perioden är den 16:e och 20:e februari samt den 7:e mars. Inlägget med rubriken first aid kit där jag i förbigående berättade om att jag varit på konsert samlade några. Två inlägg kring kyrkliga statistikfenomen på nationell och lokal nivå – lutande plan och stabil nivå? – gav periodens toppnotering 73.

Sedan dröjde det 2½ vecka innan IQ fiskmås! rönte nästan samma intresse. Varför just det inlägget? Ett gäng fågelskådare som via Google letar information om fiskmåsar? Eller en läsekrets som tänker Äntligen! Ett inlägg på min nivå!?

Jag brukar ”marknadsföra” mina blogginlägg på Facebook. Där nämner jag att jag bloggat och ger en länk till inlägget. På Fäjjan brukar en liten skara ”gilla” detta men jag tror att i många fall är det  deras sätt att ”kvittera” att de uppmärksammat min ”statusuppdatering” – jag skriver annars sällan på Facebook. Ibland kommer dock kortfattade kommentarer just där. Alltså på Facebook.

Vad gäller inbrottet i mitt arbetsrum natten mot lördag fick det faktiskt en speciell notering på FB vilket skapade kommentarrekord där. Flera av kommentarerna var olika former av grimaserande eller sura så kallade smileys men i text kunde jag läsa dessa stundom enstaviga solidaritsmanifestationer:

• Nä, men så obehagligt!!! Och trist!
• Usch då. Och vad är en tunn klient värd för någon som inte använder Luleå stifts GIP? I stort sett oanvändbar. Ja, om det nu finns något ljus i mörkret så kan man ju säga att alla dina dokument finns kvar. Det är bara att sätta sig vid vilken annan tunn klient som helst.
• Men så tråkigt och dumt gjort.
• Neeeej...
• Den tunna klienten är ju fullständigt värdelös för random people. Skärmen inte värd många hundralappar- ...Men så trist att ha haft folk "hos sig". Jag var med om samma sak på expon i Edefors. Trist. Hoppas du får en trevlig dag - bortsett från detta elände!
• Nää usch!!
• Oj, oj...
• Så himla trist. Även om värdet inte är stort. Så allt extra arbete....
• Vad obehagligt, o onödigt
• Nej vad trist, dumt och helt onödigt
• Ajdå!
• Huvva
• Finns det oärliga människor i Älvsbyn? tror att de var ute efter Stigs originalmanuskript...
• Inte gilla!

Teorin i näst sista kommentaren avvisar jag. Fusklapparna var orörda. Min förkunnelse är dessutom bättre som muntliga anföranden än i skriven form. Eller mindre dålig.

Igår kväll journaluppdaterade jag mitt hälsotillstånd på FB med orden:

Fortfarande feber. 38,5. Blir hemma i morgon åxå. Hoppas att någon av prällekollegorna tar Mässan 18.30 samt vikarierar för mig på KU …

Näst-sist-kommentatören jag nyss citerade kom då med det empatiska tillropet:

Upp och jobba nu Stig ! Inga lata, mesiga fasoner.

Jag trodde att regeringen Reinfeldt hade avgått och med den dess politik och propaganda i syfte att plåga sjuka. Konstaterar att stödtrupperna finns kvar – detta skrivet i samma skämt-samma anda som kommentarerna.

Varför skriver jag och berättar detta denna fantastiska soliga dag?

Svar: Tristess!! Jag är fortfarande sjuk! Men feberfri. Än så länge.

In šaʾ Allāh

Så hann då livet ikapp mig – eller döden?

Allt beror på vem jag pratar med.

Om det är en kvinna eller en man.

Hemma från arbetet är jag i alla fall.

Av hälsoskäl. Eller snarare ohälsoskäl.

En grads feber, rejält ont i halsen, hes som en periodsignal i Coop Arena, tung i huvudet, täpp i näsan samtidigt som snoret rinner – i sanningen en paradox. Således allmänt risig, grå och glåmig, matt i blicken och repig i lacken. Noteringar i alla kolumner ropar: Tut! Tut! Tut! Tut! Förkylning! Kanske influensa!

Ibland sägs det att när män är sjuka blir de så in i vassen krassliga. Direkt efteråt brukar det påstås att kvinnor är mycket tåligare och att det finns en köns/genusskillnad i det avseendet. Kanske är det sant, åtminstone till en del. Alltså att sjuklingens kön påverkar tillståndet.

Men i tillägg till denna teori lanserar jag en annan parameter värd att ta i beaktande. Min djärva tes är att den stora skillnaden inte kommer av den sjukes kön utan av könet hos den sjuklingen berättar om sin sjukdom för.

Beskriver man sitt mående för till exempel hustrun eller i telefon för kvinnliga arbetskamrater som lämnas övergivna i gemensamt arbete är man ju jättedålig. Toksjuk. Nästan mogen för nödslakt.

Kommen upp ur undervåningen för att fixa lite frukost blir dialogen med den manlige rörkrökaren som arbetar med badrummet mer av Jag är lite krasslig idag. Finns där nere om du vill nåt. Första sjukdagen på typ två år. Blir hemma men går nog i morgon. Allt i tonläget Vi alfahannar käkar spik och skiter kätting.

Men hemma är jag idag.

Någon eller några måste i natt ha tangerat personligt rekord i dumhet, töntighet och allmän idioti.

Kommen till Församlingsgården fann jag nämligen att mitt arbetsrum råkat ut för en smasch-and-grab-kupp. Nåt snillo har kastat en sten genom rutan för att kunna sträcka sig in i rummet och sno min så kallat ”tunna klient”, tangentbordet och skärmen.

”Klienten” är en dosa som om den inte är uppkopplad mot Luleå stifts sammanlänkade datasystem är helt obrukbar.

Tangentbordet var ingen märkvärdighet.

Skärmen kan någon skrupelfri kanske ge 400 för.

Allt bara SÅ dumt!

Och så glas precis överallt!

Jag tog en kort promenad efter dagens sista arbetsuppgift – som blev inställd då enbart en person dök upp. Promenaden gick till ICA för köp av gravljus och sedan till mamma och pappas grav. Till bilden fogade jag denna text på Facebook.

Idag skulle min pappa fyllt 91. Har - liksom mamma - varit död sedan flera år tillbaka. Och det går inte en dag utan att de dyker upp i tanken. Inte sorg. Inte ens saknad. Bara tankar som känns bra.

81 hann han fylla. Och ett halvt. Till hösten är det 10 år sedan han dog, 2 år efter mamma. Egentligen var jag gynnad. Fick behålla bägge föräldrarna över min 50-års-dag. Inte alla förunnat. Men det är inte klokt vad tiden går fort.

Min pappa var en bra pappa. Han gav mig mycket av modellen över hur en Pappa skall vara. Och en make. Hyste intresse för det jag gjorde – med förtroende. Och tid – jag var ju enda barnet. Han hade förväntningar på mig – men pressade mig inte. Du måste inte vara bäst. Men du ska göra ditt bästa! var hans åsikt om mig och sig själv. Och han var obrottsligt lojal mot mamma vars hälsa lämnade en hel del övrigt att önska. Och mycket annat.

Såhär på det som skulle varit hans 91-årsdag kan jag bara hoppas att också kunnat vara på så sätt i relation till mina 4 barn och deras mamma.

Både min farfar och min morfar dog när mina föräldrar var små, 6 respektive 12 år. Min mormor dog innan jag föddes. När jag växte upp hade jag alltså enbart farmor i livet. Hon segade sig över 90 innan hon dog en bit in på 70-talet. Därför blev det pappa som i min värld också skapade vad en Farfar var. Fast egentligen var det ju inte han som gjorde sig till farfar utan det var jag och madammen i mitt liv som skapade hans farfarsskap. Gubben fyllde bara rollen. Med kärlek, glädje, entusiasm och otyglad välvilja. Totalt hängiven allt barnbarneri. Positivt tokgalen.

Också den rollen vill jag leva upp till med mina barnbarn.

På mamma och pappas i mars översnöade gravsten står:

När, Herre, du oss väcker den sista morgonväkt

och du din hand utsträcker att döma jordens släkt,

ljuvt skall din stämma klinga

och oss det budskap bringa

att ingen död mer är. (Sv Ps 150:5)

Idag fick jag (äntligen) tid att fira gudstjänst. Du kan, noble Bloggläsius, se i det förra inlägget hur söndagligt arbete den sista tiden omöjliggjort detta – alltså att gå i kyrkan som en vanlig människa. Det är ju sånt, alltså att gå i kyrkan, som är att fira gudstjänst. Leda gudstjänst eller medverka i gudstjänst blir inte riktigt samma sak. I vart fall inte för mig*.

Kyrkoherden var liturg/celebrant. Den i höstas tillträdde församlingspedagogen förkunnade sakligt, kärnfullt, redigt och bra – vilket inte förvånade mig ett dugg. I sin predikan kring Den kämpande tron refererade han ett nattsamtal förra veckoslutet med några av konfirmanderna. Tyvärr var inga konfirmander där men det var ändå bra att så visa konfirmander och deras tankar för andra och ge en inblick i hur visa konfirmander kan vara.

Både förra och förrförra helgen gjorde jag samma sak i de gudstjänster jag fått förtroendet att agera i. Både på Fastlagssöndagen i kyrkan och i gudstjänsten på EFS valde jag att med ett och samma redskap men på olika sätt visa visheten.

Tidigare under konfatiden har gruppen i ett par omgångar i små grupper funderat över olika händelser och textavsnitt samt hur de med kritor skulle kunna illustreras. På ett jättelångt papper hade vi ledare markerat var olika ”bilder”skulle kunna ritas in. Resultatet blev en drygt fyra meter lång rulle med händelser i Nya testamentet som bildserie**.

På Fastlagssöndagen som i år också var Pensionärernas dag fanns ungefär ett dussin av ungdomarna i kyrkan oförberedda på att de skulle hamna i fokus. Några av dem snabb-rekryterades att hjälpa till med att hålla upp sin långa banderoll för det 100-talsom i övrigt var där så att alla skulle kunna se illustrationerna från när Jesus döptes i Jordan till Uppenbarelsebokens nya himlar och en ny jord. Hela den Jesusstoryn proklamerade jag som Guds kärleks väg till och för oss.

Inbladat i agendan*** fanns bilden ovan som är en detalj från fyra-meters-linjen. Den är några konfirmanders illustration till Paulus sammanfattande tanke i brevet till de kristna i Rom kapitel 3 verserna 23-25. Till den bilden som då alla hade refererade jag vad ”konstnärerna” sagt under lektionen veckan innan, ungefär detta:

Figuren längst ned som säger ”Jag tar en godis” är en som gör fel. Just ”en godis” är ett exempel som kanske i mänskliga ögon nog inte är världens värsta synd men i princip är det fel. Det får stå för allt som inte är som Gud vill. Gud regerar på sånt med ilska – blixten. Och Jesus kastar sig emellan och tar smällen.

Komna så långt i lektionen – jag berättade detta i gudstjänsten – sa en ungefär:

Det här får jag inte ihop. Alltså att Gud är arg – men är inte Jesus Gud?

Detta nämnt gick jag vidare i gudstjänsten och berättade hur vi summerade det hela under tisdagssamlingen:

Just precis! Människan lever inte upp till vad Gud önskar. Vi hatar när vi skulle älska. Naturligtvis hatar då Gud hatet – annars vore Gud inte kärlek. Och Gud dömer det onda – blixten. Men blir människa och tar själv sin egen smäll. Det är ett sätt att beskriva Guds kärlek. Det är ett sätt Bibeln beskriver vad som kallas Försoningen. Inte det enda – men ett. Det är Guds kärleks väg till oss. Vägen som heter Jesus!

Jag sa mer i förkunnelsen på Fastlagssöndagen men berättar det inte här. Men detta berättade jag för att jag då ville och nu vill visa konfirmander – och hur visa konfirmander kan vara.

En vecka senare på EFS hade jag också med mig fyra-meters-rullen. Inga konfirmander alls var där – de var ju på läger i Vidsel. Jag visade inte heller hela rullen. Berättade bara kort om den och rullade fram början med Johannes Döparen och Jesus dop samt bilden av Bröllopet i Kana, det första tecknet Jesus gjorde. Där emellan fanns en lucka, ett tomt fält. I det fältet skulle precis händelsen evangeliet på Första söndagen i Fastan kunna ritas in: Hur Jesus efter sitt dop frestades av djävulen i öknen. Och sedan förkunnade jag utifrån den texten.

Men visa konfirmanderna hade jag gjort också i Missionshuset.

*  Jag vet att många människor, också präster, tänker att om man jobbar med gudstjänster så fylls behovet för egen del. Jag tror inte det är så. Det första är väl rimligen att jag som präst firar gudstjänst, inte bara leder den. Att leda är en andrahandsfråga. Nöter jag inte kyrkbänk vet jag ju inte hur folk drabbas när jag och kollegorna nöter kormatta – typ.

För en tid sedan berättade en relativt nyutexaminerad kollega – inte verksam där jag bor – att man av lärare i prästutbildningens slutfas till och med rekommenderas att som ”färdig präst” helst inte alls skall fira gudstjänst när man är arbetsuppgiftsfri – och om man gör det i alla fall inte i den församling som betalar ens lön. Befängt! Det synsättet är så i grunden korkat att klockorna stannar! Som om kockar inte skulle äta när de är lediga utan nöja sig med kaloriintaget de får när de provsmakar vid byttor och kastruller. Hur länge pallar de då för både liv och yrke?

De drygt två årtionden jag var stiftsadjunkt och folkhögskolepräst gav mig en nyttig – och kanske för präster unik – erfarenhet jag unnar andra. Arbetstiden var så vardagskoncentrerad att jag kom att fira mångdubbelt fler gudstjänster än jag hade att leda. Mer bänk än matta,alltså. Med det i bagaget tänker jag att säg vart sjunde tjänsteår för en präst skulle vara just vardagsförlagt men med tilläggsbetinget att fira huvudgudstjänst minst två sön- och helgdagar i månaden, tre i december och april.

**  De har gjort motsvarande vad gäller Gamla testamentet. Sex meter!

***  Agenda betyder i sammanhanget Gudstjänstprogram.