sjukdom en genusfråga
Så hann då livet ikapp mig – eller döden?
Allt beror på vem jag pratar med.
Om det är en kvinna eller en man.
Hemma från arbetet är jag i alla fall.
Av hälsoskäl. Eller snarare ohälsoskäl.
En grads feber, rejält ont i halsen, hes som en periodsignal i Coop Arena, tung i huvudet, täpp i näsan samtidigt som snoret rinner – i sanningen en paradox. Således allmänt risig, grå och glåmig, matt i blicken och repig i lacken. Noteringar i alla kolumner ropar: Tut! Tut! Tut! Tut! Förkylning! Kanske influensa!
Ibland sägs det att när män är sjuka blir de så in i vassen krassliga. Direkt efteråt brukar det påstås att kvinnor är mycket tåligare och att det finns en köns/genusskillnad i det avseendet. Kanske är det sant, åtminstone till en del. Alltså att sjuklingens kön påverkar tillståndet.
Men i tillägg till denna teori lanserar jag en annan parameter värd att ta i beaktande. Min djärva tes är att den stora skillnaden inte kommer av den sjukes kön utan av könet hos den sjuklingen berättar om sin sjukdom för.
Beskriver man sitt mående för till exempel hustrun eller i telefon för kvinnliga arbetskamrater som lämnas övergivna i gemensamt arbete är man ju jättedålig. Toksjuk. Nästan mogen för nödslakt.
Kommen upp ur undervåningen för att fixa lite frukost blir dialogen med den manlige rörkrökaren som arbetar med badrummet mer av Jag är lite krasslig idag. Finns där nere om du vill nåt. Första sjukdagen på typ två år. Blir hemma men går nog i morgon. Allt i tonläget Vi alfahannar käkar spik och skiter kätting.
Men hemma är jag idag.
