stigstrombergsson

Den sammantagna statistiken för förr årets medlemsavveckling i Svenska kyrkan kan man nu ta del av – här. Som den nörd jag är grep jag mig verket an för att se hur nuffrorna mer i detalj ser ut för Älvsby församling men också för resten av stiftet, motsvarande Norr- och Västerbottens län.

Sakta men stadigt back! – typ.

I alla fall på kommunal nivå. Också på församlingsnivå. Ett par tre exempel på församlingar finns med fler kyrkotillhöriga årsskiftet 2014-15 än året innan men orsakerna till det är inte det minsta kyrkliga utan beror på samhällsfaktorn ”inflyttning till det området”.

Älvsby församling har tappat på tre ”fronter” – om man får använda en så militär term*. Totalt fanns vid årsskiftet 6542 kyrkotillhöriga jämfört med 6634 ett år tidigare. Minus 92 personer. Eller 1,4% om man gillar det sättet att räkna. Men jag tycker det är bättre att räkna konkreta människor i stället för procentuella.

Generationsväxlingen står för ungefär en tredjedel av tappet. Bakom termen finns det faktum att man inte föds utan döps in i kyrkan. Då det är färre (ännu) inte kyrkotillhöriga under 12 års ålder som inträder genom dop än vad det är äldre sedan gammalt kyrkotillhöriga som utträder genom att dö blir det ett underskott. Församlingens exakta siffror är 41 döpta, 73 döda.

In/utträdesnettot är den andra tredjedelen. Inträden handlar då om 12-åringar och äldre som genom dop eller om de är döpta tidigare genom anmälan begärt att få tillhöra kyrkan. Utträden är motsatsen. Här var det 10 in och 42 ut.

Den tredje ”frontens” tredjedel beror på utflyttning, alltså en demografisk förändring kyrkan i glesbygd inte har stora medel att påverka. Den två förstnämnda ”fronterna” är dock ”kyrkfronter” där åtgärder och arbetsvägar i församlingen kan påverka siffrorna. Om man gör något. Att påverka den första ”frontens” dödstal är kanske inte möjligt men väl hur många av barnen som blir döpta liksom vilka anledningar människor kan uppleva sig ha att gå in i eller förbli kvar i kyrkan.

Att helhetsbilden i Svenska kyrkan är densamma och att det årliga tappet är litet – ungefär 1% – kan fresta till att man stoppar huvudet i sanden och inte riktigt söker vägar att på olika sätt ta tag i saken. Skeendet är ju långsamt och gemensamt så inget radikalt behöver göras. Nu. Här. Eller så frestas man att gena i kurvorna och genom – detta är ett exempel man sett på annat håll – så kallade ”drop-in-dop” försöka döpa fler genom att jobba mindre.

Jag tror man ska se allvaret och att inga genvägar finns annat än ett genuint relevant Gudstjänstliv, Undervisning och kontakter framför allt i förhållande till åldersspannet 15-25, Diakoni i relation till samhällets botten samt hängivenhet i allt detta som ju är kyrkans Mission. 

*  Det gäller ju att vara försiktig med orden. Det kan ju uppfattas så väldigt olika. Jag använde vid ett tillfälle för några år sedan ordet ”överrock” för att beskriva att man får förpliktelser gentemot varandra om man lovar att samverka och samarbeta. Själva sakinnehållet att man  i ett samarbete måste ta hänsyn till den andra parten och var för sig underordna sig det gemensamma är väl i princip problemfritt men just i ordet ”överrock” fanns en väldig för mig oanad och aldrig förklarad aversion mot. Mitt ordval väckte i sammanhanget så enorm kritik att jag närmast kom att uppfatta mig som en dödens lammunge för att ha låtit den metaforen passera mina läppar. Hoppas att ingen reagerar lika häftigt på ordet ”front”.