eget nyläseri
Jag tror jag berättat det tidigare att jag inte läser lika mycket som förr. Alltså inte lika många böcker i olika ämnen. Varför det är så vet jag inte. Till en del tror jag det beror på hur mitt arbete är upplagt. Tidigare år när jag var skolpräst och lärare vid folkhögskolan här på orten var arbetstiden om man säger ”mer sorterad” . Lejonparten vecka för vecka var förlagd till för- och eftermiddagar måndag till och med fredag. Visst förekom då och då undantag med tjänst både kvällar och helger men men ”kontorsmönstret” fanns där. På samma sätt fungerade åren jag pendlade till stiftskansliet i Luleå.
Som församlingspräst är det nu annorlunda. Det handlar om samma tidsvolym totalt sett men regelbundet tas både kvällar och helger i anspråk och rågången mellan arbetstid och annan tid blir med det suddigare. Och det är ju på den andra tiden man får och tar sig tid att läsa böcker vilket gör att det blir mindre läst nu. Jag ”avbryts” oftare – typ.
Men jag har inte slutat läsa!
Och jag har inte slutat läsa ut böcker jag läser.
De tar bara längre tid.
På väg till Turkiet sista dagarna i maj köpte jag på Arlanda pocketboken Söndra och härska – uppdelningen av Afrika 1880-1914 av Henk Wesseling, expert på afrikansk historia och professor vid universitetet i Leiden i Holland. Idag nådde jag slutet på de 400 sidorna.
Mycket intressant läsning! Särskilt sista delen om södra Afrika. Speciellt intressant också då det rör sig om delar av de flesta europeiska stormakternas göranden och låtanden strax innan det historieomvälvande Världskriget vars första del startade för 100 år sedan. Boken ger en inblick i den koloniala och socialdarwinistiska hållning som rådde och fortfarande är för handen mer än vad vi tror i både samhälle och kyrka.
Baksidestexten lyder:
Uppdelningen av Afrika är en av de mest genomgripande händelserna i modern historia. Så sent som 1880 var Afrika en okänd kontinent för européerna. Knappt trettio år senare låg större delen under europeisk kontroll. Jakten på kolonierna gick hand i hand med en exploatering som saknar motstycke i historien. Stanleys upptäcktsresor i det allra mörkaste Kongo, och general Gordons martyrdöd i Karthoum är bara två exempel på människoöden från denna dramatiska tid.
Söndra och härska är den första kompletta översikten över dessa händelser som än idag präglar afrikansk inrikes- och utrikespolitik. Henk Wesseling är briljant i sina analyser av koloniseringen. Enligt honom är det mest chockerande med uppdelningen av Afrika inte att den genomfördes utan att den gjordes med sådant lättsinne.
Pocketböcker är billiga!
Köp och läs!
ambulans
Nedanstående text skrev jag ungefär mellan kl 11 och 12 söndagen den 29 juni. Platsen för skrivandet var "avgångshallen" vid Piteå Älvdahls Sjukhus. Verktyget var min app-telefon. Nu är jag hemma och kompletterar texten något samt förser den med en bild..
För första gången i mitt runda liv har jag åkt ambulans med mig själv som den transporterade. Sent igår kväll.
Onödigt? Vad vet jag. Såhär var det:
Madammen i mitt liv och jag var ute igår. Picknickade i skogen. Det blev en lång promenad. Hemifrån och ner i "Daahln" och seda vidare i mark och moras till "Klockstaplarna" för att därifrån gå runt Storkanis - en sträcka på totalt runt 2 mil. Det blev slarv med maten. Bara fika och frukt och vatten.
Det blev mycket sen middag och när jag stod vid diskbänken efteråt svartnade det för ögonen och började snurra. Jag tog mig till en fåtölj där jag trots ben i hyfsat höjdläge måste ha tuppat av ett par korta gånger. Tillkvicknad kallsvettades jag massor och hustrun tillkallade ambulans.
De ville köra in mig för koll och då jag generellt tycker att kunnigas uppfattningar bör väga tyngre än de okunnigas gick jag ut till fordonet. Att jag gick själv tyder på att jag hade kvicknat till betänkligt.
När man misstänker hjärtåkomma anses patienten skyldig tills oskuld är bevisad. Jag blev alltså kvar för att övervakas med hjälp av modern teknologi. Men nu är jag på väg hem.
Egentligen åkte jag in för att jag var friskare än förr. Ordinerades sänkt dos mot högt blodtryck - typ. Det finns mycket som samverkar när det gäller den åkomman och som förbättrats betydligt sedan för ett par år sedan. Jag rör på mig mer, äter ännu vettigare och slipper numera i en god psykosocial arbetsmiljö en massa negativ stress.
Hjärtat är OK. Jag hade fått ett fall i ett blodtryck som läkemedel och livsstil redan sänkt. Jag kom alltså att åka ambulans och sova på sjukhus för att jag är frisk!
Så långt skrevs då. En kollega - stundom här på bloggen kallad "Brunetten" - axlade mitt uppdrag i Högmässan i Älvsbyn 1100. Sommarkyrkogruppem tar ensamma ansvar för Arvidsträsk 1500 och Vidsel 1800 - som inte blir en Mässa.
kyrkskelögd 2
Starten på förra inlägget är också startorden för detta – som berättar om bilden i mitt andra öga. I slutet beskrev jag mig som en bloggande glesbygdsprälle som nått in optimala tjänsteposition.
Just optimala tjänsteposition är helt rätt. Jag är komminister – det är uttytt:: medtjänare – och högre upp på den sakrala gödselstacken ämnar jag inte försöka ta mig. Och har aldrig ämnat. Att vara kyrkoherde verkar inte kul med flera sammanträden, personalansvar, fakturaattesteringar och allt annat som – fast det är viktigt, tro inte jag tycker annat – faktiskt är en rejäl smula jättetrist. Församlingspräst på underställd nivå får bli min optimala tjänsteposition – om man ser det hela ”kvantitativt” på någon sorts stege*.
Uppenbar löftesrikedom!
Att just nu, dessa veckor, och idag, vara komminister är optimalt också ”kvalitativt” sett. Den nuvarande lejonparten av arbetet är inriktat på att på olika sätt vara stöd och coach för Sommarkyrkan som jag kort nämnde lite om i förrförra inlägget. Nu är vi igång! 6 tjejer, två unga vuxna kvinnor och jag.
Beskriver jag måndagens och tisdagens aktiviteter med passiva former blir det: trimmades grupp, övades sånger, umgicks, tittades på texter, gjordes affischer, planerades osv.
Onsdagen var första dagen för externa aktiviteter. Storforsen med sitt kapell var då bas och arbetsmiljö. På vägen dit sjöng gruppen på ett äldreboende i Vidsel så vi kom till forsen strax efter 14 för att fortsätta att öva och förbereda. Jag deltar inte i sångandet- och musikandet – något många är glada över. Min uppgift är att när de 6 ungdomarna och de 2 unga vuxna ledarna övade och stod i strövade jag omkring, tejpade upp papper och pratade med folk.
När det gäller att prata med folk är prästskjorta verkligen en isbrytare. Kragen ger möjligheten att hälsa på och tilltala vem som helst utan att verka personligen udda eller farlig. Själva uppdraget kanske uppfattas udda men faktum är att det otvunget skapar många möjligheter – jämfört med den varudeklaration en T-skirt eller något annat.”civilt plagg” inte ger.
Bollnäs, Piteå, Skellefteå, Uppsala, Schweiz och Lakaträsk kom de från – dem jag pratade med och fick berätta för om kapellet, kyrkan, församlingen osv. Och detta i fint väder på en av landets mest natursköna platser.
Klockan 19 hade gruppen ett musikprogram med prat i kapellet. 20 firade vi mässa. Till de fasta tiderna kom den ”svans” som alltid hör till – ett par kompisar, mamma, pappa, farmor, mormor och morfar till en av deltagarna. Dessutom två äkta turister.
Igår torsdag andakte vi på tre äldreboenden i Älvsbyn och idag fredag är vi tillbaka vid forsen där jag i en musikövande miljö hinner ta en stund till att blogga om den uppenbara löftesrikedom som finns hos de unga människor som vill – om än kanske trevande – färdas sin väg i tro på Jesus!
Lördag är ledig dag men på söndag blir det tre gudstjänster:
Älvsby kyrka 1100 (Mässa)
Arvidsträsks byagård 1500 (fika)
Vidsels kyrka 1800 (Mässa).
PS: Som nämnt skrev jag det ovanstående under fredagen. Nu lördag morgon har jag tillgång till det kabelage som behövs mellan kamera och dator och kan göda läsarens avund med små illustrationer som växer betänkligt om man klickar på dem.
Först givetvis en bara SÅ vanlig bild av den natursköna platsen, därinvid hur forsen förvandlats till altartavla. Är man det minsta fotokunnig fattar man att det blir en viss motljusproblematik när man där försöker fota av något typ brudpar, dopfamiljer eller som på bilden: gruppen in action. Till sist får en ivrigt fönsterflaxande fågelunge illustrera Psaltaren 84:4 - även om det är en trast. DS.
* Att jag första halvan av 1990-talet var Stiftsadjunkt ska inte ses som ett snäpp ovanför komminister – även om det var marginellt bättre betalt. Som stiftsfilur är man ibland förödande sidoställd från verkligheterna och det grundläggande uppdraget att – som det 1978 hette i prästvigningsritualet – bevisa församlingarna trogen och beredvillig tjänst.
Att vara skolpräst på den kyrkliga Älvsby folkhögskola var på något vis ännu mer på sidan om trots ut- och fortbildningsuppgifter vis à vis kyrklig personal och förtroendevalda. Dåförtiden var jag inte ens betrodd med e-postadress under @svenskakyrkan.se.
kyrkskelögd 1
Det är jag dessa dagar. Kyrkskelögd.
Med blick åt två håll – typ.
Fast egentligen är det inte rätt sagt.
När ögonen hos en skelögd pekar åt olika håll är det ju för att hjärnan skall få en bild av omgivningen. Min kyrkskelögdhet innebär att jag får två bilder av kyrkan just nu.
Detta inlägg är det ena ögats bild.
Uppenbar löftesfattigdom!
För mindre än tio år sedan togs beslut om att man i kyrkan snällt, präktigt och kejsartroget skulle följa den sekulära statens nya syn på äktenskapet. I sammanhanget togs demokratiska och tydliga beslut om att enskild vigselförrättare – i kyrkan präster – skulle, om de hade kyrkans traditionella uppfattning i frågan, ha rätt att avstå från att viga enkönat. Vidare skull hållningen i just den frågan inte spela någon roll för antagning till präst och vid tillsättning av tjänster. Det skulle i de sammanhangen vara en ickefråga. Så sa man.
Fan tro´t! sa jag på mitt oborstade vis.
Ska bli intressant att se ur länge det löftet håller tänkte jag.
Hmm!
Det här känner jag igen! Har jag inte skrivit om detta förr? Japp! Det har jag.
Via bloggens sökfunktion fann jag bland annat inlägget brunnes utöverhet där jag för tre för sedan redogjorde för situationen och kyrkosystemets karaktär i denna fråga. Jag behöver alltså inte repetera det – läs i stället här.
Nu har det gått vidare.
Nu är det inte bara en och annan stiftsbiskop som tycker att hon står över demokratiskt fattade beslut och givna löften. I tidningen Dagen läste jag igår att den nya ärkebiskopen som ledare ansluter sig till den kyrkliga utöverhetens löftesfattigdom.
Blir jag förvånad?
Egentligen inte. Men lite häpen över att löftesbrotten sker så skamlöst. Och att inga andra som sitter på övre pinnar i de kyrkliga hierarkierna tar bladet från munnen för att försvara givna löften och demokratiskt fattade beslut. Det vore väl nåt? Men knappast troligt. Öppen kreativ debatt – för att inte tala om Biskopelig kräkelfäktning – är i sanning inte kampsporter vi blir bortskämda med.
Troligen är det för mycket att hoppas på i löftesfattigdomens kyrkosystem där man tiger för att inte sabba sin karriärstege och strategiskt byter uppfattningar misstänkt nära sina tjänste-avancemang. Det är lätt hänt att en bloggande glesbygdsprälle som nått sin optimala tjänsteposition känner sig som den ende som tycker något – och därför som en besvärlig typ man helst bemöter med att tiga. Och så finns förstås emeritusar som Dag Sandahl. Han skriver alldeles utmärkt i saken här.
facebook påverkar
Jag har nyfyllt år. Om Midsommardagen då det var som ljusast. Inget märkvärdigt antal. Bara fem dussin plus ett. Oaktat denna udda siffra strömmade gratulationerna in. På Facebook. IVL innebar familjen – vuxna barn, min egen blomma, ett par av barnens blommor samt barnbarnen. Inalles var vi 10 i huset. Som jubilar fick jag sova på soffan.
Men på Facebook grattade många.
Både i skott och efterskott. Ett 70-tal. Av blandat slag. Ungdomskamrater, nuvarande och tidigare arbetskamrater, släktingar, tidigare elever vid folkhögskolan, fotbollskonfirmander från förr, andra konfirmander från senare, bekanta, bekantas bekanta och en och annan – jag måste tillstå detta – tämligen obekant. Från varsomstans i landet, Central-Amerika, Egypten, diverse europeiska länder och ända från Japan. Käcka polyglotta varianter av hälsningen Grattis.
Det var kul. Facebook påverkar humöret. Jag tror jag kom åt att tacka alla.
Igår skrev jag på Fäjjan: Har idag börjat ett 4-veckor långt projekt: Älvsby församlings sommarkurs. 6 ungdomar, 2 unga vuxna ledare och jag.
Detta har flera ”gillat” – och en skriver: Sommarkurs eller sommarkyrka, ja det kvittar, huvudsaken att ni får lockat fram sommarn.
Detta föranledde mig att svara: Hoppsan. Felskrivning. ”Sommarkyrka” ska det vara. Det var Facebook som stavade åt mig. Men "kurs" är också rätt. Skall formulera arbete i utbildnings-termer för samverkan med folkhögskolan. Vinnare i alla spalter.
Att skrivfunktioner i telefoner och annorstans ger andra stavningar än man tänkte sig är inget stort problem men vittnar ändå om hur nätet tar över. Man kan undra om inte program, funktioner och sociala medier på sikt kommer att skriva sig själva.
I vart fall blev det tydligt att Facebook påverkar det man skriver.
Sommarkyrkans fyra veckor har alltså börjat. Jag gillar den formen av projekt, alltså tidsavgränsade insatser, och så mer nu än på 1980-talet då jag också var präst i vanligt församlingsuppdrag. Troligen är det tiden på folkhögskolan som skapat om mig från tillsvidareperson till kvartals-, termins- och arbetsårstänkare. Mer än förr inte bara gillar jag utan också tar på mig tidsavgränsade speciella saker. Det är till och med så att jag kommer på mig med att dela upp mer kontinuerligt arbete i tidsblock.
Sommarkyrka – det är en form av evangelisation!
Så var det i alla fall förr i världen när jag själv som gymnasist, teologie studerande och nybakad präst arbetade med sådana saker. Tanken var att ett gäng glada unga med sång, prat och annat skulle arbeta intensivt med att sprida budskapet om Jesus till andra så att de skulle komma till tro. Alltså evangelisera.
Om sådana grupper fordomdags var så värst nyttiga skall hållas osagt. Tänker jag tillbaka i försök att mäta något sorts ”externt omvändelseresultat” blir det nog lite klent. I stället är det internt sommarkyrkan spelar den stora rollen – alltså som miljö för unga människor att dagligt pyssla med Bibeltexter, musik med kristet innehåll, andakt osv. Blir som en drivbänk – typ.
Säkert som Amen i korvspat är att jag skulle inte vara den jag är och där jag är om jag inte med start sommaren efter ettan i gymnasiet hade varit med i sommarkyrkan i Luleå två somrar. Sedan blev det Piteå två, teologipraktikant och ledare i Norsjö en samt ledare i Älvsbyn ett par omgångar runt 1980.
Och nu är det dags igen.
klokare diakoner
Var det inte det jag trodde!
Bilden av att präster är moderater är fel!
En chock för folk från höger till vänster?
Men diakonerna är ännu klokare!
I Kyrkans tidning finns inte intressant läsning varje gång man kikar på tidningens webb-variant – pappersbladet har jag inte hemtillgång till. Men ibland händer det. Och det har det gjort nu i en artikel som berättar hur åtminstone den del av dem som svarat på en undersökning tänker sig att rösta till hösten – läs artkeln här.
Kolla noga staplarna för varje parti.
Delpelaren längst till vänster är resultatet i senaste riks-dagsvalet, nästa diakoners sympa-tier, sedan präster och längst till höger för varje parti prästerna för fyra år sedan.
Som jag fattar staplarna visar de att diakoner och präster politiskt ligger något till vänster om befolkningssnittet. Jag blir inte förvånad alls. Det handlar ju om kloka människor – i många fall.
Både Vänstern och Miljöpartiet har fler sympatisörer bland de kyrkvigda än hos folk i allmänhet. Sossarnas stöd hos prästerna är svagare men diakonerna ligger på valresultatet. Den största skillnaden förefaller vara för det parti som nu leder regeringen. Moderaternas nyliberala hållning med tron på marknadens allvisa godhet faller inte alls diakonerna på läppen – självklart eftersom de i sina uppdrag är de som först märker Mammonsdansen mal ner människor. Även prästerna väljer andra alternativ – och i större utsträckning än för fyra år sedan. Artikeln antar och jag gissar lika att KD-stödet beror på partiets skenbara och i regeringen verkningslösa mer konservativa hållning i privatmoralfrågor, familjepolitik etc.
För snart fyra år sedan tog jag i tidningen Dagen del av en eftervalskommentar som visade att det också i valmanskåren var så att aktivt kyrk- och frikyrkofolk röstar till vänster om den sekulariserade allmänheten, också något som inte stämmer med mångas fördomar.
Jag bloggade om saken här.
midsommarkick
I korsord ramlar man ibland på gåtan Kylig vind, fyra bokstäver. Svaret brukar vara Nare. Eller Kåre. Som ett långt ifrån hett tips till alla korsordskonstruktörer föreslår jag Narig Älvsbydag, tretton bokstäver. Eller Kårig. Lite svårare men med ett uppenbart svar: Midsommarafton.
Idet är minsann ingen värme! 12-14 grader i luften. En temperatur som rått över en vecka. Över Norra ishavet måste det vara lufttomt nu för under samma tid har det blåst en ivrig nordan. Idag ca 10 meter i sekunden. Narigt. Kårigt.
Vi tog en promenad i morse, madammen och jag. Plockade sommarblommor. Sju sorter minst. Inte för att ha under kudden för att genom drömmar kommande natt få nys om vem som skall bli kärleken i livet. Den bussen har redan gått. Därför avstod vi från det för den saken nödvändiga staketklättrandet. Nöjde oss med en stor bukett att sätta på mammas och pappas grav, som brukligt är till Midsommar.
På gång från kyrkogården till Kooperativabutiken för att komplettera jordgubbsförådet mötte vi ett synbart tecken på att vi inte är de enda på orten som verkar ha en skeptisk attityd till den så kallade sommaren. Någon som varit på kylslagen förflyttning har troligen upplevt föret lika kärvt som blåsten och bara lämnat sitt fordon på plats – och för att ha det nära till hands framåt kvällen om det skulle behövas.
Efter att ha gjort dessa bistra noteringar vill jag, noble Bloggläsius, med kallt blod önska dig en TREVLIG MIDSOMMAR!
Klä på dig!
έν Έφέσω 14 – ultima
Nu slutligen i kategorin speciella resor det sista inlägget kopplat till ungdomslägren för ett par veckor sedan. Kategorin församling skulle också kunna vara aktuell eftersom det hela handlar om arbete i församlingens regi och en vital del av dess verksamhet men för kontinuitetens skull blir det inte så.
Det var ett genidrag när man för några år sedan lokalt valde att ställa om konfirmandverksamheten på det sätt man gjorde. Ett tidigare väl fungerande koncept bland annat innehållande cykling på Gotland hade då i det närmaste runnit ut i sanden och är jag rätt underrättad var man nere på knappt 20 konfirmander per år. Det innebar ungefär var femte om man ser till årsklassen, var fjärde om man bara räknar de kyrkotillhöriga. Vad gäller siffrorna är jag inte helt säker – jag arbetade ju då vid Älvsby folkhögskola*.
Det var då för snart fyra år sedan man kom på idén att konfirmera först och sedan ganska omgående och efteråt som en uppföljning satsa på ett läger med besök i Efesos. Ekonomin disponerades om med svångrem över den delen av verksamheten så att medel skulle finnas för resan, extra medel tillskjöts och det beslöts att ge konceptet tre år.
Satsning ger resultat! Första året var det knappt 25 som for. Förra året som var mitt första var det 32 och i år 41 som blev konfirmerade. I relativa tal handlar det om att 50%strecket passerats och det underifrån. Också kvaliteten har successivt höjts till lektioner varje vecka och ett tämligen fullmatat gudstjänstbeting – och det fungerar.
Jag tror att det är just balansen konfatid och den efterföljande resan som är poängen. Konfan är i ryggen när man åker och lägret kan fokusera på vad man studerar där och att försöka bygga vidare på relationerna utan att behöva ”ladda” för ett kommande crescendo. Vi är också ett kul arbetslag som getts tid att arbeta med saken – för att inte tala om att tonåringarna i sig är fantastiska typer.
Jag hoppas att min glädje och lycka över att få ha varit med i sammanhanget lyst igenom också i mina bloggskriverier. Faktum är att konfirmanarbetet med sin kulmen under andra kvartalet samt ungdomsarbetet i övrigt är mitt prästuppdrags absoluta höjdpunkt.
Med detta stänger jag inläggsserien έν Έφέσω.
Nu skall det frysas Midsommar med alla barnen på besök – och barnbarnen.
Till veckan börjar Sommarkyrkan sin fyra veckor långa verksamhet. Sommarkyrka är ett annat och speciellt slags ungdomsarbete och jag har fått förtroendet att försöka fungera som ledare för gruppen om 6 tonåringar och 2 unga vuxna i deras uppgift att med musik, prat och annat söka visa på Guds kärlek i, med och genom den uppståndne Jesus. Kul och meningsfullt.
Bilderna?
Inte Gammelsmurf och Lilla Smurfan!
Två belåtna ledare i Efesos!
Och innan dess Älvsbyhänder på väggen till Marias hus en bit därifrån.
* Andelen konfirmerade i Älvsby församling har alltid varit lägre än i grannförsamlingarna. Det var så 1978 när jag hamnade här då bara lite drygt hälften av ungdomarna gick och läste som det då hette. Samtal med äldre kollegor gav vid handen att det varit på det viset så länge att det var svårt att tydligt peka på någon eller några orsaker. Min egen teori är en del anledningar stod att finna i Bodellismen – Googla detta – i slutet av 1800-talet, en grupp som genom att vägra sända sina barn till den allmänna kyrkostyrda skolan visade att man kunde trots statskyrkan och överleva. Jag gissar också att politiska motsättningar i mitten av förra århundradet samt misstro mot enskilda präster innan dess bidragit.
έν Έφέσω 13 – penultima*
Det har nu gått i det närmaste två veckor sedan jag kom hem efter 14 dagar i Turkiet med och bland de nykonfirmerade ungdomarna från Älvsbyn och Vidsel. Det sista ordentliga jag skrev om var hemresan i hemma απο Έφέσω och strax innan έν Έφέσω 12 – avresa. I förra inlägget skrev jag: Varenda dag sedan vi kom hem har jag i affärer, på macken, i telefon och på gator och torg tillfrågats med orden: ”Hade ni det bra på lägret?”. Så har det fortsatt och nu är det hög tid för ett eller ett par avslutande inlägg i saken.
Det andra lägrets sista dag fick deltagarna samma uppgift som första gänget fått veckan tidigare**. De skulle skriva 4 punkter om hur själva konfatiden med start i september fram till och med konfirmationen påverkat dem, alltså vad den tiden betytt. Till detta 3 motsvarande punkter om lägret och vistelsen i Turkiet samt till sist 3 punkter efter eget val. Detta skulle skrivas anonymt och när det var klart skulle var och en dela tankarna med någon annan som hade att ”kvittera” att delningen ägt rum och idet skicket skulle sedan bladen som i en dålig agentfilm skjutas in i mitt rum genom springan under dörren. Bilden visar hur det såg ut när jag på eftermiddagen kom upp från havet.
Visst var det ojämna alster. En del skriver mycket kortfattat medan andra målar med ord. När jag läste fick jag samma känsla som veckan innan: Jag är oerhört privilegierad som får förtroendet att åtminstone under en tid få vara i närheten av dessa tonåringars livsvandringar! Jag orkar ännu ett år!
Några saxade meningar vill jag dela här.
- Jag har sakta men säkert blivit mer troende.
- Bästa ledarna.
- Söndagarna har varit lite jobbiga. Det blir tidiga mornar när man ska vara i kyrkan 11. Men när man var där så är det kul att höra och lära sig mer om Gud***.
- När vi var i Marias hus så kändes det konstigt i kroppen – som om hon var där.
- Jag kan nu säga på ett mycket bättre sätt vad jag tror på och hur jag känner inför Gud.
- Efesos var en helt otrolig upplevelse, det slår alla andra aktiviteter under lägret.
- Jag har börjat tro på Gud på ett annat sätt. Förr visste jag inget och brydde mig inte. Men nu är det en stor skillnad.
På kvällen, innan aftonbönen, höll en av grabbarna ett litet tal:
Vi har nu haft nio underbara konfirmationsmånader. Vi skulle ha kunnat skaffa ett barn på den här tiden men i stället har vi laddat upp för konfirmationen och Turkietresan. Vi har även lärt oss mycket om Gud och varandra. Vi har försökt att bete oss men ibland går det inte. Gud kan ändå förlåta oss eller en sko i huvudet av Stig****. Det har varit tre roliga kvartal och vi har lärt oss mycket. Så: Salami, bacon och tack!
Ännu senare den sista kvällen firade de som ville mitt i packningsbestyren en enkel Mässa i det större av ledarrummen. Några av ungdomarna valde att delta.
Och som sagt: Jag orkar ännu ett år!
* Penultima är den grammatiska termen för ett ords näst sista stavelse.
** Jag berättade om det i έν Έφέσω 8 – epilog 1.
*** Till detta skall sägas att kyrkogångsbetinget har varit högt. Två gånger i månaden men tre i december och april. Kom man efter var det bara att gå ikapp, gick man ”för mycket” hade man inget för det utan skulle hålla takten. Det innebar minst 15 gånger vilket alla ”klarade”. Några gick mer än 20.
**** Det hände en gång! Och var hans egen foppatoffel.
farfars pysslingar
Det är söndag kväll och veckoslutet är slut.
Det är tilländalupet och ett litet bokslut kan göras.
Vi hade besök i huset. Fint besök. Av barnbarnen Tyra och Adrian som kom om torsdagskvällen. Farfar – det är jag om läsaren inte visste det sedan tidigare – var ledig fredag och farmor slutade efter lunch. En dag av full aktivitet. Pyssel och pyssel och pyssel. Rena massproduktionen. Samt besök i badhuset.
Och så fortsatte det. Hela helgen var barnen hos oss. Det betydde att ingen välförtjänt sovmorgon kunde tas ut. Men kul har det varit.
Ensam i tjänst har jag varit i helgen. Av 4 präster. Det betyder fullt schema.
Lördag 10.00 Begravningsgudstjänst och 13.00 Dopgudstjänst. Bägge i Älvsby kyrka. Sedan 16.30 en Vigselgudstjänst i Storforsens kapell 4,5 mil uppströms älven. Detta försatte farmor lite i ensamläge men det tycker de små är helt OK – särskilt då en av fastrarna också kom.
Söndag blev mer av en ”delad tur” som det heter på offentligsektoriska. Högmässa i Älvsbyn 11.00 och Högmässogudstjänst i Vidsel 18.00. Således tid med barnbarnen däremellan.
Söndagens gudstjänster innebär funderingar – innan, under och efter. Av de drygt 40 som mötte upp i Älvsby kyrka var mindre än en tredjedel svenskfödda. Av dessa var jag med mina strax 61 näst näst yngst. En av kyrkvärdarna är yngre. Musiktanten ännu mera. Bland de utlandsfödda med små eller obefintliga kunskaper i svenska är det annorlunda. Medelålders och ungt folk – med flera barn. Vad den situationen framledes skall innebära är verkligen värt att fundera över.
I Vidsel där det inte finns invandrare var vi åtta. Bara musikern – samma som på förmiddagen – yngre än jag. Det är en helt annan situation att fundera kring.
Vad jag predikade i de bägge gudstjänsterna kanske jag renskriver och publicerar under veckan som kommer. Tydligen skall det bli grisväder vilket ger tid för sådant. Någon sorts summering av ungdomarnas lägervistelse έν Έφέσω. kommer nog också. Varenda dag sedan vi kom hem har jag i affärer, på macken, i telefon och på gator och torg tillfrågats med orden: Hade ni det bra på lägret?
Tydligen har det märkts. Egentligen borde jag nog inte blivit så förvånad över den saken. Det är ju ganska självklart att det blir så när från ett litet samhälle 40 ungdomar far iväg. Det berör ju lika många hushåll som med släktingar, bekanta, grannar, anförvanter, åsnor och åsninnors fålar blir en ansenlig skara.
Kategori för detta inlägg? Valt utifrån bilden!
som f-n läser bibeln
Så brukar man ju ibland säga. Med svärord. Inte jag alltså. Andra svär. Ibland riktigt förfärligt. Sällan med finess. Men inte jag. Jag är för det mesta en väluppfostrad pojke som vuxit upp till en verbalt kontrollerad man och en språkhygienisk präst. Det betyder inte att jag glömt glosorna jag lärt mig med start redan i sandlådan. Jag kan alla de gamla svenska fula orden samt en massa mer moderna angloamerikanska eder. Men jag väljer att avstå från att bruka dem. För det mesta. Fast det kan hända att jag ibland drar jag en krage men då mestadels för att pedagogiskt understryka något oh nå en i förväg kalkylerad effekt. Tomsvär gör jag inte!
Uttrycket som f-n läser bibeln kan jag använda men då oftast i en mildrad form: som humhum läser Bibeln. Men ibland omilt med a mellan f och n. I språket är det en fixerad ordvändning som betyder ungefär att godtyckligt, oseriöst, lösryckt och nonchalant driva eller påstå något helt befängt utan hänsyn till sammanhang och situation.
Det är så djävulen läser Bibeln. I början av både Matteus och Lukas evangelier (kapitel 3) kan man läsa hur han* när han argumenterar med Jesus kommer med lösryckta citat och paroller för att driva sin egen linje. Givetvis blir inte Jesus imponerad utan underkänner läsmetoden. Jesus motargumenterar med sakliga helhetsargument och god Bibelteologi.
I den tredje punkten med rubriken "Störst av allt är kärleken" i blogginlägget Varför blev jag så arg? skriver tobbe lindahl – här – om ett som-f-n-läser-bibeln-bruk av en lösryckt vers ur Första Korinterbrevet. Jag har nämnt saken i ett tidigare inlägg – här. Igår skrev Dag Sandahl under rubriken Jag fick en kondom på sin blogg om samma sak – här.
Jag gissar att de flesta som läser Dags och Tobbes bloggar sympatiserar med gubbarna ifråga men inte alla. Också sådana som ogillar vad de skriver finns i läsekretsen.
Och jag häpnar över situationen!
Jag häpnar över att de som är föremål för bloggarnas kritik och som kritiseras för dålig bibeltolkning, anklagas för att läsa bibeln som f-n själv, inte går i svaromål.
Har man inga argument för sina ståndpunkter?
Vill man inte föra samtal via internet?
Vill man inte vara närvarande i sociala medier på andra arenor än dem man själv valt?
Eller ser man bara nätet som en plats att megafonera sina egna ståndpunkter?
Jag förundras över att de inte träder fram och visar en välgrundad text- och bibelanalys som ligger bakom deras sätt att agera – om de nu har en sådan.
Jag förundras över att de inte vill visa att Dag och Tobbe har fel i sin kritik – vilket de rimligen måste anse.
Eller har de helt enkelt inget att säga? I så fall ytterst pinsamt.
Vidare: Jag tycker också det är anmärkningsvärt att de som är ytterst ansvariga för Svenska kyrkan under Pride-festivalen i Luleå, enkannerligen kyrkoherdarna i Domkyrkoförsamlingen och Nederluleå församling, inte träder fram till gummibibelanvändningens försvar – eller avbryter den.
Vet de inte att med makt och ställning kommer ansvar?
* Av tradition benämns djävulen med han och honom. Liksom Gud å sin sida. Ibland förundras jag över att alla dem som driver frågor som har att göra med så kallat inklusivt språk aldrig påtalar detta.
gudstjänstdragg
I fyra grupper på Facebook publicerade jag nyss nedanstående text. Grupperna var Konfa Älvsbyn Vidsel 2013-2014, Konfa Älvsbyn Vidsel 2013, Kyrkans Unga Älvsbyn och Älvsbygudstjänster. Jag låter samma text hamna här och inbjuder den som så önskar att i kommentarfältet dryfta kommande söndags gudstjänster.
Hej allesammans!
Nu har det snart gått en vecka sedan jag och sista gänget nykonfirmerade kom hem från Turkiet. Det är nästan två veckor sedan första gruppen kom hem efter att ha lämnat mig där nere. Till er som var med: Tack för två härliga läger. I alla fall jag trivdes.
Helgen direkt efter det vi kom hem var jag ledig men nu är det full fart igen. Examen och grejer i morgon och full körning till helgen. I Älvsby kyrka söndag klockan 11 har jag fått i uppgift att leda Högmässan. I Vidsel samma sak men klockan 18 – men inte Nattvard där.
I de gudstjänsterna – liksom alla andra – är det två saker som skall komma fram.
Bägge är lika viktiga.
Det ena är ”Vad Gud kan ha på hjärtat”, alltså vad Gud kan tänkas vilja säga och visa oss. De Bibeltexter man läser och det tema eller den överskrift söndagen har blir då utgångspunkten.
Det andra är ”Vad människorna har på hjärtat”, alltså vad folk/vi vill säga och visa Gud, vad vi vill tacka för, be om, be för osv.
Om gudstjänsterna på söndag ber jag nu om tips.
Man kan åxå säga att jag ger er en uppgift. Eller två.
Söndagen kallas ”Heliga trefaldighets dag”och har som tema ”Fadern, Sonen och Anden”, alltså Gud som tre och en. Precis som alla söndagar finns det avsnitt ur Bibeln att läsa. Tre stycken. Via innehållsförteckningen hittar man dem. De är Första Moseboken kapitel 18 verserna 1-8, Apostlagärningarna kapitel 4 verserna 5-12 och – den viktigaste – Johannesevangeliet kapitel 11 verserna 18-27. Leta upp de avsnitten. Läs dem. Fundera över vad du tror att Gud vill säga oss genom texterna. Och skriv vad du tänker som en kommentar. Eller kanske en fråga. Eller en åsikt. Kanske som ett enskilt meddelande till mig om du inte vill att alla andra skall kunna läsa. Hur som helst får jag tips till min predikan – typ.
Det människor/du har på hjärtat kan du också skriva. Alltså vad du vill det skall bes för i gudstjänsten,.
Och givetvis: Kom på söndag för att kolla vad jag gjorde av dina/era tankar!
till kiruna
Arbetsplatsen har deltagit i Korpens stegtävling. Under fem veckor – 5 maj till 8 juni – var det tänkt att så många som möjligt i arbetslaget skulle traska så mycket som möjligt.
Jag vann inte. Kom trea eller fyra av nio deltagare.
Det blev i mitt fall summa 460198 steg, i snitt 13149 per dag.
Översatt till karta har jag spatserat från Älvsbyn till Kiruna.
back in reality
Jag har nu varit hemma några dagar. Allt håller sakta men säkert på att återfå sin normala rytm, inte minst vad gäller sömn, sällskap och måltider. Skönt.
Att utlandsvistelsen med en massa meningsfullt arbete skulle innebära att jag kom att missa en del här hemma är ju inte förvånande. Visst kunde jag på håll då och då se vad andra bloggade om men jag kom aldrig riktigt att tända till i de sakerna.
En sådan sak var de lindrigt sagt falska arbetsmetoder Uppdrag Granskning använde i sitt försök att producera ett helt duvslag utifrån vad man i förväg tänkt skulle vara en liten misstänkt fjäder. Naturligtvis upprörs jag av det bedrägliga i att söka snärja präster med fejkade själavårdssamtal men jag går som ändå inte riktigt igång på frågan. Värre är då det kacklade drev som vissa hönshus med kyrklig anknytning* söker få igång. Det tycker jag strider mot Codex Eticus** – liksom biskoparnas vankelmodiga tystnad.
Vidare: Jag tycker det är lågt att ingen av dem som lagt upp Luleå-församlingarnas arbete under den kommande Pride-festivalen gitter att på tobbe lindahls blogg till nytta för hans läsare svara på den kritik han framfört***. Men samtidigt blir jag inte förvånad. Trendmakares strategi vad gäller sociala medier är ju att med full kontroll använda dem som propagandamegafon för egna ståndpunkter, inte som samtalsforum i öppna debatter där man kan möta argument.
Till den ”normaltillvaro” jag nu nått hör också att då och då titta in på den israeliska oppositionstidningen Haaretz´s hemsida. Där fann jag idag denna artikel av Gideon Levy . På engelska kan den läsas här.
OCKUPATIONENS FASOR ÄR MER ÄN BOSÄTTNINGAR
Varje anständig medborgare både i Israel och i världen måste höja rösten mot ut mot den israeliska ockupationens många fasor-- som bara har lite att göra med byggandet på Västbanken.
Ännu en en israelisk "prislappsattack” har lanserats: Ytterligare 1.500 bostäder har annonserats som en uttalad vedergällning för skapandet av en palestinsk samlingsregering.
Masken föll för länge sedan. Israel försöker inte längre dölja att bosättningarna inte är ett straff. Men de är inte det verkliga straffet. Det verkliga straffet är det fortsatta tyranniet. Bosättningarna visar de israeliska avsikterna; byggdes för att föreviga status quo och förstöra alla chanser till avtal. Men den verkliga straffet, som faktiskt diskuteras mindre, är ockupationens outhärdliga orättvisor.
Vi måste sluta prata om bosättningarna. Antalet bosättare har nått sin kritiska massa för länge sedan, något som gör situationen oåterkallelig. Ytterligare 1.500 bostäder förändrar inte mycket. Att bygga dem bevisar bara att Israel har för avsikt att fortsätta sina kolonialistiska strävanden men bostäderna själva frågans kärna. Det verkliga problemet är den totalitära regimen på Västbanken. Det är palestiniernas största problem, liksom israelernas, att deras nation har blivit en falsk demokrati.
Visst är det sant att utan bosättningarna skulle ockupationen har upphört så som den bosättningsfria ockupationen av södra Libanon gjorde. Visst är det sant att om det skulle finnas betydligt färre bosättare, som det var i Gazaremsan, skulle Israel kanske ha också dragit sig tillbaka från Västbanken. Men Gaza visade att ett tillbakadragande inte är räcker för att slapa rättvisa: Gaza har blivit ett fängelse och inte någon diskuterar längra fångarnas öde.
Att avbryta byggandet av bosättningar, som är det största sionistiska projektet sedan skapandet av Israel, skulle vara en gest av god vilja. Men utan total evakuering av bosättningarna (som är helt orealistiskt) och skapandet av en rättvis regering på Västbanken, kommer kärnan i situationen förbli oförändrad.
Därför ska inte den internationella oppositionen fokusera på bosättningarna på Västbanken, utan snarare behandla hur de styrs. Det internationella samfundet ska fokusera på det faktum att det finns två folk här, ett med alla rättigheter och ett annat utan – bortsett från rätten att vara ockuperad. Sluta fördöma Israel för varje ny lägenhet och husvagn. Israel bör fördömas och bestraffas för att man skapar olidlig liv under ockupationen, för det faktum att ett land som gör anspråk på att vara ett bland de upplysta nationerna fortsätter att dag och natt förnedra ett helt folk.
Tala om de hjälplösa fiskarna i Gaza som beskjuts från krigsfartyg. Tala om de barn som arresteras brutalt mitt i natten. Tala om de otaliga som tas i förvar utan rättegång, om familjer spliirade mellan Gaza och Västbanken, mellan Jerusalem och Ramallah. Tala om hur lätt det israeliska fingret vilar på avtryckaren. Tala om de diskriminerande domstolarna, de dagliga vräkningarna, husrivningar och förstörelse av byar. Tala om utmarker som förvandlats till skjutfält bara för att slå ned modet på invånarna och avhysa dem. Tala om de soldater som skjuter för att de har tråkigt och de poliser som gör gripanden enbart för att de kan.
Tala om Västbankens interna apartheid och de fruktansvärda utmaningar varje palestinskt barn ställs inför när de vill bygga ett liv eller bara besöka stranden, om så bara ett kort stycke från sitt hem. Tala om de Gazabor som inte kan exportera sina varor och inte heller fara någonstans för att studera, åka till sjukhuset, besöka familjemedlemmar eller arbeta utanför sitt fängelse, den största i världen. Tala om de tusentals fångar, en del av dem politiska, som möter omänsklig diskriminering till skillnad från sina judiska motsvarigheter. Tala om ockupationens byråkrati, en annan institutionaliserad missbruksmetod. Tala om vägspärrar och de överväldigande orättvisorna. Tala om ockupationens fasor.
Alla dessa saker behandlas som helt ovidkommande jämfört med ytterligare några hundra bostäder. Varje anständig medborgare både i Israel och i världen måste höja rösten mot dessa saker. Dessa rop hörs inte tillräckligt.
* Ett hönshus med kyrklig anknytning är Seglora Smedja.
** Codex Eticus finns i flera, kanske alla, stift och reglerar bland annat hur präster agerar vis à vis varandra i media. Att kräva kollegors avgång är dålig etik – Basta! Vill man bli av med folk går man befintliga formella vägar med anmälningar osv.
*** Läs inlägget Varför blev jag så arg? på tobbes blogg – här.
hemma απο Έφέσω
Observera skillnaden i rubriken. Det stod inte som på sista tiden έν Έφέσω och ett nummer. Det stod απο Έφέσω, betyder från Efesos, att jag är hemma igen.
Igår eftermiddag kom jag efter en ganska sömnryckig resa hem från de två veckorna i Turkiet. Någon sammanhängande sömn mellan onsdag och torsdag gavs inte tillfälle till. Trots att vi aldrig åkte tåg är uttrycket det gick som på räls ändå på pricken. Bussen kom till hotellet på utsatt tid strax före ½3 på natten och tog oss till flyget i Izmir i tid för intjäckning och annat. Planet startade bara 15 minuter efter utsatt klockslag och landade i Sverige med förseningen gott och väl inkörd. Lagom med paustid gavs på Arlanda innan avgång i tid 12.10 och landning i Luleå strax före utsatt tid.
Tyras och Adrians farmor – jag barnbarnens farfar – mötte. Det bar av till de små för en liten visit, en kopp kaffe och presentöverlämning. Till de små alltså. Inga vuxna barn får längre pappa-har-rest-bort-presenter i form av prylar eller godis. Bara barnbarnen och deras farmor.
Adrian fick en liten buss specialdesignad som det grekiska fotbollslandslagets dito. Det är ju snart VM. Tyra fick en rosa ryggsäck i utseendet av en uggla. Farmodern fick en T-skirt som hon sa att hon aldrig skulle ha på sig utom möjligen när hon sover. På något sätt föll texten I don´t need Google – my husband knows everything inte riktigt henne på läppen. Men hon fick också det jag alltid köper med mig från utlandsresor i tjänsten – ett halssmycke i form av ett hjärta.
Väl hemma tog vi efter uppackning och en god middag en njutbar kvällspromenad i ett Älvsbyn (tillfälligt) varmare än västra Turkiet. Träffade folk som också valt att tillbringa försommarkvällen utomhus – inte minst glada vinkande ungdomar som också just kommit hem från samma resa som jag.
Att idag vakna tidigt i sin egen säng och inte behöva fundera över verksamhet och aktiviteter för en stor hop andra i ett främmande sammanhang var skönt, mycket skönt. Att gå ut på balkongen och se hur den späda grönskan jag lämnade nu är fullmatad är också skönt. Naturligtvis kommer jag framledes att under rubriken έν Έφέσω berätta färdigt. Slutet av det andra lägret är ju obebloggat. En del efterreflexioner kan nog också vara på sin plats. Men just nu på morgonen den 6 juni nöjer jag mig med att bara vara hemma απο Έφέσω.
έν Έφέσω 12 – avresa
Om ett par timmar är vi på väg. Klockan har redan vänt till torsdag och vi har fått besked att vår buss kommer 02.25 för resa till Izmir. Därifrån flyger vi 06.15 för att landa på Arlanda knappt fyra timmar senare 09.00 svensk tid. På Arlanda blir vi i ungefär tre timmar. 12.10 planeras det att vi lyfter mot Luleå och ½2 skall vi landa.
Det blir alltså en ganska tuff natt. Särskilt som kvällsprogram med god fritidsledarledd underhållning fyllt kvällen innan vi firade en liten Mässa för dem som så ville inne på ett rum*. Just nu läggs de sista sakerna ned i väskor och flera passar på att äta lite. Nattöppen matsal är inte så dumt.
19 ungdomar har det varit. Och 4 ledare. Två fritidsledare inlejda enbart för denna vecka plus jag och en präst-kollega. Förra veckan var vi 20 ungdomar 3 vuxna – en annan av prästkollegorna, den församlingspedagog som kommer att börja på sin tjänst i augusti och jag. Tänkt var att ytterligare en ledare skulle varit med på bägge lägren men han for hem bara efter ett par dagar på grund av dödsfall i familjen.
Jag är trött men trött ett belåtet sätt, inte ett utmattat. Det har varit meningsfullt och roligt. Jag trivs ju bland tonåringar och de verkar inte tycka att det är så fruktansvärt att ha gubben med. Men för att travestera Predikaren i Gamla testamentet säger jag: Allt har sin tid. Läger har sin tid och hemmet har sin tid. Ungdomar har sin tid och familjen har sin tid – även om vi numera bara är två i huset. Vidare: Bussar har sina tider och flygplan har sina.
Efter två veckor här längtar jag alltså hem till madammen, hemmet, barnbarnen och allt.
Givetvis kommer jag att skriva mer om detta andra läger, dess sista dag, talet till kvinnan under middagen osv. Men inte nu. Nu skrev jag bara för att döda väntetid. Kanske kompl
* Förra veckan firade vi utom-det-ordinarie-programmet-Mässan utomhus men ikväll var det för blåsigt.
έν Έφέσω 11 – regnresa
Det mesta kan man göra något åt – men inte vädret.
Olika väder ger helt olika upplevelser av samma sak.
Också den grekiska ön Samos.
Även detta andra läger minus två gjorde en dagsutflykt för att få en liten inblick i något nära men ändå annorlunda. De yttre ramarna för resan var samma som i έν Έφέσω 7 med hämtning på hotellet runt 08.00 och återkomst strax efter 19. En av deltagarna var sjuk. Hon hade migrän med blixtrande huvudvärk och ropade intensivt på uuulrik – alltså spydde som en gris. Därför blev också en av ledarna – prästkollegan som här på bloggen kallas brunetten – kvar när vi andra for.
Överresan var väl OK trots att det var ca 5 grader svalare än förra veckan – alltså runt +20. På Samos kom en regnskur eller två och det var bara 24 i skuggan. Efter besöket i Sankt Nikolaus, den kyrka vi funnit på ett bra sätt passa vårt syfte, badade några tappra medan andra blåsta på shopping* utnyttjade gratis WiFi på ett café.
Några kom glada i hågen och berättade att jag som stod i ”Pytagorastorgets ena hörn också satt på en bänk under ett träd diagonalt över. De pekade oförblommerat – något som ju egentligen är ganska oförskämt – så jag såg mig föranledd att spatsera dit för att samtala med mannen ifråga som hade ganska kraftigt grått hår och skägg i samma kulör. Trevligt utseende alltså.
Han var från Schweiz men hade jobbat några år i Sverige för knappt ett halvt århundrade sedan och kunde fortfarande en del svenska. Han och hans fru skrattade gott när jag berättade att ungdomarna anklagat honom för att vara min dubbelgångare och då jag tydligt genom legitimations- och kontaktplagget prästskjorta givit en föraning av vad det var för slags ungdomsgrupp det var frågan om blev de nyfikna på vad vi gjorde där och varför. Han var drygt 80 så det känns ju lite trist att ynglen av utseendet parallellställde mig som bara är 60 år ung med en så gammal man.
Under båtresan hem regnade det. Soldäcket var tomt. Den regnjacka jag faktiskt utan att he begripit varför men på madammens inrådan packat ner var givetvis kvar på hotellet men hade behövts. Alla längtade av båten.
Men det blev en bra resa i alla fall.
* På Samos har de flesta butiker stängt mellan 14 och 18 – en fin gest som hjälper turisterna att spara pengar. Dock hittade jag ett par butiker för presentinköp till barnbarnen Tyra och Adrian.
έν Έφέσω 10 – heder!
Att ett gäng ungdomar 14-15 år gamla tålmodigt och still skall ha fokus under en 2 km lång prat- och föredragspromenad i något som ser ut som ett till hälften organiserat stenröse är egentligen ganska mycket begärt. Ändå blev det så.
Måndagen den 2 juni var eftermiddagen vikt för exkursion, studiebesök i Marias hus utanför Efesos och sedan ruinerna av själva staden, en keramikfabrik dessutom. På morgonen förlängdes ”lektionen” med grundlig info om Paulus äventyr berättat i Bibeln och om hur man hittat den plats där Maria av allt att döma bodde. Det blev tid för lite bad och efter lunch bar det iväg på en 6 timmar lång utfärd utan mat.
Som tidigare omgångar – det stora gänget förra året och gruppen förra veckan – blev besöket vid Marias hus markant seriöst. Berättelsen om den tyska nunnans uppenbarelser som visade vägen till stället är märklig och platsen stämmer till eftertanke och allvar. Att välja mellan det vatten som ger pengar, ger hälsa eller ger kärlek skapar samtal om vad och hur man värderar saker och ting. Att skriva böner och placera dem i väggen är också något de flesta gör på fullt allvar.
Skärpning återfanns också hos de flesta när de i Efesos sökte följa den danska guidens vårdade skandinaviska från torg till tempel till bad till tempel till torg till bibliotek till amfiteater och till allt möjligt annat. Och länge tog det. Efter att bara resan från hotellet till exkursionsmålet tagit nästan en timme då bussen stannade till vid flera hotell för att plocka upp andra Nazar-resenärer från höga norden...
Såhär långt skrev jag på måndagskvällen men var för trött för att fortsätta. Då hela tisdagen innebar båtresa Samos tur och retur är det först nu på onsdagsmorgonen ett dygn innan vi är på Arlanda som tid och alerthet sammanfaller på ett sådant sätt att skrivandet kan fortsätta.
När alla väl var upplockade var ändå vårt gäng om 20 ungdomar och 4 ledare majoriteten i gänget – kvantitativt. Kvalitativt känns det inte så. Vuxna, även om de är i mindretal, tenderar att i ålderssammansatta sammanhang både ta och få tolkningsföreträde. Ungdomar, även om de är i flertal, hamnar på någon sorts andra plats och finner sig också i att vara där. Många till och med väljer att vara där då man är ganska van vid att det är så och det faktiskt också är ganska bekvämt*.
Under visningen var de flesta av de våra på alerten. De var längst fram i klungan utan att vara buffliga. Intresserade. På banan. Att det inte var så väldigt hett och inte heller så väldig trängsel med andra grupper underlättade nog en del. Guiden jobbade bra och vid något tillfälle stack vi in lite ”extrainformation” hon inte hade men passade för vår grupp och inte skadade det norska paret, de två danska paren och de två svenska familjerna som var med. Exempel på ett sådant inskott var en snabbis om The number of the beast i anslutning till Dominitianus tempel.
Under pauserna blev det ibland en del frågor och svar, en del extrasnack och tilläggsinfo med de våra. För oss ledare, kanske en och annan av de unga, blev det också en del paussnack med de andra vuxna i gruppen**.
När vi reste tillbaka till hotellet kunde jag inget annat säga om dessa trötta och informationsmätta ungdomar att de på alla vis denna dag hedrat sin fader och moder – om man lånar den gamla formuleringen av fjärde budet. Dessutom, för egen del, är jag stolt och glad över att få vara tillsammans med dem. Jag är tacksam för att få vara i ett arbetslag och ett sammanhang som riggar den här möjligheten till kontakt, mognad och tillväxt både som personer och i tro.
Och fulländad blev dagen när vi kom tillbaka till hotellet.
MINA FÖRLORADE GLASÖGON VAR ÅTERFUNNA!!
På stranden. Lätt repiga. Värda kalvfilé!
* Hela den observationen kan jag tycka är tänkvärd i många sammanhang, inte minst i kyrkans gudstjänster och verksamhetsprioriteringar. Att Jesus ställer barn och andra andraplansfigurer i centrum gör det hela ännu mer tänkvärt, egentligen.
** Just sådana snack med andra vuxna är något som händer då och då på hotellet, i affärer osv. Många tycker att Älvsby församlings koncept med konfirmationsuppföljning på detta sätt är bra, intressant, rentav imponerande. Enbart jag har under mina två veckor här berättat det för turkar, belgare, irländare, danskar, norrmän, finländare, en australiensare och greker. Ur någon sorts synvinkel kan vi därför säga att Alvsby församlings arbete för att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas är internationellt känt.
έν Έφέσω 9 – uppdatering
Det är runt midnatt mellan söndag och måndag. Nu har den andra omgången nykonfirmerade ungdomar varit här halva sitt läger vilket inte märkts så mycket i det jag skrivit. I det dagliga arbetet och kontakterna har jag varit med dem – det är bara bloggandet som släpat och kanske gett intrycket att jag varit kvar hos dem som for natten mot torsdag i förra veckan. Hur som helst är det hög tid att flytta också skrivandets fokus till dei närvarande.
De kom alltså på torsdag eftermiddag. De var reströtta, spända, taggade, förvirrade. Hittade ingenstans, visste ingenting. Stor kontrast i förhållande till det vältrimmade gäng som farit. Det var bara att ”börja om” med ungefär samma programupplägg.
Fredagen blev en startdag då de gjorde sig bekanta med hotellet, poolen, stranden, matsalen, maten osv.. För en del ä sådant ganska spänt och otryggt. Satsar safe med att hålla WiFi-kontakt med hemmet och andra bekanta delar på nätet. Satsa på strips och/eller makaroner eller pizza i stället för spännande röror av olika smaker och utseende. Ty sig till sin kompis på sitt rum.
Bad, lektion, organiserade fritidsaktiviteter syftar till att alla ska våga komma t ur sin bubbla – men det tar tid. Riktig fart på interaktion och självförtroende blir det inte förrän på lördagen i och med besöket inne i Kusadasi, uppgifter att lösa, studiebesök och shoppande. Tyvärr var den moské vi utsett som studiemål låst men det fungerade i alla fall. Vakthållningen kring ”det egna reviret” taggades ner i samma mån som området man upplevde sig ha kontroll över växte. Lekar, spex och tävlingar ökar på gruppsammanhållningen.
Söndagen startade – som förra veckan – med en kort fri gudstjänst alternativt morgonbön extended version. Sedan delades gruppen så att könen var för sig med ledare av samma kön. Mer samtal. Garden sänktes ytterligare. Flera vågar sig också på annan mat än strips. Alla dristar sig också att tillsammans bada i havet.
Så långt har vi hunnit nu. Gruppen fungerar som grupp och sammanhållningen ökar – inte bara med bästisen utan med alla.
Men sluta flumma! Lär dom sig inget?
Så kan någon kanske tycka och naturligtvs är det fel. Att bygga grupp ar inte flum. Inte heller att stärka trygghet och kamratskap. Först när sådant fungerar vågar man sig på att ”tänka utanför lådan”, alltså ta in nytt. I morgon sker det. Då bär det av till Marias hus och Efesos. Och Samos på onsdag.
Men i vissa avseenden tjänade den nuvarande skaran på att ett läger gått före. Platsen för aftonbön med tillhörande telefonlägerbål behövde vi inte leta – den visste ju jag. Det är därifrån bilderna kommer: Lägerbålet samt nymåne och ovanför den planeten Jupiter. Vackert.
έν Έφέσω 8 – epilog 1
Det är nu andra lägrets tredje dag och söndag, mulen men varm.
Efter en kort gudstjänst är de 6 pojkarna och de 13 flickorna delade efter traditionell könstillhörighet för aktiviteter efter eget val och samtal kring saker som identitet, könsroller, ideal och annat. Vi gör den uppdelningen då det på många sätt är skillnad mellan de två delarna av människosläktet vad gäller tanker, intressen, planer mm. Här spelar den biologiska klockan in. I mitten av tonåren är den tidigaste och mest mogna tjejen/kvinnan i realiteten fem år äldre än den senaste grabben. Att tillhöra samma årskull betyder så tänkt inte att man är jämnårig.
Så långt om den andra lägeromgången. Jag återkommer till den men vill i detta inlägg runda av det första gänget och mina intryck och tankar därifrån.
Efter att på måndagen fyllts av intryck och fakta-input i Marias hus och Efesos och på tisdagen hela dagen varit till Samos med nya intryck blev onsdagen en slapp- och summeringsdag med bad, gemenskap, samtal och eftertanke, gemensam middag i lite snobbiga kläder samt reseförberedelser.
De fick ett par uppgifter att göra under dagen.
En var att anonymt eller med namn skriva 4 punkter om hur vad de tänker sig att konfatiden och konfirmationen betytt för dem och påverkat dem, till detta 3 punkter om samma sak gällande resan hit och till sist 3 punkter efter fritt val. Det var alltså inte frågan om hur det varit utan snarare om vad har det betytt. Lite mer abstrakt, lite svårare. Bladet med sina 10 punkter skulle var och en sedan dela med någon annan. Inte sin rumskompis, bästakompis eller pojk- eller flickvän utan någon annan inte lika given. Byta berättelser och prata alltså. Och så kvittera varandras lappar innan de gavs till oss ledare.
Den andra uppgiften var att inför festmiddagen skriva talet till männen/pojkarna och talet till kvinnorna/flickorna, kanske också talet till ledarna.
Naturligtvis skall det de skrev inte helt och fullt skrivas här men en del kan nämnas. Vad gäller ordrikedomen skiljer sig ”dokumenten” åt en hel del. Några punktar bara upp saker ganska så stackato. Andra skriver små uppsatser.
Att ha fått nya kompisar här nere i Turkiet är ganska genomgående. Dessutom naturligt då ungefär halva gänget är från Vidsel och går skola där, andra halvan från Älvsbyn.
Om Marias hus står på en lapp: Ballt att nunnan hade fått uppenbarelser och kunde se Marias hus. Även häftigt att gå i huset.
Om läsningen i allmänhet skriver en: Jag har tänkt mycket mer och blivit troende.
Längre ner på samma lapp och då om resan en insikt: Jag har förstått att det inte är lätt att bo med sina bästa vänner under en ganska så lång tid.
Och på bladets andra sida: Jag vill tacka ledarna också för att ni har orkat med mig. Ni är så otroligt snälla, roliga och omtänksamma. Jag kan inte förklara hur tacksam jag är.
Visst har jag utifrån samtal, skämt och på annat sätt på känn att kommunikation och kontakt fungerat. Ändå är det kul att läsa sådant som det sista. Jag är i alla fall snart 61 och skulle teoretiskt om alla varit heta på gröten kunna vara deras farfar eller morfar.
Jag tycker att själva onsdagarna har varit jättemysiga skriver en. Åtminstone helt OK måste de flesta ansett – annars skulle vi ha konfronterats med mycket mer skolk.
Jag har kommit närmare Gud, jag har blivit troende fortsätter den skribenten.
I slutet skriver en annan: PS. Vill gärna vara hjälpledare nästa år!
Och till sist från ett av bladen ett visdomsord: Gud kan bara visa dig dörren men du måste gå igenom den själv.
Pojkarnas tal till tjejerna låter nästan som en bön:
Tack för en god vecka. Tack för att vi har fått nya vänner. Tack för att ingen behövde till sjukhuset. Tack för att Anna var där när Axel behövde hjälp*.
Förlåt för allt dumt vi har gjort och sagt till varandra. Förlåt för att vi har varit dryga människor ibland.
I think stupid people were put on this planet to test my anger management skills.
Och flickornas tal tillbaka:
Kära pojkar!
Tack för att ni slagit oss, kastat oss i vattnet och dragit dåliga ordvitsar. Vi tackar även för alla fina stunder ni gett oss – exempelvis som att ni hämtat Pepsi åt oss, hämtat mat och varit allmänt gulliga.
Förlåt att vi inte hämtat dricka åt er, men det händer väl någon gång i framtiden.
Det skulle vara bra om ni kunde hjälpa oss packa sedan och låna ut en bit från eran resväska, eftersom alla pengar tog slut ganska fort.
Och bägge talen avslutades med: Amen.
Det är väldigt svårt – det är omöjligt! – för mig att inte anse arbete och tid med tonåringar av detta virke som ofantligt meningsfullt och viktigt. Och ändå är detta bara början. Samtidigt som vi till hösten börjar med en ny årsklass måste tid, engagemang och verksamhetsformer vikas för att fortsätta kontakten med dessa.
*Gissningsvis på Samos vid skärsår i badande fot.
Jag tror jag berättat det tidigare att jag inte läser lika mycket som förr. Alltså inte lika många böcker i olika ämnen. Varför det är så vet jag inte. Till en del tror jag det beror på hur mitt arbete är upplagt. Tidigare år när jag var skolpräst och lärare vid folkhögskolan här på orten var arbetstiden om man säger ”mer sorterad” . Lejonparten vecka för vecka var förlagd till för- och eftermiddagar måndag till och med fredag. Visst förekom då och då undantag med tjänst både kvällar och helger men men ”kontorsmönstret” fanns där. På samma sätt fungerade åren jag pendlade till stiftskansliet i Luleå.
Nedanstående text skrev jag ungefär mellan kl 11 och 12 söndagen den 29 juni. Platsen för skrivandet var "avgångshallen" vid Piteå Älvdahls Sjukhus. Verktyget var min app-telefon. Nu är jag hemma och kompletterar texten något samt förser den med en bild..
Onsdagen var första dagen för externa aktiviteter. Storforsen med sitt kapell var då bas och arbetsmiljö. På vägen dit sjöng gruppen på ett äldreboende i Vidsel så vi kom till forsen strax efter 14 för att fortsätta att öva och förbereda. Jag deltar inte i sångandet- och musikandet – något många är glada över. Min uppgift är att när de 6 ungdomarna och de 2 unga vuxna ledarna övade och stod i strövade jag omkring, tejpade upp papper och pratade med folk.
När det gäller att prata med folk är prästskjorta verkligen en isbrytare. Kragen ger möjligheten att hälsa på och tilltala vem som helst utan att verka personligen udda eller farlig. Själva uppdraget kanske uppfattas udda men faktum är att det otvunget skapar många möjligheter – jämfört med den varudeklaration en T-skirt eller något annat.”civilt plagg” inte ger.
Igår torsdag andakte vi på tre äldreboenden i Älvsbyn och idag fredag är vi tillbaka vid forsen där jag i en musikövande miljö hinner ta en stund till att blogga om den uppenbara löftesrikedom som finns hos de unga människor som vill – om än kanske trevande – färdas sin väg i tro på Jesus!
Jag har nyfyllt år. Om Midsommardagen då det var som ljusast. Inget märkvärdigt antal. Bara fem dussin plus ett. Oaktat denna udda siffra strömmade gratulationerna in. På Facebook. IVL innebar familjen – vuxna barn, min egen blomma, ett par av barnens blommor samt barnbarnen. Inalles var vi 10 i huset. Som jubilar fick jag sova på soffan.
Sommarkyrkans fyra veckor har alltså börjat. Jag gillar den formen av projekt, alltså tidsavgränsade insatser, och så mer nu än på 1980-talet då jag också var präst i vanligt församlingsuppdrag. Troligen är det tiden på folkhögskolan som skapat om mig från tillsvidareperson till kvartals-, termins- och arbetsårstänkare. Mer än förr inte bara gillar jag utan också tar på mig tidsavgränsade speciella saker. Det är till och med så att jag kommer på mig med att dela upp mer kontinuerligt arbete i tidsblock.
I korsord ramlar man ibland på gåtan Kylig vind, fyra bokstäver. Svaret brukar vara Nare. Eller Kåre. Som ett långt ifrån hett tips till alla korsordskonstruktörer föreslår jag Narig Älvsbydag, tretton bokstäver. Eller Kårig. Lite svårare men med ett uppenbart svar: Midsommarafton. 
Nu slutligen i kategorin speciella resor det sista inlägget kopplat till ungdomslägren för ett par veckor sedan. Kategorin församling skulle också kunna vara aktuell eftersom det hela handlar om arbete i församlingens regi och en vital del av dess verksamhet men för kontinuitetens skull blir det inte så.
Jag tror att det är just balansen konfatid och den efterföljande resan som är poängen. Konfan är i ryggen när man åker och lägret kan fokusera på vad man studerar där och att försöka bygga vidare på relationerna utan att behöva ”ladda” för ett kommande crescendo. Vi är också ett kul arbetslag som getts tid att arbeta med saken – för att inte tala om att tonåringarna i sig är fantastiska typer.
Det har nu gått i det närmaste två veckor sedan jag kom hem efter 14 dagar i Turkiet med och bland de nykonfirmerade ungdomarna från Älvsbyn och Vidsel. Det sista ordentliga jag skrev om var hemresan i hemma απο Έφέσω och strax innan έν Έφέσω 12 – avresa. I förra inlägget skrev jag: Varenda dag sedan vi kom hem har jag i affärer, på macken, i telefon och på gator och torg tillfrågats med orden: ”Hade ni det bra på lägret?”. Så har det fortsatt och nu är det hög tid för ett eller ett par avslutande inlägg i saken.
Så brukar man ju ibland säga. Med svärord. Inte jag alltså. Andra svär. Ibland riktigt förfärligt. Sällan med finess. Men inte jag. Jag är för det mesta en väluppfostrad pojke som vuxit upp till en verbalt kontrollerad man och en språkhygienisk präst. Det betyder inte att jag glömt glosorna jag lärt mig med start redan i sandlådan. Jag kan alla de gamla svenska fula orden samt en massa mer moderna angloamerikanska eder. Men jag väljer att avstå från att bruka dem. För det mesta. Fast det kan hända att jag ibland drar jag en krage men då mestadels för att pedagogiskt understryka något oh nå en i förväg kalkylerad effekt. Tomsvär gör jag inte!
I fyra grupper på Facebook publicerade jag nyss nedanstående text. Grupperna var Konfa Älvsbyn Vidsel 2013-2014, Konfa Älvsbyn Vidsel 2013, Kyrkans Unga Älvsbyn och Älvsbygudstjänster. Jag låter samma text hamna här och inbjuder den som så önskar att i kommentarfältet dryfta kommande söndags gudstjänster.
Arbetsplatsen har deltagit i Korpens stegtävling. 
Jag har nu varit hemma några dagar. Allt håller sakta men säkert på att återfå sin normala rytm, inte minst vad gäller sömn, sällskap och måltider. Skönt.
OCKUPATIONENS FASOR ÄR MER ÄN BOSÄTTNINGAR
Observera skillnaden i rubriken. Det stod inte som på sista tiden έν Έφέσω och ett nummer. Det stod απο Έφέσω, betyder från Efesos, att jag är hemma igen.
Om ett par timmar är vi på väg. Klockan har redan vänt till torsdag och vi har fått besked att vår buss kommer 02.25 för resa till Izmir. Därifrån flyger vi 06.15 för att landa på Arlanda knappt fyra timmar senare 09.00 svensk tid. På Arlanda blir vi i ungefär tre timmar. 12.10 planeras det att vi lyfter mot Luleå och ½2 skall vi landa.
Det mesta kan man göra något åt – men inte vädret.
Under båtresan hem regnade det. Soldäcket var tomt. Den regnjacka jag faktiskt utan att he begripit varför men på madammens inrådan packat ner var givetvis kvar på hotellet men hade behövts. Alla längtade av båten.
Att ett gäng ungdomar 14-15 år gamla tålmodigt och still skall ha fokus under en 2 km lång prat- och föredragspromenad i något som ser ut som ett till hälften organiserat stenröse är egentligen ganska mycket begärt. Ändå blev det så.
Som tidigare omgångar – det stora gänget förra året och gruppen förra veckan – blev besöket vid Marias hus markant seriöst. Berättelsen om den tyska nunnans uppenbarelser som visade vägen till stället är märklig och platsen stämmer till eftertanke och allvar. Att välja mellan det vatten som ger pengar, ger hälsa eller ger kärlek skapar samtal om vad och hur man värderar saker och ting. Att skriva böner och placera dem i väggen är också något de flesta gör på fullt allvar.
Såhär långt skrev jag på måndagskvällen men var för trött för att fortsätta. Då hela tisdagen innebar båtresa Samos tur och retur är det först nu på onsdagsmorgonen ett dygn innan vi är på Arlanda som tid och alerthet sammanfaller på ett sådant sätt att skrivandet kan fortsätta.
Under visningen var de flesta av de våra på alerten. De var längst fram i klungan utan att vara buffliga. Intresserade. På banan. Att det inte var så väldigt hett och inte heller så väldig trängsel med andra grupper underlättade nog en del. Guiden jobbade bra och vid något tillfälle stack vi in lite ”extrainformation” hon inte hade men passade för vår grupp och inte skadade det norska paret, de två danska paren och de två svenska familjerna som var med. Exempel på ett sådant inskott var en snabbis om The number of the beast i anslutning till Dominitianus tempel.
Det är runt midnatt mellan söndag och måndag. Nu har den andra omgången nykonfirmerade ungdomar varit här halva sitt läger vilket inte märkts så mycket i det jag skrivit. I det dagliga arbetet och kontakterna har jag varit med dem – det är bara bloggandet som släpat och kanske gett intrycket att jag varit kvar hos dem som for natten mot torsdag i förra veckan. Hur som helst är det hög tid att flytta också skrivandets fokus till dei närvarande.
Men sluta flumma! Lär dom sig inget?
Det är nu andra lägrets tredje dag och söndag, mulen men varm.