stigstrombergsson

 

 

För första gången i mitt runda liv har jag åkt ambulans med mig själv som den transporterade. Sent igår kväll. 

 

Onödigt? Vad vet jag. Såhär var det:

 

Madammen i mitt liv och jag var ute igår. Picknickade i skogen. Det blev en lång promenad. Hemifrån och ner i "Daahln" och seda vidare i mark och moras till "Klockstaplarna" för att därifrån gå runt Storkanis - en sträcka på totalt runt 2 mil. Det blev slarv med maten. Bara fika och frukt och vatten. 

 

Det blev mycket sen middag och när jag stod vid diskbänken efteråt svartnade det för ögonen och började snurra. Jag tog mig till en fåtölj där jag trots ben i hyfsat höjdläge måste ha tuppat av ett par korta gånger. Tillkvicknad kallsvettades jag massor och hustrun tillkallade ambulans. 

 

De ville köra in mig för koll och då jag generellt tycker att kunnigas uppfattningar bör väga tyngre än de okunnigas gick jag ut till fordonet. Att jag gick själv tyder på att jag hade kvicknat till betänkligt. 

 

När man misstänker hjärtåkomma anses patienten skyldig tills oskuld är bevisad. Jag blev alltså kvar för att övervakas med hjälp av modern teknologi. Men nu är jag på väg hem. 

 

Egentligen åkte jag in för att jag var friskare än förr. Ordinerades sänkt dos mot högt blodtryck - typ. Det finns mycket som samverkar när det gäller den åkomman och som förbättrats betydligt sedan för ett par år sedan. Jag rör på mig mer, äter ännu vettigare och slipper numera i en god psykosocial arbetsmiljö en massa negativ stress.

 

Hjärtat är OK. Jag hade fått ett fall i ett blodtryck som läkemedel och livsstil redan sänkt. Jag kom alltså att åka ambulans och sova på sjukhus för att jag är frisk!