stigstrombergsson

Om ett par timmar är vi på väg. Klockan har redan vänt till torsdag och vi har fått besked att vår buss kommer 02.25 för resa till Izmir. Därifrån flyger vi 06.15 för att landa på Arlanda knappt fyra timmar senare 09.00 svensk tid. På Arlanda blir vi i ungefär tre timmar. 12.10 planeras det att vi lyfter mot Luleå och ½2 skall vi landa.

 

Det blir alltså en ganska tuff natt. Särskilt som kvällsprogram med god fritidsledarledd underhållning fyllt kvällen innan vi firade en liten Mässa för dem som så ville inne på ett rum*. Just nu läggs de sista sakerna ned i väskor och flera passar på att äta lite. Nattöppen matsal är inte så dumt.

 

19 ungdomar har det varit. Och 4 ledare. Två fritidsledare inlejda enbart för denna vecka plus jag och en präst-kollega. Förra veckan var vi 20 ungdomar 3 vuxna – en annan av prästkollegorna, den församlingspedagog som kommer att börja på sin tjänst i augusti och jag. Tänkt var att ytterligare en ledare skulle varit med på bägge lägren men han for hem bara efter ett par dagar på grund av dödsfall i familjen.

 

Jag är trött men trött ett belåtet sätt, inte ett utmattat. Det har varit meningsfullt och roligt. Jag trivs ju bland tonåringar och de verkar inte tycka att det är så fruktansvärt att ha gubben med. Men för att travestera Predikaren i Gamla testamentet säger jag: Allt har sin tid. Läger har sin tid och hemmet har sin tid. Ungdomar har sin tid och familjen har sin tid – även om vi numera bara är två i huset. Vidare: Bussar har sina tider och flygplan har sina.

 

Efter två veckor här längtar jag alltså hem till madammen, hemmet, barnbarnen och allt.

Givetvis kommer jag att skriva mer om detta andra läger, dess sista dag, talet till kvinnan under middagen osv. Men inte nu. Nu skrev jag bara för att döda väntetid. Kanske kompl

 

---

*  Förra veckan firade vi utom-det-ordinarie-programmet-Mässan utomhus men ikväll var det för blåsigt.