stigstrombergsson

Det är nu andra lägrets tredje dag och söndag, mulen men varm.

Efter en kort gudstjänst är de 6 pojkarna och de 13 flickorna delade efter traditionell könstillhörighet för aktiviteter efter eget val och samtal kring saker som identitet, könsroller, ideal och annat. Vi gör den uppdelningen då det på många sätt är skillnad mellan de två delarna av människosläktet vad gäller tanker, intressen, planer mm. Här spelar den biologiska klockan in. I mitten av tonåren är den tidigaste och mest mogna tjejen/kvinnan i realiteten fem år äldre än den senaste grabben. Att tillhöra samma årskull betyder så tänkt inte att man är jämnårig.

Så långt om den andra lägeromgången. Jag återkommer till den men vill i detta inlägg runda av det första gänget och mina intryck och tankar därifrån.

Efter att på måndagen fyllts av intryck och fakta-input i Marias hus och Efesos och på tisdagen hela dagen varit till Samos med nya intryck blev onsdagen en slapp- och summeringsdag med bad, gemenskap, samtal och eftertanke, gemensam middag i lite snobbiga kläder samt reseförberedelser.

De fick ett par uppgifter att göra under dagen.

En var att anonymt eller med namn skriva 4 punkter om hur vad de tänker sig att konfatiden och konfirmationen betytt för dem och påverkat dem, till detta 3 punkter om samma sak gällande resan hit och till sist 3 punkter efter fritt val. Det var alltså inte frågan om hur det varit utan snarare om vad har det betytt. Lite mer abstrakt, lite svårare. Bladet med sina 10 punkter skulle var och en sedan dela med någon annan. Inte sin rumskompis, bästakompis eller pojk- eller flickvän utan någon annan inte lika given. Byta berättelser och prata alltså. Och så kvittera varandras lappar innan de gavs till oss ledare.

Den andra uppgiften var att inför festmiddagen skriva talet till männen/pojkarna och talet till kvinnorna/flickorna, kanske också talet till ledarna.

Naturligtvis skall det de skrev inte helt och fullt skrivas här men en del kan nämnas. Vad gäller ordrikedomen skiljer sig ”dokumenten” åt en hel del. Några punktar bara upp saker ganska så stackato. Andra skriver små uppsatser.

Att ha fått nya kompisar här nere i Turkiet är ganska genomgående. Dessutom naturligt då ungefär halva gänget är från Vidsel och går skola där, andra halvan från Älvsbyn.

Om Marias hus står på en lapp: Ballt att nunnan hade fått uppenbarelser och kunde se Marias hus. Även häftigt att gå i huset.

Om läsningen i allmänhet skriver en: Jag har tänkt mycket mer och blivit troende.

Längre ner på samma lapp och då om resan en insikt: Jag har förstått att det inte är lätt att bo med sina bästa vänner under en ganska så lång tid.

Och på bladets andra sida: Jag vill tacka ledarna också för att ni har orkat med mig. Ni är så otroligt snälla, roliga och omtänksamma. Jag kan inte förklara hur tacksam jag är.

Visst har jag utifrån samtal, skämt och på annat sätt på känn att kommunikation och kontakt fungerat. Ändå är det kul att läsa sådant som det sista. Jag är i alla fall snart 61 och skulle teoretiskt om alla varit heta på gröten kunna vara deras farfar eller morfar.

Jag tycker att själva onsdagarna har varit jättemysiga skriver en. Åtminstone helt OK måste de flesta ansett – annars skulle vi ha konfronterats med mycket mer skolk.

Jag har kommit närmare Gud, jag har blivit troende fortsätter den skribenten.

I slutet skriver en annan: PS. Vill gärna vara hjälpledare nästa år!

Och till sist från ett av bladen ett visdomsord: Gud kan bara visa dig dörren men du måste gå igenom den själv.

Pojkarnas tal till tjejerna låter nästan som en bön:

Tack för en god vecka. Tack för att vi har fått nya vänner. Tack för att ingen behövde till sjukhuset. Tack för att Anna var där när Axel behövde hjälp*.

Förlåt för allt dumt vi har gjort och sagt till varandra. Förlåt för att vi har varit dryga människor ibland.

I think stupid people were put on this planet to test my anger management skills.

Och flickornas tal tillbaka:

Kära pojkar!

Tack för att ni slagit oss, kastat oss i vattnet och dragit dåliga ordvitsar. Vi tackar även för alla fina stunder ni gett oss – exempelvis som att ni hämtat Pepsi åt oss, hämtat mat och varit allmänt gulliga.

Förlåt att vi inte hämtat dricka åt er, men det händer väl någon gång i framtiden.

Det skulle vara bra om ni kunde hjälpa oss packa sedan och låna ut en bit från eran resväska, eftersom alla pengar tog slut ganska fort.

Och bägge talen avslutades med: Amen.

Det är väldigt svårt – det är omöjligt! – för mig att inte anse arbete och tid med tonåringar av detta virke som ofantligt meningsfullt och viktigt. Och ändå är detta bara början. Samtidigt som vi till hösten börjar med en ny årsklass måste tid, engagemang och verksamhetsformer vikas för att fortsätta kontakten med dessa.

*Gissningsvis på Samos vid skärsår i badande fot.