back in reality
Jag har nu varit hemma några dagar. Allt håller sakta men säkert på att återfå sin normala rytm, inte minst vad gäller sömn, sällskap och måltider. Skönt.Att utlandsvistelsen med en massa meningsfullt arbete skulle innebära att jag kom att missa en del här hemma är ju inte förvånande. Visst kunde jag på håll då och då se vad andra bloggade om men jag kom aldrig riktigt att tända till i de sakerna.
En sådan sak var de lindrigt sagt falska arbetsmetoder Uppdrag Granskning använde i sitt försök att producera ett helt duvslag utifrån vad man i förväg tänkt skulle vara en liten misstänkt fjäder. Naturligtvis upprörs jag av det bedrägliga i att söka snärja präster med fejkade själavårdssamtal men jag går som ändå inte riktigt igång på frågan. Värre är då det kacklade drev som vissa hönshus med kyrklig anknytning* söker få igång. Det tycker jag strider mot Codex Eticus** – liksom biskoparnas vankelmodiga tystnad.
Vidare: Jag tycker det är lågt att ingen av dem som lagt upp Luleå-församlingarnas arbete under den kommande Pride-festivalen gitter att på tobbe lindahls blogg till nytta för hans läsare svara på den kritik han framfört***. Men samtidigt blir jag inte förvånad. Trendmakares strategi vad gäller sociala medier är ju att med full kontroll använda dem som propagandamegafon för egna ståndpunkter, inte som samtalsforum i öppna debatter där man kan möta argument.
Till den ”normaltillvaro” jag nu nått hör också att då och då titta in på den israeliska oppositionstidningen Haaretz´s hemsida. Där fann jag idag denna artikel av Gideon Levy . På engelska kan den läsas här.
OCKUPATIONENS FASOR ÄR MER ÄN BOSÄTTNINGARVarje anständig medborgare både i Israel och i världen måste höja rösten mot ut mot den israeliska ockupationens många fasor-- som bara har lite att göra med byggandet på Västbanken.
Ännu en en israelisk "prislappsattack” har lanserats: Ytterligare 1.500 bostäder har annonserats som en uttalad vedergällning för skapandet av en palestinsk samlingsregering.
Masken föll för länge sedan. Israel försöker inte längre dölja att bosättningarna inte är ett straff. Men de är inte det verkliga straffet. Det verkliga straffet är det fortsatta tyranniet. Bosättningarna visar de israeliska avsikterna; byggdes för att föreviga status quo och förstöra alla chanser till avtal. Men den verkliga straffet, som faktiskt diskuteras mindre, är ockupationens outhärdliga orättvisor.
Vi måste sluta prata om bosättningarna. Antalet bosättare har nått sin kritiska massa för länge sedan, något som gör situationen oåterkallelig. Ytterligare 1.500 bostäder förändrar inte mycket. Att bygga dem bevisar bara att Israel har för avsikt att fortsätta sina kolonialistiska strävanden men bostäderna själva frågans kärna. Det verkliga problemet är den totalitära regimen på Västbanken. Det är palestiniernas största problem, liksom israelernas, att deras nation har blivit en falsk demokrati.
Visst är det sant att utan bosättningarna skulle ockupationen har upphört så som den bosättningsfria ockupationen av södra Libanon gjorde. Visst är det sant att om det skulle finnas betydligt färre bosättare, som det var i Gazaremsan, skulle Israel kanske ha också dragit sig tillbaka från Västbanken. Men Gaza visade att ett tillbakadragande inte är räcker för att slapa rättvisa: Gaza har blivit ett fängelse och inte någon diskuterar längra fångarnas öde.
Att avbryta byggandet av bosättningar, som är det största sionistiska projektet sedan skapandet av Israel, skulle vara en gest av god vilja. Men utan total evakuering av bosättningarna (som är helt orealistiskt) och skapandet av en rättvis regering på Västbanken, kommer kärnan i situationen förbli oförändrad.
Därför ska inte den internationella oppositionen fokusera på bosättningarna på Västbanken, utan snarare behandla hur de styrs. Det internationella samfundet ska fokusera på det faktum att det finns två folk här, ett med alla rättigheter och ett annat utan – bortsett från rätten att vara ockuperad. Sluta fördöma Israel för varje ny lägenhet och husvagn. Israel bör fördömas och bestraffas för att man skapar olidlig liv under ockupationen, för det faktum att ett land som gör anspråk på att vara ett bland de upplysta nationerna fortsätter att dag och natt förnedra ett helt folk.
Tala om de hjälplösa fiskarna i Gaza som beskjuts från krigsfartyg. Tala om de barn som arresteras brutalt mitt i natten. Tala om de otaliga som tas i förvar utan rättegång, om familjer spliirade mellan Gaza och Västbanken, mellan Jerusalem och Ramallah. Tala om hur lätt det israeliska fingret vilar på avtryckaren. Tala om de diskriminerande domstolarna, de dagliga vräkningarna, husrivningar och förstörelse av byar. Tala om utmarker som förvandlats till skjutfält bara för att slå ned modet på invånarna och avhysa dem. Tala om de soldater som skjuter för att de har tråkigt och de poliser som gör gripanden enbart för att de kan.
Tala om Västbankens interna apartheid och de fruktansvärda utmaningar varje palestinskt barn ställs inför när de vill bygga ett liv eller bara besöka stranden, om så bara ett kort stycke från sitt hem. Tala om de Gazabor som inte kan exportera sina varor och inte heller fara någonstans för att studera, åka till sjukhuset, besöka familjemedlemmar eller arbeta utanför sitt fängelse, den största i världen. Tala om de tusentals fångar, en del av dem politiska, som möter omänsklig diskriminering till skillnad från sina judiska motsvarigheter. Tala om ockupationens byråkrati, en annan institutionaliserad missbruksmetod. Tala om vägspärrar och de överväldigande orättvisorna. Tala om ockupationens fasor.
Alla dessa saker behandlas som helt ovidkommande jämfört med ytterligare några hundra bostäder. Varje anständig medborgare både i Israel och i världen måste höja rösten mot dessa saker. Dessa rop hörs inte tillräckligt.
* Ett hönshus med kyrklig anknytning är Seglora Smedja.
** Codex Eticus finns i flera, kanske alla, stift och reglerar bland annat hur präster agerar vis à vis varandra i media. Att kräva kollegors avgång är dålig etik – Basta! Vill man bli av med folk går man befintliga formella vägar med anmälningar osv.
*** Läs inlägget Varför blev jag så arg? på tobbes blogg – här.
Kommentarer
Trackback
