präster på stan
Jag är sjuk!Det var ett citat. En studentkorridorkompis i Uppsala sa så varje dag – på 70-talet när jag läste där. Varje dag tre gånger dagligen kom det. På klingande dal-mål. Och väl omskakad såg han ut.
Det är inte ofta jag har anledning att citera honom men någon gång händer det. Idag har jag anledning. Jag är sjuk! Hes och snuvig – men utan feber. Så jag arbetar hemma.
Samma Smedjebacking levererade förresten lika ofta ett annat uttryck som jag använder flitigare, faktiskt har anledning att knäppa ur mig åtminstone en gång per dag, ofta fler: De ä bara ja som ä klok!
Jag är alltså hemma och är krasslig men inte värre än att jag strax skall kunna arbeta med kommande söndags gudstjänst, en verksamhetsberättelse för ungdomsverksamheten 2013, läsa in mig på en och annan kanske möjlig bok att kunna använda som understödsmaterial vad gäller dop- och konfirmationsförberedelse med unga vuxna mm. Sådant kan jag fylla dagen med men olika slag av arbetssocialt snatter med församlingsbor och arbetskamrater fixar jag inte.
I inlägget varierande impulser av den 16:e i denna månad skrev jag dessa ord utifrån ett seminarium jag deltog i vid Luleå stifts internationella konferens i Umeå:
Fresh expressions of Church är ett mångfacetterat arbete i Church of England. Representanten därifrån gav en god och tankeväckande inblick i hur en kyrka med sin historiska roll och vedertagna traditioner också inom gamla och i helt nya sammanhang verkar i en miljö som i flera avseenden är värre sekulariserad än vår. Det är inte första gången jag söker tränga in i de reflexioner och det arbete som kommer ut tanken att uppdraget skall forma Kyrkan, inte tvärtom. A Mission-shaped Church i stället för A Church-shaped Mission som dominerar i Sverige: I vart fall skvalpar flera nya idéer runt i huvudet – om vad som kan och skulle kunna göras hemmavid.
Igår kväll såg jag samma sak på TV. Präster på stan är en BBC-serie i tre avsnitt som sänds på söndagskvällarna i SVT. Två avsnitt har sänts, ett återstår. Jag hade missat bägge men nyttjade svtplay för att komma i kapp.
BBC gör bra saker! Jag rekommenderar alla bloggläsisar och bloggläsior att se programmen man hittar här och här. Dröj inte för länge bara. Programmen försvinner från svtplay med tiden och då måste du ju snoka rätt på dem via BBC eller på annat vis vilket gör att du missar Liverpoolsdialektens textning till svenska.
jag är en frammut!
- Jaha barn, vet ni varför alla mammutar dog ut?- Nääää!
- Det fanns ju inga papputar!
Med det anslaget har jag gett ett exempel på den ytterligt pinsamma företeelsen som kallas pappahumor*. Den har absolut inget att göra med vad inlägget i övrigt handlar om annat än kanske lite halvt närliggande ljudassociationer jag insåg onsdag morgon. Fast det var egentligen inget nytt jag kom på. Jag fann bara att kombinationen av två välkända saker om mig själv kunde få ett gemensam beteckning – frammut.
Jag är ganska konservativ – faktiskt. Det är det första.
Jag är Inte politiskt konservativ om man tänker i traditionella höger-vänster-skalor. Där är det mesta alldeles för borgerligt och för högerut för min smak. Jag är egentligen inte heller konservativ vad gäller till exempel teknik och sociala medier. Där kan jag nog förefalla gammaldags – blogg är ju bara så 2000-tal! – men det beror mest på att jag inte begriper mig på alla paddor å plattor å vajfi å tvitter å allt, inte att jag i princip skulle vara mot.
Men teologiskt och kyrkligt är jag konservativ – faktiskt. Åtminstone vad gäller den kristna lärans och livets innehåll. Där ser jag ingen anledning att sväva på målet när det handlar om att Jesus ger bästa inblicken i hur Gud är; Dopets betydelse; Bibelns auktoritet; att Nattvarden är nödvändig och alltid skall dukas fram; vikten av evangelisation, omvändelse och tro; att synden och synder är realiteter som kränker och retar Gud; att upplevelsen av skuld är en vettig och intelligent mänsklig reaktion på människans karaktär i relation till hur Gud är; att förlåtelsen får tas emot i tro fritt och oförtjänt bara på grund av att Jesus på ett unikt sätt uppstått från de döda sedan han genom att ge sitt liv som en betalning köpt oss fria osv. I formfrågor kan jag mycket väl försöka vara nästan lössläppt men vad gäller trons innehåll är jag konservativ – faktiskt.
Det sätt som Svenska kyrkan ibland agerar på och än oftare inte agerar på och som hon ännu oftare uppfattas gör att jag då och då känner mig som en riktigt konservativ svartrock, som något jätteforntida, som en kvarleva från en tidigare tid, som en mammut – om än inte ännu utdöd.
Jag är ganska otålig – faktiskt. Det är det andra.
Ibland har folk sagt till mig att jag verkar missnöjd, att inget riktigt duger, att jag är en kräsen gnall-spik. Nog kan det stämma ibland men absolut inte generellt. Jag är ju en glad lax som med förödande optimism kan vara jätteglad och fullt belåten över en massa saker – den invandrarfyllda familjegudstjänsten med åtföljande mat som jag berättade om i förra inlägget kan stå som ett exempel. Men samtidigt finns i mig en fjäder som tänker ungefär: Det var ju bra, kul, roligt, rätt, vettigt – men hur skulle det kunna bli ännu bättre? Det kan ju låta missbelåtet men är inte det. Absolut inte! Men det uttrycker att jag vill vidare, nå längre, ta ett steg till, komma framåt.
En mammut som vill framåt – är inte det en frammut?
* När jag lika är i farten bjuder jag på en pappavits till som gör egna barn galna tjugonde gången de hör pappan dra den för andra barn:
- Men barn – vet ni varför de fick så god pannkaka i fängelset?
- Nääää!
- De tog en fånge som smet.
Gud säger...
Söndag mitt på dagen skrev jag följande text på Facebook samtidigt som jag länkade till förra inlägget med de pulkåkande barnen:Idag är det ingen gudstjänst i Älvsby kyrka klockan 11. En gång i månaden när det är Familjegudstjänst är den klockan 16 i stället. Jag ansvarar för den senare i eftermiddag, efter hockey-finalen.
Familjegudstjänster - förresten - är riktigt skoj. Kan bli hur kaotiska som helst. Utmärkande för vår församling är att de flesta av barnen som är med är nysvenska barn som tillsammans med sina föräldrar på ett särskilt sätt innebär en språklig utmaning. Förkunnelse på "lätt svenska" är uppdraget 16.00.
Hur blev det då? Vad hände? Vad sades?
När klockorna ringde var vi drygt 50 närvarande i kyrkan. Hälften var utlandsfödda familjer med barn och hälften av den andra hälften var konfirmander.
Utan ingångspsalm sa vi gemensamt familjegudstjänstens inledningsord:
Nu är Guds tid! Här i sitt hus sluter han in oss i värme och ljus.
Nu är Guds tid! Nu skall hans ord leda oss rätt och hjälpa oss tro.
De orden ger ett bra anslag till gudstjänsten, talar om vad det är frågan om. Tid för Gud, tid för Guds Ord. Efteråt sjöng vi lovsången, Psalm 21. Och folk fortsatte att komma in i kyrkan.
Ingen av de texter Evangelieboken har på Sexagesima kändes som någon höjdare, särskilt inte när så många av gudstjänstfirarna – både vuxna och barn – kan lite eller nästan ingen svenska. Förkunnelsen tog därför andra vägar enligt denna tanke:
Gud säger många saker. Jesus säger många saker.
Människor hörde det och skrev. Berättelser, brev, dikter. Som blev Bibeln.
Därför kallar vi Bibeln för Guds Ord.
Nu ska vi se på fem ställen ur Bibeln. Finns på stora blad.
Jag vet vilka Bibelställen det är – tror jag – men inte i vilken ordning de nu kommer.
Vi ser på dem i tur och ordning – och pratar lite.
Här fick jag så de fem bladen ett i sänder. De hölls sedan upp av barn och konfirmander samt ytterligare någon rekryterad för ändamålet. Ordningen blev denna – om jag minns rätt.
”Du är min älskade son, du är min utvalde” (Luk 3:22)
Detta sa Gud när Jesus döptes! Han var vuxen då. Gud berättar vem Jesus är. Det är det viktiga. Att Jesus är Guds son. Eller Gud som människa. Så att vi kan förstå hur Gud är. Som Jesus.
”Följ mig!” (Mark 2:14)
Jesus sa så! Många gånger. Till flera. Betyder: lyssna till mig, prata med mig, lär av mig, gör som jag, Lita på mig.
En del bestämde sig en första gång – så var det för Levi. Och sedan flera gånger. Viktigt. För det är det Jesus säger till oss också. Nu. ”Följ mig!”
”Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig” (Psalt 119:105)
Detta står i Gamla testamentet. I en dikt som skrevs innan Jesus tid.
Gud hade gett regler – tio bud. Och mycket mer för att berätta viktiga saker för människor. Läsa det, lära sig det, ger hjälp. Så man vet vad som är rätt. Så man vet hur mycket Gud tycker om oss. Och hur Gud gör för att ta hand om oss – blir Jesus.
Jesus säger: ”Jag är världens ljus”. Jesus är den som visar Vägen, berättar Sanningen, ger Livet.
Dessutom sjöng vi den Bibelversen några gånger.
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16)
Jätteviktiga ord! Kallas Lilla Bibeln. Berättar om vad Gud gjorde för att hjälpa oss.
Också denna Bibelvers sökte vi sjunga in sedan den lästs på arabiska och tigrinja.
”Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder” (Luk 5:20)
Detta är viktigt. Jesus säger det många gången. Till många människor. Att de får förlåtelse för sånt de gjort fel. Det är också till oss. Som att Jesus säger till oss: ”du har fått förlåtelse för dina synder”. Därför ber vi ofta om förlåtelse. För att få höra det ofta.
Det var de fem bladen! Vi bekänner tillsammans den kristna tron i en Trosbekännelse som är ungefär 1800 år gammal ungefär. Finns i många kyrkor över världen i vår form eller en lite längre. Vi har den längst bak i Psalmboken.
Så långt ”predikan”. Efter psalm 716 med kollekt bad vi och det var möjligt att tända ljus vilket många gjorde. Sedan Fader Vår och Välsignelsen innan slutsången Han håller hela vida världen....
Under ”predikan” och bönen fortsatte det att komma folk in i kyrkan. Hela tiden. Mest utlandsfödda. Svenskar som jag är ju mer klockslagsfixerade och finns på plats när gudstjänsten sägs börja men i vår multietniska församling är kulturerna olika. För många börjar gudstjänsten när man kommer in i kyrkan och slutar när man lämnar den – vad klockan är är inte så viktigt. Det finns poänger i det synsättet.
Så när sista sången sjöngs var vi över 100 personer...
...och efteråt var det gemensam middag i församlingsgården då ännu fler anslöt.
Till sist, noble Bloggläsius:
På söndag är det gudstjänst igen – på Fastlagssöndagen klockan 11. Jag har fått förtroendet att leda den. På www.bibeln.se kan du skriva in de då aktuella Bibelavsnitten – Höga Visan 8:6-7, 2 Kor 5:14-21 och Mark 10:31-48. Gör så eller slå upp dem i din Bibel. Fundera över texterna. Skriv sedan tankar och funderingar i kommentarsfältet eller i gruppen Älvsbygudstjänster på Facebook.
26 år – nytt fokus
Igår om lördagen den tjugoandra var det 26 år sedan vårt tredje barn föddes, han som när han nämns här på bloggen ges barndomssmeknamnet Hattifnatten. Givetvis skulle han jubileras med paket och uppvaktning. Inget snack om saken. Så blev det.I stället för en eftermiddagsresa till Luleå för tårta blev det denna gång en heldagsförrättning. Jubilaren med fästmö hade stillsamt undrat om madammen och jag kunde komma redan på förmiddagen för att barnbarnvakta och så ge dem några timmars frigång. En extra kul dag alltså! Uppvakta 26-åringar har väl sin charm men att få hänge sig åt livets nya fokus var ju bara bulla – typ.
Alltså for vi redan på morgonen för att Tyra och Adrian skulle få ha farmor och farfar för sig själva*. Pulka med skratt, vurpa med garv, snögubbe som inte kom med på bild och annat hann vi med innan jubilaren med barnens moder återvände till bostaden. Då hade lillebrodern alias barnbarnens farbror – Heffaklumpen – anlänt. Sedan kom den äldre av 26-åringens storasystrar – Snuppan – med fästman och svärföräldrar. Den yngre av storasystrarna – faster Snorvan – kom dock inte ner från Björkliden. Hon sparar sin resa till nästa helg då brorsdottern Tyra fyller fyra då det blir kalashelg igen. Tredje veckoslutet på raken för den lilla familjen. Förra helgen fyllde småbarnens moder 25 och då samlades vad som skulle kallas ”hennes sida” – mormor, morfar osv. Detta veckoslut var det vi och nästa helg alla – på lördagen. Söndag skall det visst bli barnkalas. Tufft!
Som läsaren noterat har jag alltså bytt fokus. Just därför finns kategorin Farfar funderar.
bild med mening
En bild säger mer än 1000 ord. Så brukar det sägas. Sant är det nog också många gånger. Men jag vet jag själv tagit och mött bilder som gjort mig helt stum – eller bara gett frågan: Vad är det för vits med detta? Inte minst massproduktion av digitala bilder i sociala medier skapar den tanken.
Tänk på vad du vill berätta med din bild!
Så sa en journalist som inför en tre veckor lång studieresa vi skulle göra någon gång i mitten av 1990-talet gav mig och en del andra tips om hur vi skulle fotografera. Resan gick till Guatemala och El Salvador i avsikt att snappa upp så mycket som möjligt av situationerna, se hur kyrkan (främst den katolska) agerar och fungerar. Tanken var att vi utifrån sådant skulle reflektera både över vilken solidaritet vi kan utöva och över situationen i kyrkan (den lutherska) här hemma. För mig blev resan i flera avseenden om inte helt omvälvande så i vart fall klart riktningskorrigerande både vad gäller teologins innehåll och vad som brukar kallas ”pastoral praxis”. Av inblicken i situationerna där fick jag vad jag menar en förstärkt indirekt klarsyn kring lägen här hemma.
Att tänka på vad man vill berätta med en bild var ett bra råd. Det sparade dessutom dyr diapositiv film. Jag blev nog också en bättre berättande fotograf än jag var innan. Tanken att en bild skall säga något och inte bara avbilda en sak har jag haft med mig sedan dess.
Som bieffekt har det lett till att jag ofta söker en möjlig berättelse till en bild som föreställer något helt annat. Ibland dgitalplåtar jag situationer i tanken att bilden nog med tiden kan berätta något – förutom det den just avbildar. Det gör att jag fotar en del. Och får många konstiga och meningslösa bilder.
Detta blogginlägg – klicka på bilderna så blir de större – visar ett scenario jag och en kamrat ställdes inför tidigare denna vecka. Vi var på väg nedför backen från Församlingsgården på väg till ett av oss utsett lunchmathak. En tolkning är att en grävskopa körts i läge för att göra ett jobb – tillbakapromenaden visade att det var den triviala sanningen.
Men ser det inte också ut som om maskinen fått sladd i backen, kanat ner i diket och kapat en lyktstolpe? – en absurditet som skapar tankar typ: Hur katten får man sladd på en grävare? Hur häver man sladden? Koppla ur och styra? Och i så fall med vad?
Och till den knasigheten det som är ännu klurigare:
Hur lyder bildernas 1000 ord? Finns i tillvaron, i samhället, i kyrkan, i politiken, i teologin, i umgänget mellan människor några situationer, tankar och åsikter som i överförda meningar kan ha bilderna som illustration?
Läsaren inbjuds att i kommentarsfältet ge sina svar?
fräsch vinkel
Käre och noble Bloggläsius!Innan jag kommer till sak vill jag inleda med en anekdot hämtad från den tid av livet då jag ingick som en tapper och välövad komponent i den svenska krigsmaktens led. Den tiden började med grundlump vid arméns ryggrad – Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden. Där och då gavs jag förutom en även civilt nyttig kompanisjukvårdarkompetens en mer isolerat militärt nyttig förmågan att i sträng kyla skidtolka sovande. Som GU-soldat var detta inte så farligt enär den långa tiden i kronans vadmal gjorde mig ganska van vi tockena ting.
Vid det första repmötet några år senare övades vi vidare intill den grad att vi i uniformer utklädda rationellt tänkande civilister helt frankt satte oss. Kompani Rudolf Johan gjorde myteri när det ställdes inför att en hel natt i minus 35 grader förflytta sig stående på Vita blixten till något nytt UFA i avsikt att öva motanfall i för att återerövra en hjortronmyr från den lede ryssen. Just vid det tillfället var jag dock inte på plats så jag slapp ta ställning till om också jag skulle myteria och sälla mig till de sjutton man som framhärdade till den grad att de transporterades bort, vaktades av värnpliktiga med skarpa vapen och så småningom ådömdes dagsböter i civil domstol.
En militär enhet av denna tänkande kaliber kan naturligtvis inte tillåtas bestå. Defatismens ”dålig anda” måste hanteras och man valde metoden att splittra ut manskapet till en massa andra kompanier inom totalförsvaret – något jag misstänker kan sprida andan och därför löper risken att vara en i grunden kontraproduktiv åtgärd. I vart fall innebar det att vid nästa repmöte fanns inte ett bekant ansikte liksom att både lokalisering och uppdrag helt annorlunda. Från tält i frusen skog och myr mellan Övre och Nedre Soppero längs vägen mellan Kiruna och Karesuando befanns vi nu ligga i fasta värn längs E4-an bortom Kalix härifrån sett. Målet var dock samma: Bromsa ryssen!.
Du Strömbergsson – den där Predikaren. Visst är det en dyster jävel?
Orden kom en kväll under det repmötet. Jag och han som sade dem var på väg från telefonhytterna tillbaka till förläggningsbaracken. Han som sade var en till 08-området utflyttad Norrbottning som senare under samtalet beskrev sig själv med orden: ”Jag vet Vägen men går den inte”, en självutsaga som röjde uppväxt i och god förtrogenhet med den laestadianska väckelsens förkunnelse- och själavårdskultur. Han visste och fattade trons innehåll men omfattade inte tron för egen del. Tar man det på latin vilket ingen gör hade han fides quae men inte fides qua – men Predikaren i Gamla testamentet hade han läst.
Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.
Så lyder vers 12 i 12:e kapitlet i den nämnda Bibelboken – i 1917 års översättning. Citat ligger bakom denna bloggs kategori Predikaren 12:12 under vilken jag sorterar in berättelser om och rekommendationer av böcker jag läst. En och annan bok kan hamna under Exe-geten bräker men flertalet hamnar under Predikaren 12:12.
Hamnade var ordet, sa Bill. Placerades där sa Bull. Orden står i förfluten tid!
Jag läste mycket mer förr då det vardagliga tjänande på folkhögskolan både krävde och medgav det. Arbete i församling har senaste året visat sig vara lika omfattande som på den förra tjänsten men är mer mångfacetterat och tankeupptagande. Därför har fokuseringen på att läsa speciella böcker inte varit lika lätt och det har blivit glesare mellan inlägg av den typen men nu kan jag äntligen säga: Jag har läst ut en bok!
Boken är Påvarna – två tusen år av makt och helighet av Göran Hägg. Han är inte teolog, inte ens historiker utan litteraturvetare, men han skriver flyhänt, informativt och tankeväckande i saken. Det är nyfikenhet som driver honom – och fascination, rentav nykter beundran. Hans jämförelser mellan den Katolska kyrkan och den fundamentalism och sekulära liberalism man kan hitta hos protestanter mynnar ofta ut i en fräsch vinkel av riktigt klarsynta slutsatser till fördel för Rom..
Bokens baksidestext lyder:
I februari 2013 förvånade Benedictus XVI världen med beskedet att han beslutat abdikera vid månadens slut. Sist en påve avsade sig titeln var år 1415.
Vad kan historien lära oss om den andliga superkraften Vatikanen, vår världs äldsta institution? Vad kan vi förvänta oss av framtidens påvar? Har Vatikanens inre krets insett att vår moderna och medieintensiva värld behöver mer kraft än åldriga påvar kan uppbåda?
Den här boken berättar historien om påvedömet, från kyrkans grundare Petrus fram till i dag. Hur har Vatikanen kunnat överleva alla samhällsomvandlingar, och inte minst alla kriser och skandaler inom kyrkan? Hur kommer det sig att kyrkans betydelse rentav ökat?
Göran Häggs Påvarna är ett nyfiket försök att förstå det livskraftiga och välorganiserade påvedömet - såväl dess andliga innehåll som dess världsliga organisation.
Läs den och bli bildad. Den finns i pocket!
insändaren inne
I blogginlägget ett par saker (den 11 feb) skrev jag om en insändare i lokaltidningen och hänvisade till ett inlägg på en annan blogg där samma text tidigare publicerats. I kommentarerna till ett par saker nämndes sedan att jag/vi skrivit ett svar, att texten kom i retur då den i sin mångordighet sprängde ramarna 2500 tecken men sedan i en något nedkortad version åter sänts till tidningen.Lördag morgon då jag var i Umeå publicerade insändarredaktionen svaret illustrerad med en bild av en morot. Ett par små språkliga, inte innehållsliga justeringar hade gjorts. Det text tidningen tryckt är detta:
MOROT OCH MUTA
Johnny Lestander skriver i Piteå-Tidningen den 10 feb utifrån en artikel i PT 20 jan om Älvsby församlings satsning på ungdomar.
Han redovisar satsningens syfte – att ungdomar skall komma till tro – och funderar kring hur församlingen gör för att nå syftet. Just syftet är en viktig sak.
Formuleringen är en del av en mening som anger Svenska kyrkans generella syfte: att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. För detta syfte har alla församlingar till exempel konfirmand- och ungdomsverksamhet men på lite olika sätt.
I Älvsbyn erbjuds de som konfirmeras en gemensam resa till Turkiet. Resan subventioneras med ca 75 % och görs efter konfirmationen för den som vill, inte innan.
Tänker man ”Turkiet-resa” tänker man ofta sol och bad och det ingår – på eftermiddagarna de flesta dagar. Exkursioner till ruinstaden Efesos, Marias hus, den grekiska ön Samos med sin ortodoxa kristna tro och studiebesök i en moské har sina dagar.
Samlingar, lektioner och aktiviteter ges tid varje dag så resan är mer än ett all-inclusive-hotell och vändsteka sig i solen. Den är en studieresa som på 15-åringars nivå visar att bibliska händelser och personer inte är sago- och tankekonstruktioner utan har sina konkreta platser i vår verklighet – om än för snart 2000 år sedan. Utöver information om antiken, aposteln Paulus och hans brev, evangelisten Johannes och Jesus mor Maria möter ungdomarna en annan kultur, växer och mognar i grupp, märker att den engelska de lärt sig fungerar bättre än de tror och så vidare.
Vi inser att sådant kan ses som ”morot” eller ”muta” för att fler skall konfirmera sig och att man kan tro att det är denna ”morot” eller ”muta” man vill åt. Visst spelar tanken på en resa i maj-juni in när de i september året innan bestämmer sig för att ”läsa” men att det skulle vara det enda är att underskatta tonåringar. Ungdomar är smartare än så.
Saknas intresse att i samlingar och gudstjänster undersöka vad det är frågan om låter de sig inte mutas av saker de vet att de i alla fall kan få del av på annat sätt.
Lestanders observation att medelåldern är hög bland dem som firar gudstjänst i Älvsby församling är korrekt. Just därför görs satsningen på ungdomsverksamhet i olika former med det angivna syftet att de skall komma till tro.
Stig Strömbergsson, präst & projektsamordnare
Anna-Karin Thorngren-Bergman, präst & konfirmandansvarig
Det var alltså i lördagstidningen insändaren stod att läsa. Den Lestander skrev på sin blogg på lördag kväll kan man läsa här.
varierande impulser
Nu har det gått två konferensfyllda dagar sedan sist. I tid – 18.44 – gick tåget från Umeå. Det är på det jag nu befinner mig. Att på sin blogg söka summera intryck är ett bra sätt att fördriva de timmar det tar innan jag är hemma.Hur har konferensen varit? sporde min barn- och ungdomskamrat när han hämtade upp vid vid Scandic hotell vid ½2tiden. Konferensen var slut då. Den har varit bra, svarade jag och fortsatte: konferensen har ju haft en sådan meny av seminarier och aktiviteter att man utan problem kan kryssa sig fram till vad man tror kan vara till nytta i de uppdrag man befinner sig i. Någon gemensam samling kan vara en riskfaktor, men det får man räkna med – typ.
Ett seminarium med biskopen i den Evangelisk-Lutherska kyrkan i Liberia var intressant och gav bland annat en bild av hur arbetet att efter 14 års inbördeskrig tillsammans med andra krafter arbeta för försoning och helande av trauman hos människor. Likt Sannings- och Försoningsarbetet i Sydafrika söker man skapa sammanhang där offer och förövare möts och att de som drabbats ges tillfälle att formulera sin situation och känna att de numera respekteras, är värda att lyssna till. Kan ibland tycka det är märkligt att vi i våra till exempel kyrkliga konflikter är så sparsamma med att använda samma metoder.
Vid ett par av måltiderna fanns jag vid samma bord som den biskopen i samtal om både ditt och datt – gott tillfälle att öva engelska!
Fresh expressions of Church är ett mångfacetterat arbete i Church of England. Representanten därifrån gav en god och tankeväckande inblick i hur en kyrka med sin historiska roll och vedertagna traditioner också inom gamla och i helt nya sammanhang verkar i en miljö som i flera avseenden är värre sekulariserad än vår. Det är inte första gången jag söker tränga in i de reflexioner och det arbete som kommer ut tanken att uppdraget skall forma Kyrkan, inte tvärtom. A Mission-shaped Church i stället för A Church-shaped Mission som dominerar i Sverige: I vart fall skvalpar flera nya idéer runt i huvudet – om vad som kan och skulle kunna göras hemmavid.
Med honom också extra umgänge och språkträning.
KGHammar höll ett föredrag som jag inte tyckte var något vidare bra till sitt innehåll. Visst är orden välformulerade och tankegångarna gymnastiserade men det blir liksom innehållslöst. Meningar som den erfarenhet vi kallar Gud sätter i min tanke vagnen före loket. Det verkar som om Gud så att säga inte skulle finnas i sig själv och vara möjlig att erfara utan som om Gud finns utifrån våra tankar. Om jag i detta fattat honom – alltså Hammar – rätt vet jag inte men tror det. I vart fall höll jag inte med honom i hans sätt att på ett väldigt avskuret sätt beskriva förhållandet mellan kristen tro som berättelse och som faktagrundad sanning.
Men jag skall erkänna att jag också sedan tidigare haft rejält svårt för mannen.
Knappt 200 deltagare var vi i alla fall. Många återseenden och en del nya bekantskaper. Hade varit ett väl använt veckoslut även om jag skulle deltagit på min fritid. Att jag fick det som fortbildning är en ren bonus.
Timmarna mellan konferensslutet och tågbordningen tillbringades i sällskap med föräldrarna till våra Guddöttrar. Jag och han i paret är värrer sedan 10årsåldern. Är läsaren nyfiken på detaljer kan sägas att det handlar om tvillingbrodern och svägerskan till bloggarkompisen tobbe lindahl.
112 teser
För snart 500 år sedan spikade en systemkritisk men kyrkolojal munk upp 95 teser på en kyrkport. Munkens – Luthers – avsikt var inte att splittra kyrkan. Han ville få till ett samtal om att återforma* den från en maktstruktur som ovanifrån och av nåder gav avlat – efterskänkte tid i skärselden – till att åter bli vad den var tänkt att vara, en kanal till alla människor för Guds befriande liv, förlåtelse, nåd och kärlek.Ärligt talat måste jag med en skammens rodnad upp in emot hårfästet erkänna att jag inte memorerat de 95 teserna. För mycket länge sedan läste jag dem i en av de volymer Lutherskrifter i urval som jag genom bulvan** införskaffat på ett antikvariat i Stockholm. Det minns jag att teserna inte handlade om kyrkoråterformering över hela linjen utan rörde sig om ett ganska speciellt ämne – avlaten och den senmedeltida botkommers som syftade till att dra in pengar till påven. Jag gavs också – vad jag minns – intrycket att den gode Martin i sina teser ibland upprepade sig och tog om saker en del. Ändå var teserna viktiga och avgörande i och med att de utmanade den rådande maktstrukturen i kyrkan.
I dokumentet Tillsammans för livet – mission och evangelisation i en värld i förändring finns 112 teser. Eller stycken. Eller korta paragrafer. Likt de 95 handlar de inte om allt och det förekommer en del omtuggningar men de är för den skull inte mindre viktiga.
Tillsammans för livet – mission och evangelisation i en värld i förändring är ett dokument som antogs av Kyrkornas Världsråd förra året och som utmanar rådande kyrkliga strukturer på ett intressant sätt i de begränsade fälten mission och evangelisation. Riktigt god läsning.. Och utmanande. Inte minst för dem som i valet till hösten till skillnad från mig avser att rösta på något politiskt parti som tror på och bekänner sig till tanken på att kapitalismens marknadskrafters är något att omhulda och satsa på. Dokumentet definierar sådant rätt och slätt som demoniska livsnedbrytande Mammon-inslag i vår värld – typ.
Men är inte Kyrkornas Världsråd en maktstruktur? torde någon fråga. Faktiskt inte. Världsrådet är inte en överkyrklig instans med makt. Makten finns i olika kyrkor och samfund. I Världsrådet samverkar kyrkor och samfund men rådet har ingen makt över sina medlemmar – förutom makten att med ord tala sanning och bland annat gissla avarter samt visa vägar vidare.
I pdf-format kan man ladda ner de drygt 50 sidorna här. Gör det. Läs och begrunda vad som sägs om Jesus, den Helige Ande, mission och evangelisation idag. Bra och tänkvärt. Och enormt fromt! Presentationstexten bjuder jag på:
Tillsammans för livet – det är den inbjudan som Kyrkornas världsråd genom det nya missionsdokumentet vill ge till kyrkor i hela världen. Svenska missionsrådet och Sveriges kristna råd vill genom att översätta dokumentet till svenska erbjuda större möjligheter att använda det i ett svenskt sammanhang.
Missionsdokumentet inbjuder oss att samtala och reflektera över hur vi som kyrkor och kristna lever i mission. Hur vi i ord och handling berättar evangeliet, antingen det handlar om Jesus som befriaren eller om ansvaret för skapelsen.
Dokumentet konstaterar att mission inte främst handlar om att öka kyrkornas medlemstal utan om hur kyrkan på olika sätt förkroppsligar Guds frälsning i världen.
Majoriteten kristna lever idag i Asien, Afrika och Latinamerika. Mission är inte längre enbart något som sker från en kontinent till en annan, utan är en angelägenhet för alla kristna överallt. Missionens riktningar finns inom länder och kontinenter och mellan länder och kontinenter.
Det föränderliga landskap som kyrka och mission lever i kräver förnyat tänkande och nya sätt att arbeta. Mission tillhör kyrkans väsen och tar sig många uttryck. Vilka beror på de sammanhang det handlar om.
Jag läste dokumentet på tåget på väg till Luleå stifts internationella konferens där jag tänkte att detta år bara skulle så att säga flyta med. Så blev det inte. Vips befann jag mig i uppdraget att till engelska för ett par av de internationella gästerna tolka vad som sades på svenska under inledningsgudstjänsten i Tegs kyrka. Inte en sådan tolkning då den som skall tolkas håller käft när översättningen sker utan simultant genom headset och andra tekniska attiraljer. Svettigt! Did it make any sense? frågade jag efteråt. Yes! Svarade artigt representanten från Norwich stift i England och den Liberianske biskopen. Snacka om att jag var trött i skallen.
* Ordet återforma måste vara den ordagranna översättningen av reformera.
** Bulvanen var den i dessa yttersta tider bloggaren tobbe lindahl – länk långt ner till höger. Till detta kan sägas att för närvarande är denna Luther-litteratur packad i låda och i förvar på kallvindan. Bör rimligen tas fram och läsas inför reformationsjubileet om ett par tre år.
lyckligt försenad
Jag är i Umeå nu – på Luleå stifts internationella konferens om man skall vara noga. En arbets och fortbildningshelg. Arbetshelg ety jag är här på arbetstid och får hela kalaset betalt av min arbetsgivare. Fortbildningshelg enär jag inte har någon konkret uppgift mer än att suga in och snappa upp vad konferensen kan erbjuda i gudstjänster, föreläsningar och seminarier. Förr om åren – alltså i mitt tidigare liv som skolpräst vid Älvsby folkhögskola – var det inte bara arbetsdagar utan även arbetsuppgiftsdagar. Så är det inte nu. Bara deltagare – typ. Läs mer om konferensen, program mm här.
Resan hit blev ett äventyr. Jag valde att göra det lätt för mig och promenera till jernbanestationen på hemorten för att ta Norrtåg söderöver klockan 10.53 med beräknad ankomst 13.22. Det skulle ge mig tid att strosa på stan, checka in innan alla andra skapar trängsel. Dessutom erbjuder ju taget komfort och möjlighet att både läsa, arbeta vid datorn och ta en tupplur.
Väl kommen till station meddelades att taget var inställt och att ersättningsbuss skulle komma. Jämmer, stönanden och kvidanden hördes från mig och ett sällskap på 3-4 damer som skulle med samma tåg men inte i samma ärende som jag. Damerna gick för att hämta en bil och köra till Umeå men jag tänkte: Tåget har säkert krockat med en hare* så det är bara att sitta som det sura äpplet i minst fem timmar i stället för två och en halv**.
Högtalaren meddelade att ny avgångstid skulle bli 11.26 vilket gjorde att jag ungefär då ställde mig där bussen skulle komma. Ensam. På minuten kom tåget. Jodå! TÅGET kom! Det inställda tåget. Fel i felmedelandeservicen alltså. Så det blev till min stora lycka och glädje tåg i alla fall. Men det gick lite sakta då avgångs och mötestider kommit i olag men strax före tre var vi ändå framme och efter en del inköp*** traskade jag till Scandic söder om älven och tog mitt rum i besittning – där detta skrivs.
* På gamla goda statliga SJ-tiden gick tågen säkert men sent, som ett urverk som drog sig. Numera tas ju anbud in på trafiken och billigaste anbud vinner vilket innebär att bolagen – vilka de är varierar – skaffar billigaste möjliga utrustning. Varje vinter blir det problem. Tagen tål inte snö och tål inte kyla. Nuddar de en ren eller annat fyrfota djur spricker någon strategisk plastmoj och tåget tas ur drift.
** Ersättningsbussen måste ju köra på småvägar längs med stambanan via Koler och Långträsk till Jörn och sedan till Bastuträsk, Vindeln och Vännäsby innan man når Umeå. E4-an längs med kusten går ofantligt mycket fortare.
*** I Älvsby församling var det jag som gett Fjällrävenbyxan ett ansikte. Jag har flera par i olika kulörer och snitt – men bär bara ett par i taget. Jag har alltid haft detta signum – om inte Fjällräven så åtminstone brallor med benficka. Äldre – alltså numera äldre – personer påtalar ibland hur de minns när jag som ung präst kom till församlingen och hur udda och näst intill revolutionerade de tyckte den klädseln var.
Vid inköpet halvstoppade jag efter att ha betalat ner plånboken i benfickan medan jag packade mina varor i ryggsäcken. Kommen en bit från butiken märkte jag att benfickan var tom. Tappad börs! Kutade tillbaka – jo, jag kan och orkar kuta – och fann den inlämnad i kassan. Allt kvar. Puh!
de lösryckta citaten
Min bloggs länklista – längst nere till höger – säger en del om mig men naturligtvis inte allt. Definitivt betyder den inte att jag tycker att allt som skrivs i alla inlägg hos all andra enbart är guld värt. Det betyder bara att jag tycker att gäster på min blogg mycket väl kan titta in hos de andra för att få del av ganska olika saker – inte mer.Den mest högfrekvente och ordrike av dem jag länkar till är onekligen Dag Sandahl. Mitt länknamn – sandahl trampar vidare – är bara så exakt. Frenetiskt, mångordigt och i ibland nog så starkt klarspråk fäster han uppmärksamheten på både ditt och datt i den kyrkliga världen. Han har nu klandrats av Växjö Domkapitel för sina bloggskriverier och är involverad i en brottning kring huruvida detta var befogat och vilar på saklig grund eller om det är ett uttryck för maktkyrkans hanteringar av dem som fråge- och åsiktsmässigt är etablissemangets stenar i skorna.
Detta kinaschacksparti mellan Sandahl, Domkapitlet, Seglora Smedja, enskilda anmälare, Överklagandenämnden och Åklagarmyndigheten orkar jag inte följa i detalj och lägger mig åsiktsmässigt inte i. Jag tar inte ställning för Dag även om jag vet att även kyrklig överhet likt all överhet i sin maktutövning på simpla sätt kan använda sig av nedtystandets och avståndstagandets strategier i stället för att föra samtal konkret i sak. Jag tar inte heller ställning för Domkapitlet fast jag vet och anser att Sandahl stundom är giftig i överkant och agerar så att han med sin stil skämmer saken – en brist makt och etablissemang borde kunna hantera på ett sådant sätt att man inte börjar misstänka att det handlar om en vendetta. Som bloggare har han ju bara ordens och sakens makt och kan och bör där bemötas. Ur maktstrukturernas synvinkel är han faktiskt inget reellt hot – bara just en sten i skon.
Ur Sandahls inlägg morgonen 13 feb Domprost Petersson misslyckas har jag saxat en del citat som inte enbart har sin tillämpning i vad som drivs i just det inlägget utan visar – särskilt ryckta ur sammanhanget – mer generellt på ett grundläggande synsätt och en fundamental kritik av vad som sker och inte sker i Svenska kyrkan. Jag fann just dessa Sandahlord välformulerade och låter de lösryckta citaten vara en beskrivning av vad också jag själv ibland i allmänhet tänker, inte mer.
(…)
Jag styr kritiken mot prästerna alltså. De underhöll sina församlingar som de alltid gjort, de utvecklade för dåligt, undervisade för lite, lät de som ville ha det som det alltid har varit också ha det som det alltid har varit – och nu ser vi resultatet.
Nej, jag är inte elak eller överdrivet kritisk. (…) Jag är trött på vänliga men odugliga präster, sådana som faller undan och blir som rö för vinden.
(…)
(När) Kyrkan firar på söndagen och med ett tydligt fokus, faller de andra bitarna på plats. Det vet varje högkyrklig församlingspräst. Det är med enkla medel man bygger församling. Man släpper nämligen bara in Guds ande, gör det Kyrkans Herre sagt att vi ska göra på det sätt Han vill ha det gjort och när det sker, känner människor igen något de längtat efter. Plus detta att prästen ser sitt folk som lite frommare och då blir folket lite frommare. Men jag ser vad som hänt. Hela undervisningsbiten har fallit och ett kristenfolk som inte är läsare, är det kört för.
Hur blir det nu? Utglesat gudstjänstliv blir till sist inget gudstjänstliv alls. Prästerna får i stället börja ha tre gudstjänster per söndag – eller helt enkelt vara i tjänst, för det finns mycket söndagsledighet för präster numera. Och så får de predika evangelium, inte en massa moral och beskäftighet samt se till att fira mässa. Det nådessnåla har förött kyrkolivet.
(…)
ett par saker
Måndagen 10 februari var det i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen en insändare med rubriken Älvsbyns församling vill satsa på ungdomarna. Insändarskribenten är bloggkompisen Johnny Lestander – länk i listan långt ner till höger – och texten var med någon glosa utbytt samma som han publicerade på sin blogg en halvtimme in på den 26 januari. Alltså kan insändaren läsas här. Artikeln som åsyftas fanns i PT den 20 januari och kan läsas här. Flitiga och noggranna läsare av denna min blogg vet också att jag då och då här berättar om sådant som hör samman med saken.Hur skall man hantera insändare?
Det är en fråga som kyrkan och andra ibland ställer sig.
Ska man besvara dem eller tiga av dem?
Själv är jag nog för att man – nu snackar jag kyrkan – skall vara mer på alerten och delta i samtalen på tidningarnas insändarsidor. Anonyma utbrott av låg halt kan man väl lämna därhän – kanske – men namnundertecknade funderingar bör få en respons. Därför blir det nog insändarförfatteri i morgon tisdag – alltså senare idag.
Har du överlevt?
Frågan ställdes idag till mig på biblioteket.
Det är väl ganska uppenbart eftersom jag är här tänkte jag och jag tror jag sa det också. Hon som frågade var en av bokutlånarna och mamma till en av gossarna på helgens läger. Han hade tydligen varit belåten när han kom hem – men trött. Och mamman konfirmerade jag när jag i unga år var församlingspräst på orten. Exakt viket år det var i hennes fall minns jag inte men det bör röra sig runt 1980, kanske något senare.
Också det gången överlevde jag – liksom hon som låter sin son som hon rimligen älskar över allt förstånd utsättas för samma konfaprälle som hon själv drabbades av.
strax över 40
Det är vad vi är nu - strax över 40. I antal. Konfirmander, fjolingar och 1edare. På läger. I Vidsel. Tre och en halv mil från Älvsbyn. I kyrkan. Masslogi. I sovsäck. Till i morgon. Jag skall (nog) knoppa i själva kyrkan. Tror jag.Läger och sån´t hör ihop med att vara präst. Även om det bara rör sig om ett dygn och ganska nära där man bor. Just när jag skriver detta jobbar en av musikerna med att få de 40 högstadisarna att sjunga för full hals. Går bra men är ganska svårt. 40 stycken är en aktningsvärd flock surrdosor.
Vi for hemifrån med buss vid ½10tiden, installerade oss i källarplanet i Vidsels kyrka, hade en kort samling då vi såg på en av morgondagens texter (Lukasevangeliet 13:22-30), åt lunch, diskade, gick för att köpa snask, läsk och andra onödigheter och återkom till sång-och-musik-passet som nu pågår – då jag bloggar.
Morgondagens text är egentligen ett ganska beskt piller. Kollegan skall liturga och jag skall försöka att i ett förkunnelsens samtal både påtala tillvändelsen allvar och möjlighet. Jag väljer ordet tillvändelse, inte omvändelse. Men det är omvändelse texten faktiskt handlar om. När folk frågar Jesus ”Herre, är det bara några få som blir räddade?” svarar han inte. Han vrider fokus från räddningen/frälsningen i allmänhet till att utmana var och en i synnerhet. Det är som om han säger: ”Strunta i det du!” – alltså om många eller få blir räddade. ”Se om ditt eget hus i stället!” – typ. Och det handlar ju om omvändelse.
Ändå tycker jag tillvändelse är ett bättre ord när det gäller 14-15-åringar. De har på något sätt (ännu) inte hunnit ut i den värld och de livsval man vänder tillbaka från. I någon mening har de (ännu) inte valt avgörande fel. De har inte hunnit. Men de behöver tillvända sig, uppmuntras, lockas och utmanas att ta beslut, att välja att tro, bli tillvända – vilket ju ändå är en sorts omvändelse.
Det är i alla fall kul att vara med konfirmander och andra unga men det är också ganska surrigt och struligt. Som skarans odiskutable ålderman – jag hade 1979 den musiker som nu jobbar med konfirmanderna som konfirmand – har jag tillstånd att rekvirera madammen i mitt liv att som någon sorts färdtjänstkusk hämta mig framåt kvällskulan. Men jag är rustad för övernattning. Både sovsäck, tandborste och blodtrycksmedicin är med. Vi får se hur det blir.
sjuksovisar
Jag är ledig idag. Fredagar blir hädanefter i normalfallet min tjänstefria dag. Jag är är alltså ledig – från arbetet alltså.Men barnbarnen är sjuka. Tyra snart fyra år och Adrian ett och tre kvarts. Inte allvarligt dåliga. Bara lite feber och lite hosta. Hur som helst inga dagismaterial. I vart fall inte idag.
Så farfar satte sig i – farfar är alltså jag – satte sig i bilen vid ½7tiden i morse och for till Luleå ety mamman jobbar och har vabbat tidigare i veckan. Fadern har studerat hemmavid men har examinationer idag och farfar är ledig – vilket betyder resa.
Efter att ha ätit en god fiskpinnelunch vilar nu de små febrarna. Bilden blev inte bra enär ljuset var dåligt men som ögonstenar slår de bägge allt – bara så att läsaren vet.
byråkratifundamentalism
För några veckor sedan fick jag ett mäjl från min tidigare arbetsplats Älvsby folkhögskola. Jag skrev ut de bifogade dokumenten. Hopplock på jobbskrivbordet bragte det utskrivna i dagen och och noga läst fann jag att det inte var ett enkelt och alldagligt mäjl utan i stället ett tecken på något i sanning upprörande.Folkhögskolan skall inte klandras här! Bort det!
Skolan var själv mottagaren av mäjlet som innhöll ett beslut. Då jag under många år lagt både krut, tid och engagemang till det som beslutet handlade om fick jag del av. det för kännedom. Innehållet var beslut, order, kommandon och direktiv från Nämnden för utbildning, forskning och kultur vid Kyrkokansliet i Uppsala. Sagda nämnd hade nu varit samlad 2012-12-06 och klubbslagit på ett sätt som i någon mån påminner om Stalins vilja att ta bort artiklarna om Trotskij ur den Sovjetiska Internationalencyklopedien.
Såhär står det i § 76 – som också är Dnr NUFK 2012/100:
Nämnden beslutar
att beteckningen Svenska kyrkans grundkurs från hösten 2015 inte längre får användas av extern utbildningsanordnare
att de folkhögskolor som ger grundkursen får fortsätta ge Svenska kyrkans grundkurs t.o.m våren 2015
att framföra sitt varma tack för till de folkhögskolor som med stort engagemang gett grundkursen och därmed bidragit till att öka kunskapen och erfarenheten om Svenska kyrkans tro och liv för många blivande medarbetare i Svenska kyrkan.
Under detta finns följande beskrivande text, gissningsvis från den/dem som berett ärendet:
Folkhögskolorna har i en skrivelse till nämnden framställt önskemål om att kunna använda namnet Svenska kyrkans grundkurs även framöver.
Då den nationella nivån inte längre ansvarar för grundkursen och då utbildningen inte heller ingår i den nya utbildningsordningen, är rekommendationen att inte tillåta användningen av ”Svenska kyrkan” kopplat till grundkursen. Detta mot bakgrund att varumärkesskyddet för ”Svenska kyrkan” innehåller starka restriktioner för när och hur namnet används. Svenska kyrkan för inte användas som beteckning på något annat än just trossamfundet Svenska kyrkan.
Jag uppfattar detta som att...
….enbart Svenska kyrkans officiella tjänste- och förtroendepersonsorganisation får använda och bruka beteckningen Svenska kyrkan. En folkhögskola likt den i Älvsbyn klassas ju som något annat än just trossamfundet Svenska kyrkan. Den duger inte fast den har stiftet som huvudman och som yttersta garant för stadgarna, har en styrelseordförande utsedd av den demokratiskt och kyrkopolitiskt förtroendevalda stiftsstyrelsen och en skolpräst som – ehuru anställd av en stiftelse – i läro- och livtillsyn är underställd biskop och Domkapitel. Enligt Nämnden för utbildning, forskning och kultur liksom för tjänstemännen i Uppsala är skolan något annat som äventyrar ”varumärket” – vilket förbibblat ”varumärke” förresten?
Jag uppfattar detta som att...
….pampvälde och kontrollerande myndighetsfasoner alltmer äter sig in i och tillåts råda i den år 2000 från staten frigjorda kyrkan.
Att en kyrka av Svenska kyrkans typ med den historia hon har får åtminstone två olika drag eller ansikten är naturligt. Århundraden av statlighet ger kyrkan ett ansikte av offentlig sektor och myndighet – om vi använder världsliga termer. Att hon är folk- och majoritetskyrka frestar henne i samma riktning. Samtidigt är hon – med en annan världslig term – en idéburen organisation och en religiös folkrörelse.
Detta att likt Janus ha två ansikten märks i hennes regelverk. Syftesformuleringen i Kyrkoordningen, citerad i förra inlägget, är exempel på idéburet folkrörelsestuk. Så också tanken att lokalförsamlingen är den grundläggande, centrala och avgörande nivån. Direktval till Kyrkomötet som något av en Riksdag på nationell nivå samt hur de politrukiserande krafter som kastar sig över mandaten där men inte är lika heta lokalt myndifierar henne.
Pamp- och myndighetskyrkan stärks och folkrörelsekyrkan trycks undan och § 76 Dnr NUFK 2012/100 är bara ett exempel på detta när man uttrycker att folkrörelsekyrkans egna skolor äventyrar myndighetens ”varumärke”. Förr hade man inte den monopolbyråkratiska och politikfundamentalistiska hållningen utan visade i stället förtroende för annat än sitt eget elfenbenstorn och en vidare syn på vad som konstituerar och bygger trossamfundet Svenska kyrkan.
Vad skall folkhögskolorna göra – om de vill fortsätta att ge en kurs liknande det som varit Svenska kyrkans grundkurs? Två vägar finns om man inte genomren mesighet vill samverka i tokerierna:
1. Ge faderattan § 76 och invänta Kyrkokansliets vrede, hot, sanktioner och kryssningsmissiler.
2. Köra på som vanligt och marknadsföra En Svensk-kyrklig grundkurs – än mer retfullt för centralmakten. Därför var det mitt förslag i det tackmäjl jag sände tillbaka till rektorn vid Älvsby folkhögskola.
syfte – mål – medel
Nu är det februari. Alla sidor i min kalender för årets första månad har avrivet hörn. Månaden är borta, tilländalupen och lagd ad acta. Nya tider stundar med nya föresatser och förhållanden.Det var konstigt! säger kanske vän av ordning.
Vad är nytt i och med månadskiftet januari-februari?
Är det inte nyåret som ändrar med kalenderbyte, nyårslöften och allt annat jox?
I någon mening är det väl sant men ändå inte. I alla fall inte just nu och för mig.
Januari är en bakeftermånad. Arbetsmässigt. Då arbetet är en betydande del av livet blir det också livsmässigt den riktningen. Kyrkligt sett är det ju Trettondagstid, alltså de söndagar som följer upp de stora helgerna. Vid Jul och Trettonhelg var fokus på berättelserna om hur Gud blev människan Jesus Kristus och i och genom honom visade sig själv. I den andan rullar det sedan på några helger. Hur många det blir beror på när Påsken infaller. Kyndelsmässodagen är en specialare som också hör dit. Kyrkligt sett blir det vanliga nyåret en nullitet.
I Älvsby församling dör i snitt ungefär två personer i veckan året runt. Orden i snitt är här ganska viktiga då det liksom går i vågor. Ibland kan församlingens arbetslag stå inför 5-6 begravningar de närmaste veckorna men en annan månad är det endast en eller två. När och hur fluktuationerna vad gäller begravningar infaller går inte att sia om annat att man tiden efter stora helger står inför något av en anhopning som inte beror på att helgerna varit förstärkt dödsorsak – naturligtvis! – men inneburit att begravningarna skjutits upp en bit in i januari. Sju av femton blev min lott sedan nyår. Nu i månadsskiftet har jag inga sådana framför mig.
I slutet av januari förra året tog jag beslut att för en begränsad tid lämna uppdraget som skolpräst vid folkhögskolan. Jag sökte och fick ett ledigförklarat uppdrag som visstidsanställd församlingspräst. Under 2013 utvecklades och inte utvecklades sakernas tillstånd så att jag fann det naturligt när församlingen beslöt att fortsätta ha fyra präster att bli kvar med en inriktning att vid 60 års ålder söka fungera som någon typ av ungdomspräst – en absurditet jag berättat om tidigare. I vart fall är det i detta månadsskifte ett år sedan separationen och omorienteringen.
Nu i månadsskiftet januari-februari ändras därför mina arbetsförhållanden utifrån ett femårigt projekt med ålderssegmentet 14-25 år i siktet. Ungefär halva arbetstiden skall framledes ha den målgruppen. En fjärdedel av tiden handlar om gudstjänster, en åttondel går åt till kollegier och liknande och sista åttondelen kommer att ägnas åt vad som kallas Kyrkliga handlingar – dop, begravningar och vigslar. Så är i vart fall tankar och planer.
Sett konkret över veckans dagar blir fredagarna – en dag då det ofta är begravningar – min fridag liksom var annan helg. Måndag till torsdag blir arbetsdagar med inriktning att i ett lag med några andra – präst(er), pedagog och fritidsledare – hålla på med konfirmander, Kyrkans unga, doppastoralerier typ det förra inlägget berörde och annat. Ser man till det som brukar kallas församlingens grundläggande uppgift blir det mest frågan om Undervisning, Mission och Gudstjänst.
I förrgår intervjuades några som sökt den nyinrättade pedagogtjänsten. Det är arbetsgivaren i form av kyrkorådets utskott som intervjuar och anställer men jag var med som lyssnare och berättare om de projekttankar som såhär långt tänkts och formulerats. Vem Kyrkorådet beslutar sig för vill jag inte lägga mig i. Som arbetskamrat skall man inte agera i sådant. Det är arbetsgivarens sak.
Rubriken syfte – mål – medel anger något oerhört viktigt om allt detta framtida arbete.
Syftet är överordnat målen som överordnas medlen. Att säga så är ingen märkvärdighet men ofta blir det i praktiken tvärtom så att man i församlingarna mer ser just till medlen och verktygen. Man bestämmer sig för att göra vissa saker och bedriva vissa verksamheter man tycker verkar bra och kanske kan bli populära – eller för att man brukar ha den verksamheten. Mål sätts inte alltid och syftet kan vara oklart – mer än att man syftar att bedriva det man bedriver.
Syftet med Älvsby församlings så kallade ungdomsprojekt är
att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.
Med detta syfte i sikte söker vi sätta både kvantitativa och kvalitativt mål samt formulera arbetsplaner för de medel vi för närvarande tror tjänar syftet – ett konfirmandarbete med visst innehåll och upplägg, en ungdomsgrupp med sina förutsättningar och möjligheter osv. Januari har inneburit ganska mycket skriveri och eftertanke i den riktningen. Nu i februari ska det vi redan gör rulla vidare och en del nya initiativ tas.
Januari månad har samtidigt varit väldigt kall men nu i månadsskiftet tycks den stränga kylan ha släppt vilket också innebär möjlig förändring. Vid det där betydelselösa nyåret jag nämnde i början formulerade jag för mig själv att med syftet att må bra ha som mål att motionera motsvarande i snitt minst 10000 steg varje dag. Ett av medlen för att göra detta var att igår köpa nya värmeöverdragsbyxor.
Bilden? Älvsby kommuns befolkningspyramid.
