stigstrombergsson

Jag är i Umeå nu – på Luleå stifts internationella konferens om man skall vara noga. En arbets och fortbildningshelg. Arbetshelg ety jag är här på arbetstid och får hela kalaset betalt av min arbetsgivare. Fortbildningshelg enär jag inte har någon konkret uppgift mer än att suga in och snappa upp vad konferensen kan erbjuda i gudstjänster, föreläsningar och seminarier. Förr om åren – alltså i mitt tidigare liv som skolpräst vid Älvsby folkhögskola – var det inte bara arbetsdagar utan även arbetsuppgiftsdagar. Så är det inte nu. Bara deltagare – typ. Läs mer om konferensen, program mm här.

Resan hit blev ett äventyr. Jag valde att göra det lätt för mig och promenera till jernbanestationen på hemorten för att ta Norrtåg söderöver klockan 10.53 med beräknad ankomst 13.22. Det skulle ge mig tid att strosa på stan, checka in innan alla andra skapar trängsel. Dessutom erbjuder ju taget komfort och möjlighet att både läsa, arbeta vid datorn och ta en tupplur.

Väl kommen till station meddelades att taget var inställt och att ersättningsbuss skulle komma. Jämmer, stönanden och kvidanden hördes från mig och ett sällskap på 3-4 damer som skulle med samma tåg men inte i samma ärende som jag. Damerna gick för att hämta en bil och köra till Umeå men jag tänkte: Tåget har säkert krockat med en hare* så det är bara att sitta som det sura äpplet i minst fem timmar i stället för två och en halv**.

Högtalaren meddelade att ny avgångstid skulle bli 11.26 vilket gjorde att jag ungefär då ställde mig där bussen skulle komma. Ensam. På minuten kom tåget. Jodå! TÅGET kom! Det inställda tåget. Fel i felmedelandeservicen alltså. Så det blev till min stora lycka och glädje tåg i alla fall. Men det gick lite sakta då avgångs och mötestider kommit i olag men strax före tre var vi ändå framme och efter en del inköp*** traskade jag till Scandic söder om älven och tog mitt rum i besittning – där detta skrivs.

*  På gamla goda statliga SJ-tiden gick tågen säkert men sent, som ett urverk som drog sig. Numera tas ju anbud in på trafiken och billigaste anbud vinner vilket innebär att bolagen – vilka de är varierar – skaffar billigaste möjliga utrustning. Varje vinter blir det problem. Tagen tål inte snö och tål inte kyla. Nuddar de en ren eller annat fyrfota djur spricker någon strategisk plastmoj och tåget tas ur drift.

**  Ersättningsbussen måste ju köra på småvägar längs med stambanan via Koler och Långträsk till Jörn och sedan till Bastuträsk, Vindeln och Vännäsby innan man når Umeå. E4-an längs med kusten går ofantligt mycket fortare.

***  I Älvsby församling var det jag som gett Fjällrävenbyxan ett ansikte. Jag har flera par i olika kulörer och snitt – men bär bara ett par i taget. Jag har alltid haft detta signum – om inte Fjällräven så åtminstone brallor med benficka. Äldre – alltså numera äldre – personer påtalar ibland hur de minns när jag som ung präst kom till församlingen och hur udda och näst intill revolutionerade de tyckte den klädseln var.

Vid inköpet halvstoppade jag efter att ha betalat ner plånboken i benfickan medan jag packade mina varor i ryggsäcken. Kommen en bit från butiken märkte jag att benfickan var tom. Tappad börs! Kutade tillbaka – jo, jag kan och orkar kuta – och fann den inlämnad i kassan. Allt kvar. Puh!