jag är en frammut!
- Jaha barn, vet ni varför alla mammutar dog ut?- Nääää!
- Det fanns ju inga papputar!
Med det anslaget har jag gett ett exempel på den ytterligt pinsamma företeelsen som kallas pappahumor*. Den har absolut inget att göra med vad inlägget i övrigt handlar om annat än kanske lite halvt närliggande ljudassociationer jag insåg onsdag morgon. Fast det var egentligen inget nytt jag kom på. Jag fann bara att kombinationen av två välkända saker om mig själv kunde få ett gemensam beteckning – frammut.
Jag är ganska konservativ – faktiskt. Det är det första.
Jag är Inte politiskt konservativ om man tänker i traditionella höger-vänster-skalor. Där är det mesta alldeles för borgerligt och för högerut för min smak. Jag är egentligen inte heller konservativ vad gäller till exempel teknik och sociala medier. Där kan jag nog förefalla gammaldags – blogg är ju bara så 2000-tal! – men det beror mest på att jag inte begriper mig på alla paddor å plattor å vajfi å tvitter å allt, inte att jag i princip skulle vara mot.
Men teologiskt och kyrkligt är jag konservativ – faktiskt. Åtminstone vad gäller den kristna lärans och livets innehåll. Där ser jag ingen anledning att sväva på målet när det handlar om att Jesus ger bästa inblicken i hur Gud är; Dopets betydelse; Bibelns auktoritet; att Nattvarden är nödvändig och alltid skall dukas fram; vikten av evangelisation, omvändelse och tro; att synden och synder är realiteter som kränker och retar Gud; att upplevelsen av skuld är en vettig och intelligent mänsklig reaktion på människans karaktär i relation till hur Gud är; att förlåtelsen får tas emot i tro fritt och oförtjänt bara på grund av att Jesus på ett unikt sätt uppstått från de döda sedan han genom att ge sitt liv som en betalning köpt oss fria osv. I formfrågor kan jag mycket väl försöka vara nästan lössläppt men vad gäller trons innehåll är jag konservativ – faktiskt.
Det sätt som Svenska kyrkan ibland agerar på och än oftare inte agerar på och som hon ännu oftare uppfattas gör att jag då och då känner mig som en riktigt konservativ svartrock, som något jätteforntida, som en kvarleva från en tidigare tid, som en mammut – om än inte ännu utdöd.
Jag är ganska otålig – faktiskt. Det är det andra.
Ibland har folk sagt till mig att jag verkar missnöjd, att inget riktigt duger, att jag är en kräsen gnall-spik. Nog kan det stämma ibland men absolut inte generellt. Jag är ju en glad lax som med förödande optimism kan vara jätteglad och fullt belåten över en massa saker – den invandrarfyllda familjegudstjänsten med åtföljande mat som jag berättade om i förra inlägget kan stå som ett exempel. Men samtidigt finns i mig en fjäder som tänker ungefär: Det var ju bra, kul, roligt, rätt, vettigt – men hur skulle det kunna bli ännu bättre? Det kan ju låta missbelåtet men är inte det. Absolut inte! Men det uttrycker att jag vill vidare, nå längre, ta ett steg till, komma framåt.
En mammut som vill framåt – är inte det en frammut?
* När jag lika är i farten bjuder jag på en pappavits till som gör egna barn galna tjugonde gången de hör pappan dra den för andra barn:
- Men barn – vet ni varför de fick så god pannkaka i fängelset?
- Nääää!
- De tog en fånge som smet.
Kommentarer
Trackback
