stigstrombergsson

Varje dag kommer nyheter från Syrien. Ännu fler döda. Ingen kan ingripa. Ryssland och Kina stoppar tack vare ålderdomliga beslutsstrukturer FN från att agera. Om sedan andra som USA, Frankrike, Nato med flera verkligen vill göra något är ju en annan sak. I vart fall får Syriens folk vänta. I flyktingläger. Förgäves? I alla fall skandalöst!

Varje dag ges vi inblick i det amerikanska presidentvalet – det många väntar på. Fyra år till med Obama eller – Gud förbjude! – en ny totalreaktionär tillika åtminstone verbalt triggerhappy Romney? Valutgången påverkar retorik och aktivitet i relation till Iran, kanske Palestina-Israel, den muslimska världen och annat. Man vi får som sagt vänta.

I dessa väntans tider är det fortfarande så att mitt intresse för vad som händer och sker ute i världen inte enbart men ändå envist håller sig till Mellanöstern, i synnerhet frågan om ett fritt Palestina. Det finns sådana som irriteras av detta dels för att de inte tycker man skall tycka i saken – i alla fall inte tycka som jag tycker – eller för att det finns annat man kan bedöma som värre. Naturligtvis är inte Palestina-Israel den enda utrikesfrågan värd uppmärksamhet. Så snävsynt är jag inte. Finanskrisen i Grekland å Spanien å Portugal å allomstans är givetvis viktig men jag tycker den bara är så ointressant – och begriper så lite av den saken. Och många platser och kriser i världen är så svåra att bilda sig en uppfattning om då fria media saknas. Typ Jemen eller Somalia eller Vitryssland. Israel har media av vår sort och blir därför lättare att följa. Det är också så att nästan ingenstans i världen utanför USA verkar man vänta på USA-valet så intensivt som i Israel. Både den större högerregeringstrogna tidningen Jerusalem Post och den liberala mindre Haaretz visar detta varje dag genom både nyhetsartiklar och debatt. Valet och Iran, Iran och valet. Och man väntar.

Här är en liten amatörfilosofisk utvikning på sin plats!

I ett demokratiskt sammanhang – länder, kommuner, kyrkor inte minst, filatelistföreningar och annat – är det den demokratiskt sinnade oppositionen som är värd att lyssna till mer än makt-havarnas trumpetande. I sitt sätt att debattera stör en demokratisk opposition den bild som makthavare helst vill prångla ut och därför är den viktig. Oppositionen alltså. Det är Inte så att oppositionen nödvändigtvis har rätt och det är inte heller dess huvudroll. Det är för att den har en åsikt som kanske stör och visar och avslöjar som den är viktig. Och intressant.

Slut på filosofin.

Dagens ledare i Haaretz fann jag intressant. Hanlar dock inte varken om USA-valet eller om Iran – i vart fall direkt. Var dessutom lagom lång att översätta. Originalet – alltså på engelska, inte modern hebreiska – finns här.

RÖD LINJE, SVART BILD

Under Netanyahus ledarskap målar ultranationalism och radikal judaisms medeltida krafter en svart bild av Israel.

Genom att på podiet i FN: s generalförsamling i New York visa en barnslig teckning av en bomb och dra en röd linje över den drog premiärministern åhörarnas uppmärksamhet till den del av sitt tal som handlade om Iran. Benjamin Netanyahu ignorerade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas appell från samma podium för ett fredsavtal baserat på ”det arabiska initiativet”. Det förslaget innehåller arabiskt erkännande av Israel med den Gröna linjen som gräns och normala förbindelser med alla arabstater. Premiärministern nämnde inte ens den palestinske ledaren varning för att den palestinska myndigheten skulle kunna kollapsa och att en tvåstatslösning skulle bli omöjlig. Netanyahu sa dock, med hänvisning till Abbas tal: "Vi kommer inte att lösa våra konflikter med kränkande tal i FN."

Som en motvikt till den iranska regimen som han beskrev som en gren av "radikal islams medeltida krafter " och Abbas "kränkande tal" framställde Netanyahu Israel som en stolt del av modernitetens krafter, ett samhälle där Judendom, kristendom och islam samexisterar i fred och ömsesidig respekt. Statsministern skröt över Israels framgångar inom vetenskap, teknik och utbildning. Han skrävlade om det stöd som Israel ger till offer för naturkatastrofer runt om i världen och landets bidrag till att förhindra svält i utvecklingsländer genom bevattning teknik. Netanyahu prisade även Israel som ett fäste för medborgerliga rättigheter och skydd av rättigheter för kvinnor och minoritetsgrupper.

Medan Netanyahu så kraxar om Israels upplysta status utfärdar dess religiösa ledare domar i frågor om fred och säkerhet, rabbiner nekar barn rätt till en grundläggande utbildning och kvinnor hänvisas till bakre platser i bussar. Netanyahus moderna regering nekar ett annat land dess frihet, deporterar flyktingar och sänder dem i döden, förföljer organisationer för mänskliga rättigheter och kränker den akademiska friheten. Medan Netanyahu sätter röda linjer för närliggande stater somnar ett av tre israeliska barn under fattigdomsstrecket och en av fyra israeliska forskare söker sin lycka utomlands.

Israel kan göra anspråk på många imponerande prestationer och har gjort sig ett fint namn i världar av vetenskap, teknik och kultur. Under Netanyahus ledarskap målar ultranationalism och radikal judaisms medeltida krafter en svart bild av Israel.

Det märkliga ordet mav i rubriken skall förstås som med anledning av. För så är det. Det jag nu skriver är med anledning av något, närmare bestämt blogginlägget Kyrkligt skvaller hos bloggkompisen Torbjörn Lindahl. Egentligen började jag där skriva min kommentar till inlägget men när jag märkte att mitt skriveri tenderade att bli långt – som vanligt – beslöt jag att i stället publicera kommentaren som ett eget inlägg här samt bara där meddela att det finns här.

Detta lät säkert krångligt och onödigt men är både principiellt och fiffigt.

Det principiella ligger i att jag själv ogillar – men fått bukt med – att kommentatörer eller kommentatöser på min blogg brer ut sig alldeles förfärligt och inte alltid håller sig till inläggets ämne. Ibland författar de egna drapor längre än förra vintern om saker de själva vill driva. Jag brukar uppmana sådana att skapa egna bloggar. Med den hållningen i bagaget måste jag ju rimligen själv försöka leva som jag lär. Jag ”kapar” därför inte Tobbes blogg med en lång kommentar utan gör en kort notis där men svävar ut här. Så långt principen.

Det fiffiga i saken är ju den att jag genom att göra så kanske – men bara kanske – får en och annan av hans många läsare att titta hit. När vi pratar bloggeri visar min vän sedan 50 år en mycket illa dold förtjusning över det faktum att hans blogg har fler läsare än min. Därför blir detta inlägg ett flagrant men fiffigt tilltag för att piffa upp min besöksstatistik – kanske.

Nu till saken – eller bisaken.

Tobbe skriver om något kyrkligt sydröna skvaller som han fått kännedom om långt innan det når oss andra. Vad det innehåller säger han inte men följande ord kommer: Inte ens min gamle kamrat som delat alla mina hemligheter i femtio år kommer att få saken viskad i sitt öra. Med orden min gamle kamrat menar han mig. Och jag förstår precis vad han menar. Och instämmer helt och fullt i det jag förstår att han menar. Och vet inte vad saken gäller.

Men! tänkte jag. Men! Tänkt om inte alla förstår vad han menar. Alla de myriader bloggläsare han vänligen ler över att han har. Tänk om de inte vet Tobbes och min relation och tror att vi babblar om alla hemligheter med varandra hela tiden. Tänk om de missuppfattar oss och tror att vi är en kyrklig skvallercentral.

Den tanken ville jag omsätta i en kommentar men den blev så lång att den blev ett inlägg här.

Vi är inte en skvallercentral som delat alla hemligheter i femtio år!

Det skulle ju förutsätta minst en timmes telefon- eller närkontakt minst tre gånger i veckan. Den kontaktfrekvensen har vi inte och har inte haft sedan vi gick i samma klass i grundskolan. Dessutom är vi ju präster ju! Med tystnadsplikt. Och anständiga typer som inte tjattrar om allt löst och fast. Till detta är vi egentligen inte speciellt intresserade av så kallat skvaller – vad det nu är. Var och en som anförtrott Torbjörn – eller mig – något kan därför vara fullt och fast förvissad att det inte babblats. Kanske är den upplysningen onödig men jag ger den för säkerhets skull.

Vad menar han då dendär Lindahl? Med orden delat alla mina hemligheter i femtio år?

Först skall sägas att det som nu kommer är frågan om en ömsesidighet mellan två vänner. Vi har delat hemligheter i femtio år. Förutom familjeangelägenheter typ hur mår din mamma nu då? eller bileländet krånglar! eller liknande kan det nog handla om – och nu pratar jag kyrkligt – att vi har gett varandra extra inblick i olika situationer vi hamnat i. Det har handlat om kyrkliga frågor som bekymrar oss båda eller någon av oss och att vi då talat lite frispårkigare med varandra än med annat folk. I alla fall är det så i mitt fall.

När vi genom åren – och detta har hänt – blivit vad vi tycker taskigt eller svagt behandlade av representanter för vad man skulle kunna kalla kyrkliga överheter eller har vi nog – i alla fall jag – gett halvsekelsvännen en mer detaljerad inblick i saken än vad jag gett kreti och pleti. Jag har mer detaljerat berättat för honom om attityder, baktaleri och tjafs jag råkat ut för. Sådant sprätter jag inte omkring mig till höger och vänster men Tobbe vet mer än andra om vad som hänt och vilka som gjort vad eller sagt si och så. Jag tror nog att jag på ett liknande fått mer förtroenden och vet lite mer om vad Tobbe stött på av feghet, löftesbrott, svek och ibland rentav mobbing än vad han spritt information om lite överallt. Och det är sådant jag uppfattar att han menar när han skriver delat alla mina hemligheter i femtio år.

Det blev ett ganska personligt inlägg det här – men det är ju ett mav-inlägg – med anledning av.

Och nu skall det bli spännande att se hur min besökskurva blir…

I princip är det en vansklig sak när bloggare tar sig föra att skriva alltför mycket om sitt arbete eller sådant som tilldrar sig i arbetets närhet. Därför skriver jag ganska sällan om sådant. Arbetskamrater och chefer skall inte behöva snegla i bloggen för att hänga med i vad jag anser sker på arbetsplatsen. Och dialoger, eventuella problem etc skall ju hanteras där genom vanliga kontaktvägar – inte här.

Men ärbetet är en stor del av livet och därför då och då värt att beblogga. Jag jobbar ju mer än 40 timmar varje vecka och arbetet fylls av allsköns aktiviteter, både schemalagda och mer tidsmässigt oreglerade. Idag, fredag förmiddag, är jag tidsoreglerad. Till och med platsoregerlig. Jag jobbar hemifrån – typ.

Livsfarlig sak det där med att jobba hemifrån. Ingen är ju här och ställer krav. Eller ens ser. Frestelsen att hitta en bok att läsa i, ett TV-program att titta på, en gräsmatta att klippa, ett fönster att se ut genom, en fåtölj att tuppa av i, en blogg att inlägga i är stark. Som synes.

Detta betyder att jag har sovmornat och diversesysslat denna fredag förmiddag då jag enligt vad jag sagt jobbar hemifrån. Jag skriver till och med detta blogginlägg. Om en stund, när detta publicerats, ska jag börja – alltså att jobba hemifrån. Jag är ju nämligen i den fas av livet då det faktiskt ändå är möjligt. Volymen frestelser och störande faktorer har ju minimerats till just böcker, fåtöljer och lite till. Barnen är stora och utflugna och behöver varken omvårdnad, mat eller skjuts – i alla fall inte av mig och nu. När ungarna fanns i kåken var jobba hemifrån en omöjlighet i mitt fall - liksom jag ärligt talat tror i de flestas. Behov i massor, distraktioner i parti och minut och frestelser i mängd skulle inneburit både kvantitativt och kvalitativt mindre och sämre jobb som motprestation till den lön som månatligen sattes in på kontot.

Så nu skall jag jobba. Strax. Och läsaren kan vara lugn. Jag skall göra rätt för mig. Den moralen har jag vad gäller tid och pengar att har jag skolkat en förmiddag får jag jobba en kväll. Arbetsköparen skall få valuta för sina pengar och avtalen skall hållas. Sådetså!!

Nu skall alltså ett och annat mail skrivas. Bland annat till stiftskansliet med en beskrivning av vad vi önskar att handläggarna där ger till Svenska kyrkans grundkurs när den kommer på studie- och informationsbesök. Framtidsanalyser och prognoser kommer vi att önska – och en del annat.

Material och anvisningar för dem som går Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och distans skall framställas och läggas ut på en plats på nätet där de kan hitta det och ta del av instruktioner och annat för att kunna jobba med det och också jobba tillsammans.

Distansgrundkurs betyder inte att de som deltar sitter hemma med läs- och inlämningsuppgifter att jobba med ensamma och redovisa för en lärare som skall bedöma om det är bra nog. Så är det oftast på gymnasier och distanskurser på universitet men inte på Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och distans. Näpp!! Där skall vi i stället söka skapa något av ett klassrum på nätet i vilket vi kommunicerar och diskuterar både skriftligen och genom korta filmsnuttar och annat. Intressant att söka få till. Och inte alldeles enkelt.

Jag skall också göra ett utkast till ett förslag för – och det här låter fint – hur det innehåll och material som blivit aktuellt och därför skall tas upp på Luleå stifts internationella konferens i februari nästa år egentligen skall hanteras rent pedagogiskt med ca 300 personer närvarande. Det kan en del tro vara en enkel sak och mena ungefär det är väl bara att man håller föredrag på föredrag på föredrag på föredrag i två dagar så folk får veta och kan ta med sig hem det de (eventuellt) kommer ihåg. Inte sällan går det till så i kurs- och konferenssammanhang. Ingen tid och form för tanke, samtal, invändningar, insikt. Det funkar lika dåligt varje gång – den ensidiga föreläsningsmatningen alltså. När det går till så blir det faktiskt bara lunch- och middagsmaten folk minns. Så här behöver det funderas och skolan har fått i uppdrag att bidra med tankar kring vad man kallar den pedagogiska processen. Det lät väl också fint!

Första oktober möts prästerna i Piteå kontrakt till konvent – alltså prästerligt regionalt pep-talk. Dagen skall handla om Dopet och vördig prosten har bett mig ansvara för ett introducerande föredrag som start på prällarnas överläggning. Viktigt. Man kan tycka att detta med dopet, dess betydelse och hur man arbetar kring det är enkelt och självklart men så är det inte. Längre. Saken är faktiskt – min åsikt – numera i gungning. Och allvarlig sådan. Dels gungar det så att antalet som döps börjat minska påtagligt och dels svajar det så att internkyrkliga uppfattningar om dopet börjar spreta och kanske rentav står i en påtaglig teologisk förändring. Och det skall jag försöka belysa – gissar att saken återkommer här på bloggen.

Sådana intressantheter skall jag jobba med när jag nu strax på allvar denna fredag skall börja jobba hemifrån – fast jag kanske äter lunch först. När jag jobbat, alltså gjort helg, kommer jag att skriva ett blogginlägg till och det med anledning av vad bloggarkompisen Torbjörn Lindahl skrivit i sitt senaste inlägg Kyrkligt skvaller. Men till det återkommer jag efter jobbet.

Jag har ett tämligen ovanligt efternamn. Enligt Statistiska Centralbyrån finns i landet 48 personer som har efternamnet Strömbergsson. Därför är det inte ofta man på radio får höra det nämnas. Idag var dock en sådan dag.

Dessutom var det före sju i morse. Nästan innan hanen galit. I Vetenskaps-radion i P1. Nåt om nåt mattematiskt. A-B-C-hypotesen. Ett så kallat bevis på en sisådär 500 sidor som nån japan utomlands klurat ut. Epokgörande enligt professor Andreas Strömbergsson i Uppsala. Handlade om primtal. Jag fattade inte ett dugg fast släktingen sökte utreda saken. Begåvad pojke dendär professorn. Han är son till en son till en bror till min far.  Kul i alla fall att nån i klanen har huvvet på skaft.  Vad det verkar.

För någon vecka sedan började jag att skriva på något som kanske med tiden skulle bli ett blogginlägg. Eller så var det bara för att som man säger skriva av mig. Såhär skrev jag i alla fall:

Så känner jag fortfarande. Innerst inne och starkt. Fast andra tankar kanske har stabiliserat saken något. Eller kompletterat den. Jag är ju inte dummare än att jag kan begripa att det av ekonomiska och andra skäl kan vara svårt att fortsätta som förr. Jag kan med skallen inse att det som under våren och sommaren hänt och inte hänt i styrelser, råd, utskott och kommittéer innebär att ett visst beslut till sist blev nödvändigt – samtidigt som känslorna säger att det är fel.

Denna text kan man därför nu läsa på www.konfafotboll.se:

VIKTIG INFO OM KONFAFOTBOLL!!

Uppehåll för konfafotboll 2012-2013

Under våren 2012 har Älvsby folkhögskola fört en dialog med samarbetsparterna kring konfafotboll; Älvsby församling och Norrbottens fotbollsförbund, för att säkerställa samarbete och ekonomi. Syftet har varit att fortsätta med konfafotboll 2013 och framåt. Då den dialogen inte kunnat leda till en hållbar lösning och dragit ut på tiden, görs ett uppehåll för 2012-2013 (ungdomar födda 1998 eller tidigare).

Ambitionen är att konfafotboll ska återkomma året därpå dvs 2013-2014 (ungdomar födda 1999 eller tidigare).

Vi vill uppmuntra var och en som hade konfafotboll som alternativ 2012-2013 att hitta ett annat alternativ för konfirmation. Det börjar vara dags att anmäla sig så vänta inte för länge. Ett tips är att Googla konfirmation och din ort så hittar man många roliga alternativ.

Jag kan som sagt inse och förstå att detta blev nödvändigt och att det ställt sig svårt att ha något nästa år. Jag sörjer över hur beslutsfattare i vuxenvärlden hanterat och inte hanterat saken, hur de låtit saken dra ut på tiden och inte velat mobilisera sig för att gemensamt täcka ett ekonomiskt underskott skolan på sikt inte kan bära själv.

Men: Det beslut jag inser blev nödvändigt att ta känns samtidigt så jävla fel – om språkbruket ursäktas.