stigstrombergsson

Varje dag kommer nyheter från Syrien. Ännu fler döda. Ingen kan ingripa. Ryssland och Kina stoppar tack vare ålderdomliga beslutsstrukturer FN från att agera. Om sedan andra som USA, Frankrike, Nato med flera verkligen vill göra något är ju en annan sak. I vart fall får Syriens folk vänta. I flyktingläger. Förgäves? I alla fall skandalöst!

Varje dag ges vi inblick i det amerikanska presidentvalet – det många väntar på. Fyra år till med Obama eller – Gud förbjude! – en ny totalreaktionär tillika åtminstone verbalt triggerhappy Romney? Valutgången påverkar retorik och aktivitet i relation till Iran, kanske Palestina-Israel, den muslimska världen och annat. Man vi får som sagt vänta.

I dessa väntans tider är det fortfarande så att mitt intresse för vad som händer och sker ute i världen inte enbart men ändå envist håller sig till Mellanöstern, i synnerhet frågan om ett fritt Palestina. Det finns sådana som irriteras av detta dels för att de inte tycker man skall tycka i saken – i alla fall inte tycka som jag tycker – eller för att det finns annat man kan bedöma som värre. Naturligtvis är inte Palestina-Israel den enda utrikesfrågan värd uppmärksamhet. Så snävsynt är jag inte. Finanskrisen i Grekland å Spanien å Portugal å allomstans är givetvis viktig men jag tycker den bara är så ointressant – och begriper så lite av den saken. Och många platser och kriser i världen är så svåra att bilda sig en uppfattning om då fria media saknas. Typ Jemen eller Somalia eller Vitryssland. Israel har media av vår sort och blir därför lättare att följa. Det är också så att nästan ingenstans i världen utanför USA verkar man vänta på USA-valet så intensivt som i Israel. Både den större högerregeringstrogna tidningen Jerusalem Post och den liberala mindre Haaretz visar detta varje dag genom både nyhetsartiklar och debatt. Valet och Iran, Iran och valet. Och man väntar.

Här är en liten amatörfilosofisk utvikning på sin plats!

I ett demokratiskt sammanhang – länder, kommuner, kyrkor inte minst, filatelistföreningar och annat – är det den demokratiskt sinnade oppositionen som är värd att lyssna till mer än makt-havarnas trumpetande. I sitt sätt att debattera stör en demokratisk opposition den bild som makthavare helst vill prångla ut och därför är den viktig. Oppositionen alltså. Det är Inte så att oppositionen nödvändigtvis har rätt och det är inte heller dess huvudroll. Det är för att den har en åsikt som kanske stör och visar och avslöjar som den är viktig. Och intressant.

Slut på filosofin.

Dagens ledare i Haaretz fann jag intressant. Hanlar dock inte varken om USA-valet eller om Iran – i vart fall direkt. Var dessutom lagom lång att översätta. Originalet – alltså på engelska, inte modern hebreiska – finns här.

RÖD LINJE, SVART BILD

Under Netanyahus ledarskap målar ultranationalism och radikal judaisms medeltida krafter en svart bild av Israel.

Genom att på podiet i FN: s generalförsamling i New York visa en barnslig teckning av en bomb och dra en röd linje över den drog premiärministern åhörarnas uppmärksamhet till den del av sitt tal som handlade om Iran. Benjamin Netanyahu ignorerade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas appell från samma podium för ett fredsavtal baserat på ”det arabiska initiativet”. Det förslaget innehåller arabiskt erkännande av Israel med den Gröna linjen som gräns och normala förbindelser med alla arabstater. Premiärministern nämnde inte ens den palestinske ledaren varning för att den palestinska myndigheten skulle kunna kollapsa och att en tvåstatslösning skulle bli omöjlig. Netanyahu sa dock, med hänvisning till Abbas tal: "Vi kommer inte att lösa våra konflikter med kränkande tal i FN."

Som en motvikt till den iranska regimen som han beskrev som en gren av "radikal islams medeltida krafter " och Abbas "kränkande tal" framställde Netanyahu Israel som en stolt del av modernitetens krafter, ett samhälle där Judendom, kristendom och islam samexisterar i fred och ömsesidig respekt. Statsministern skröt över Israels framgångar inom vetenskap, teknik och utbildning. Han skrävlade om det stöd som Israel ger till offer för naturkatastrofer runt om i världen och landets bidrag till att förhindra svält i utvecklingsländer genom bevattning teknik. Netanyahu prisade även Israel som ett fäste för medborgerliga rättigheter och skydd av rättigheter för kvinnor och minoritetsgrupper.

Medan Netanyahu så kraxar om Israels upplysta status utfärdar dess religiösa ledare domar i frågor om fred och säkerhet, rabbiner nekar barn rätt till en grundläggande utbildning och kvinnor hänvisas till bakre platser i bussar. Netanyahus moderna regering nekar ett annat land dess frihet, deporterar flyktingar och sänder dem i döden, förföljer organisationer för mänskliga rättigheter och kränker den akademiska friheten. Medan Netanyahu sätter röda linjer för närliggande stater somnar ett av tre israeliska barn under fattigdomsstrecket och en av fyra israeliska forskare söker sin lycka utomlands.

Israel kan göra anspråk på många imponerande prestationer och har gjort sig ett fint namn i världar av vetenskap, teknik och kultur. Under Netanyahus ledarskap målar ultranationalism och radikal judaisms medeltida krafter en svart bild av Israel.