stigstrombergsson

En alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Om min syn på mitt bloggande och regler för kommentarer kan läsas i kategorin Bloggpolicy.

coldplay

Det är fredag kväll och kanske borde jag skriva något på min blogg. Var ju några dagar sedan sist. Måndag kväll strax före midnatt för att vara exakt. Efter första dagen av höstterminens första arbetsvecka efter kompledigheten efter konfafotbollen som jag berättade om i början av augusti – den där ledigheten som delvis tillbringades i Barcelona. I Spanien alltså.

 

Hela den resan hade ju egentligen att göra med att madammen i mitt liv bokat konsertbiljetter för den 30:e augusti. I Stockholm. Så den skulle vi ju på. Med omvägen över Barcelona.

Vad ska Stig med en biljett dit till? undrade lillsvägerskan när hon tidigare i år fick veta att madammen bokat två biljetter varav en var för min räkning. Hon tyckte det var bortkastat på en sådan som jag. Det var det i och för sig inte även om det nog är så att det är min lagvigda som står både för parets musikalitet och stora musikintresse. Vad är det för nåt? hade jag frågat när hon berättade om sin biljettbokning. Det är en av de få skivor du brukar undra vad det är när jag spelar dem blev svaret. Så jag följde med.

 

Vi hade varit på stan under dagen och sammanstrålade vid fyrasnåret med nämnda svägerska och hennes dotter som den begåvade läsaren kan räkna ut är en kusin till våra barn. Vi tog oss en matbit och ett glas vitt på ett lokalt näringsställe och begav oss sedan dit vi skulle – Stockholms stadion. En OS-arena till alltså. Samma vecka som den i Barcelona.

 

Från ½18 var det insläpp. Några små töser med sittplatsbiljetter frågade om vi hade ståplats på innerplan och önskade byta men avvisades vänligt men bestämt av hustrun. Hon menar att på konsert är det innerplan som gäller. Jag är inte lika fundamentalistisk i det avseendet och kan mycket väl tänka mig att sitta men jag följde efter och vid sextiden hade vi nått en position framme vid första avgränsningsstaketet från ingången räknat.

Klockan 19 skulle konserten börja. Då hade det kommit mycket mer folk inklusive ytterligare delar av den släkt jag fick i hemgift när vi gifte oss. Och trångt blev det. Jättetrångt. Folk ta mig faktiskt överallt. Blev för mycket för svägerskan som lösgjorde sig ur trängseln och drog sig bakåt efter ett tag.

 

Strax efter sju kom det in en tös som började skutta runt på podiet till musik. Hon skuttade riktigt energiskt faktiskt men var ju inte attraktionen vi betalat för att se. Hon var ett förband. Sånt hör till och vi fick åse ungefär tre kvarts skuttande.

Sedan steg spänningen. Tekniker och andra flyttade pinaler och samt rörde sig under en ½timme i vad jag tror är utstakat koreografiskt mönster i avsikt att hålla modet uppe för folket i trängseln.

 

Strax efter 20 kom en annan tös som också förbandade en knapp timme men i en helt annan stil. Jag kom på mig själv med att undra över vad som skulle ha hänt om huvudnumret startat 19 som utlovat var och töserna kommit efteråt. Hur många hade då varit kvar? Fick veta att en sådan förändring av konceptet naturligtvis inte kan gå för sig. Förband hör som till och de skall vara just förband, inte några eftersnören.

 

Sisådär kvart över nie startade det som var annonserat till klockan sju och då blev det jättetrångt. Folk tryckte på en aning extra och jag talade vid min madam och sade: Jag lösgör mig och går bakåt. Det är ju så trångt att om jag vill lägga in en snus kan jag inte vara säker på att den hamnar i rätt mun.

 

 

Det var egentligen ett bra val. Längre bak är överblicken bättre. Artisterna ser ju hur som helst ut som myror på håll men storbildskärmarna syns bättre bakifrån – tyckte jag. Och när bandet tvärt förflyttade sig till en annan scen på bakplan kom jag ju riktigt nära. Närmare än alla andra i vårat gäng. Så nära att jag med min urusla mobiltelefon med knappar, inte appar, kunde ta en del bilder. Faktum är att jag faktiskt hade kunnat klippa till dem när de bakom spärrband sprang till den scenen. Men det gjorde jag ju inte.

 

Alltsammans var kul och bra – inget snack om det. Inte slog det Bruce the Boss på Nya Ullevi för några år sedan men det var helt OK. Och kul att göra något ihop med frun och ett par av hennes syskon och några till. För det är ju så livet är. Tillsammans med andra får man inte alltid göra det man själv allra mest gillar och föredrar utan man får gilla och föredra det som den man gillar gillar och föredrar mer än vad man själv gör. Och det fram och tillbaka. Det är kul. Värt att gilla och föredra.

 

Så var ett fredagskvällsblogginlägg skrivet. Om veckan med att Svenska kyrkans grundkurser börjat och annat viktigt hänt kommer jag att berätta vad det lider. Dessutom är inte arbetsveckan slut. I morgon strax efter sju på morgonen rattar jag min bil till Överkalix – den nyfikne må konsultera en karta – för att där leda en kyrkvärdskurs mellan 10 och 16 ungefär. Så det blir först i morgon kväll som det blir fredagsmys.

När jag bloggat har jag som vana att på Facebook nämna att jag gjort så. Jag brukar också där länka till det aktuella blogginlägget. I princip är det nästan det enda jag skriver på Fäjjan.
Ibland händer det att jag där – alltså på Facebook – får kommentarer som anknyter till själva blogginlägget här. Så har skett i detta fall. En prästkollega i en av grannförsamlingarna samt henne jag i blogginlägget kallar "lillsvägerskan" har markerat att de ”gillar” vad jag skrev. Prästkollegan – jag har som läsaren fattar anonymiserat personen – har också tillfogat en kommentar som jag uppfattar uttrycker en uppskattning. Då jag inte ofta råkar ut för sådant väljer jag nu att falla för frestelsen att här återge det som skrevs där.
Kollegan skrev: ”Citatet från bloggen blir en klassiker; Det är ju så trångt att om jag vill lägga in en snus kan jag inte vara säker på att den hamnar i rätt mun".