stigstrombergsson

Tidningen Land brukar jag inte läsa annat än i väntrummet på Vårdcentralen och dit har jag inga regelbundna ärenden – tack-och-lov. Vad jag förstått är den en ganska vänlig liten blaska som betonar trädgårdsskötsel och andra stillsamma hobbies i stället för att vara en tydlig politisk röst i samhället*.

Den israeliska tidningen Haaretz liknar alls inte denna småborgerliga oförarglighet – annat än att ordet haaretz betyder land, egentligen land-et. Den är en oppositionstidning med politiskt snitt ungefär Dagens Nyheter – men mycket mindre. Den betydligt större Jerusalem Post är mer konsekvent på den nuvarande israeliska regeringens olika linjer – ibland vet man dock inte vilka de är eftersom utrikesministern stundom kör egna race. JP ligger således betydligt mer till höger, politiskt sett.

Det är jag Haaretz jag då och då brukar läsa delar på nätet. Anledningen till det valet är, förutom att jag finner den hemsidan mer lättnavigerad, att jag oftast tycker det är ganska ointressant att ta del av olika ”husbondliga röster”. Regeringars officiella dekret och statlig propaganda får man ju på andra håll. Opposition är mycket skojigare!

Om händelserna i Egypten fanns i dag en nyhetsartikel jag lät Googles översättningsfunktion bearbeta till ett ½fabrikat jag sedan putsat till. På tidningens nätsida följdes artikeln av hur många kommentarer som helst och alltsammans vittnar väl om det dilemma Israel nu befinner sig i. Frågan blir om landet (kanske tillsammans med väst) ska stödja demokratisk utveckling med den instabilitetsrisk det innebär eller om man ska (kanske med väst) satsa på att vidmakthålla sådana diktatorer man haft nytta av: Mubarak i Egypten, kungarna av Jordanien och Saudi-Arabien, kanske rentav Assad i Syrien.

På ledarplats ges en annan vinkel – läsarens engelska gäller. Här kommer det översatta:


ISRAEL UPPMANAR VÄRLDEN ATT STÄVJA KRITIK MOT EGYPTENS MUBARAK

Jerusalem försöker övertyga sina allierade att det ligger i västvärldens intresse att upprätthålla den egyptiska regimens stabilitet.

Israel uppmanade under helgen USA och ett antal europeiska länder att tygla sin kritik mot president Hosni Mubarak för att bevara stabiliteten i regionen. Jerusalem försöker övertyga sina allierade att det ligger i västvärldens intresse att upprätthålla den egyptiska regimens stabilitet. Den diplomatiska åtgärden kom efter uttalanden i huvudstäder i väst om att Förenta staterna och Europeiska unionen skulle stödja Mubaraks avgång.
Israeliska talesmän håller en låg profil om händelserna i Egypten, och premiärminister Benjamin Netanyahu har beordrat regeringsmedlemmar att undvika offentliga kommenter i frågan**.

Höga israeliska företrädare sade dock att UD på lördagskvällen utfärdat ett direktiv till ett tiotal viktiga ambassader i USA, Kanada, Kina, Ryssland och flera europeiska länder. Ambassadörerna blev tillsagda att för sina värdländer betona vikten av Egyptens stabilitet. I ett särskilt telegram blev de tillsagda att förmedla detta så snart som möjligt.

EU: s utrikesministrar ska idag diskutera situationen i Egypten vid ett särskilt möte i Bryssel, varefter de förväntas att göra ett uttalande liknande det som utfärdades under de senaste dagarna av USA: s president Barack Obama och utrikesminister Hillary Clinton. Obama uppmanade Mubarak att ta "konkreta steg" mot demokratiska reformer och att avstå från våld mot fredliga demonstranter, något som gav återklang i ett uttalande på lördag kväll från ledarna i Storbritannien, Frankrike och Tyskland.

"Amerikanerna och européerna håller på att dras med i den allmänna opinionen och förstår inte sina verkliga intressen”, har en hög israelisk tjänsteman sagt. "Även om de är kritiska mot Mubarak måste de låta sina vänner känna att de inte är ensamma. Jordanien och Saudiarabien ser reaktionerna i väst, hur alla överger Mubarak, och detta kommer att få mycket allvarliga konsekvenser”.

Netanyahu meddelade vid söndags ordinarie regeringsmöte att säkerhetskabinettet kommer att samlas på måndag för att diskutera situationen i Egypten.
"Freden mellan Israel och Egypten har varat i mer än tre decennier och vårt mål är att se till att dessa förbindelser ska att fortsätta att existera," sade Netanyahu till sina ministrar. "Vi följer noga händelserna i Egypten och i regionen och gör ansträngningar för att bevara säkerhet och stabilitet."

UD har uppmanat israeler som för närvarande finns i Egypten att överväga att återvända hem och för dem som planerar att besöka landet att tänka om. Israeler som har beslutat att stanna i Egypten uppmanas lyda myndigheternas direktiv.

När jag skrev förra inlägget och surfade runt på nätet i jakt på vad som händer just nu – och som är svårt att riktigt veta – började en gammal sång gnaga i mitt sinne. Jag letade upp den på nätet och fann att den med sina 35 år på nacken nog ganska bra beskriver det folket i Egypten känner inför honom och dem som med Europeiska Unionens och USA:s goda minne styrt deras liv under nästan lika många år.
Låten är Hur länge ska vi vänta? av Mikael Wiehe i Hoola Bandoola Band 1975.

Vi har tålt dom alltför länge, och på allt för nära håll
dom som har snott åt sej makten, och nu bevakar den som troll.
Dom som om någon vill förändra nå't bara säger, man ska ta det kallt.
Och se'n skyndar sej så långsamt att dom inte rör sej alls.

Och vi har hört på deras löften om en ny och bättre värld.
Ja, dom har lovat oss ett paradis, men allt, vi har fått se, är Sankte Per.
Fast dagarna kan va' långa, så är tiden alltför kort
för att det som dom har lovat oss bara ska få pratas bort.

Hur länge ska vi vänta? Hur många år ska gå?
Hur länge ska vi vänta innan framtiden blir vår?

Dom lottlösas barn får leva för att bli gamla nog att dö,
för att dom, som redan nu har mer än nog, ska kunna öka på sitt överflöd.
Men hårdare än lystnaden står dom rikas givmildhet,
där höger hand tar dubbelt upp mot vad vänstra handen ger.

Hur länge ska vi vänta? Vi räknar varje dag.
Hur länge ska vi vänta innan framtiden blir av?

Några slåss för rätten att få berätta det, dom ser,
när det som händer inte längre tillåter dom att blunda.
Och några bränns med elektroder, tills kroppen knyter sej i kramp.
Och ändå vägrar dom att låta sej förstummas.
Och andra slåss emot sin ångest, och kämpar med sin skräck,
och går tomhänta mot sköldar och batonger.
Och alla röjer dom en väg för oss, så vi kan gå i deras spår.
Och det är för dom som vi vill sjunga våra sånger.

Ja, världen rycker närmare för varje dag som går.
Vi hör skriken från dom stridande, när vinden ligger på.
Och vi som törstar efter kärlek som andra hungrar efter bröd,
vi måste själva slå oss fria om vi ska kunna ge nå'n annan stöd.

Och den dagen när vi tröttnat på att förtryckas av dom få,
på alla löften om imorgon och alla sagor om igår,
ska också pratmakare och bedragare dra sin sista suck.
Ja, dom ska spricka så som trollen gör när solen stiger upp.

Hur länge ska vi vänta? Hur mycket til ska gå?
Hur länge ska vi vänta innan vi gör framtiden till vår?

Hur länge ska vi vänta? Hur länge ska vi vänta?
Hur länge ska vi vänta? innan vi gör framtiden till vår?

Makten kommer ur en gevärspipa!
...har Mao Zedong sagt – ungefär.
Bland en del andra tänkvärda visdomsord.

Dessutom hade han rätt - den gamle Mao. Makten kom ur gevärspipan. De omvälvningar och revolutioner som kom när många länder efter andra världskriget frigjorde sig från kolonialmakter var i många fall väpnade konflikter med massor av gevärspipor och andra krigiska tillhyggen. De indokinesiska folkens kamp mot först fransk och sedan amerikansk imperialism var ett exempel på väpnad kamp där folkvilja i antal med lätta vapen i händerna ställdes mot stormakters militära maskineri – och segrade. Böndernas och arbetarnas kamp i Kina mot det tidigare autokratiska styret var också en väpnad kamp.
Oftast blev dessa gevärsmaktövertaganden inget annat än ett enkelt maktskifte för fortsatt förtryck. Förtryckarna och de förtryckta bytte bara plats men systemet bestod. Både Indokina – Laos, Kambodja och Vietnam – och Kina också exempel på detta. Revolutionerna innebar att nya grupper – i och för sig andra och större grupper än tidigare – fick del av framstegen, standarden, utvecklingen. Men i princip ändrades väldigt lite. Förtrycket bestod men med nya aktörer.

Makten kommer ur ett Facebook-konto!
är en ny sak som det verkar som om vi börjar se nuförtiden.

Så kallade sociala medier – Facebook, bloggar, YuoTube, Twitter – verkar vara nya gevär som gör att regeringskontrollerade media som TV, radio, press är inte ensamma om att beskjuta folk med information. Internet ger vanligt folk tillgång till ett fritt ord och kringgår de ”sanningar” som makthavare och förövare vill visa. Lite av detta var det frågan om för något år sedan i Iran där filmer av sammandrabbningar mellan polis och demonstranter direktpublicerades på YouTube utan möjlighet för staten att censurera. De telefoner, kameror och datorer som israeliska styrkor beslagtog när de kapade konvojen Ship to Gaza har fortfarande inte återställts till sina ägare vilket visar den fruktan som finns om dessa över nätet skulle kunna ge andra tillgång till icke censurerat material.
I dessa yttersta dagar verkar det som om hela omvälvningen i Tunisien, med landsflyktig diktator och allt, inspirerats och synkroniserats genom att vanligt folk just agerat via nätet – Facebook, Twitter och bloggar. I Egypten stänger regimen nu ner delar av internet, Facebook och mobilnät för att kunna ha och ta kontroll över folkets agerande för frihet, demokrati och diktatorns fördrivande.

Riktigt intressant är det! Spännande – typ. Och allvarligt.
Kommer regimen i Egypten att kunna eller våga slå ner demonstrationerna med det redskap de har: våld? Eller kommer det något nytt från människor som till sist fått nog? Jag försöker följa saken så gott det går, dels för att jag känner ett par personer* som på sidan om den mest intensiva smeten nog ändå är mitt i den, dels för att detta kan förändra hela situationen i Mellersta östern.

Att pennan är starkare än svärdet är en gammal sanning.
Att tangentbordet är starkare än kulsprutan blir förhoppningsvis en ny.

Dessutom: Här finns en bra text.

Varm saft är äckligt!
Åtminstone på sommaren då man vill ha något läskande. Detta insikt nådde jag redan som litet barn och har aldrig haft någon anledning att ompröva uppfattningen.

Om vintern anser jag dock att varm saft är toppen. Samma uppfattning som när jag var en liten gutt – om det är tillåtet att hemfalla till norska. När jag som liten pilt – språk okänt – varit ute, åkt skidor eller bara stojat omkring i snön och sedan kom in och fick stundom... Vad? Jo, just det: varm saft.
Det var bara så gott. Och är fortfarande bara så gott.

Idag skedde denna vinters premiär på längdskidor. Tidigare har vintern varit rent olecklit kåll – om dialekten ursäktas. Eller så har jag inte haft tid. Eller inte idats. Idag både ville jag och gick det. Någon enstaka minusgrad, nysnö och ledig lördag innebar premiär i spåret. Och jag är faktiskt inte död. I alla fall inte än.

Varande 55+ räknandes år och bärande 10+ räknat i kilo blir skidlöpning givetvis inte som då jag hade min formtopp på kungliga nittonde infanteriregementet i mitten av 1970-talet. En timmes skidåkning blev det i alla fall och jag orkade knoga på – inte pinna på – så gott som hela tiden.

Och väl hemma drack jag varm saft! Wow!!

När jag igår kväll talade med den äldre av sönerna frågade han mig:
Har du skaffat någon ny hobby? Du har ju inte skrivit nåt i bloggen på flera dagar?

Svaret blev att det är svårt att mobilisera något riktigt viktigt att beblogga när nästan det sista jag gjort var två inlägg – detta och detta – mer eller mindre kopplade till hans lilla dotter. Dock angav jag också att ett skriveri i teletalande stund faktiskt fanns på skärmen – förra inlägget om Förintelsens minnesdag.

Det var Bloggtorka han noterat. Som en spark på samma problem kan seriestripen ovan fungera, idag scannad från gårdagens Lokala Världsblad. Torsdagsmorgontidningsläsandet aktualiserade således skriveribristen redan innan ättelägget muntligt om kvällen framförde saken.

Uppslag att fördjupa mig i har sannerligen inte saknats. Komna med posten – faktiskt.

Förra veckans debattartikelidé – knasig – i Kyrkans tidning om att lagstifta en begränsning av prästers tystnadsplikt hade givetvis kunnat ge en och annan skriven tanke. Men idén är ju bara så dum. Svar saknas sannerligen inte på tidningens hemsida.

Förrförra veckans huvuddebattartikel i samma blaska var minst lika stollig. Faktiskt ur-dum! Andra har ingripit i saken i kommentarer och senare debattartiklar i KT. Gissade att det skulle bli så och kom inte att skriva vare sig på bloggen eller i tidningen.

Samtidigt har jag dock tänkt en hel del på ”problemet” en del har med att man i Svenska kyrkan regelbundet – näst intill söndagligen – i början av gudstjänsten bekänner sina synder och får sig förlåtelsen tillsagd. Jag har inget problem med det – tvärtom. Tycker förlåtelsen är grundbulten. Folk jag frågat – tillfällen till sådant frågande har inte saknats under mer än 30 år som präst – har inte heller sett det som ett ”problem” att få syndernas förlåtelse när man firar gudstjänst – tvärtom. Förlåtelsen är ju viktig! har de menat.

Ändå återkommer med viss regelbundenhet denna i församlingarna helt oförankrade tanke att syndabekännelse och avlösning borde tas bort. Det finns således några som har ”problem” med saken! – blir min enkla slutsats. Vilka äro då dessa? Regelbundna gudstjänstfirare? Som jag redan antytt: nej! De som inte brukar fira gudstjänst? Knappast - de vet ju inte hur gudstjänsten börjar eller att den oftast börjar som den börjar.

Det är faktiskt bara präster som får detta som ett ”problem”!
Det är den slutsats min tankemöda och erfarenhet ger. Och då inte prästeri parti och minut utan bara vissa prällater. Och absolut inte de flesta. Då skulle ju ”problemet” blivit åtgärdat eftersom redan 1986 års gudstjänstordning ger möjligheten att ta bort det som kallas Beredelsen från gudstjänstens början – en väg som ytterligt få församlingar valt att beträda.

Och mina tankar går vidare till att börja fråga:
Kan det vara så att de som ogillar att få veta att deras liv inte är OK och att Gud kan ha åsikter om både ditt och datt inte heller gillar snack om att synd – alltså det Gud ogillar – och just därför vill rensa i gudstjänsten?
Kan det vara att de har svårt att ta till sig den grundbibliska tanken att en oskyldig Jesus dött en offerdöd för alla synder hos alla och att det är på grund av hans död och uppståndelse – enbart – som allt hos alla kan bekännas? Eftersom det är Jesus och Försoningen som gör att förlåtelsen finns?
Så frågar jag.

Och skulle det vara så att grunden för och det enskilda behovet av förlåtelsen inte finns blir ju förlåtelseorden i gudstjänsten bara tomma. Och då - men bara då - blir - om det är så - snacket om synd det intryck som består.
Och då - om det skulle vara så - blir det alldeles nödvändigt att behålla orden.

Nu blev det ett inlägg i alla fall. Om något jag inte tänkte skriva om.

Idag för 66 år sedan nådde sovjetiska Röda armén fram till förintelselägret Auschwitz och befriade dem som då fanns kvar i lägret. Fångar som hade någotsånär ork hade nazisterna tvingat på dödsmarsch västerut undan befrielsen och mycket av sådant som vittnade om lägrets groteska syften hade man sökt förstöra. Dock hade man inte hunnit sopa igen alla spår, transporterat bort alla levande, bränna alla döda och förstöra allt man rövat från dem man förintat. Och första halvåret 1945 blev det uppenbart som många redan visste: i industriell skala hade naziregimen systematiskt gått in för att utplåna människor enbart för att de var det de var – tillhörde ett visst folk. Och det folket – judarna – var inte ensamma om sitt öde utan fick i Förintelsen sällskap med andra grupper herrefolket ansåg vara av mindre värde och såg som hot mot den egna rasen och egna kulturen.

För att folkmordet och de attityder som ledde fram till det regelbundet skall berättas och respekteras är 27 januari Förintelsens minnesdag, i år liksom tidigare år uppmärksammad på folkhögskolan. Det blev likt förra året och åren innan ett gemensamt program för alla elever på skolan. Två timmar detta år men med samma avsikt och till en del liknande innehåll som 2010 - om vilket man kan läsa här, här och här.

Först en berättelse kopplad till bilder. Inte helt likt förra året men ganska. Att göra så är inte så farligt eftersom elevkåren i ganska stor utsträckning förändras år från år. Sedan, efter paus, prat om attityder och människovärde, värderingsövningar mm. Två viktiga timmar med stort gensvar.

Genom alla år har jag haft ett ganska ambivalent förhållande till gudstjänster i radio och på TV. I min barndom färgade radions P1 söndagsförmiddagarna på så vis att mor och far alltid hade frukost och allsköns bök bortstökat för att i lugn och ro vara vardagsrumssoffe-bänkade klockan 11. Själv var jag i mitt rum men fadern såg alltid till att dörren var öppen. Sysslade jag med något som väsnades bads jag vänligen göra något som var tyst – rita, spela något spel, bygga en modell etc. På så sätt kom jag alltid att höra att det var gudstjänst även om jag inte fokuserat hörde på. Kom kompisar för att leka fick de höra att jag skulle komma ut på en stund – efter tolv typ.
Var detta strängt? Ingalunda? Det bara var så!

När jag väl blev större gick jag ju att ta med till gudstjänster i kyrkan*. Det blev då mindre radio och mer live – eller levvandes som vi säger här i norr. Och som gymnasist och vidare var jag ju så självgående att jag frigjord från mina föräldrar med mina kompisar for på andra gudstjänster. Eller satt i alla fall på ett annat ställe än våra målsmän och -kvinnor.

Utbildad och inprästad – på finspråk: ordinerad – blev tillfällen till medialt gudstjänstfirande väldigt få. Jag ansvarade ju själv för gudstjänster 2-3 söndagar av 4 och alltid var det ju tidskrock klockan 11. På TV är gudstjänsttiden 10 så teoretiskt hade jag ju kunnat se en del av den gudstjänsten innan jag själv skulle leda en motsvarande men si det gjorde jag bara någon enstaka gång. Jag gjorde erfarenheten att TV-tittandet medförde att två präster blev lätt korkade. Kollegan i TV-rutan hade ju i sin predikan över texterna, psalmval etc funnit aspekter jag missat och detta fick mig att känna mig dum. Och själv hade jag funnit saker som TVs prällat i sin inkompetens totalt missat.
Varför sabba två fina gudstjänster? Jag nöjde mig med den jag skulle bidra i.

När det är ransonerad gudstjänst** får jag dock numera svårare och svårare att motivera mig själv till att förflytta mig till kyrkan. TV klockan 10 eller radion klockan 11 blir då alternativen. Ibland är det definitivt inte någon vinst – sanna mina ord! – men ändå är det så det oftare och oftare blir. Tyvärr. Kanske.

Klockan 10 idag bjöd dock SVT på en höjdare: Gudstjänst från S:t Ansgar i Uppsala med predikan av Bo Brander. Honom har jag aldrig hört. Inte heller allvarligt läst. Men hört om. Och läst om. Lär vara bra – vad bra nu är. Frukostfilförsedd slog jag mig ner i soffan. Tea också. För att se och lyssna.

Det var bra - vad det nu är. En väl sammanhållen gudstjänst i jul-klang – vi är ju i Trettondags-tiden. Bra innehåll, lätt tempo, en god predikan. Kan betittas här. Gör det!

Igår ställdes resekosan mot Luleå. De numera därstädes boende sönerna hade gaddat sig samman till förslaget att det skulle kokas palt i yngste sonens lilla lya. Visligt nog flyttades projektet till den större lägenheten där den äldre av pojkarna bor tillsammans med barnbarnet Tyra och hennes väna moder. Förutom att de alla tre finns där har också den lägenheten en anständigt fungerande fläkt vilket ur nedimmningssynpunkt inte är helt fel när massa palt skall kokas.

På något vis blir vi alltid – inte helt motvilligt – halvlurade när tockenadära projekt skall genomföras. Potatisen plockas i vårt kylskåp, skalningen sker vid vår diskbänk, knölmalningen medelst vår köttkvarn, insmetningen av vårt kornmjöl i vår assistent och transporten till Luleå med vår bil driven av bensin köpt med våra beskattade medel. Orden vi, vår och våra syftar här på mig och madammen i mitt liv samt sådant som oss tillhör.

Vatten till kokning, salt, morötter och dryck bestods vi dock med dit vi kom så helt lurade blev vi inte. Palten – mycket palt blev det – blev kvalitativt helt OK men av någon förunderlig anledning blev sedan hela den återstående kvantiteten kvar på Porsön, av sönerna uppdelat på de två unga hushållen utifrån deras paltkonsumentativa storlek och behov. Vi fick dock bunken till assistenten med oss hem och det är vi mycket tacksamma för.

En kul dag alltså! Samvaro, mättande mat och bus med den kortaste i släkten – Tyra. Samt intitt också i den yngre gossens enrummare. Givetvis filmades det – som brukligt när farfar möter barnbarnet. Tre minuter styvt. Finns på ANDRA BLOGGEN dvs här. Den hänvisningen räcker för att detta inlägg skall sättas under kategorin Farfar funderar. Och bilden är ur filmen - som dock är i färg.

Med hög frekvens skriver folk på Facebook korta notiser om vad de gör eller vad som händer eller vad de tycker eller nåt. Så gör inte jag. Jag finns med i sammanhanget utifrån devisen Jag är på Facebook, således existerar jag men är ganska ganska oaktiv.

Tjatteri är ävenledes en syssla jag sällan sysslar med. Mina yngre ättlingar säger sig snacka med kompisar och andra när de tjattar. Jag har aldrig fått till det. Korta medelandebyteskedjor med enstaka personer kan det stundom bli – men inte mer.

Twitteriet har jag heller aldrig gett mig på. Vad jag fattat är det där frågan om att tycka till kort och snabbt kring saker och ting. Någon sorts minibloggade – typ. Inget för mig.

Jag bloggar. Maxibloggar. Då och då. I skilda ämnen och av olika anledningar.
Folk läser min blogg också. Inte många - men flera. Förunderligt nog. Säkert av lika anledningar.

Kommenterar det jag skriver gör de ibland, dedär läsarna. Men sällan. Och intressant är att inlägg kopplade till alldagliga händelser i livet, vädret eller så, generellt leder till fler kommentarer än till exempel återgivna predikningar långa som halva förra vintern eller av mig inbillat höglärda reflexioner kring böcker och Bibelvetenskap. Nu skall sägas att jag ingalunda ligger vaken om nätterna och kastar mig av och an i sängen på grund av funderingar kring detta kommentarfenomen. Jag noterar det bara. För tydlighetens skull skall också sägas att jag mycket väl både inser och förstår att sådant av flera inte alls upplevs som intressant. Alla måste ju inte vara som jag. Lite självdistans har jag! Faktiskt ganska mycket självdistans. Faktiskt. Fast det inte märks. Oftast.

När man likt jag söker blogga lite seriöst i skilda ämnen med inslag av underhållande klurigheter – detta är min avsikt, effekten uttalar jag mig inte om - finner jag mig då och då trampande i den djupa seriositetens bottenlösa träsk. Det måste ju för katten vara någotsånär vettigt, det jag skriver!! blir min tanke. Och intressant och någotsånär fullständigt. Samt kortfattat. Inte minst kortfattenheten blir här mitt dilemma då mycket av det jag funderar på funderar jag kring både på långranden och tvärranden. Ta det här inlägget som exempel. Än har jag inte kommit fram till något som ens på det mest långsökta sätt kan ha bäring mot rubriken. Kastat bort min egen tid – det är vad jag gjort! Låtit en perfekt sov-, slapp- eller städförmiddag delvis gå till spillo. Och läsaren – det arma djuret – har såhär långt faktiskt inte haft något att läsa. Med innehåll alltså.

Rubriken vi kan inte ha fel var tänkt att överskriva funderingar ägnade att utmana vad jag upplever vara en besvärlig svensk överhetsattityd – ingen behöver tala om något för oss. Som uppvärmning till detta tänkte jag då skriva lite om bloggande och så.
Men nu blev uppvärmningen så lång att läsaren redan har mjölksyra i bloggläsarmuskulaturen. Då måste jag sluta. För att återkomma med det jag tänkte komma med. Två aktuella saker: Migrationsministerns attityd till att alla kloka typer inom och utomlands uppmanar oss att inte utvisa kristna till Irak. Det svenskkyrkliga etablissemangets tystnad när det gäller andra lutherska kyrkors reaktion på att Svenska kyrkan bara lydigt följde riksdagens beslut att göra äktenskapet enkönat.  Bägge dessa saker är för mig exempel på en högmodig storsvenskhet som under både Billströms regelfundamentalistisk argumentation och Wejryds öronbedövande tystnad visar den storsvenska överhetens dominerande tanke: Vi kan inte ha fel?

Eller?

Bilden? Svar: Bibelpersonen Job på sin askhög, djupt funderande. Jag?

På kvällen den 3 april 1983 stod jag och madammen i mitt liv i hallen till vårt hus på väg ut till bilen – en Volvo Amazon CJO222. Nu blir här mer aldrig sig likt! sade hon som då hade värkar inför att föda vårt första barn – Snuppan kallad som liten. På morgonkvisten blev det kejsarsnitt vilket gjorde att det tog ungefär 1½ vecka innan hennes ord besannades och fastigheten beboddes av en barnfamilj. Den blev än barnigare drygt 1½ år senare då lillasystern Snorvan anslöt. Två barn och två föräldrar innebär 100% kaos och en till – gossen kallad Hattifnatten – kunde därför utan större macklemang ansluta i februari 1988. Och lille lillebror Heffaklumpen fullbordade kvartetten i början av oktober 1991 vilket gjorde att den Volvo 245a (KYO586) som vi skaffat sommaren 84 fick en tillbyggnad av juniorsäte och takbox.

Den äldsta studerar nu i Umeå och bor själv tillsammans med det mesta av sina pinaler. Tvåan tar säsongsjobb på alla möjliga platser och orter och har sina utflyttade saker för närvarande magasinerade i ett förråd medans hon själv är i Björkliden. Trean är Tyras – alltså barnbarnets – pappa och bor med den lilla Sprallan och hennes moder i Luleå. Och nu ikväll har flyttlasset gått för den yngste till en studentlya i samma stad.

Föräldrar är vi fortfarande men nu således bara två personer kvar i kåken.
Undrar vad vi skall hitta på…

Att det är barntomt igen är varken vemodigt eller skönt. Det bara är. Livet har denhär gången och det som är smått och varit källor till kärlek, glädje och stolthet har blivit stort och fortfarande fyra källor till samma saker. Lägger man ihop barnens fyllda åldrar har vi faktiskt varit föräldrar i drygt 95 år. Inte dåligt när vi faktiskt bara är lite drygt 55+ unga. 

Och en händelse som ser ut som en tanke är att lillkillen flyttar ut samma dag som barnbarnet Tyra inleder sin separationskarriär genom att ha gjort sin första dag på dagis. Snacka om att livet rullar på.

Idag den andra söndagen efter Trettondag jul var jag ombedd att medverka med predikan vid 11-gudstjänsten på EFS i Älvsbyn. Då det rörde sig om en reguljär gudstjänst en söndag gjorde jag så som jag oftast gör och skrev ett fullständigt manus i löptext – att jag sedan inte exakt följer detta manus är som en annan sak. Manustexten har här lätt bearbetats för bloggläsning. Som blogginlägg blev det gräsligt långt. Som predikan tog det en ½timme vilket också kanske är gräsligt långt men ändå inte farligt. Liturgin i ett 11-möte är rejält minimerad och EFSare har ganska välövat sittläder när det gäller att lyssna till predikan. Kanske är det inte heller riktigt en predikan. Mer av ett föredrag. Eller ett Bibelstudium. Kanske en lektion. Blandformerna kan vara många - liksom yrkesskadorna.

Svenska Exegetiska Sällskapet är ett sällskap jag är medlem i. Faktiskt det enda så kallat fina sällskap jag är med i förutom en och annan grupp på Facebook. En massa sällskapande blir det dock inte frågan om då sällskapet inbjuder till aktivt sådant bara en gång per år i samband med den så kallade Exegetiska dagen i Uppsala på höstkanten. För några höstar sedan for jag ner för att i sällskap med ett antal andra nördar lyssna till sällsamt skapade obegripliga men intressanta föreläsningar i bibelvetenskapliga ämnen. Ren hjärngympa!.

De sista höstarna har jag inte farit ner till lärdomsstaden utan nöjt mig med att i sällskaplig anda betala årsavgiften och därmed årligen erhålla Svensk Exegetisk Årsbok. Den kommer också under hösten och innehåller de föredrag som Exegetiska dagen året innan plus ytterligare ett par artiklar och – inte minst värdefullt – en ofantlig knippe bokrescensioner vilka som regel provocerar mig till både bibliotekiska fjärrlån och bokhandliska inköp.

Svensk Exegetisk Årsbok 75/2010 är alltså nu läst*.  Vad fick jag?

Först tre föredrag från året innan:
The Exodus in the Book of Genesis handlade om – tror jag – hur de som skrev samman Första Mosebok in i sin text malt in saker och grejer från den äldre färdiga berättelsen vi hittar i Andra Mosebok som de alltså har tillgång till innan de skriver det som kommer före och handlar om det som hände före det som hände efter men berättades innan. Sug på den formuleringen!
Deuteronomy 18 and the Emergence of the Pentateuch as Torah sysselsätter sig med liknande obegripligheter i sitt utredande hur bibelboksförfattare och slutredaktörer matchar ihop och förhåller sig till tankegångar kring Moses och kring de olika profeterna som i urläget kanske var ganska så separata.
Was There a Wisdom.Didactical Torah-Redaction in the Exodus Story? var ett tredje föredrag 2009 som i skriven form tog sig in i boken men på grund av flera citat med bara hebreiska bokstäver kom jag att fatta nada – men intressant var det säkert.

Bland övriga artiklar fanns:
The Greek New Testament Manuscript in Sweden with an Excursus on the Jerusalem Colophon behandlade de 107 grekiska handskrifter till olika delar av Nya testamentet som finns I Sverige, deras ålder, att de kvalitetsstämplats hos Tempelriddarna eller andra nissar i Jerusalem, hur de kommit till vårt land osv. Intressant men faktiskt helt onödig information!
Paus, Sin and Satan: The Root of Evil According to Romans var nog mest givande – eller åtminstone det för mig mest begripliga bidraget, nytestamentare som jag är. Slutsatserna om hur Paulus såg på det onda och på olika sätt anpassade sitt resonerade till sina adressater fann jag väldigt intressanta.
The Shoshenq Connection in the Old Testament resonerade kring egyptiska och gammel-testamentliga uppgifter om hur farao Sisak/Shoshenq av Egypten på 900-talet före Kristus krigade mot Jerusalem och hur man kan se på bland annat dateringen av detta – om det hände.

Ett memoriam över en avliden svensk bibelforskare fanns också med samt recensioner av 41 nya bibelvetenskapliga böcker varav minst två kommer att fjärrlånas.

Varför detta mångorderi kring denna speciella bok – SEÅ 75/2010??

Exhibitionism, mina vänner! Bara nördig exhibitionism!! Inget annat.

Rubriken är en rättvisande missvisande hänvisning till det termometern visar vad gäller utetemperaturen denna januarilördag. När jag kollade runt på Facebook fann jag att flera så kallade vänner skrivit korta notiser om vädret och angivit köldgrader i spannet -28 till -33. Givetvis önskar jag vara värst och drar till med att det här är det inemot -40. I själva verket är det -32 men det är ju i spannet -30 till -50.

När det således är inemot -40 är det en bra dag att sitta inne kurandes över en och annan bok, kanske skrivande ytterligare något blogginlägg – jag har ett par saker på gång – samt knyppla ihop den predikan man bett mig bidra med i morgondagens gudstjänst på EFS här i Älvsbyn klockan 11. Känner jag mig själv rätt kan den också bli ett blogginlägg typ i morgon eftermiddag eller i nästa vecka – men riktigt säkert är det ju inte.

Kylslagenheten ute har ändå kombinerats med att solen återkommer så sakteliga vilket varje januari är en njutbar upplevelse. När jag stående å vår balkong riktade kameran i nordöstlig riktning fick jag det snöklädda vintersolsbelysta Rackberget i sökaren. Riktande objektivet åt sydsydost fick jag en trevlig vinterbild i motljus – observera den så kallade bi-solen i bildens vänstra del.

Vinterkallt alltså – och en innedag.

En prästkollegial lillebror har en blogg jag brukar läsa. Länken till den bloggen finns till höger om man skrollar ner en god bit. Lillebror är förresten kanske inte är bästa beteckningen. Lillebröder tillhör ju som bekant samma syskonskara och har en massa gener ihop, vilket inte gäller mig och den aktuelle. Vi är inte släkt alls. Dessutom tillhör ju bröder samma generation vilket inte heller är fallet i detta fall. Han är 29 och jag 57. Den som har kunskap i matematik och kännedom om när folk duger för avel inser att jag skulle kunna vara gossens pappa. Nu är jag inte eftersom hans mamma valde en annan att vara pappa åt honom och jag valdes av en annan som blev mamma till dem jag är pappa åt. Ändå väljer jag att härstädes använda ordet lillebror som ett uttryck för uppskattning och åldersskillnad – absolut inte i en nedlåtande eller överlägsen riktning.

Nu har lillebrodern skrivit ett blogginlägg vilket dyker upp i ett annat fönster om läsaren klickar här. Gör det. Det fortsatta skriveriet här bygger nämligen på inlägget där. Noga räknat gick det till så att jag började skriva en kommentar där men märkte att kommentaren tenderade att bli så lång att jag nog hellre gör den som ett inlägg här med en kommentar där att inlägget här finns här och inte där. Klicka alltså! Här.

Läs nu inte vidare här utan att ha klickat och läst där!! Fuskis!!

Detta är min kommentar – ett exe-get-iskt bräkande.

Jag tycker också att det är ett intressant – och ofta ouppmärksammat – faktum att bibel-vetenskapen på många punkter så att säga gått "varvet runt" – fast det tog mer än hundra år.

Det vetenskapliga sanningssökandet startade ju som en medveten universitetsprotest mot vad man uppfattade vara auktoritära kyrkliga tvångströjor. Detta väckte motstånd hos dem som menade sig tillhöra trons folk vare sig de var högt uppsatta tuppar på den kyrkliga gödselstacken med makt, eller engagerat fotfolk med kärlek till Bibelordet. Av bägge kategorierna upplevdes vetenskapen ogudaktig och bibelförnekande – vilket den inte sällan var.

På detta reagerade forskarna också ibland ganska pubertalt och kom med liv, kiv, lust och list att älska de invändningar man fann eller menade sig ha funnit. De upplevde sig stå for frihet, modernitet, utveckling i en tid som i allt annat – teknik, vetande, standard – också gick mot ökad frihet, modernitet och utveckling. Att det här fanns en fartblindhet också inom bibelforskningen behöver inte förvåna någon. Fartblindheten har ju rått i alla andra samtida avseenden.

Men när bibelforskningen gick vidare kunde mer och mer ske utan konflikten och polemiken. Man hade ju frigjort sig och kunde vara mer ”vuxen” i det vetenskapliga sanningssökandet. En ny generation forskare tog vid och sedan en generation till. Och kanske ännu en – de som nu är i 60-70-årsåldern. Visst finns det en del bibelforskare som tutat vidare i den pubertala riktningen – det är sant – men många nådde andra och nya resultat. Som såg gamla ut. Skrifterna befanns vara trovärdiga, mer äkta, faktiskt mer "kyrkliga" än vad den tidigare vetenskapen trott sig se. Många gånger kan alltså samma sak sägas på både trons och vetenskaplig grund.

Detta ”varv runt” är intressant. Det stimulerar mitt intresse för bibelvetenskap – exegetik på finspråk. Dessutom stärker det min tilltro till Bibeln – utifrån både tro och vetenskap.
Alla ser dock inte detta. Flera som inget eller lite vet, troende som icke troende, lever fortfarande kvar i en falsk motsättning mellan tro och vetenskap när det gäller Bibelns böcker och deras ärende. Påståenden som att Bibeln är bara en sagobok eller att den bara är poetisk och symbolisk är två varianter på att man inte hängt med utan valt att leva kvar i en bibeluppfattning som var på modet för cirka 80 år sedan. Utsagor som vetenskapen är ett illfundigt ting som havererar tron är bara en andra sida av samma föråldrade mynt.

I och för sig har det ofta hänt att jag bloggat senare på kvällen än mellan 22 och 23. Vad det gjort med kvaliteten på mina inlägg må andra avgöra. Ikväll blir det dock bara ett kort meddelande om att jag under eftermiddagen var Tyra-vakt för att barnbarnets hulda moder och hulde fader skulle kunna tentamensläsa.

Kul hade vi – och en 1½ minuter lång filmsnutt här.

I vad mån man inom dagens judendom har förväntningen att Messias, den nya kungen, skall komma känner jag inte till. Gissar att saken är av ganska blandad natur där vissa religiösa grupper har dessa förväntningar medan andra, också religiösa grupper, betonar andra saker i sin tro*.

Vara hur det vill med detta kom jag i den israeliska tidningen Haaretz att snubbla över ett debatterande blogginlägg som tog upp tanken på hur Messias skulle bemötas i det israeliska samhället om han kom nu. Som jag fattat texten är författaren Bradley Burston rejält ironisk. Ironi är alltid svårt, särskilt i text. Ville ändå dela med mig av hans tankegångar och lät Googles översättningsfunktion göra grovgörat. På den i förra inlägget beskrivna tågförseningsresan började jag finputsa texten just när tåget stod i Storblåliden, en by utan hus. Nu är den färdig. Putsningen alltså – inte byn.


NÄR MESSIAS KOMMER, KOMMER ISRAEL ATT UTVISA HONOM
När Messias kommer, kommer Högern att korsfästa honom. Im Tirzu kommer med annonser och affischtavlor som visar honom med svans och horn. 

När Messias kommer, kommer han att vara utan papper.
När Messias kommer, kommer han att tas in i ett litet vitt nedkylt med en grå metallstol på varsin sida om ett grått metallskrivbord.
När Messias kommer, kommer han att ifrågasättas av en yngre officer i Shin Bet och av en tjänsteman från inrikesministeriet, som fick sitt jobb genom sin kusin som är en inspektör av hur regler om rituell mat respekteras i ett kakbageri och som i sin tur fick sitt jobb genom sin systers svärfar, tredje assistenten till vice ordföranden vid partiet Shas filial i Ramla.

När Messias kommer kommer ingen att veta det.
Hans åsna, vit och som heter Snöflinga, kommer att tas i beslag i en läckande underjordisk polislokal mycket nära järnvägsstationen Lod. Där blir det inte något pappersarbete. Vid mörkrets inbrott har den försvunnit, lastad i en sluten lastbil med massor av väktare, som efter sitt skift kommer att köra åsnan till en Moshav. Pengar och åsnan kommer att byta ägare fyra gånger tills den säljs av bosättare till några palestinier vilkas fädernejord nu ligger innanför bosättarstängslet.

När Messias kommer blir det första tecknet bli en tystnadsorder.
En kodad rapport på en hög profilad nyhetssajt kommer att försvinna men kommer att dyka upp igen på en blogg i Seattle, och sedan i The Guardian. Regeringen dröjer med att svara men slutligen kommer ett uttalande som tillskrivs källor i Jerusalem : "Vi har ingen kunskap om detta”. IDF kommer att citerar en icke namngiven hög militär tjänsteman och säga att det inte finns några bevis för att en Messias av något slag har kommit. De kommer senare mjuka upp förnekandet, säga att de kontrollerar rapporten samt då leda reportrarna till försvars-departementet som hänvisar dem till premiärministerns kansli som inte kan nås för kommentar.

När Messias kommer, kommer rabbinerna att behandla honom som Jesus.
De kommer att stämpla honom som illojal, sjuk och reformerad. På affischer, i Sabbats-predikningar, i rituella dekret och i undertecknade petitioner, noga med att inte använda hans titel, kommer chefsrabbiner i städer och samhällen att varna för ”ett existentiellt hot mot den judiska statens grundläggande karaktär”. Under inga omständigheter skall judar sälja eller hyra ut bostäder till någon sådan som denne. Rabbinerna fruar kommer att utmåla honom som ett köttsligt hot mot judiska flickor.
Rabbinerna deklarationer kommer att dela det judiska folket och dra vrede och vanära över Israel. Rabbinerna kommer dock som offentliga tjänstemän att fortsätta lyfta höga löner samt under bordet och utanför bokföringarna ta emot generösa gåvor, kontanter, varor och tjänster.

När Messias kommer, kommer Högern att korsfästa honom. Im Tirzu kommer med annonser och affischtavlor som visar honom med svans och horn. En bloggare från Commentary kommer att kalla honom en gnällig, grinig fjant. I Maariv och Jerusalem Post kommer sju kolumnister alla att ge sig på honom i tre dagar. NGO Monitor kommer att be om donationer för att avslöja hans finansieringskällor.

När Messias kommer, kommer ockupationen att ta slut.
Men innan den gör det kommer ett globalt nätverk lett av The Republican Jewish Coalition, Fox News, The Zionist Organization of America och Daniel Pipes att inleda en kampanj som syftar till att avslöja Messias som muslim.

När Messias blivit korsfäst, kommer armén att förneka att den ens var närvarande när det skedde.
När Messias kommer kommer ett Israeliskt politiskt parti, vars väljare rutinmässigt förolämpas av infödda israeler som horor och icke-judar, att föreslå en lag som förklarar honom som en som inte legitimerar Israel och armén (under korsfästelsen), som en hädare av sionismen (för att ha påstått att palestinierna inte är de enda hindren för fred), och som gör honom berättigad till medborgarskap enbart om han undertecknar en lojalitetsförsäkran som säger att även om Israel praktiserar korsfästelse så är det på ett demokratiskt och judisk sätt.
Medarbetare åt Knessetledamoten Michael Ben-Ari kommer tillsammans med Beitar Jerusalems fotbollsfans att lägga upp en Facebook-sida med rubriken "Mavet L 'Mashiach" - Död åt Messias.

När Messias kommer beviljas han flyktingstatus av FN som asylsökande, men kommer att hållas i ett fångläger i Israels Area 51, nära kärnreaktoranläggningen Dimona. Där kommer en domare att lura honom att skriva under ett oläsligt dokument som tvinga fram hans utvisning till Tchad.

Då – när Messias lämnar den judiska staten – kommer han att vara lättad att få åka.

Vad jag fattat finns eller fanns det en gammal lagformulering som ungefär handlade om svenska folkets urgamla rätt att sig självt beskatta. Minns jag inte galet var den ämnad att tvinga konungen att gå via den gamla fyr-stånds-riksdagen med adel, präster, borgare och bönder för att få fram riksdaler till finansiering av de anfallskrig han förde för att försvara sitt rike.

Som resenär med Statens Järnvägars vagnar och lokomotiv på Trafikverkets rälsar och slipers utövar man i stället svenska folkets urgamla rätt att sig självt försena. Två timmar sena var vi redan vid utrullningen från Uppsala och minst en timme stod vi vid ½2-tiden still i metropolen Örbyhus i norra Uppland. Den från kronprincessäktenskapet nykända orten Ockelbo passerades vid 4-snåret och när konduktörskan klockan 8 framförde morgonens första meddelande nämnde hon att vi var fem timmar sena – på grund av bland annat lokfel.

Skulle det bli såhär??

Att ett SJ-norrlandståg på den gamla helstatliga tiden kom sent var ingen hemlighet. Kanske var det likadant på andra sträckor – vad vet jag. Sångversen Ta en tripp i andra klass, gratis vatten, bruna dass. Om du kommer fram i tid så röjda dig därvid kom väl inte till ur blotta intet. Men tågen kom fram! Om än sent. Visserligen gick SJ back men tågen kom fram – någon gång. Så är det i och för sig fortfarande på norrlinjerna men två vintrar å rad har vi genom alla slags media undfägnats med nyheter om inte bara försenade utan rentav inställda tåg i södra delarna av landet.

Skulle det bli så? Var det tanken när verksamheten avstatligades, divisionaliserades, avreglerades, bolagiserades, fick åtminstone 0-resultatskrav samt i viss mån till och med privatiserades? Skulle inte marknadskrafterna bringa välsignelse åt var och en som önskade få sig själv förflyttad från en ort till en annan? Va!!??

Och vidare: om problem fordom kunde skyllas på just statligheten – och så gjorde borgarbrackor i stor mån – så undrar jag var marknadsliberalerna nu lägger skulden. Visserligen går kanske verksamheterna med bättre balanserad ekonomi – men går verksamheten också när solen inte skiner (för starkt)?

När jag skriver detta är uret cirka kvart över 11 och vi rullar in mot Vännäs. Tåget skulle ha fortsatt till Umeå och sedan tillbaka till Vännäs och vidare norrut, men det är ändrat. De som ska till Umeå – många är dom – flyttas till bussar så att vi andra kan blåsa vidare norrut vilket vi tjänar nästan en timme på vilket som det nu ser ut betyder att vi kommer hem 13.40 i stället för 9.46 som det står på biljetten. Då kompletterar jag inlägget med nytagen bild.

Så nu gjort! Bilden alltså. Hem kom vi ½3.

Nu är det några dagar sedan jag medelst ett blogginlägg spred ljus i den trägna läsekretsens blekgrå midvintertillvaro alternativt försåg var eventuell ny-läsare av engångssnitt med en bländande intellektuell blixt från den molngrå himlen. För det är just så vädret har varit där vars jag nu befinner mig i Svealand – blekgrått molningt midvintrigt. Det har inneburit mer snöskottning de senaste två dagarna är på hela vintern hemma i Norrbotten.

Jag och madammen var således inte mer än hemkomna från Björkliden förrän det blev dags att ånyo anförtro sig åt Statens Järnvägarns person-transporterande verksamhet med ankomst Uppsala bara två timmar sent. Mer exakt faktiskt 1 timme 58 minuter så vi får se hur resegarantin utfaller. Hursomhelst innebar det andra par-resan på kort tid med ett par vuxna barn kvarlämnade i hemmaboendefastigheten.

Trevlig samvaro har det blivit i några dagar med madammens broder strax utanför Uppsala samt idag också med hennes övriga två syskon samt svärmodern. Full kubbning hela tiden. Då det på grund av geografin blir tidsmässigt långt mellan träffarna är det mycket som bethöver pratas ikapp av vad som sig tilldragit hafvigt sedan sist i vart och ett av de fem hushåll det faktiskt blir frågan om. Således har jag varken hunnit läsa eller blogga, knappt ens se efter på Facebook hur livet framskrider för människor som valt att där fråga om jag vill vara deras så kallade vän*.

I morgon kväll anträds resan norrut på nytt med beräknad hemkomst söndag förmiddag. Måndag morgon startar arbetet på skolan på nytt och tillvaron går in i vardagar på nytt. Inte helt fel – typ.

Senast man på denna blogg kunde höra Exe-get-en bräka till lite var i somras. Hela långa hösten har han – alltså bibelvetenskaparen i mig – varit alldeles tyst. Hamstrat lite har han dock gjort och detta bland annat under resan till Norwich i november där, liksom förra hösten, en exe-get-isk bok införskaffades i en nedlagd kyrka. Eller rättare sagt i en av de nedlagda kyrkorna i Norwich. Det dräller av sådana och i en har man något slags kristet bokcafé eller missionsbokhandel eller vad man nu skulle kunna kalla det. I vart fall finns bland prästskjortor, ljus, andaktsböcker och massor med litteratur i kristliga och församlingsknutna ting en avdelning för bättre begagnade böcker till anständiga priser. Hösten 2009 införskaffades 700 sidor The Birth of the Messiah som ännu är oläst. Sistlidna november blev kapet ett oläst men av solen ryggblekt exemplar av Mary in the New Testament. Den är på "bara" 300 sidor och skriven av en insatsstyrka – en task force på engelska*. Femton pund gav jag boken som trycktes 1978 - mitt prästvigningsår.

Vad jag fattat ägnade sig på 1970-talet amerikanska katoliker och protestanter åt en massa dialogarbete kring viktiga frågor och publicerade detta i en serie "Lutherans and Catholics in dialogue" som får över 20000 träffar på Google. Inom ramen för det arbetet kom en insatsstyrka (task force), sedan de betat igenom temat Petrus, att ägna sig åt Maria i Nya testamentet och resultatet blev en ytterst intressant bok. Exe-get-ter – alltså bibelforskare – från olika kyrkor har gemensamt kommit fram till vad som i Bibeln står om Maria, mamma till Jesus. Samt vad som är kvar av det som skrevs fram till ungefär år 200 i samma ämne.

Pang! Bom! Smack! 

Vilken smäll i det teologiska veka livet deras forskningsresultat blivit om jag haft föreställningen att Maria inte alls var oskuld men blev gravid ändå. Då hade jag tappat andan och blivit blå i nobban – typ.

Idag finns till och med i kyrkan förståsigpåare som betvivlar jungfrufödelsen och hävdar att evangelieberättarna Matteus och Lukas inte alls menar vad de förefaller mena – att Jesus var avlad av den Helige ande, född av jungfru Maria. Dessa förståsigpåare – bland annat förra ärkebiskopen föreföll vara en i det gänget – har uppenbarligen inte alls hängt med i den bibelvetenskapliga forskningen utan håller fast vid ca 70 år gamla idéer om symbolisk tolkning, mytologisk skrivning etc. Modern exe-get-ik som "bara" har drygt 30 år på nacken visar att Nya testamentet förstår Jesus mamma som jungfrun Maria. Bibelförfattarna menar tydligt - enligt forskningen - att varken Josef eller någon annan hade varit på´na. Sådetså! 

Om det då verkligen var på det sättet kan dock inte de vetenskapliga exe-get-erna säga. De håller sig stenhårt till texterna men kommer fram till att texterna påstår det. De texterna ser de dock inte som litterärt fabricerad fiktion utan menar att de bygger på och är reflekterande sammanredigerade urval av vad som muntligt berättades utifrån vad skrivarna i sin situation ansåg behövde komma med i skriven form. Det som muntligt berättades må väl ha ett rimligt samband med och inte gå på tvärs med vad som egentligen hände. Eller?

Det är inga lekstugebibelforskare som ingått i insatsstyrkan. Raymond E Brown och Joseph A Fitzmyer är två jag känner till från annat läsande och funnit mycket sansade, informativa och sakligt analyserande. De var två av de katolska forskarna. Sedan fanns det ytterligare ett par katoliker, fyra lutheraner, ett par anglikaner-episkopaler och ett par representanter för mer reformerta trosriktningar. Alla vetenskapliga högdjur men med olika konfessionell hemvist.

Boken kanske inte längre finns att köpa ny men på nätet kan den läsas här. Gör det!

Fullt så illa är det kanske inte. Riktigt insnöade har vi inte blivit även om det både snöar och blåser samt bara är hjälpligt ljust i cirka 4 timmar mitt på dagen. Solen orkar inte över horisonten men gryning och skymning tillsammans ger en ljusluckan tydligast skönjbar genom den karaktäristiska bergsprofilen Lapporten.

Vi kom alltså hit i förrgår (torsdag) med tåg, bara en knapp timme försenade. Tipsade av den yngre av döttrarna – som liten kallad Snorvan – hade madammen bokat in sig själv och lilla jag på några dygns nyårshelpension på fjällhotellet härstädes. Helpension innebär ett rum som är helt OK men utan extravaganser, hotellfrukostar, luncher samt tvårätters middagar varje kväll utom nyårsafton då middagen var en femrätters sådan. Imorgon (söndag) tuffar vi tillbaka hem.

Det har varit riktigt skönt. Vädret har inte varit det bästa men maten, träffa folk man aldrig träffat förr och att bara ta det lugnt har varit klart rekreerande – återskapande ordagrant översatt – jämfört med de fem senaste nyåren då tiden i mitt fall mer eller mindre ägnats åt ungdomslägret Livskraft på folkhögskolan. Från det har jag nog inte petats, ej heller har jag själv ratat att vara med, men idén att låta andra kvastar sopa skapade läget att fira nyåret på annan plats än i Älvsbyn.

Nyåret verkar i många sammanhang var backspegeltittandets tillfälle. TV skildrar det flugna året i alla kanaler och ur olika synvinklar. Bloggar jag läser gör på samma vis. Men jag ids inte. Den som är intresserad av hur mitt 2010 varit inbjuds att till höger klicka sig fram månad för månad för att så bilda sig en uppfattning av vad som sig tilldragit hafver och vad jag tyckt om det hela.

Framåtblickande som jag är kanske jag i stället skulle nämna vad 2011 kan komma att innebära. Sådant är i och för sig väldigt ovisst eftersom faktorer som hälsa och annat inte kan planeras, världshändelser bara anas och eller befaras och egentligen bara en del arbets- och/eller familjerelaterade saker kan ses som planerade. Ändå dristar jag mig till att ge läsaren en aning om var som kan komma att komma ifråga.

Januari går i förberedelsers och undervisningens tecken. En ny variant av Svenska kyrkans grundkurs med rejäla inslag av distansstudier skall formas. Volontärlinjen skall över internet under tre månaders utomlandsvistelse på skilda håll och med bland annat de egna erfarenheter som underlag distansstudera, dokumentera och diskutera.
Badrummet kommer kanske att renoveras.
Februari liknar månaden innan men med tillägget att den Internationella konferensen går av stapeln i Skellefteå och att fotbollskonfirmanderna har en förberedelseweekend.
Mars luffar på i samma stil och säkert är väl då att badrummet kommer att vara färdigt. Dessutom fyller jag ett år som farfar i början av, faktiskt allra första, mars.
April är det väl vårvinter och några dygns vistelse blir det väl här i Björkliden.
Maj kan innebära resa till Polen men faktum är ett ett par kollegor nog är före i kön.
Juni fyller jag år.
Juli är det nog varmt, i vart fall varmare än nu. Kanske fjälltur.
Augusti konfirmandfotbollas det för fulla muggar strax innan vanlig skolstart.
September kommer gissningsvis en ”vanlig” grundkurs att gå igång.
Oktober – vem vet.
November gissar jag att det blir en resa till Norwich – igen.
December lackar det mot jul och efter den högtiden blir det väl dags att titta framåt på 2012.

Que sera, sera!