vi kan inte ha fel

Med hög frekvens skriver folk på Facebook korta notiser om vad de gör eller vad som händer eller vad de tycker eller nåt. Så gör inte jag. Jag finns med i sammanhanget utifrån devisen Jag är på Facebook, således existerar jag men är ganska ganska oaktiv.

Tjatteri är ävenledes en syssla jag sällan sysslar med. Mina yngre ättlingar säger sig snacka med kompisar och andra när de tjattar. Jag har aldrig fått till det. Korta medelandebyteskedjor med enstaka personer kan det stundom bli – men inte mer.

Twitteriet har jag heller aldrig gett mig på. Vad jag fattat är det där frågan om att tycka till kort och snabbt kring saker och ting. Någon sorts minibloggade – typ. Inget för mig.

Jag bloggar. Maxibloggar. Då och då. I skilda ämnen och av olika anledningar.
Folk läser min blogg också. Inte många - men flera. Förunderligt nog. Säkert av lika anledningar.

Kommenterar det jag skriver gör de ibland, dedär läsarna. Men sällan. Och intressant är att inlägg kopplade till alldagliga händelser i livet, vädret eller så, generellt leder till fler kommentarer än till exempel återgivna predikningar långa som halva förra vintern eller av mig inbillat höglärda reflexioner kring böcker och Bibelvetenskap. Nu skall sägas att jag ingalunda ligger vaken om nätterna och kastar mig av och an i sängen på grund av funderingar kring detta kommentarfenomen. Jag noterar det bara. För tydlighetens skull skall också sägas att jag mycket väl både inser och förstår att sådant av flera inte alls upplevs som intressant. Alla måste ju inte vara som jag. Lite självdistans har jag! Faktiskt ganska mycket självdistans. Faktiskt. Fast det inte märks. Oftast.

När man likt jag söker blogga lite seriöst i skilda ämnen med inslag av underhållande klurigheter – detta är min avsikt, effekten uttalar jag mig inte om - finner jag mig då och då trampande i den djupa seriositetens bottenlösa träsk. Det måste ju för katten vara någotsånär vettigt, det jag skriver!! blir min tanke. Och intressant och någotsånär fullständigt. Samt kortfattat. Inte minst kortfattenheten blir här mitt dilemma då mycket av det jag funderar på funderar jag kring både på långranden och tvärranden. Ta det här inlägget som exempel. Än har jag inte kommit fram till något som ens på det mest långsökta sätt kan ha bäring mot rubriken. Kastat bort min egen tid – det är vad jag gjort! Låtit en perfekt sov-, slapp- eller städförmiddag delvis gå till spillo. Och läsaren – det arma djuret – har såhär långt faktiskt inte haft något att läsa. Med innehåll alltså.

Rubriken vi kan inte ha fel var tänkt att överskriva funderingar ägnade att utmana vad jag upplever vara en besvärlig svensk överhetsattityd – ingen behöver tala om något för oss. Som uppvärmning till detta tänkte jag då skriva lite om bloggande och så.
Men nu blev uppvärmningen så lång att läsaren redan har mjölksyra i bloggläsarmuskulaturen. Då måste jag sluta. För att återkomma med det jag tänkte komma med. Två aktuella saker: Migrationsministerns attityd till att alla kloka typer inom och utomlands uppmanar oss att inte utvisa kristna till Irak. Det svenskkyrkliga etablissemangets tystnad när det gäller andra lutherska kyrkors reaktion på att Svenska kyrkan bara lydigt följde riksdagens beslut att göra äktenskapet enkönat.  Bägge dessa saker är för mig exempel på en högmodig storsvenskhet som under både Billströms regelfundamentalistisk argumentation och Wejryds öronbedövande tystnad visar den storsvenska överhetens dominerande tanke: Vi kan inte ha fel?

Eller?

Bilden? Svar: Bibelpersonen Job på sin askhög, djupt funderande. Jag?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0