stigstrombergsson

När jag igår kväll talade med den äldre av sönerna frågade han mig:
Har du skaffat någon ny hobby? Du har ju inte skrivit nåt i bloggen på flera dagar?

Svaret blev att det är svårt att mobilisera något riktigt viktigt att beblogga när nästan det sista jag gjort var två inlägg – detta och detta – mer eller mindre kopplade till hans lilla dotter. Dock angav jag också att ett skriveri i teletalande stund faktiskt fanns på skärmen – förra inlägget om Förintelsens minnesdag.

Det var Bloggtorka han noterat. Som en spark på samma problem kan seriestripen ovan fungera, idag scannad från gårdagens Lokala Världsblad. Torsdagsmorgontidningsläsandet aktualiserade således skriveribristen redan innan ättelägget muntligt om kvällen framförde saken.

Uppslag att fördjupa mig i har sannerligen inte saknats. Komna med posten – faktiskt.

Förra veckans debattartikelidé – knasig – i Kyrkans tidning om att lagstifta en begränsning av prästers tystnadsplikt hade givetvis kunnat ge en och annan skriven tanke. Men idén är ju bara så dum. Svar saknas sannerligen inte på tidningens hemsida.

Förrförra veckans huvuddebattartikel i samma blaska var minst lika stollig. Faktiskt ur-dum! Andra har ingripit i saken i kommentarer och senare debattartiklar i KT. Gissade att det skulle bli så och kom inte att skriva vare sig på bloggen eller i tidningen.

Samtidigt har jag dock tänkt en hel del på ”problemet” en del har med att man i Svenska kyrkan regelbundet – näst intill söndagligen – i början av gudstjänsten bekänner sina synder och får sig förlåtelsen tillsagd. Jag har inget problem med det – tvärtom. Tycker förlåtelsen är grundbulten. Folk jag frågat – tillfällen till sådant frågande har inte saknats under mer än 30 år som präst – har inte heller sett det som ett ”problem” att få syndernas förlåtelse när man firar gudstjänst – tvärtom. Förlåtelsen är ju viktig! har de menat.

Ändå återkommer med viss regelbundenhet denna i församlingarna helt oförankrade tanke att syndabekännelse och avlösning borde tas bort. Det finns således några som har ”problem” med saken! – blir min enkla slutsats. Vilka äro då dessa? Regelbundna gudstjänstfirare? Som jag redan antytt: nej! De som inte brukar fira gudstjänst? Knappast - de vet ju inte hur gudstjänsten börjar eller att den oftast börjar som den börjar.

Det är faktiskt bara präster som får detta som ett ”problem”!
Det är den slutsats min tankemöda och erfarenhet ger. Och då inte prästeri parti och minut utan bara vissa prällater. Och absolut inte de flesta. Då skulle ju ”problemet” blivit åtgärdat eftersom redan 1986 års gudstjänstordning ger möjligheten att ta bort det som kallas Beredelsen från gudstjänstens början – en väg som ytterligt få församlingar valt att beträda.

Och mina tankar går vidare till att börja fråga:
Kan det vara så att de som ogillar att få veta att deras liv inte är OK och att Gud kan ha åsikter om både ditt och datt inte heller gillar snack om att synd – alltså det Gud ogillar – och just därför vill rensa i gudstjänsten?
Kan det vara att de har svårt att ta till sig den grundbibliska tanken att en oskyldig Jesus dött en offerdöd för alla synder hos alla och att det är på grund av hans död och uppståndelse – enbart – som allt hos alla kan bekännas? Eftersom det är Jesus och Försoningen som gör att förlåtelsen finns?
Så frågar jag.

Och skulle det vara så att grunden för och det enskilda behovet av förlåtelsen inte finns blir ju förlåtelseorden i gudstjänsten bara tomma. Och då - men bara då - blir - om det är så - snacket om synd det intryck som består.
Och då - om det skulle vara så - blir det alldeles nödvändigt att behålla orden.

Nu blev det ett inlägg i alla fall. Om något jag inte tänkte skriva om.