mediakyrka?
Genom alla år har jag haft ett ganska ambivalent förhållande till gudstjänster i radio och på TV. I min barndom färgade radions P1 söndagsförmiddagarna på så vis att mor och far alltid hade frukost och allsköns bök bortstökat för att i lugn och ro vara vardagsrumssoffe-bänkade klockan 11. Själv var jag i mitt rum men fadern såg alltid till att dörren var öppen. Sysslade jag med något som väsnades bads jag vänligen göra något som var tyst – rita, spela något spel, bygga en modell etc. På så sätt kom jag alltid att höra att det var gudstjänst även om jag inte fokuserat hörde på. Kom kompisar för att leka fick de höra att jag skulle komma ut på en stund – efter tolv typ.
Var detta strängt? Ingalunda? Det bara var så!
När jag väl blev större gick jag ju att ta med till gudstjänster i kyrkan*. Det blev då mindre radio och mer live – eller levvandes som vi säger här i norr. Och som gymnasist och vidare var jag ju så självgående att jag frigjord från mina föräldrar med mina kompisar for på andra gudstjänster. Eller satt i alla fall på ett annat ställe än våra målsmän och -kvinnor.
Utbildad och inprästad – på finspråk: ordinerad – blev tillfällen till medialt gudstjänstfirande väldigt få. Jag ansvarade ju själv för gudstjänster 2-3 söndagar av 4 och alltid var det ju tidskrock klockan 11. På TV är gudstjänsttiden 10 så teoretiskt hade jag ju kunnat se en del av den gudstjänsten innan jag själv skulle leda en motsvarande men si det gjorde jag bara någon enstaka gång. Jag gjorde erfarenheten att TV-tittandet medförde att två präster blev lätt korkade. Kollegan i TV-rutan hade ju i sin predikan över texterna, psalmval etc funnit aspekter jag missat och detta fick mig att känna mig dum. Och själv hade jag funnit saker som TVs prällat i sin inkompetens totalt missat.
Varför sabba två fina gudstjänster? Jag nöjde mig med den jag skulle bidra i.
När det är ransonerad gudstjänst** får jag dock numera svårare och svårare att motivera mig själv till att förflytta mig till kyrkan. TV klockan 10 eller radion klockan 11 blir då alternativen. Ibland är det definitivt inte någon vinst – sanna mina ord! – men ändå är det så det oftare och oftare blir. Tyvärr. Kanske.
Klockan 10 idag bjöd dock SVT på en höjdare: Gudstjänst från S:t Ansgar i Uppsala med predikan av Bo Brander. Honom har jag aldrig hört. Inte heller allvarligt läst. Men hört om. Och läst om. Lär vara bra – vad bra nu är. Frukostfilförsedd slog jag mig ner i soffan. Tea också. För att se och lyssna.
Det var bra - vad det nu är. En väl sammanhållen gudstjänst i jul-klang – vi är ju i Trettondags-tiden. Bra innehåll, lätt tempo, en god predikan. Kan betittas här. Gör det!
* Det har sagts mig att jag någon gång i 3-4-årsåldern ivrigt och högt babblade på under en gudstjänst i Luleå domkyrka. När min fader då sade: Stig! Du måste vara tyst nu! Farbrorn där framme pratar! blev mitt svar: Varför får inte jag prata när han får? Detta, tillsammans med avståndet från Örnäset till helgedomen i stan, fick föräldrarna att retirera till vardagsrummet.
Kanske är också denna tydigt märkta kyrkliga pratsamhet en undermedveten faktor till att jag blev präst – en farbror där framme som får prata. Vad vet jag.
** Med ransonerad gudstjänst menar jag sådana söndagliga huvudgudstjänster – firas vanligen klockan 11 – då ansvariga bestämt: Denna söndag får ingen ta emot Jesus kropp och blod! Sådetså!! Visst vet jag att det inte är så man formulerat besluten att ha nattvardslösa gudstjänster men faktum är att effekten av de beslut man tagit blir: Ingen får! Gåvorna skall ransoneras! Nåden skall hållas tillbaka! Låt oss verka för en anorektisk andlighet!
Lösningen är enkel ordna då oransonerade gudstjänster i "din" kyrka då
Förstod inte riktigt kommentaren. Vad menas med "din" kyrka?
Kommentatören syftar nog på kapellet i ä-by fhs
Om det är så som signaturen Ann O Nym tror att den första kommentaren med ordet "din" kyrka avser folkhögskolans kapell blir förslaget att jag själv som präst skulle ordna vad jag kallar "oransonerade gudstjänster" omöjligt att acceptera. Jag frilansar inte!! Startar inte "egen församling"!! Det vore djupt illojalt mot kollegorna som verkar i Älvsby församling. Det skulle innebära att skolans kapell skulle ursupera rollen av församlingskyrka i stället för att vara ett gudstjänstrum för skolan. Det skulle vara att splittra - något Guds Ord förbjuder!!
Inte splittra, men komplettera! "Fullhet" är väl ett positivt eftersträvansvärt bibliskt begrepp. Rent teoretiskt kunde man ju tänka sig att skolprästen ordnade enkel gudstjänst i skolans kapell lördagar kl 18 (för dem som händelsevis råkar befinna sig å skolan över helgen - och i god kristlig anda med dörrarna öppna)och att det som av en händelse råkar vara så att dessa lördagskvällsgudstjänster firas med med mässa de gånger söndagens gudstjänst i kyrkan är "ransonerad". Skulle knappast kunna beskyllas för splittring.
Tobbes "teoretiska" förslag är ju en teori. I "praktiken" skulle det försvaga argumenten för att i lokalförsamlingens fira söndaglig mässa ehuru "bristen" kompenserats på annat håll. Och dessutom skulle det enligt min mening inte bara kunna uppfattas som utan verkligen innebära att skolprällen så att säga skulle starta eget - och det gör inte han. I alla fall så länge han är jag.
OM jag säger bara OM brunetten skulle komma med ett liknande förslag skulle det då vara möjligt att prelaten på skolan kan tänka sig att tänka om
Det handlar inte om prästerliga förslagsställare - Tobbe eller brunettiga lokala komministrar eller så. Det handlar om vad som är bäst för den församling på orten som genom dopet är infogad i Kristus. Alltså för de människor präster är vigda att betjäna. För dessa är inte skolans kapell den församlingskyrka i vilken de primärt kan och enligt min mening söndagligen bör få möta Förlåtelsen i Avlösningen, Förkunnelsen utifrån Guds Ord, Förbönen för sig själva och hela världen samt Föreningen med Kristus i Hans kropp och blod.
Jag beundrar din principfasthet. Och visst är det så att så fort man tar något slags eget initiativ för att komplettera en brist så bidrar man samtidigt till att försvaga den förväntan och den andliga kraft som skulle sporra till förnyelse i församlingen. Tyvärr är det ju detta som många av våra väckelserörelser (både de som förblivit "inomkyrkliga" och de som blivit frikyrkliga) bidragit till - all sin goda ambition till trots.
Dessutom har väl alla vi lutheraner ett principellt problem i detta avseende med i vårt identitetsbagage, så att säga.
