stigstrombergsson

Igår ramlade det in en kommentar till mitt förra inlägg om sekularisering, om Sak och form och sådana form-saker som är så Sak-kopplade att om formen ändras riskeras Saken. Den kommentaren som får utgöra starten i mitt fortsatta funderande löd:

Antalet kyrkotillhöriga är i dag ca 7.4 milj dvs 83% och antalet döpta ca 67.000 vilket motsvarar 62% av alla nyfödda barn i Sverige. vilket ju måste anses vara relativt höga siffror. När skulle du anse att den tidpunkt kommer då sekulariseringsprocessen har nått så långt att siffrorna kan anses vara alarmerande låga?

Utifrån detta fortsätter jag nu mitt funderande, som vanligt långrandigt och tvärtråkigt.

I en efterkristen tid – detta märks i hela Europa – noterar man att vissa seder och bruk kopplade till Saken överlever samtidigt som medvetenheten om Saken sjunker tillbaka. Att låta döpa sina barn är ett exempel på en sådan sed. Att avskedscermoniera sina döda är en annan.
Att fira juden Jesus födelse i en orgie av fläsk och blodmat är ett exempel på att den förkristna seden Midvinterblot i viss mån fortlevt med ny innebörd men förlorat sin gamla sak – tron på och offeren till Tor, Oden, Frej, Njord och de andra isbrytarna. Nu drar dock ingen av det allmänna julmatandet – alltså en viss sed eller form – slutsatsen att Asatron fortfarande står stark i landet. Även om parallellen nog haltar alldeles fruktansvärt kan man väl som tankeexpriment därför fundera om i vilken grad kristna formers fortlevnad verkligen betyder att Saken – alltså Kristus och tror på honom – i realiteten finns kvar hos de människor som går in i formerna. Kan det vara så att former blir kvar men Saken sjunker tillbaka och/eller byts ut – alltså sekulariseras.

Kommentatören frågar om nivåer och procent och här är det inte tvärenkelt att svara. I vart fall inte med siffror. Givetvis är det bra att folk döps och genom dopet kopplas samman med Guds mest bastanta insats för att rädda oss – alltså Jesus. Ingen tvekan råder kring detta. Det mariga i sammanhanget är att glappet mellan dopet och det efterföljande lärandet hela tiden vidgas. Jesus säger ju fritt återgivet: Gör alla till mina lärjungar, döp dem och lär dem att hålla... Och jag ställer mig frågor som: Hur många av de 62 av 100 som döps får av kyrkan en ärlig chans att successivt lära sig vad det handlar om? Hur ser de strategiska planerna för dopuppföljning ut – egentligen? Och de 38 som inte blev döpta och som genom åren blir väldigt många människor – hur ser missionsstrategin ut i relation till dessa? Hur får de kläm på Saken som formen knöt samman dem med?

Frågeställningar av detta slag oroar en del och den oron yttrade sig bland annat i några motioner till årets kyrkomöte. En av dem handlade – har jag läst – om att man skulle dra igång ett målmedvetet analysarbete just kring sekulariseringen och dess olika aspekter. Motionen avslogs då saken inte ansågs viktig. En annan berörde Mission i Sverige och reflexion kring sådant – typ. Den rönte samma öde. Avslag eftersom arbetet som nu sker i församlingarna är så bra och så effektivt – mina ord. Allt står väl till! verkar vara ledarskapets och majoritetens uppfattning. Saken – alltså Kristus – främjas redan nu på bästa sätt så formerna för Sakens framställan behöver ej ändras.
En mer forminriktad tanke fanns i motionen om huruvida man inte skulle kunna utreda om det skulle kunna bli möjligt att betala sin kyrkoavgift till en annan församling än där man sover på natten. Alltså den där man levt och lever sitt församlingsliv också sedan man till exempel flyttat 1,5 km från en villa till en lägenhet och i den vevan råkat passera en församlingsgräns. Givetvis avslogs den motionen av den kyrkopolitiska majoriteten som anser den fiskala formfrågan kopplad till det konsekventa territoriella församlingsbegreppet så viktig att man inte ens vill undersöka om en putsning av den formen skulle vara möjlig.

Bakom dessa exempel och beslut ser och anar jag ett kyrkomöte som möter sekulariseringen med strategin att med kraft bevara de former och organisationsmodeller som (kanske) tidigare i ett svenskt enhetssamhälle tjänade Saken. Orsaken till den hållningen kan vara att man inte vill eller kan se verkligheten och därför de facto förnekar den. En del kanske rentav gillar den – vad vet jag.
Nu är ju detta inte i och för sig tokfarligt. Att söka stå emot den yttre sekulariseringen genom att hålla fast vid formerna kan ju fungera – om den sekularisering vi upplever är en svacka, en tillfällig lågkonjunktur, för Jesus. Att då sitta still i båten, hålla i och vänta tills det vänder är rimligt. Rent av försvarligt. Säkert tänker en del så och det skulle i så fall vara ett gott – om än i mina ögon orealistiskt – motiv för den kyrkopolitiska konservatismen i yttre formfrågor.

Men ännu är mina tankar inte fullständigt tecknade – eller ens tänkta. Den yttre sekulariseringen – alltså att Saken inte längre är lika aktuell för människor som förr – innebär samtidigt ett tryck som frestar kyrkan att sekularisera sig inifrån som om maximen skulle vara: Om folk inte omfattar Saken ändrar vi den – Saken alltså. Denna inre sekularisering avser jag att återkomma till i senare inlägg prydda med ännu fler rosa kaniner som fiser i rymden. För det är väl det inlägg på en privat blogg till sist ändå är: en fis i rymden - betydelselös för rymden men viktig för den som behöver fisa. Eller blåsa ur röven om man numera som kyrklig får använda sådana ord.

Ikväll är det ett avsnitt av serien The Event – om 340 minuter.

I slutet av mitt förra inlägg, käre Bloggläsius, skrev jag att det nyligen timade Kyrkomötet fått mig att fundera en del över en del. Inte då bara Kyrkomötet alldeles ensamt utan också läsning av och lyssning till funderingar som finns i nabo-landet Norge och i England – två länder inte helt olika oss. Nedanstående resonemang kan ses som en inledning på en kortfattad bloggredovisning av dessa mina funderingar. En 1-a har lagts till rubriken som ett tecken på att fler tankar kommer.

Årets Kyrkomöte i all ära, men det är faktiskt så att jag från och till under många år funderat över hur kyrkor i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet förhåller och bör förhålla sig till sekulariseringen – alltså den process i folket som innebär att kristen tro är på retur, det faktum att vi lever i en efterkristen tid och att Sverige inte längre är ett kristet land – om det ens varit det. Svenskarna är således inte längre ett kristet folk – om de någonsin varit det. I vart fall är både landet och folket nu rejält sekulariserade och jag tror att det är viktigt att se den företeelsen tydligt och bejaka att det är så det är – alltså att svenska folket är nu lika främmande för det kristna budskapet som för 1000 år sedan när kyrkan fick fotfäste i landet. Framför allt gäller naturligtvis detta de yngre årsklasserna – 50 minus typ – men också för äldre årgångar har saken hamnat i bakgrunden både utifrån vad man tror och vad man vet.

Saken i detta sammanhang är Kristus som den som öppnat vägen till en rätt gudsrelation och att tilliten till honom gör att man kommer in på och rör sig efter sagda väg. Det är saken – alltså den kristna kyrkans klassiska budskap om Jesus, hans person, hans död, uppståndelse, himmelsfärd osv innehållsligt sammanfattat i våra vanliga trosbekännelser här och här.

Denna sak är inte en enbart andlig historia som skulle röra sig i någon slags idéernas värld skild från den vanliga tillvarons spring och skubb. Snarare är saken kusligt materiell då den rör sig om att Gud vid ett tillfälle i historien och på en plats i geografin valde att bli människa, krystas fram, avnavlas, bröstuppfödas, avvänjas, få mjölktänder, tappa dem, få nya plugg, komma in i puberteten, lära sig ett arbete, äta vanlig mat, vara utan mat ibland, sova dåligt, skratta, dansa på bröllop, gråta på begravning, ha vänner, förlora dem osv. Och som topp på denna icke-andlighet upplevde Gud som människan Jesus svek, misshandel, tortyr, död och sin egen begravning samt – fortfarande som människa – uppståndelsen från de döda. Hela tiden samma varelse, samma inkarnerade Gud men efter sin uppståndelse samtidigt annorlunda. Det är saken - hädanefter med stort S.

Denna Sak tar sig form på olika sätt. En del former är så knutna till Saken att de inte kan förändras utan att Saken riskeras. Dit hör sådant i vår materiella värld som i sin materiellitet – finns det ordet? – kopplar samman folk med Kristus och det han står för, gjort och innebär. Dopet är en sådan Sak-beroende sak. Att dagen efter judarnas sabbat – alltså på söndagen – fira hans uppståndelse genom att bryta det bröd och dela det vin han sagt är hans kropp och blod – snacka om att Nattvarden är något materiellt – är en annan sådan Sak-beroende sak. Att vidareföra beskedet om vad Kristus sa och gjorde är en tredje Sak-beroende sak – alltså de berättelser och erfarenheter som samlats i den boksamling vi kallar Bibeln. Och att det finns folk med ansvar eller uppdrag eller ämbete att betjäna andra, leda dem som tror och ha tillsyn över att Saken förvaltas vidare verkar också vara något som inte bara är godtyckliga former utan så intimt förknippat med Saken att det inte kan tas bort eller förändras utan att Saken åtminstone riskeras.

Med detta menar jag alltså precis vad man kan tro att jag menar:
Dop, Nattvard på uppståndelsens dag, Ämbete och Bibel är former som Saken – alltså Kristus – är så starkt sammankopplade med att Saken riskeras om man oförsiktigt petar i dem.

Sedan finns det andra former kring Saken som verkligen inte är lika Sak-intima. Hur de som vill tro på Kristus är organiserade eller låter sig ledas, finansiering av arbetet med att sprida budskapet, vilka språk man använder, hur man klär sig, om man ber med formulerade eller fria böner, sjunger a capella eller med orgel- eller gitarr- eller pianostöd, har kontroll över utbildningsväsende eller socialvård osv är sådana små-saker, adiafora på teologiska. Sådant kan variera från tid till tid och plats till plats bara de betjänar, underlättar, själva Saken på ett maximalt sätt.

Sekularisering brukar innebär att både former och Saken tappar mark i relation till människorna. Att den form som fanns att Svenska kyrkan hade kontroll över den svenska skolan men inte längre har det är en aspekt av sekulariseringen (som dock inte förändrar den Sak som kyrkan tror och bekänner). Att människor i allt mindre utsträckning känner till Saken eller tror på den är en annan allvarligare aspekt på sekulariseringsprocessen som färgar hela Europa sedan decennier tillbaka och som - menar jag - kyrkorna har att inse och agera utifrån.

to be continued...

Det hjärtat är fyllt av talar munnen! står det på ett ställe i Den Goda Boken*. Det är Jesus som säger det. Till denna sanning skall nog fogas att eftersom hjärtat – alltså sinnet, snarast hjärnan – minsann kan vara fyllt av både det ena och det andra är det viktigt att följa profeten Nickes** visa konstaterande: Man måste tänka på vad man säger så man inte säger vad man tänker. Hjärtat – alltså människans sinne, hjärna – är ju ett illfundigt ting ända sedan ungdomen – den tanken är åxå ur Den Goda Boken.

Det hjärtat/hjärnan är fyllt skriver bloggaren! är dock inte lika sant som det ovanstående. Käften kan ju löpa amok och hur kvickt som helst haspla ur sig både ditt och datt men de flesta bloggare – så ock jag – verkar ju ha något sorts filter mellan skallen och de över tangentbordet flitigt farande fingrarna. Kanske funderar de rentav över vad de skall skriva, tänker på disposition och sånt.  Och rentav läser igenom vad de skrivit innan de placerar texten så att andra kan läsa den. Flera gör nog så när de bloggar – men inte alla. Till denna sanning vill jag dessutom tillägga att det åxå är så att flera vettigt tänkande personer jag känner har ett alldeles för kraftigt, tjockt och tätt filter. De skriver inte alls så högfrekvent som de borde klokheter till omvärldens båtnad. Och en del godåsiktare jag vet om har ju inte ens en blogg!!

I alla fall är det nu lördag och det snöar ute. Inga speciella planer finns för detta veckoslut typ att huset skall gästas av andra planerade mat-, sov- eller kaffegäster. Inte heller planerar vi att göra något speciellt av i förväg inbokad art. Slapphelg med andra ord. Faktiskt inte helt fel alldenstund*** sistlidna vecka verkligen varit full av allt möjligt arbete och merarbete. Kommande vecka är skolans elever (oförtjänt?) lediga men vi lärare har saker att göra åtminstone hälften av dagarna. I ”kyrksidans” fall handlar det om planering av kommande termins nya alternativa form av Svenska kyrkans grundkurs, nästa sommars fotbollskonfirmation samt den mer näraliggande resan till Norwich veckan efter lovet. Kommer vi väl hem från den resan är det tänkt att jag fredag-lördag-söndag 12-13-14 november på olika ställen Hortlaxområdet skall predika i gudstjänster med teman som Våga vara, Våga växa och Våga vila och detta beting kan väl ävenledes**** vara värt en eller flera förberedande tankestunder.

Till sist nämner jag att Svenska kyrkans kyrkomöte träffats denna vecka för sin andra omgång detta år. Kyrkomötet är Svenska kyrkans nationella beslutande instans – typ Riksdag. Jag var inte där och hade inte heller lust att vara det utan har genom Kyrkans tidnings nätupplaga, tidningen Dagen på nätet samt bloggarna tobbe lindahl och sandahl trampar på, vilka jag länkar till långt ner till höger, fått mig till livs en del av vad som därstädes sig tilldragit hafver – åxå en underbar gammal formulering jag dock väljer att inte fotnota till. Å Kyrkomötet har motioner jag inte i sina detaljer läst avvisats och tillslagits, debatter har hållits och kommentarer givits vilket i vissa stycken gör mig lite bekymrad. Att här och nu bre ut mina tankar i de sakerna skulle göra detta blogginlägg alltför olyckligt långt så jag sparar denna bekymmersamhet till ett senare mer genomfunderat inlägg om sak och form eller nåt liknande. Det gäller ju i dessa saker att tänka på vad man skriver så man inte skriver det man tänker på så sätt att de som inte tänker som jag tänker missuppfattar mina tankar – tänker jag.

Inte varje dag men ändå flera gånger i veckan brukar jag titta i den israeliska tidningen Haaretz engelska internet-version. Givetvis läser jag inte hela tidningen men en och annan ledare och debattartikel fångar då och då mitt intresse. För fullständighetens skull vill jag också säga att jag också brukar läsa i den mer högerinriktade Jerusalem Post men i den hittar jag tyvärr inte många röster som ger mig hopp om rättvisa, fred och försoning för folket i området. Gideon Levy i Haaretz upplever jag dock vara en intressant skribent som – trots att han förefaller vara en ropande röst i öknen – visar på vägar i och kanske ur den situation som råder mellan Israel och dess grannar. Jag kopierade in gårdagens ledare i Googles översättningsfunktion för att sedan putsa den text jag fick till vad jag menar vara en bättre svenska. Införs här till bloggläsarens upplysning, glädje och fromma.

Tyras föräld… – Tyra är mitt barnbarn om nu någon läsare inte snappat upp den saken – …rar studerar bägge vid Luleå tekniska universitet. Då de kommande vecka står inför tentor av skilda slag, grader och omfattningar for jag och Tyras farmor till Luleå i morse i avsikt att skapa studiero och tidsvolym genom att se till att den lilla Sprallan skulle ha tillsyn. Tre måltider, en långpromenad och ganska mycket mys hans med innan föräldrarna dök upp någon timme tidigare än väntat.

Givetvis filmade jag!
På ANDRA BLOGGEN – alltså här – kan ättekniken de tre måltiderna studeras i ca 1½ minut.

Mellan varven har jag idag också sett en del filmer på YouTube med en debatt mellan en palestinsk mycket god teolog med Guds kärlek i Jesus Kristus i fokus å ena sidan och en kristen-sionistisk pastor med aggressivt framförda lösryckta gammaltestamentliga Bibelcitat i sin arsenal å den andra. Samtalsledaren drar också åt det kristet-sionistiska hållet men är åtminstone lyssnande och söker förstå. Länkar till YouYube hittar man på bloggen minstabröder – här. Tyvärr är ljud och bild dåligt synkat. Det är inte omöjligt att jag kommer att mer mångordigt kommentera saken under rubriken Jesus eller Bibeln.

Nu är det 140 minuter kvar till kvällens avsnitt av The Event.

Böcker läser jag ideligen och stundeligen på flera platser i bostaden och å arbetet. På arbetsplatsen givetvi då på en plats – mitt arbetsrum – men hemmavid både här och där. Vardagsrummets soffa eller ena fåtölj brukar vara vistelseplatsen för min rumpa när jag läser, kökssoffan eller någon av stolarna runt bordet likaså. Toabesök å övervånningen är en frekvent uppsökt läsplats men också motsvarigheten i undervåningen används ibland – fast där blir inga av mina böcker liggande. Tvärt mot många andra läser jag dock inte liggandes i min säng annat än om jag är krasslig.

Till denna variation av läsplatser kommer att det är mycket läseri som är på gång samtidigt. Snabbt överslag ger vid handen att det är mer än 10-talet litterära alster som mer eller mindre ogenomlästa nu pockar på min omedelbara uppmärksamhet.

I Trollsländans land – Japans historia av Monica Braw har jag hunnit till sidan 248 och 1400-talet. Mycket innehållsrik och rejält tråkig. Skall dock forceras eftersom 248 sidor av knappt 500 är så retfullt halvhjärtat.
The Moral Teaching of the New Testament av Rudolf Schnackenburg har 388 sidor och där har jag nått till sidan 103. För vilken gång i ordningen jag nått så långt under de 25 år jag ägt boken vet jag inte. Nu skall den i alla fall i sin helhet knäppas!!
Lag och evangelium i C O Rosenius betraktelser av Gunnar Rosendal plockade jag ut ur folkhögskolans bibliotek efter det att jag läst Dag Sandahls bok om högkyrklighetens historia. Rosendals bok har märkningen ”Gåva från Henning Berglunds bibliotek” och är rejält gammal – från 1944 faktiskt*. Åldern och det faktum att ingen läst exemplaret tidigare innebär att jag under läsningen fram till sidan 85 av 229 har varit tvungen att medelst bokkniv ”sprätta boken” för att kunna vända blad. Lite nostalgiskt faktiskt eftersom moderna tryckalster får sina sidovikningar beskurna under fabrikationen.
Bibeln och arkeologerna av Hans Furuhagen är senaste tillskottet från den historiska bokklubben Clio – den näst senaste är den ovan nämnda boken om Japans historia. Sidan 137 av 282 är nådd i Furuhagens bok.
Svensk exegetisk årsbok 75/2010 ligger i sin stora glans ömkligt opåbörjad men under-rubriken Moseböckerna i aktuell forskning bara skriker på den intresserades uppmärksamhet.
Via intenet plockades Mission-shaped Church hem i pdf-format och via arbetsplatsens fantastiska bautaskrivare har den hamnat på papper. Har bara hunnit 19 av de 161 sidorna men skall läsa den innan vi reser med Svenska kyrkans grundkurs till Norwich för att möta Church of England. Dessutom skall vi därstädes möta en av deltagarna i den tio-personers-grupp som ligger bakom boken som handlar om hur engelska kyrkan arbetar på att anpassa och förnya sitt arbete i en efterkristen sekulariserad tid – likt situationen här hemma i gamla Svedala alltså.
När motsvarande resa gjordes förra året köpte jag för nio pund Penguin-klassikern Julian av Norwich – Revelations of Divine Love. Julian(a) av Norwich skulle kanske kunna betraktas som en engelsk motsvarighet till Den Heliga Birgitta av Vadstena och är den äldsta engelska med säkerhet kvinnliga författare man kan hitta. Herrens år 1373 fick hon sina uppenbarelser och dessa är i två varianter med vissa kommentarer är inneslutna i de 235 sidor boken omfattar. Jag håller på att plåga mig genom det 42 sidor långa introducerande förordet.
En av yngste sonen ägd Första Världskriget av H P Willmott har just skum- och översiktsslästs och skall nu förpassas ned i yngste sonens gryt då det är han som äger den text- och bilderbok som varit bara så lämplig att ordentligt titta igenom när jag ätit mina kvällsmackor eller – i annan lokal – suttit på dass.
I jobbdatorn finns 15-poängs-rapporten Oh my God, vilket mål! – om didaktiken i idrotts-konfirmationer. Den är i pdf-format och handlar om hur idrott – erkannerligen fotboll – tematiskt och i bildspråkligt kan integreras med konfirmationsundervisning. Gissningsvis vettig att läsas då vi nu är i planeringsläge för sommarens konfafotbollsarbete som när anmälnings-tiden gick ut visats sig intressera 49 ungdomar – 20 i somras.
En gammal i nytryck utkommen bok – Muhammed: hans liv och tro av Tor Andræ och Gideon Widengren – köpte jag tidigare i veckan på Fryshuset. Boken finns i arbetsrummet på skolan men pockar inte på omedelbar uppmärksamhet.
Fryshus-ikonen Anders Carlbergs bok Generationsklyftan hotar demokratin finns också på jobbet som en del av det fortbildningsprojekt som de tidigare omberättade lärardagarna är en del av. Jaja! – jag ska nog läsa den också. Någongång.
Och så är Bibeln bra att läsa....

Som denna bloggs läsare kan se – och sannolikt är helt ointresserad av – är det litteratur i de vilt skilda ämnen och discipliner som jag snobbar mig med. En del av dem – inte alla – gissar jag kommer att återkomma under kategorierna Predikaren 12:12 och Exe-geten bräker.

Bilden? Jo - i Qumran vid Döda havet brukade den religiösa grupp som höll till där för ca 2000 år sedan inte bara kasta nötta exemplar av den handskrivna litteratur de hade. De "begravde" böckerna och man funnit massa skriftflis i grottan bakom hålet i klippan misstänker forskarna att det är frågan om just en sådan "bokgrav".

I morgon skall farfar och farmor barnbarnvakta Tyra!!

Sitter nu på Arlanda väntandes på att flight DY3743 med ursprunglig avgångstid 17.45 skall ta mig norrut efter en tre dagars vistelse i kungliga huvudkommunen. Orsaken till resan berörde jag i förra inlägget men innehållet kan relateras nu i ett inlägg jag åtminstone börjar på Arlanda.

Tisdag morgon innan tuppen skott sig kom taxin och tog mig med till Luleå flyghamn alias Kallax. Resa ner och framme på Ersta ungefär kl 10.30 därvars lärardagarna skulle hållas. Blandade känslor fyller mig alltid när detta sker då programmen som regel inte innehåller något med vare sig krok eller spets. Bra och gediget, givetvis, med utomordentligt prognosbart utan provokationer eller spetsigt sanningssägande. Detta år, liksom alla år, är det någon aspekt av hur kyrkan skall/bör/må fungera i vår tid och hur vi som utbildare kan relatera till sådant som är på tapeten. Viktigt alltså. Men uddlöst. Att församlingarnas många gånger inte fungerar slås fast ofta och innerligt av både folk inom och utom det kyrkliga anställda och aktiva hanket och störet men någon djupare analys av problemet – annat än att det beror att man konservativt vill förvalta traditioner – sker inte. Vem, vad eller vilka som rår för att saker inte fungerar utreds alltså inte. Alltså inte var korkarna sitter och flaskhalsarna befinner sig. Jag misstänker – som vanligt – att korkar och flaskhalsar befinner sig högst upp i buteljen och att det är därför de maktnära personerna på kyrkokanslier och annorstans inte gärna vill anlägga ett avslöjande underifrånperspektiv – typ. Liksom inte heller ansvariga i lokala hierarkier.

Fryshuset besökte vi. Imponerande anläggning och verksamhet som givetvis behöver en storstad för att fungera. Gissar att det reella upptagningsområdet bebos av mellan – lågt räknat – en kvarts till en halv miljon människor som naturligtvis medverkar till att initiativet kunde ge stora resultat. När samma inställning som präglar Fryshuset finns på smärre orter räcker det ju bara till ett Frysfack – typ.

Mer kan naturligtvis sägas om lärardagarna men här räcker det – hemkommen som jag är. Lektioner att förbereda till i morgon och dessutom en natts nattinattislummer.

Bilden? Instrumentpanelen i taxin tisdag morgon. Rena Star Trek!

Inte sällan framlever jag mina dagar med en liten del av hjärnan blogguppkopplad. Inte så att jag går omkring och jagar scoop att skriva om – bort det! Jag är ju ingen journalist för en webbtidning eller något sådant men med sinnet öppet mot stort och smått ramlar kanske inläggsupplagen ned framför näsan att lätt snubbla över – uppslagen alltså, inte näsan.

Ibland händer liksom ingenting av den art att jag med ett glatt Jabba-dabba-dooo! bestämmer mig för att skriva om just det. Och nu är det en sådan period. Allt rullar bara på i en allmän händelselöshet som inte skapar något specifikt att beblogga, bara triviala meddelanden typ att snön som föll i fjol borta och den av aktivitet kopplad till hörsamhet mot i tidigare inlägg omnämnd skylts uppmaning nysskomna årsupplagan av sagda nederbörd är också stadd i avsmältning – den meningen blev i sanning ett tillkrånglat meddelande om ingenting.

Huset har varit fullt av folk och surr ett par dagar när alla vuxna barnen kommit hem + familjemedlemmar i ett fall och någon kompis i ett annat. Den kackelmiljö som 8-9 personer runt bordet skapar går inte av för hackor. På den gödselstacken är jag ju själv en gällt galande tupp. Surret är i och för sig i all sin entusiastiska välvilja kul men samtidigt lätt bedövande och gör att man då och då går lite avsides fast man är van. Nu är det dock slut för detta veckoslut då Tyra med föräldrar liksom äldsta fastern har avvikit. Dansen kring Tyra har jag ju berört i förra inlägget.

Tisdag kommande vecka kommer flygtaxin i arla morgonfrosten för att flytta mig första etappen söderöver där de så kallade lärardagarna skall avstapelgå i samma kommun som där kungen bor – fast han skall inte vara med. Det är fortbildnings- och samrådsdagar för folk från skolor och utbildningsinstanser som jobbar med kurser för och utbildningar av sådana som framledes tänker sig att jobba i Svenska kyrkan. Tre sådana dagar är både kul men ibland finns också inslag som kan vara en liten smula jätteenerverande. Att det i ett så stort kollegium som vi utgör skulle råda rörande samstämmighet i synen på kyrkans situation, tiden vi lever i, behov, framtidsvägar etc är att begära mer än möjligt. Ibland kan jag till och med uppleva att det finns så radikala teologiska skillnader att jag rentav frågar mig: Har vi samma tro? och det både när och tär min motivation.

Situationen i Mellanöstern brukar jag blogga om. Just nu kan väl läget bäst beskrivas som händelserik händelselöshet. Bygga mer har man börjat göra och då vill inte de andra snacka längre eftersom det just är området man bebygger snacket skall gälla. Nåt händer som alltså gör att inget händer. Man inför nya regler och lagar och menar att om andra accepterar detta så kommer det som händer att sluta hända åtminstone ett litet tag men då detta inte händer händer inget mer än vad som faktiskt händer – just att att på grund av händelserna inget händer.

För händer har jag nu en bok jag händelsevis hittat på nätet och som jag behöver läsa innan vi senare i höst reser till Norwich med Svenska kyrkans grundkurs - höstens händelse nr 1. Skall nu ta tag i boken men vill innan dess till näst sist nämna att det nu återstår 150 minuter till kvällens händelse – avsnittet av The Event.

Sist kommenterar jag bilden som berättar om en händelse som nämnts denna vecka – att israeliska soldater har börjat arrestera barn utan att deras föräldrar får göra barnen sällskap till häktet. Se hur de stora skyddade många männen hanterar sina händer och hur rädd den pissapåsigblöte pojken är.

Tyras ena faster – Snorvan kallad i Tyras ålder – fyller år till veckan. Då alla som tycker om henne – OK: de som tycker om henne mest! – jobbar, pluggar och står i beslöts att fira av henne veckoslutet innan. Alltså nu.

När fastrar fyller år ska man vara med! är parollen vilken gjorde att jubilarens brorsdotter Tyra också inställde sig tillsammans med sin mor och far samt ytterligare en faster i den fastighet i Älvsbyn som bebos av yngste farbrodern samt farfar och farmor – alltså bloggaren med madam.

Givetvis filmning som på ANDRA BLOGGEN kan begluttas här.

En ny länk jag nu lagt till förteckningen långt ner till höger går till bloggen susanna goes malawi. Blogginnan bakom var förra läsåret elev vid Volontärlinjen på folkhögskolan och är nu tillsammans med tre av kurskamraterna (+ pojkvän till en av dem) i volontärarbete i Malawi i södra Afrika. I hennes blogg ger hon i en jämn lunk läsare inblick i arbetet och i de tankar det väcker – i sanning intressant. Hon avsåg åtminstone förra året att på sikt utbilda sig till journalist och fallenheten för det skrået tycker jag också avslöjas i och av det hon skriver. De andra Malawi-volontärerna har, liksom en som for till Sydafrika, var sina bloggar jag med behållning läser då och då men jag väljer att här för mina läsare enbart länka till en av dem – Susannas.

Den länken som kallades pastorsbloggen har jag tyvärr plockat bort. Det var en intressant blogg där en frikyrkopastor i närområdet bloggade kring olika saker med intressanta kommentarsamtal i släptåg. Senaste inlägget där är dock daterat den 19 augusti och då jag önskar att mina länkar skall gå till aktiva bloggar väljer jag att med saknad ta bort denna linkande länk. Lite synd är det eftersom frikyrkoperspektivet från den bloggen var ett vettigt komplement till den ganska ensidiga präst- och kyrkoinriktning som flera av de andra bloggarna har genom att både Parbring, Sandahl, Grahn och Lindahl faktiskt liksom jag själv är prällater i Svenska kyrkan. Skulle pastorsbloggen återuppstå till aktivitet kommer den att återinföras – givetvis.

I morse satte jag upp skylten madammen i mitt liv gav mig i födelsedagspresent sommaren 2009. Avsikten var att den skulle hängas upp mellan mitt och skidtränarnas arbetsrum och detta gjordes måndagen första hela veckan i oktober i fjol. Onsdagen samma vecka vräkte snön ner. På vårkanten framkom önskemål från flera kollegor att skylten skulle tas ner då det snöade i ett en god bit in i april. Sista helgen innan jag tog ner den hade någon till och med att hängt ett papper framför vilket, att döma av snöyran den helgen, av alla böners Adressat ha uppfattats som ett önskemål om ännu mera vitt.

Jag antydde i förra inlägget att det kanske inte skulle bli mer bloggeri idag. Tyvärr måste jag göra läsaren besviken. Lite nätsurfande i syfte att fylla min ambition att läsa engelska minst 30 minuter varje dag gjorde att jag fann en sak jag vill dela med mig av: En debattartikel av redaktören Gideon Levy i dagens nummer av den Israeliska tidningen Haaretz.

Bakgrunden är att det i Israel nu läggs det fram ett förslag om att man skall svära trohet mot den Judiska staten Israel. Alltså staten Israel som just judisk, inte bara med inflyttningsrätt för alla judar. Det betyder att andra än judar – araber som är medborgare i Israel till exempel – skall svära trohetsed till just judiskheten hos staten. Till dett finns det önskemål att andra – palestinierna men också andra länder – skall godkänna statens religiösa judiska karaktär.
Egentligen är detta märkligt. Sionismen var från början ett sekulärt projekt och på samma sätt var det med staten som utropades 1948. Den var för judar men staten och kyrkan – förlåt: synagogan – var och skulle vara separata storheter. Regering och religion i kombination – det som genom seklerna präglat Europa och som plågat bland annat judarna – var på 1800-talet under avskaffande och den Sionistiska rörelsen var i detta stycke ett bedårande barn av sin tid. Så också Israel 1948. Helt i tiden och definitivt före så efterblivna länder som Sverige där skilsmässan mellan staten och kyrkan dröjde ända till år 2000.
Googles översättningsfunktion gav råtext jag sökt slipa till svenska.

DEN JUDISKA REPUBLIKEN ISRAEL

Congnito ergo sum är egentligen det latrinska originalet.
Jag tänker, alltså finns jag! är den vanliga svenska översättningen.

I någon mån har livet på nätet ersatt tänkandet. Samt och synnerligen vad gäller Facebook – hädanefter förkortat FB. Man är där för sina vänner omtalandes alla möjliga små aktiviteter, att man far dit eller dit, gillar det eller det, begrundar att det blivit höst eller andra väderfenomen och allt möjligt annat. På FB skriver man, således existerar man.*  

Jag brukar undvika alla tester å grejer på FB. Och spel – ryyys! Ibland faller jag ändå för frestelsen och idag var en sådan ibland-dag. Vilken Bibelberättelse motsvarar du? var frågan jag såg att en av mina FBvänner tillika kollegor hade besvarat och för egen del fått veta: Petrus.

Nyfiken som en björnunge gjorde jag samma test – på FB kallad qiuz – och fick också ett resultat som jag inte riktigt vet hur jag skall uppfatta. Nätets motivering var: En motvillig budbärare. Han ville inte. Men Gud kallade honom och lämnade honom inte ifred för än han lydde.

Detta skall alltså vara jag – enligt FB. Jag tycker inte det stämmer riktigt. Men jag kan se en del andra poänger i personen qiuzen föreslog att jag liknar. Själv skulle jag beskriva gestalten som sur och grinig vilket stundom nog kan passa in på mig. Inte – hoppas jag – destruktivt sur och grinig (annat än kanske ibland) utan bara sådär lite emot. Tvärsöver. Och inte riktigt belåten. Emot är nog bästa ordet.

Jag är nämligen emot väldigt mycket. Som exempel vill jag här ge fenomenet rondeller som jag givetvis är emot. Rondeller byggs överallt i varenda korsning där det förr bara var att sätta plattan i mattan och stå på. Nu skall det växlas ner och rattas i en omfattning som aldrig förr. Kurvtagningarna genom varje rondell sliter på bilen och tär på tålamodet. Dessutom innebär det att körsträckan faktiskt blir längre än förr. Jag skulle faktiskt vilja veta vad antalet bilar gånger antalet rondeller gånger varje rondells diameter gånger pi genom två leder till för sammanlagd förlängd körsträcka med tillhörande ökad förbränning av kolvätebaserade bränslen på ett år. Gissar att det i världen bränns en hel oljekälla i onödan på grund av rondellhysterin. Så jag blir emot! Rondeller. Typ.
Detta var ett exempel på min sura grinighet i ett jätteviktigt ämne. Det var också ett exempel på ett konsekvent genomfört resonemang med argument för min sak. Fast egentligen inte för en sak utan emot. Rondeller alltså.**

Bibelns surpuppa nummer ett – eller åtminstone Gamla testamentets surpuppa nummer ett – är nog profeten Jona. Hur han fungerar, hans attityder etc har jag skrivit om för längelängelänge sedan*** i detta blogginlägg som tillkom av en helt annan anledning men i förbifarten ger karaktäristiken av den extremt sjöresande profeten.

Och honom anser FB att jag liknar.
Undrar om jag är emot det…

Eftersom det kanske inte blir något mer blogginlägg denna dag är det till sist dags att nämna att det återstår 413 minuter till kvällens händelse – avsnittet av The Event som jag verkligen ser fram emot.

Denhär veckan har det varit ett ganska ordentligt rassel och gny. Sverigedemokraterna spatserade med buller och bång – eller i vart fall märkbart – ut ur Storkyrkan under det att biskop Brunne predikade om människovärdet. De stackars invandrar-stopparna upplevde sig utpekade. Själva säger de att det var biskopens lovordande av en demonstration mot dem dagen innan som fått deras blåsvenska blod i svallning. Andra menar att det var just orden om främlingsfientlighet som fick Åkessonarna att ta till fötterna.

Vara hur det vara vill med det – det är inte vad jag tänker skriva om. Jag funderar i stället här lite över kyrkans, biskopens och predikans roll när den valda överhetsförsamlingen mannade bänkrader i kungliga monarkens huskapell – och här syftar jag inte på en cykel.

Dock – för att ingen skall missförstå: Tro inte ett ögonblick att jag har den minsta sympati för de småskurna nationalistrasisterna som tågade ut. Inte ett uns! De förtjänar varenda förebråelse de kan få från predikstolar, tidningar, debatter, affischer och klotter på insidan av dörrar till torrdass. Glädjande nog har de redan tappat var femte av de var tjugonde väljare de hade på valnatten.

Nej! Det är kyrkans roll vis à vis överheten jag funderar över.
Alltså varför bara tjugo parlamentariker fick en sådan smäll av Guds ord att de kom att illtrivas i Herrens hus. Resten av gänget kom ju att applådera biskopen vilket rimligen bara kan bero på att de upplevde sig strukna medhårs eller var helt nöjda med att Guds talesperson valde att syfta på andra de alla ogillar. Och som dessutom inte har något att säga till om om de inte tillåts det av dem som faktiskt styr. Vad duktiga, goda och allmänt förträffliga både regering och opposition måste ha känt sig när den profetiska rösten inte hade någon udd mot dem. För det var profetisk röst biskopen ansågs ha när hon helt riktigt talade om alla människors lika värde.

Tittar man på berättelserna om Guds profeter i företrädesvis Gamla testamentet hittar man dem som aldrig fick applåder av dem som makten havde. Och som definitivt inte stryker styret medhårs. Guds profeter är folk av annat virke! Det är grabbar med choklad i – också tjejer fanns – som verkligen inte duckade för regenteriet. Se bara på bilden hur Elia pekar ut och klandrar kungen.

Nu kan vän av ordning invända att dessa ju hade att verka och tala Guds ord till enväldiga kungar, maktgalna drottningar och självutnämnda storpampar. Vi har ju demokratiskt valda styrpersoner som till skillnad från diktatorer naturligtvis kan antas stå för en i allt Gudi behaglig linje. Och därmed inte kan jämföras.

Denna invändning är sann i någon liten mån men det är faktiskt så att vi – demokratiskt vald eller inte – de facto har en regering som låter välbeställda få ekonomiska förmåner samtidigt som sjuka och arbetslösa straffas för att de inte orkar jobba eller för att jobb inte finns att få. Här skall inte skyllas på ekonomiska kriser då besluten som medfört detta togs innan ekonomin pajade. Vi har en regering som företräder girigheten. Dessutom har vi en opposition som vädjar om röster genom att söka kanalisera girigheten i lite andra banor men likt fördärvat vädjar till samma fördärvliga egenskap hos folk – om man nu tar girigheten som ett exempel.

I Storkyrkan satt alltså ett helt gäng riksdagsledamöter uppklädda för högtidligheterna. Samtidigt finns det hemlösa i Stockholm, flyktingar som utvisas till Irak, asylsökanden som inte får besked, gamla som nattetid icke vårdas på äldreboenden och så vidare.
Hade någon av Guds profeter Elia eller Amos stått i Storkyrkans predikstol tror jag inte di valda hade fått anledning till att applådera. Och definitivt inte på bekostnad av några få. De hade alla känt sig så utmanade att de gått ut – utom två som inte fattade predikan och fyra som somnat.

Guds profeter gisslar makten. Inte för gisslandets skull utan för att det behövs. De klandrar ansvariga för att rättvisa, trygghet, rättfärdighet saknas. Och utmanar självtillräckligheten och girigheten hos dem som har makten. Inte för klandrandets eller utmanandets skull utan för rättfärdighetens skull.
Sådana profeter som är i samklang med makten och säger vad styrarna gillar och tycker om att höra – även om styrarna ytterst är en demokratisk röstande valmanskår – bär inte Bibelns tecken på att vara Guds profeter. Maktsamstämmighetens språkrör är i Bibeln och kyrkans historia de falska profeterna – faktiskt. Möjligen får Guds profeter underhetens applåder, inte överhetens.

Mot bakgrund av detta kritiserar jag inte Brunne för vad hon sa. Det var väl i sig OK.
Min kritik gäller att hon predikade så att endast Sverigedemokraterna trampade iväg.

Idag har det varit en lång arbetsdag!
Förmiddagen var jag barnbarnsvakt åt lilla Tyra som dock sov inemot två timmar vilket gjorde att farfar kunde jobba undan en del. Efter lunch vidtog sedan å Stiftskansliet sammanträde och överläggningar hela eftermiddagen. Ämnet var en ny variant av Svenska kyrkans grundkurs med start i februari och muck i december. Tanken är att den skall gå på ½ fart och delvis bedrivas som distansstudier på hemorten. Väl hemma fortsatte arbetet med infomaterial och planering av sagda nämnda kurs.
Och när det var gjort blev det en del bloggkommenterande samt ”produktion” av en liten kort Tyra-film. Hon var ju som aldrig vaken så något filmande av mer vidlyftig art blev det inte tal om. Filmen – drygt en minut – kan betittas här.

Två israeliska soldater har dömts för övergrepp i samband med den israeliska krigsmaktens terrorangrepp mot Gaza för snart två år sedan. Kampanjen kallades Operation Gjutet bly och sades vara ett angrepp för att avvärja raketattacker från Hamas. Över 1300 personer dödades i Gaza och de flesta av dem var civila, alltså inte kämpande Hamas-terrorister. Många kvinnor och barn fanns bland offren och det var 100 gånger så många som de 13 israeler som fick sätta livet till. Detta har jag tidigare skrivit om, bland annat i inlägget øyne i gaza - en bok jag rekommenderar alla att skaffa sig och läsa och som också finns på svenska. Särskilt kapitlet Krigsförbrytare är i detta sammanhang intressant.

På bloggen minstabröder som jag länkar till långt ned till höger har bloggaren skrivit bra om domen mot de israeliska soldaterna. I vanlig ordning får han ta emot irriterad kritik av samma israelursäktare som alltid kritiserar honom och som alltid verkar ha total sympati och förståelse för övergrepp från vad de kallar världens mest moraliska armé. Efter ett tag av tålmodigt bemötande från bloggaren brukar kommentatörerna övergå från osakligheter till rena oförskämdheter med utslungade förbannelser och andra begåvade yttranden. Det är bara så patetiskt trist!

Rättegången kommenteras också i dagens ledare i den israeliska tidningen Haaretz. Den är här Google-översatt och sedan språkligt putsad av mig.

ARMÉN KAN INTE LÅTSAS VARA OFFREN I GAZA

Två soldater som dömts för att ha använda ett palestinskt barn som mänsklig sköld dök upp i domstolen med tröjor med texten: "Vi är Goldstones offer".

Stridskamraterna till de två Givati-soldater som dömdes på söndagen för att ha användt ett palestinskt barn som mänsklig sköld under Operation Gjutet bly i Gaza kom till domstolen med tröjorna "Vi är Goldstones offer”. De beskrev sina kamraters dom som "en dolkstöt i ryggen", och en del har även deklarerat att de inte längre skall tjäna i reserven. De visade därmed att de inte har dragit någon lärdom av Gjutet bly eller av domstolens utslag vad gäller deras vänner.
De två dömda soldaterna, som sedan striderna avrustat, tvingade ett 11-år gammalt barn att i sitt eget hem öppna väskor för att försäkra att de inte var försåtminerade. Den militära domstolen dömde dem för att ha överskridit sina befogenheter genom att riskera människoliv och för att ha uppträtt ovärdigt som soldater.
Denna välmotiverade dom hade sin start i en rapport från FN: s generalsekreterares Särskilda Representant för Barn och Väpnade Konflikter. Detta visar än en gång att inte alla internationella rapporter som publicerats efter operationen har varit falska.

Högsta domstolen har slagit fast att det är olagligt att använda mänskliga sköldar. Men att använda sig av ett försvarslöst barn är särskilt allvarligt. Detta faktum måste de två dömda soldaterna, deras kamrater och allmänheten ta in. Var och en som vill vara stolt över de väpnade styrkornas moral måste också veta hur man känner igen deras etiska och rättsliga missgrepp och ställa ansvariga inför rätta.

I Gjutet bly, som i alla andra militära operationer, var inte allt tillåtet. Det faktum att 150 klagomål på soldaternas agerande inklusive 36 för påstådda krigsförbrytelser endast har medfört 47 förundersökningar – de flesta har sedan har lämnats utan åtgärd – är misstänkt. Men det faktum att dessa två soldater ställdes inför rätta och dömdes skall dock räknas försvarsstyrkorna till godo.

Det verkliga offret i det rättfall domstolen just nu avslutat var det 11-åriga barnet från trakten kring Tel al-Hawat som tvingades att riskera sitt liv inför ögonen på sin skräckslagna familj. De dömda soldaterna inte är "offer för Goldstone," utan är soldater som begått ett brott och därför rätteligen har ställts inför rätta och dömts – både för att de skall få svara för sina handlingar och för att andra soldater i framtiden skall avskräckas från liknande oacceptabelt uppförande.

I ett tidigare inlägg – högkyrklig...? – skrev jag om en bok jag läst och avser införskaffa. Slutklämmen i inlägget löd: Femte felet kan vara att läsningen visat mig att jag nog är högkyrkligare än vad jag trodde jag var. Det är värt att fundera över och kanske återkomma till i senare inlägg. Vem vet.
Är jag högkyrklig? är alltså den fråga jag ställer mig i detta inlägg. Har jag högkyrkliga teologiska uppfattningar kring kristen tro och församlingsbyggande?

Till att börja med vill jag understryka att jag aldrig ansett detta med att eventuellt vara högkyrklig vara något olämpligt. Än mindre något misstänkt – även om många i kyrkliga hank och stör använt och använder ordet som om det vore frågan om något halvkriminellt. Författare som Bo Giertz, Per-Olov Sjögren, Carl-Henrik Martling, Bertil Gärtner kom tidigt att påverka om inte i den utsträckning de borde mitt liv och mina vanor så i alla fall mina åsikter i alla möjliga frågor.

Bibelsynen är ett exempel. Att den är auktoritet för kyrkans lära och liv och att den bör läsas, analyseras och förstås utifrån sina egna förutsättningar med all språk- och kulturkunskap man mäktar som verktyg. Det är något mer än, till och med något helt annat än, att bara läsa den och utan hänsyn tagen till geografi och historia enkelt flytta formuleringar in i vår tid för att söka tillämpa det här och nu – fast med vissa saker kan man otvivelaktigt göra så. Sådan bibelanvändning kan låta bibeltrogen men fundamentalismen – så kallas det – blir lätt att man läser in sina önsketankar i skriften, inte drar skriftens tankar ut ur den. Fast att inte läsa och följa den alls är om möjligt ännu värre.

Bekännelsen är ett annat. Jag menar här Svenska kyrkans bekännelseskrifter – en tjock bok som egentligen består av flera böcker – som vägledning för också nutida bibeltolkning, förkunnelse och teologi. De står som viktiga vägvisande exempel för sin tid i hur man förstått Guds vilja, avsikt och handlande och i deras anda bör rimligen också fortsatt teologi slöjdas. Dessutom lovar man ju vid vigningen till präst att förkunna i bekännelsens riktning, om än inte med det exakta ordvalet.

Sakramenten är ett tredje fält där min uppfattning mycket mer är i enlighet med de så kallat högkyrkligas än med moderna tredlinjer som kanske väcker folkets jubel och medhåll samt inte sällan inbjuder till tafsande förändringsförsök.

Så menar jag att Dopet verkligen innebär en förändring och förflyttar den som skall döpas in i ett sammanhang där han eller hon inte tidigare varit – in i Jesus, typ. Denna realitet innebär då rimligen att dopet skall ske när och så att de som regelbundet firar gudstjänst – lyssnar till budskapet om Jesus och delar hans kropp och blod – bereds möjlighet vara med när nya människor ansluts. Alltså: Dop i – alltså inom – söndagens gudstjänst eller alternativt samlade till speciella gudstjänster med flera familjer.

Mässan – vanligen kallad Nattvard – bär till den som tar emot brödet och vinet reellt Jesus kropp och blod. Tillför något – typ. Och med Jesus det Jesus har med sig: förlåtelse, liv, evighet med Gud. Sådana finheter finns det givetvis ingen rimlig anledning att ransonera och därför hör mässan naturligt hemma i församlingens sön- och högtidsdagliga gudstjänstliv och skall inte på ett andligt anorektiskt vis reduceras till var annan eller var tredje vecka. Sådan utglesning är ju ett avsteg från hur man från början tänkte att Jesus tänke när han instiftade mässan och lät innehållet – alltså han själv – bäras av den speciella formern bröd och vin. Att fiffla med formen – alltså att i vanliga normallägen byta ut bröd och vin mot annat jox – är jag milt uttryckt oerhört skeptisk till utifrån tanken att det Jesus gjorde och valde rimligen inte kan vara fel och att det därför är säkrast att hålla sig till det i stället för att petlåtsas vara smartare än Jesus själv.

Detta var några exempel på vad jag menar att jag och den så kallade högkyrkligheten står för. Och fler exempel kan ges utan att jag behöver lägga ut texten så förfärligt mycket: program för församlingsbyggande, Bikten, Bönerna (Tidegärden), Ämbetet som ett tjänande i och av församlingen och säkert fler saker.

Så jag är nog ganska högkyrklig när allt kommer omkring...
Och jag har inte ens vett att i den tid som nu är känna mig generad...

Himmelske Fader,
utgjut din Ande över hela din Kyrka.
Ge oss en ny vision av din härlighet,
en ny upplevelse av din makt,
en ny trohet mot ditt Ord,
en ny hängivenhet i din tjänst
så att genom vårt förnyade vittnesbörd
ditt heliga namn blir ärat och ditt rike främjat
genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.

PS: Bilden är en ikon från den maronitiska kyrkan i Libanon och föreställer när de tolv apostlarna på Pingstdagen "drabbas" av Den helige Ande - tillsammans med Maria och tre andra kvinnor (!).

Så som rubriken är skriven brukar ord stå i ordböcker. Först ges ordets grundform, sedan bestämd form singular, så pluralen och sist den bestämda formen för plural, alltså flertal. Som beskrivning av helgen blir det perfekt då den innehållit händelser av för varje månad ökande vikt.

Tyra – alltså barnbarnet – kom med föräldrar redan på fredagskvällen. Det är minsann en händelse som i sig innehåller många små händelser av jättekuligt slag. Nya miner, nya förmågor. En knapp två minuter lång filmdokumentation av det sju månader gamla flickebarnet hittas på ANDRA BLOGGEN om man klickar här. Bilden som bepryder detta inlägg är ur denna film.

Andra händelser tappar jag som bevakningen av när det finns fint besök i kåken. Säkert har det hänt något ute i stora världen liksom i det lilla samhället jag bebor. Händelser av stor eller betydelselös karaktär men som bara passerar obemärkt. Kanske blir det anledning att återkomma till något sedan jag givits möjligheten att uppdatera mig något. Den händelse det innebär att vi nu i bostaden har trådlöst intenet och därmed befriats från sjuttioelva sladdar och lika många kablar – och som sönerna till den teknologie idiot jag är har installerat och fixat till - är väl inte värt att nämna egentligen.

Som slutknorr på detta inlägg vill jag fästa läsarens uppmärksamhet på en händelse som snart timar. Andra avsnittet av den nya serien The Event – händelsen – sänds i kväll och till programstart återstår nu 47 minuter.

Idag fann jag ytterligare en läsvärd artikel av Aluf Benn, huvudredaktör för den israeliska tidningen Haaretz. Jag lät Google göra en grovöversättning som jag putsade en del. Artikeln visar på den inrikespolitiska röra som råder i Israel och som komplicerar fredsarbetet i mycket hög grad. Att det hos palestinierna också finns motstridiga viljor – Hamas accepterar ju inte heller förhandlingar – gör det inte lättare.

För sisådär 27 år sedan monterades en grind för trappan i vårt hus. Egentligen två. En för att hindra kravlande baby att från hallen drulla utför trappan ner i undervåningen och en nere för att hindra samma baby att försöka ta sig upp för samma trappa. Grinden uppe var dessutom så fiffigt vald och arrangerad att den ställd i ett läge hindrade trappdrullning och i ett andra läge förseglade köket så att krypet inte skulle kunna krypa ut ens i hallen.

Detta var alltså för 27 år sedan när äldsta dottern – Snuppan smeknamnskallad – började förflytta sig. Då hon 1½ år senare följdes av Snorvan, fem år gammal fick lillebrodern Hattifnatten och till sist hösten 1991 minstebrodern Heffaklumpen kom grinden – främst den uppe – att bli en näst intill permanent installation. Dessutom kom den att vara kvar under flera år efter det att di små klarade av att gå i trappan. Vi lät den finnas där som hastighetshinder så att löpning genom övervånningen skulle avbrytas innan den övergått till hastig trappstegs-kurvtagning med överhängande slintrisk. Den blev alltså någon typ av farthinder och egentligen var/är det smart för både barn och vuxna.

Såsmåningom kom den ändå att i samband med omtapetsering demonteras och de sista tio åren ungefär har vi varit grindlösa. Nu är dock grind tillbaka gissningsvis för överskådlig tid. Givetvis då inte samma grind som om vi förutseende behållit den gamla. Den slängdes – varför förstår vi inte – så ny babygrind har nu inhandlats och monterats så att inte lilla Tyra skall kunna göra tyska hoppet med tumlande skallpladask och därmed få bulor i sin söta panna eller stöta sina två än så länge oerhört små tänder.

Och mitt frågebatteri från förra inlägget får ny näring: Kan man säga att detta är en kristen barngrind? Tösen är ju döpt och bägge föräldrarna är döpta och konfirmerade. Farfar är präst och bordsböner har lästs i huset sedan kåken förvärvades*. Eller är det bara en vanlig grind?

Som läsaren anar är alltså Tyra på besök och roas av sina farföräldrar. Hon måste tycka att vi är mer än lovligt korkade och lättroade som flinar åt allt.

Nu äre fredasmyyyys! sljungs med skränig stämma i en TV-reklam. Vad som görs reklam för har jag faktiskt ingen aning om – vet bara att vrålet blivit något av ett bevingat vrål jag hört användas i olika sammanhang, också som lördagsvariant. Måndasmyyyys förekommer dock aldrig.

Nu äre fredaspyyyys!
är ett bättre sätt att beskriva mitt läge just nu, mitt i utpustningen efter en tämligen knekafylld arbetsvecka. Lektioner, samtal, samråd, framtids-planeringar och allt möjligt annat har intecknat 5 förmiddagar, lika många eftermiddagar samt 2½ kvällär och ändå har uppgifterna bara travat sig på hög. Till detta kan nämnas att den hosta jag led av förra veckan visat sig vara av rejält intensivt slag och fortfarande – om än i avtagande grad – märkt mig både dag- och nattetid. I allt detta finns sammantaget anledningen att den trägne bloggbesökaren till äventyrs noterat att jag inte skrivit något på hela veckan, något som är ett osedvanligt långt uppehåll från min sida.

Som en indikator på mitt hjärnkontors fredadskvällsdragning inemot den totala kolapsen kan nämnas att jag i eftermiddag kom att fundera på frågan om huruvida det finns kristna cyklar. Har aldrig hört talas om sådana men ord som kristna böcker och kristen musik har jag hört. Till och med tal om kristna skidresor till Österike eller kristen bussresa till IKEA i Haparanda. För att inte tala om kristna TV-kanaler och kristna skolor. Men aldrig om kristna cyklar eller bilar. Fromma hästar har jag dock hört sägas att det finns – eller funnits.

Men vad betyder egentligen orden? Varför säger man som man säger?
Läsekretsen inbjudes att i kommentarens form bidra till lösningen av problemet.

Till detta kan sägas det viktiga: I helgen kommer Tyra, sju månader idag!!