stigstrombergsson

Inte sällan framlever jag mina dagar med en liten del av hjärnan blogguppkopplad. Inte så att jag går omkring och jagar scoop att skriva om – bort det! Jag är ju ingen journalist för en webbtidning eller något sådant men med sinnet öppet mot stort och smått ramlar kanske inläggsupplagen ned framför näsan att lätt snubbla över – uppslagen alltså, inte näsan.

Ibland händer liksom ingenting av den art att jag med ett glatt Jabba-dabba-dooo! bestämmer mig för att skriva om just det. Och nu är det en sådan period. Allt rullar bara på i en allmän händelselöshet som inte skapar något specifikt att beblogga, bara triviala meddelanden typ att snön som föll i fjol borta och den av aktivitet kopplad till hörsamhet mot i tidigare inlägg omnämnd skylts uppmaning nysskomna årsupplagan av sagda nederbörd är också stadd i avsmältning – den meningen blev i sanning ett tillkrånglat meddelande om ingenting.

Huset har varit fullt av folk och surr ett par dagar när alla vuxna barnen kommit hem + familjemedlemmar i ett fall och någon kompis i ett annat. Den kackelmiljö som 8-9 personer runt bordet skapar går inte av för hackor. På den gödselstacken är jag ju själv en gällt galande tupp. Surret är i och för sig i all sin entusiastiska välvilja kul men samtidigt lätt bedövande och gör att man då och då går lite avsides fast man är van. Nu är det dock slut för detta veckoslut då Tyra med föräldrar liksom äldsta fastern har avvikit. Dansen kring Tyra har jag ju berört i förra inlägget.

Tisdag kommande vecka kommer flygtaxin i arla morgonfrosten för att flytta mig första etappen söderöver där de så kallade lärardagarna skall avstapelgå i samma kommun som där kungen bor – fast han skall inte vara med. Det är fortbildnings- och samrådsdagar för folk från skolor och utbildningsinstanser som jobbar med kurser för och utbildningar av sådana som framledes tänker sig att jobba i Svenska kyrkan. Tre sådana dagar är både kul men ibland finns också inslag som kan vara en liten smula jätteenerverande. Att det i ett så stort kollegium som vi utgör skulle råda rörande samstämmighet i synen på kyrkans situation, tiden vi lever i, behov, framtidsvägar etc är att begära mer än möjligt. Ibland kan jag till och med uppleva att det finns så radikala teologiska skillnader att jag rentav frågar mig: Har vi samma tro? och det både när och tär min motivation.

Situationen i Mellanöstern brukar jag blogga om. Just nu kan väl läget bäst beskrivas som händelserik händelselöshet. Bygga mer har man börjat göra och då vill inte de andra snacka längre eftersom det just är området man bebygger snacket skall gälla. Nåt händer som alltså gör att inget händer. Man inför nya regler och lagar och menar att om andra accepterar detta så kommer det som händer att sluta hända åtminstone ett litet tag men då detta inte händer händer inget mer än vad som faktiskt händer – just att att på grund av händelserna inget händer.

För händer har jag nu en bok jag händelsevis hittat på nätet och som jag behöver läsa innan vi senare i höst reser till Norwich med Svenska kyrkans grundkurs - höstens händelse nr 1. Skall nu ta tag i boken men vill innan dess till näst sist nämna att det nu återstår 150 minuter till kvällens händelse – avsnittet av The Event.

Sist kommenterar jag bilden som berättar om en händelse som nämnts denna vecka – att israeliska soldater har börjat arrestera barn utan att deras föräldrar får göra barnen sällskap till häktet. Se hur de stora skyddade många männen hanterar sina händer och hur rädd den pissapåsigblöte pojken är.