stigstrombergsson

Denhär veckan har det varit ett ganska ordentligt rassel och gny. Sverigedemokraterna spatserade med buller och bång – eller i vart fall märkbart – ut ur Storkyrkan under det att biskop Brunne predikade om människovärdet. De stackars invandrar-stopparna upplevde sig utpekade. Själva säger de att det var biskopens lovordande av en demonstration mot dem dagen innan som fått deras blåsvenska blod i svallning. Andra menar att det var just orden om främlingsfientlighet som fick Åkessonarna att ta till fötterna.

Vara hur det vara vill med det – det är inte vad jag tänker skriva om. Jag funderar i stället här lite över kyrkans, biskopens och predikans roll när den valda överhetsförsamlingen mannade bänkrader i kungliga monarkens huskapell – och här syftar jag inte på en cykel.

Dock – för att ingen skall missförstå: Tro inte ett ögonblick att jag har den minsta sympati för de småskurna nationalistrasisterna som tågade ut. Inte ett uns! De förtjänar varenda förebråelse de kan få från predikstolar, tidningar, debatter, affischer och klotter på insidan av dörrar till torrdass. Glädjande nog har de redan tappat var femte av de var tjugonde väljare de hade på valnatten.

Nej! Det är kyrkans roll vis à vis överheten jag funderar över.
Alltså varför bara tjugo parlamentariker fick en sådan smäll av Guds ord att de kom att illtrivas i Herrens hus. Resten av gänget kom ju att applådera biskopen vilket rimligen bara kan bero på att de upplevde sig strukna medhårs eller var helt nöjda med att Guds talesperson valde att syfta på andra de alla ogillar. Och som dessutom inte har något att säga till om om de inte tillåts det av dem som faktiskt styr. Vad duktiga, goda och allmänt förträffliga både regering och opposition måste ha känt sig när den profetiska rösten inte hade någon udd mot dem. För det var profetisk röst biskopen ansågs ha när hon helt riktigt talade om alla människors lika värde.

Tittar man på berättelserna om Guds profeter i företrädesvis Gamla testamentet hittar man dem som aldrig fick applåder av dem som makten havde. Och som definitivt inte stryker styret medhårs. Guds profeter är folk av annat virke! Det är grabbar med choklad i – också tjejer fanns – som verkligen inte duckade för regenteriet. Se bara på bilden hur Elia pekar ut och klandrar kungen.

Nu kan vän av ordning invända att dessa ju hade att verka och tala Guds ord till enväldiga kungar, maktgalna drottningar och självutnämnda storpampar. Vi har ju demokratiskt valda styrpersoner som till skillnad från diktatorer naturligtvis kan antas stå för en i allt Gudi behaglig linje. Och därmed inte kan jämföras.

Denna invändning är sann i någon liten mån men det är faktiskt så att vi – demokratiskt vald eller inte – de facto har en regering som låter välbeställda få ekonomiska förmåner samtidigt som sjuka och arbetslösa straffas för att de inte orkar jobba eller för att jobb inte finns att få. Här skall inte skyllas på ekonomiska kriser då besluten som medfört detta togs innan ekonomin pajade. Vi har en regering som företräder girigheten. Dessutom har vi en opposition som vädjar om röster genom att söka kanalisera girigheten i lite andra banor men likt fördärvat vädjar till samma fördärvliga egenskap hos folk – om man nu tar girigheten som ett exempel.

I Storkyrkan satt alltså ett helt gäng riksdagsledamöter uppklädda för högtidligheterna. Samtidigt finns det hemlösa i Stockholm, flyktingar som utvisas till Irak, asylsökanden som inte får besked, gamla som nattetid icke vårdas på äldreboenden och så vidare.
Hade någon av Guds profeter Elia eller Amos stått i Storkyrkans predikstol tror jag inte di valda hade fått anledning till att applådera. Och definitivt inte på bekostnad av några få. De hade alla känt sig så utmanade att de gått ut – utom två som inte fattade predikan och fyra som somnat.

Guds profeter gisslar makten. Inte för gisslandets skull utan för att det behövs. De klandrar ansvariga för att rättvisa, trygghet, rättfärdighet saknas. Och utmanar självtillräckligheten och girigheten hos dem som har makten. Inte för klandrandets eller utmanandets skull utan för rättfärdighetens skull.
Sådana profeter som är i samklang med makten och säger vad styrarna gillar och tycker om att höra – även om styrarna ytterst är en demokratisk röstande valmanskår – bär inte Bibelns tecken på att vara Guds profeter. Maktsamstämmighetens språkrör är i Bibeln och kyrkans historia de falska profeterna – faktiskt. Möjligen får Guds profeter underhetens applåder, inte överhetens.

Mot bakgrund av detta kritiserar jag inte Brunne för vad hon sa. Det var väl i sig OK.
Min kritik gäller att hon predikade så att endast Sverigedemokraterna trampade iväg.