stigstrombergsson

I ett tidigare inlägg – högkyrklig...? – skrev jag om en bok jag läst och avser införskaffa. Slutklämmen i inlägget löd: Femte felet kan vara att läsningen visat mig att jag nog är högkyrkligare än vad jag trodde jag var. Det är värt att fundera över och kanske återkomma till i senare inlägg. Vem vet.
Är jag högkyrklig? är alltså den fråga jag ställer mig i detta inlägg. Har jag högkyrkliga teologiska uppfattningar kring kristen tro och församlingsbyggande?

Till att börja med vill jag understryka att jag aldrig ansett detta med att eventuellt vara högkyrklig vara något olämpligt. Än mindre något misstänkt – även om många i kyrkliga hank och stör använt och använder ordet som om det vore frågan om något halvkriminellt. Författare som Bo Giertz, Per-Olov Sjögren, Carl-Henrik Martling, Bertil Gärtner kom tidigt att påverka om inte i den utsträckning de borde mitt liv och mina vanor så i alla fall mina åsikter i alla möjliga frågor.

Bibelsynen är ett exempel. Att den är auktoritet för kyrkans lära och liv och att den bör läsas, analyseras och förstås utifrån sina egna förutsättningar med all språk- och kulturkunskap man mäktar som verktyg. Det är något mer än, till och med något helt annat än, att bara läsa den och utan hänsyn tagen till geografi och historia enkelt flytta formuleringar in i vår tid för att söka tillämpa det här och nu – fast med vissa saker kan man otvivelaktigt göra så. Sådan bibelanvändning kan låta bibeltrogen men fundamentalismen – så kallas det – blir lätt att man läser in sina önsketankar i skriften, inte drar skriftens tankar ut ur den. Fast att inte läsa och följa den alls är om möjligt ännu värre.

Bekännelsen är ett annat. Jag menar här Svenska kyrkans bekännelseskrifter – en tjock bok som egentligen består av flera böcker – som vägledning för också nutida bibeltolkning, förkunnelse och teologi. De står som viktiga vägvisande exempel för sin tid i hur man förstått Guds vilja, avsikt och handlande och i deras anda bör rimligen också fortsatt teologi slöjdas. Dessutom lovar man ju vid vigningen till präst att förkunna i bekännelsens riktning, om än inte med det exakta ordvalet.

Sakramenten är ett tredje fält där min uppfattning mycket mer är i enlighet med de så kallat högkyrkligas än med moderna tredlinjer som kanske väcker folkets jubel och medhåll samt inte sällan inbjuder till tafsande förändringsförsök.

Så menar jag att Dopet verkligen innebär en förändring och förflyttar den som skall döpas in i ett sammanhang där han eller hon inte tidigare varit – in i Jesus, typ. Denna realitet innebär då rimligen att dopet skall ske när och så att de som regelbundet firar gudstjänst – lyssnar till budskapet om Jesus och delar hans kropp och blod – bereds möjlighet vara med när nya människor ansluts. Alltså: Dop i – alltså inom – söndagens gudstjänst eller alternativt samlade till speciella gudstjänster med flera familjer.

Mässan – vanligen kallad Nattvard – bär till den som tar emot brödet och vinet reellt Jesus kropp och blod. Tillför något – typ. Och med Jesus det Jesus har med sig: förlåtelse, liv, evighet med Gud. Sådana finheter finns det givetvis ingen rimlig anledning att ransonera och därför hör mässan naturligt hemma i församlingens sön- och högtidsdagliga gudstjänstliv och skall inte på ett andligt anorektiskt vis reduceras till var annan eller var tredje vecka. Sådan utglesning är ju ett avsteg från hur man från början tänkte att Jesus tänke när han instiftade mässan och lät innehållet – alltså han själv – bäras av den speciella formern bröd och vin. Att fiffla med formen – alltså att i vanliga normallägen byta ut bröd och vin mot annat jox – är jag milt uttryckt oerhört skeptisk till utifrån tanken att det Jesus gjorde och valde rimligen inte kan vara fel och att det därför är säkrast att hålla sig till det i stället för att petlåtsas vara smartare än Jesus själv.

Detta var några exempel på vad jag menar att jag och den så kallade högkyrkligheten står för. Och fler exempel kan ges utan att jag behöver lägga ut texten så förfärligt mycket: program för församlingsbyggande, Bikten, Bönerna (Tidegärden), Ämbetet som ett tjänande i och av församlingen och säkert fler saker.

Så jag är nog ganska högkyrklig när allt kommer omkring...
Och jag har inte ens vett att i den tid som nu är känna mig generad...

Himmelske Fader,
utgjut din Ande över hela din Kyrka.
Ge oss en ny vision av din härlighet,
en ny upplevelse av din makt,
en ny trohet mot ditt Ord,
en ny hängivenhet i din tjänst
så att genom vårt förnyade vittnesbörd
ditt heliga namn blir ärat och ditt rike främjat
genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.

PS: Bilden är en ikon från den maronitiska kyrkan i Libanon och föreställer när de tolv apostlarna på Pingstdagen "drabbas" av Den helige Ande - tillsammans med Maria och tre andra kvinnor (!).