stigstrombergsson

I slutet av mitt förra inlägg, käre Bloggläsius, skrev jag att det nyligen timade Kyrkomötet fått mig att fundera en del över en del. Inte då bara Kyrkomötet alldeles ensamt utan också läsning av och lyssning till funderingar som finns i nabo-landet Norge och i England – två länder inte helt olika oss. Nedanstående resonemang kan ses som en inledning på en kortfattad bloggredovisning av dessa mina funderingar. En 1-a har lagts till rubriken som ett tecken på att fler tankar kommer.

Årets Kyrkomöte i all ära, men det är faktiskt så att jag från och till under många år funderat över hur kyrkor i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet förhåller och bör förhålla sig till sekulariseringen – alltså den process i folket som innebär att kristen tro är på retur, det faktum att vi lever i en efterkristen tid och att Sverige inte längre är ett kristet land – om det ens varit det. Svenskarna är således inte längre ett kristet folk – om de någonsin varit det. I vart fall är både landet och folket nu rejält sekulariserade och jag tror att det är viktigt att se den företeelsen tydligt och bejaka att det är så det är – alltså att svenska folket är nu lika främmande för det kristna budskapet som för 1000 år sedan när kyrkan fick fotfäste i landet. Framför allt gäller naturligtvis detta de yngre årsklasserna – 50 minus typ – men också för äldre årgångar har saken hamnat i bakgrunden både utifrån vad man tror och vad man vet.

Saken i detta sammanhang är Kristus som den som öppnat vägen till en rätt gudsrelation och att tilliten till honom gör att man kommer in på och rör sig efter sagda väg. Det är saken – alltså den kristna kyrkans klassiska budskap om Jesus, hans person, hans död, uppståndelse, himmelsfärd osv innehållsligt sammanfattat i våra vanliga trosbekännelser här och här.

Denna sak är inte en enbart andlig historia som skulle röra sig i någon slags idéernas värld skild från den vanliga tillvarons spring och skubb. Snarare är saken kusligt materiell då den rör sig om att Gud vid ett tillfälle i historien och på en plats i geografin valde att bli människa, krystas fram, avnavlas, bröstuppfödas, avvänjas, få mjölktänder, tappa dem, få nya plugg, komma in i puberteten, lära sig ett arbete, äta vanlig mat, vara utan mat ibland, sova dåligt, skratta, dansa på bröllop, gråta på begravning, ha vänner, förlora dem osv. Och som topp på denna icke-andlighet upplevde Gud som människan Jesus svek, misshandel, tortyr, död och sin egen begravning samt – fortfarande som människa – uppståndelsen från de döda. Hela tiden samma varelse, samma inkarnerade Gud men efter sin uppståndelse samtidigt annorlunda. Det är saken - hädanefter med stort S.

Denna Sak tar sig form på olika sätt. En del former är så knutna till Saken att de inte kan förändras utan att Saken riskeras. Dit hör sådant i vår materiella värld som i sin materiellitet – finns det ordet? – kopplar samman folk med Kristus och det han står för, gjort och innebär. Dopet är en sådan Sak-beroende sak. Att dagen efter judarnas sabbat – alltså på söndagen – fira hans uppståndelse genom att bryta det bröd och dela det vin han sagt är hans kropp och blod – snacka om att Nattvarden är något materiellt – är en annan sådan Sak-beroende sak. Att vidareföra beskedet om vad Kristus sa och gjorde är en tredje Sak-beroende sak – alltså de berättelser och erfarenheter som samlats i den boksamling vi kallar Bibeln. Och att det finns folk med ansvar eller uppdrag eller ämbete att betjäna andra, leda dem som tror och ha tillsyn över att Saken förvaltas vidare verkar också vara något som inte bara är godtyckliga former utan så intimt förknippat med Saken att det inte kan tas bort eller förändras utan att Saken åtminstone riskeras.

Med detta menar jag alltså precis vad man kan tro att jag menar:
Dop, Nattvard på uppståndelsens dag, Ämbete och Bibel är former som Saken – alltså Kristus – är så starkt sammankopplade med att Saken riskeras om man oförsiktigt petar i dem.

Sedan finns det andra former kring Saken som verkligen inte är lika Sak-intima. Hur de som vill tro på Kristus är organiserade eller låter sig ledas, finansiering av arbetet med att sprida budskapet, vilka språk man använder, hur man klär sig, om man ber med formulerade eller fria böner, sjunger a capella eller med orgel- eller gitarr- eller pianostöd, har kontroll över utbildningsväsende eller socialvård osv är sådana små-saker, adiafora på teologiska. Sådant kan variera från tid till tid och plats till plats bara de betjänar, underlättar, själva Saken på ett maximalt sätt.

Sekularisering brukar innebär att både former och Saken tappar mark i relation till människorna. Att den form som fanns att Svenska kyrkan hade kontroll över den svenska skolan men inte längre har det är en aspekt av sekulariseringen (som dock inte förändrar den Sak som kyrkan tror och bekänner). Att människor i allt mindre utsträckning känner till Saken eller tror på den är en annan allvarligare aspekt på sekulariseringsprocessen som färgar hela Europa sedan decennier tillbaka och som - menar jag - kyrkorna har att inse och agera utifrån.

to be continued...