stigstrombergsson

Bilder är väldigt viktiga för att förmedla tankar. På museet Yad Vashem var det dock inte tillåtet att fotografera vilket till största delen var bra – men också lite dåligt. Det var bra eftersom det var ett bra museum om den antisemitism i Europa som kulminerade i den förintelsen som nazisterna genomförde. Bra att inte fotografera i ett bra museum kan verka vara en märklig ståndpunkt men den är faktiskt sann. Det var på samma sätt i Auschwitch* och på Judiska museet i Berlin. Om fotograferingsstrategin i det sistnämnda skrev jag den andra november förra året ord som gäller också Yad Vashem: Där tog jag inga bilder av den enkla anledningen att där ville jag tänka utan att störas av att med bilder berätta mina tankar. Klart besöksvärt. Och återbesöksvärt.

I förintelsemuseet i Jerusalem – Yad Vashem alltså – kan man följa utvecklingen i kronologisk ordning vad gäller nazipropagandans utveckling med demonisering av judar, omlokaliseringen av dem från där vars de bodde till ett antal speciella ghetton bakom höga murar där ghettot i Warscawa är mest känt, beslagtagande och/eller förstörelse av egendom samt givetvis också slutligen den aktiva utrotningen med hjälp av både insatsstyrkor och förintelseläger. Den historien är välbekant och måste alltid upprepas i avsikt att försöka förstå krafterna bakom. Så kallade historierevitionister som förnekar det skedda bäddar ju, vare sig de är stolliga biskopsfigurer i de marginella katolska sektsällskapet SSPX eller presidenter i Iran, aktivt för att liknande brott mot mänskligheten skall ske igen i större eller mindre skala med samma eller andra grupper som offer.

Med detta sagt behöver jag ändå berätta att det kändes lite underligt att komma från de näst intill ghettoliknande förhållandena i Betlehem till museet och där möta dagens bakom-mur-inspärrares historia om hur de själva spärrades in. Givetvis menar jag nu inte att det råder en fullständig parallell mellan dagens Israels högerkrafters sätt att resonera och handla vis à vis palestinierna å ena sidan och nazisternas kampanj mot judarna å den andra. Proportionerna är helt olika så till sin grad kan de inte jämföras. Till sin art finns dock paralleller som kollektiv bestraffning, omflyttningar och konfiskeringar, demonisering och avspärrning samt historierevision synlig i ministerkrav i Israel på att al Nakba – fördrivningen 1948 – inte får nämnas. Och tanken inställer sig över det paradoxala att man inte verkar se tendenserna, inte verkar se att man nu drabbar andra på liknande sätt som man själv tidigare drabbats. Eller ser man det och inte bryr sig? Och vad har man då lärt?

I museets bokhandel köpte jag två kartor jag tyckte mig få användning för. Den ena var en karta över gamla staden i Jerusalem med alla sevärdheter. Den andra blev en bilkarta över Israel i skala 1:350000 och den bild den visade visade sig vara intressant eftersom den så kallade gröna linjen inte kunde urskiljas. Inte heller gränsen mellan Israel och Syrien. Både Västbanken och Golanhöjderna framställs som integrerade delar av staten Israel. Detta blir den bild man förmedlar till allmänheten – både den inhemska och turistiska! Ibland läser jag på nätet bloggar och annat som ondgör sig över att palestinier inte skulle erkänna staten Israels existens. Gammalt tillbaka var det så, vilket naturligtvis var både orätt och lite korkat, men jag mötte i mitt kartköp ett lika orätt synsätt med utsuddning av gräns- och stilleståndslinjer. Den så kallade säkerhetsbarriärens – alltså murens – sträckning och ingrepp i samhällsfunktionerna går nästan inte heller att skönjas på den israeliska kartan men avbildas givetvis mycket tydligare på den palestinska karta jag senare köpte – och som inte innehöll ordet Israel som beskrivning på något landområde.

Så nog är bilder viktiga för att förmedla tankar. Och otankar.

Inte så mycket på denna min blogg men väl på en del andra som jag läser (länkar nere till höger) förekommer anonyma kommentarer i en inte helt liten omfattning. En del av dessa är helt OK. De kan vara i god mening argumenterande och ibland också positiva och uppmuntrande. Sådant är ju inget problem förutom att jag blir nyfiken på vem eller vilka det är som skrivit. Signaturen Ann O Nym som då och då gästar både här och ganska flitigt hos torbjörn lindahl är ett exempel på en sådan trevlig prick (eller pricka). På liknande vis kan det vara med kommenterare som bara använder förnamn eller en annan signatur. Det gör inget så länge innehållet är konstruktivt – vilket inte är samma sak som att hålla med – och dessutom kan ju den som använder sig av signaturen mycket väl vara känd av mig. En sådan är till exempel kyrkvärd + något varierande och jag använder ju själv signaturen den gamle kamraten hos torbjörn lindahl, jedi-mästaren hos Hanna Jonselius och fader stig hos fredrik norberg – annars använder jag mitt namn.

Trist blir det dock när inlägg under anonymitetens svarta luva ägnar sig åt ett icke samtalande käbbel eller rentav grälsjuka elakheter. Jag har nästan helt förskonats från sådant maskerat bröl men på bloggen minsta bröder och ibland på pastorsbloggen går det lättare att hitta exempel på dessa nätets fegisar. Mycket irriterande!!

En del bloggare har valt att först granska alla kommentarer innan de görs synliga och då kanske rentav generellt dumpa sådant som är dolt under anonymiteten mask. Jag har valt att inte göra så men håller ögonen på fenomenet och tycker: Dra av luvan!!.

Jag antar att om helvetet finns så är det alltid november där. Mörkt, blåsigt, regnigt och oerhört deprimerande. Där får man stå och kura i för tunna kläder och utan mössa med folk som Saddam Hussein och Augusto Pinochet.

Dessa kursiverade ord är ett utdrag ur krönikören Torbjörn Carlsson långa jeremiad i Lokala Världsbladet en 20:e november. Årets 11:e månad hade då varit mer än lovligt dyster med regn, slask, dimma och mörker. Nu har en knapp vecka gått och inget har väderhänt som ger anledning till ett ändrat omdöme vilket får också mig att från det sammanhang jag lever säga:
I helvetet råder en evig november! Huvva!!

Från denna notis om helvetet gör jag en fri association till

Döda havet i vilket, som bilden visar, jag själv befunnits flytande i. Döda havet var tillsammans med Qumran och Jeriko utflyktsmål en av dagarna under resan till Palestina-Israel. Det var en dag i turistandets tecken och hade därför enligt min mening väl kunnat ersättas med möten med levande människor av kött och blod men våra värdar och ciceroner hade lagt in resan. Givetvis blev det en intressant dag.

Egentligen är jag lite förvånad över att Döda havet inte finns som exempel eller bild i någon undergångsbeskrivning i Bibeln. Skulle likt nordsvensk november varit en utomordentlig fasa-bild ur människornas nära sammanhang – i det fallet bibelförfattarnas. Med tanke på hur sterilt och livsfientligt havet är skulle det passa perfekt som helvetesbeskrivning. Inget liv, totalt odrickbart vatten som smakar sillspad, sveda i alla små och stora sår, synfarligsmärta i ögon av en stänkdroppe, självhäftande kladdigt oljigt. Men som sådan bild används havet inte – och visst var det kul flyta som en kork. 

Qumran var gräsligt intressant!
Då jag är mycket intresserad av bibelvetenskap innebar besöket till stället där man 1947 hittade de så kallade Dödahavsrullarna en mycket hög kissa-på-sig-av-lycka-faktor. Den föredragning vi fick om de olika inom- och utomgammaltestamentliga handskrifter som man hittat var mycket bra. Det man hittade hade ju gömts runt år 70 och bevarats och så gamla manuskript till bibelvetarnas nytta och glädje växer minsann inte på träd. En rulle med profeten Jesajas bok, en kommentar till Habakuk och en massa annat mycket äldre än handskrifter man tidigare haft tillgång till. Samt en massa skrifter jämnåriga med Nya testamentet men från en grupp ganska sekteristiska judar som inte nämns i vår Bibel. Läckert!!

Jeriko till sist är en av världens äldsta städer. 8-10000 år gammal. Kallas ibland Palmstaden och var bland annat drottning Kleopatras sommarnöje. Eller var det vinter...?
Jeriko var dessutom den blinde Bartimaios hemstad. Han hörde Jesus komma och ropade på honom med ord vi sedan lånat in i Högmässans inledning som vår bön om uppmärksamhet: Herre, förbarma dig! Och på samma sätt som Bartimaios blev bemött – hörd och hjälp – får vi Guds och/eller Jesus lovsångsvärda uppmärksamhet – typ.
Den kortväxte Sackaios var en annan jerikoit vilkens eftermäle vida kommit att överträffa hans kroppslängd. Uppklättrad i ett träd för att så bättra på utsikten kom han innan dagen hade vänt till natt fått både åsikten att Jesus är Befriaren från Gud, insikten om sig själv och avsikten att börja ett nytt liv.

Jag fortsätter där förra inlägget slutade.

Efter mötet med människorna på förmiddagen första dagen i Betlehem blev resten av dagen lite mer turistisk. Medelst buss togs vi till det område man brukar säga vara Ruts åker och där inmundigades å restaurang – Ruttans lunchbar, typ – en välförtjänt lunch nedspolad med ett mycket gott palestinskt öl. Denna lokala pilsner kan på grund av ockupationsmaktens byråkratiska krångel inte exporteras så att den i måttliga mängder kan avnjutas hemma i Svedala vilket jag faktiskt av flera skäl beklagar*.

Ruts åker är alltså det jordstycke som enligt Ruts bok i Gamla testamentet tillhörde hennes avlidne make. Som kvinna, änka och utlänning behövde hon en friköpare för att kunna komma i besittning av egendomen och i den vevan blev hon stammoder till kung David och därigenom också till Jesus själv. Om det är rätt åkerlapp man får se går ju inte att veta men att området får besökare att återtänka på Bibelberättelsen är ett omisskännligt faktum – åtminstone i mitt fall.

Från Ruts åker ser man Herdarnas äng. Ny Bibelberättelse flyter upp och man kan föreställa sig det område där den avgörande natten – läs Lukas berättelse kapitel 2 – då änglarna tillkännagav för områdets uteliggare att Befriaren, friköparen, var född inne i staden. Och änglar sjöng och allt. Fast det var nog grönare då.

Om det är den rätta platsen går inte att veta. Kanske låg den 200 meter bort. Eller en kilometer. Därför finn det tre herdeängar – en ortodox, en katolsk och en protestantisk. Vi var på den katolska eftersom den enligt vår kunnige ciceron ser mest bibliskt obebyggd ut.


Och så bar det av till Födelsekyrkan – gissningsvis basen i det nutida Betlehems näringsliv – och där rök mina invanda julkrubbeföreställningar all världens väg. Den ligger mitt i stan! – typ. Med abonnerade bussar överallt. Och beväpnad polis. och ordna-kö-staket som vi dock kunde ignorera eftersom det utifrån rena flaxen nästan inte var några andra grupper där just när vi kom och fick huka oss för att gå in genom den trånga porten.


Där inne i kyrkan (som är byggd runt en kyrka som byggdes på 300-talet) kunde man under altaret gå ner i själva Födelsegrottan. Och i den fanns i marmorgolvet ett hål genom vilket man kunde känna marken i den grotta där Guds Son först såg nattens ljus.


Är platsen äkta??
Sannolikt är det det. Till och med mycket sannolikt.
I vart fall om man använder sig av normalt historiskt detektivarbete.

Men är den helig??
Har Födelsegrottan en speciell förblivande ”Jesus-laddning” – typ?
Som en rationell västerländsk protestant präglad av upplysningstidens materiella tänkande svarar jag fort ett ganska trist: Knappast!

Men på plats funderar jag onekligen. 
På plats märker jag ju att platsen åtminstone kan tillräknas helighet.
På plats ser jag många besökare som faller på knä, gör korstecken på ortodoxt eller katolskt vis, kysser golvet och synbart försjunker i bön. Andra gör inte så utan skuttar mer fram och tillbaka vridande sina kroppar för att få bra evangeliska kameravinklar**. Och jag undrar: Vem hedrar Guds Son – egentligen? Och hur skall Sonen egentligen hedras?

Denna tanke fick jag anledning att återkomma till flera gånger under resan – givetvis.
Därför kommer den att återkomma i mitt framtida skrivande – givetvis.

Första dagen i Betlehem innebar ett besök vid muren och om det berättade jag i inlägget palestina II – muren. Med intrycken därifrån gick vandringen vidare till att möta levande människor som tvingas leva sina liv i den skygga som på många sätt skapas av sagda mur. Dessa möten och känslorna i sammanhanget samt egna tankar utifrån och omkring detta är innehållet i det fjärde inlägget med anknytning till den resa jag fick göra för några veckor sedan.

Men först en utvikning på mitt vanliga omständiga sätt.

Påståendet Berättelser är viktiga! kan man höra och se i många sammanhang.

I små privata sammanhang läser och berättar vi sagor och verkliga händelser för våra barn – eller bör göra. Barn uppmanas av sina låg- och mellanstadielärare att skriva berättelser utifrån egna funderingar men också efter att ha intervjuat äldre släktingar och allt detta har att göra med att berättelser hjälper barn förstå sig själva I terapeutiska sammanhang letar man också berättelser för att söka utröna vem man är, var och varifrån saker och ting gått fel osv. Urbefolkningar som Amerikas indianer eller minoriteter som till exempel romer samlar också ihop och söker bevara sina berättelser i akt och mening att bli kvar och undgå förintelse och glömska.
Det litterärt mest välkända exemplet på berättelsebevarandets process är i runda svängar 2500 år gammalt. Berövade sitt land, sin självständighet, sin kung, sitt tempel, sin ekonomi och av en överlägsen militär förflyttade in i ett liv av fångenskap kom judarna i sin Babylonska fångenskap att samla sina berättelser, lagar, dikter, erfarenheter osv. Det blev sättet som gjorde att de bevarade sig själva och när Gud sedan efter 70 år sände dem en befriare* kunde de återvända till sina hem och återskapa sina liv. Förutom att bevara dem själva då kom deras berättelsesparande att bli lejonparten av vi idag kallar Gamla testamentet i Bibeln. Så långt utvikningen.

Rakel begravdes strax här intill som död. Vi har blivit begravna levande!

De orden kom från en ung palestinsk kristen kvinna som tillsammans med några medsystrar mötte vår grupp i ett kristet utbildningscenter nära Rakels grav**. Centret som drivs av katolska kyrkan heter Sumud och vi fick information om deras arbete samt livsvillkoren för människorna i Betlehem. Sumud – alltså ordet – är viktigt. Det är arabiska och betyder ungefär ståndaktighet och uthållighet vilket de ansåg vara av största vikt. Olivträd har sumud. De kan stå och leva i 2000 år försåvida de inte som nu ofta sker vandalavverkas av israeliska myndigheter för att sabotera livet för de västbanksinnevånare som har sin inkomst av att odla oliver.

Det gäller alltså att ha sumud och stå fast när man lever under ockupation eller – som flera av dem – bor i ett flyktingläger i Betlehem. Man behöver sumud för att finnas kvar och trots att man behandlas som om man inte skulle finnas behöver man i sumud samla sina berättelser. Just detta – att samla berättelser – är ett viktigt projekt centret bedriver och då främst bland kvinnor som särskilt drabbas av arbetslöshet och avgränsningar. RRCA kallade de sitt arbete och det står för för Reading, Reflection, Communication, Acting. Det gäller alltså att samla, skriva och läsa berättelserna – sina egna, sina mödrars, sina far- och mormödrars. Det handlar om att reflektera utifrån dem över sin situation, att kommunicera berättelserna på engelska via internet i ett utbytesprogram med några skolor i Holland*** och så också få ta del av unga holländares berättelser. Och med allt detta i fonden söker man agera för mänskliga rättigheter, sanning, rättvisa, försoning och fred. Alltså en intressant identitetsbevarande verksamhet som samtidigt utbildar i språk och dataanvändning. Skulle vara intressant att fördjupa sig i ytterligare vilket ju Internet ger möjlighet till. Så kan man till exempel läsa mer om vad sumud är här och stället vi besökte här.

Efter detta alltför korta möte styrdes kosan till det nyss nämnda flyktinglägret och det kulturcentrum – Fenix – som skapats där. Mannen vi mötte där gav ytterligare ett exempel på sumud även om han inte använde ordet. Han hade själv inte flytt dit utan det var det hans föräldrar som gjort 1948 då israeliska beväpnade styrkor fördrev palestinier från områden som enligt delningsplanen skulle bli staten Israel samt från områden därutöver som erövrades under kriget. Minns jag rätt bor nu i ett gytter av hus och gränder mitt i Betlehem ungefär 12000 personer som har flyktingstatus och väntar på att FN-beslut från 1948 skall genomföras och de skall få återvända hem. Om det nu finns något att återvända till. Vilken av de svarta punkter på denna karta som mannens familj kom ifrån vet jag inte men kartan över avfolkade och förstörda byar ger onekligen en intressant bild av den folkfördrivning och det landröveri som skett. 

Sitta och gråta ändrar ingenting! sa han. Att för stenkastning sitta i israeliska fängelser – vilket jag gjort i mer än fem år – stärker inte heller hoppet! menade han dessutom. Att bygga identitet, samvaro, kultur, liv för framtiden är bättre eftersom man då bättre förstår sina problem i väntan på den rättvisa som till sist kommer att skipas. Och som måste skipas.

Det kulturcenter han byggt vandaliserades 2002 av israeliska armén. Det har dock återuppstått ur elden och fick av den händelsen sitt namn – Fenix. Muralmålningen visar fågel Feix född ur eld.

Så har det blivit sen kväll fredagen den trettonde november tjugohundranio. Norweigian DY3747 flyger försenat från Arlanda mot Luleå och jag har just vaknat efter en tjugo minuter lång påvvernapp som gjorde att jag missade starten. På väg hem alltså!!

Starten skedde i morse en liten smula jättetidigt. 03.45 spelade mobiltelefonen sin mjuka alarmton – eller skulle ha gjort om jag inte strax innan faktiskt slagit av alarmet* – och det blev dags för snabbvask och tandborstning innan samling i boendets reception kvart över fyra.

½5 gick den abbonerade bussen som genom ett regnigt East Anglia förpassade oss till Heatrow i London. Väl framme där vid 8draget var det alldeles lagomt med tid innan avgång mot Sverige strax efter tio lokal tid. Efter två timmar damp vi ner på Arlanda tre timmar senare för en lååååång väntan innan flajten jag nu befinner mig på. Paauusen innebar samrådsarbete mm oss lärare emellan vilket gjort att det är först nu jag kan sitta vid min lilla skrivapparat.

Veckoresan till Norwich är alltså inne på sin slutspurt. Intrycken har varit många och dessa avser jag att efterhand återkomma till i en serie funderationer av den höga litterära och intellektuella kvalitet jag så ofta skämt bort mina läsare med. Gissar att det oskrivna blir blandat eller varvat med de ännu oskrivna skrivligheter som resan till Palestina – Israel förtjänar. En massa obeskrivligheter är således att vänta.

Borta från fosterjorden kan jag dock inte annat än undra om tidningen Aftonbladdret bedriver blåslampejakt på präster. Löpsedeln på OKQ8 i söndags löd Sveriges värsta präster. På Kallax måndag morgon var texten Sveriges värsta präster – i Luleå. Idag ser jag på Arlanda ett löp om en präst (i Luleå stift) som misstänks ha vandaliserat gravar och tuttat på gravkapell. Undrar vad om det under veckans lopp varit mer av sådana prästvaror.

Detta skulle jag givetvis vetet om jag – vilket tekniskt varit möjligt – från England via internet bevakat vad som hänt hemma. Likaså hade det varit – tekniskt – möjligt att till exempel dagligen plita ner några rader till läsekretsens fromma och förnöjelse. Tiden har dock inte disponerats för sådant alldenstund** jag valt att ägna mig åt upptäckande i Norwich samt framför allt en stimulerande samvaro och flera goda samtal med mina medresenärer – elever och kollegor.

Sitter på flyget mot England den 9:e november. Har en knapp halvtimmes batteritid kvar i Läpp-tippen och just skrivit inlägget Palestina II. Och börjar alltså en annan reseserie med rubriken Norwich. Det är dit vi är på väg och vi är fyra undervisare och knappa trettitalet elever från skolan.

Avresan skedde idag på förmiddagen från Luleå och första Jobsposten kom på Arlanda där det uppdagades att en i gruppen som inte är svensk medborgare hade behövt söka visum till England. Att han har permanent uppehållstillstånd i konungariket Svedala bevekar inga britter. En kort, alltså. Trist.

När klockan var drygt 15 lyfte vi med Heatrow som mål. Där väntar oss, om allt fungerar, buss till Norwich och i den staden skall eleverna vid Svenska kyrkans grundkurs och Volontärlinjen genomföra de studie- och snokarprogram de själva med hjälp av internet planerat. Ett lite annorlunda sätt att lära sig alltså. Egen utbildning tillsammans med andra skulle kunna vara en beskrivning av konceptet. Om och hur det fungerar ser vi på fredag.

Arbetsmetoden exposure – tidigare omnämnd på denna blogg – ska vi söka tillämpa hela tiden både för att lära oss något om något men kanske främst för att genom att prova på något av vilsenhet och utsatthet lära oss en del om oss själva.

Alltså gör vi egentligen flera saker på en gång. Vi lär oss något och skaffar oss nya intryck. Vi förstår oss själva bättre, vad vi känner, hur vi fungerar. Och vi testar, inom ramen för ett projekt, en specifik arbetsmodell. Dessutom görs en del av detta med nätet som stödstrumpa eller fotboja – vilket man vill.

Nu slut batteri!! Publicerar i kväll när vi är framme. Bildsätter vid senare tillfälle.

Resorna går nu slag i slag. Sitter just nu på planet till England i sällskap med tre kollegor och en hel hoper elever ur två undervisningsgrupper. Den resan avser jag också kommentera vad det lider men nu väljer jag att skriva om resan till Palestina. Därför återskriver jag inledningen till förra Palestina I så att läsare så att säga kommer upp på banan.

Från och med 26 oktober till och med 3 november befann jag mig på en speciell resa till Palestina och Israel. Under tiden på plats blev det inte tid och ork till att på bloggen berätta om händelser, upplevelser, känslor och tankar. I stället avser jag att successivt sammanställa en del av allt detta till ett antal inlägg under rubriken Palestina samt ett nummer, eventuellt något tilläggsord. Detta är det andra inlägget. 

Första morgonen i Betlehem väcktes jag 04.30 av kallelse till bön från en minaret alldeles utanför fönstret. Likt en tvärväckt Disneyfigur flög jag rakt upp men landade i sängen på nytt samtidigt som täcket blev kvar i luften för att en tid senare ansluta ovanpå min skärrade lekamen,*

Jag somnade om men vid 6-tiden väcktes jag på nytt men denna gång av kyrkklockor. Då det vid den tiden började ljusna klev jag upp och efter en snabb och lindrig mäjkåpp tog jag trapporna upp på takterassen för att därifrån se Betlehem i soluppgång. I trappan hörde jag hur Birgittasystrarnas kapellklocka ringde till vad jag antog vara tidebönen Matutin**.

Från taket kunde jag i den omedelbara närheten av boendet räkna till 9 kyrkor och två moskéer.. När jag efter att i ensamheten tagit ett 30tal bilder gick jag ner och hörde då i trappan hur systrarna sjöng Sanctus samt en mansröst som ledde mässan – inte Matutin alltså. 

Religion låter! är ett av intrycken jag har med mig från Palestina-Israel. Och syns! Böneutropare, kyrkklockor, synlighet i klädsel, smycken och andra markörer på ett sätt som vi inte finner naturligt hemma i Sverige. Hos oss går tro i en mer beige kulör och är framför allt något vi talar tyst om. Eller i vart fall inte högt. Jag är inte säker på att det är vi som utvecklats åt rätt håll. 

Efter frukost bar det iväg längs gatorna fram till ett hotell dit det gick att köra den buss som var beställd för oss. Bussbolaget Herdarnas äng – fast på engelska – stod för transporten till MUREN – alltså den 8 meter hög betonghistoria Israel byggt för att hålla palestinier borta från de områden Israel vill ha palestinier-fritt. Det rör sig givetvis då om själva Israel väster om den så kallade gröna linjen, alltså eld-upphör-linjen från 1948, samt östra Jerusalem som ensidigt annekterats av Israel och dessutom de illegala bosättningar man uppfört och uppför på den sedan 1967 ockuperade Västbanken. En bra samling kartor över alltsammans hittar man här.

Säkerhetsbarriären är Israels namn på vad palestinierna kallar apartheid-muren. Bägge beteckningarna har fog för sig. Orsaken till muren var – sägs det – de självmordsattacker som genomfördes under den så kallade andra intifadan, alltså de våldsamma protester och terrorhandlingar som följde på sammanbrottet av Oslo-avtalet. Om muren fått till effekt att självmordsattackerna upphört eller om de upphörde eftersom de palestinska grupper som genomförde dem beslöt sig för att, eftersom det inte bar framåt, upphöra med dem råder det delade meningar om. Att hålla folkgrupperna åtskilda är dock hur som helst avsikten med muren.

Effekten av muren är förödande. Detta dels mentalt eftersom den gör att människorna inte behöver – ens kan – möta varandra utan utelämnas till den egna sidans extremisters demonisering av den andra parten. Mentalt är den – som alla murar – förödande och ger Israelerna tanken att det går att ha säkerhet utan fred.
Ekonomiskt är den, tillsammans med bosättningarna som skär sönder Västbanken, en katastrof för möjligheten att på sikt bygga ett fritt, självständigt och demokratiskt Palestina. De som bor och verkar på Västbanken avskärs helt från den marknad för varor och tjänster som det ensidigt annekterade Stor-Jerusalem skulle kunna vara. Export av palestinska produkter omöjliggörs i det närmaste också i praktiken av muren som får hela Betlehem att se ut som Kumla-anstalten ungefär..

Dock kan man som palestinier passera genom murens olika check-points – om man har ett i förväg utfärdat tillstånd att att göra det. Sådana är inte lätta att få utan kräver att man har ett arbete i Östra Jerusalem eller en remiss till ett palestinskt sjukhus där***.
Vid sådan passage är säkerhetskontrollen rigorös – typ två tre säkerhetskontroller på en flygplats. Genomgångarna är få vilket gör att de som har tillstånd behöver köa två till fem timmar varje morgon. Alltså varje morgon. Tidsdifferensen beror, förutom det stora antalet människor som trängs, på de israeliska soldaternas agerande. Ibland låter de passagerna gå ganska fort men ibland sitter de bara och fikar och låter folk trängas. Det har hänt att människor både dött och fötts under köandet.

Missmod är vad man drabbas av! Och förvirring över att en nation vars folk genom århundraden särbehandlats och trakasserats införseglade i ghetton så hårt och konsekvent mot andra gör vad de själva utsatts för. Dock finns det ljus i mörkret. På samma sätt som det i Europas ghetton kunde skapas kultur och framtid sker det också idag bland de inmurade betlehemiterna – men mer om det senare. Liksom bilder som kommer att läggas in i inlägget vid senare tillfälle.

Från och med 26 oktober till och med 3 november befann jag mig på en speciell resa till Palestina och Israel. Under tiden på plats blev det inte tid och ork till att på bloggen berätta om händelser, upplevelser, känslor och tankar. I stället avser jag att successivt sammanställa en del av allt detta till ett antal inlägg under rubriken Palestina samt ett nummer, eventuellt något tilläggsord.
Detta är det första inlägget. Det påbörjades i Palestina men kom att skrivas färdigt ett par dagar efter hemkomsten. Att det tog så lång tid beror på att mycket arbete väntade direkt efter det jag kommit hem.