stigstrombergsson

Jag fortsätter där förra inlägget slutade.

Efter mötet med människorna på förmiddagen första dagen i Betlehem blev resten av dagen lite mer turistisk. Medelst buss togs vi till det område man brukar säga vara Ruts åker och där inmundigades å restaurang – Ruttans lunchbar, typ – en välförtjänt lunch nedspolad med ett mycket gott palestinskt öl. Denna lokala pilsner kan på grund av ockupationsmaktens byråkratiska krångel inte exporteras så att den i måttliga mängder kan avnjutas hemma i Svedala vilket jag faktiskt av flera skäl beklagar*.

Ruts åker är alltså det jordstycke som enligt Ruts bok i Gamla testamentet tillhörde hennes avlidne make. Som kvinna, änka och utlänning behövde hon en friköpare för att kunna komma i besittning av egendomen och i den vevan blev hon stammoder till kung David och därigenom också till Jesus själv. Om det är rätt åkerlapp man får se går ju inte att veta men att området får besökare att återtänka på Bibelberättelsen är ett omisskännligt faktum – åtminstone i mitt fall.

Från Ruts åker ser man Herdarnas äng. Ny Bibelberättelse flyter upp och man kan föreställa sig det område där den avgörande natten – läs Lukas berättelse kapitel 2 – då änglarna tillkännagav för områdets uteliggare att Befriaren, friköparen, var född inne i staden. Och änglar sjöng och allt. Fast det var nog grönare då.

Om det är den rätta platsen går inte att veta. Kanske låg den 200 meter bort. Eller en kilometer. Därför finn det tre herdeängar – en ortodox, en katolsk och en protestantisk. Vi var på den katolska eftersom den enligt vår kunnige ciceron ser mest bibliskt obebyggd ut.


Och så bar det av till Födelsekyrkan – gissningsvis basen i det nutida Betlehems näringsliv – och där rök mina invanda julkrubbeföreställningar all världens väg. Den ligger mitt i stan! – typ. Med abonnerade bussar överallt. Och beväpnad polis. och ordna-kö-staket som vi dock kunde ignorera eftersom det utifrån rena flaxen nästan inte var några andra grupper där just när vi kom och fick huka oss för att gå in genom den trånga porten.


Där inne i kyrkan (som är byggd runt en kyrka som byggdes på 300-talet) kunde man under altaret gå ner i själva Födelsegrottan. Och i den fanns i marmorgolvet ett hål genom vilket man kunde känna marken i den grotta där Guds Son först såg nattens ljus.


Är platsen äkta??
Sannolikt är det det. Till och med mycket sannolikt.
I vart fall om man använder sig av normalt historiskt detektivarbete.

Men är den helig??
Har Födelsegrottan en speciell förblivande ”Jesus-laddning” – typ?
Som en rationell västerländsk protestant präglad av upplysningstidens materiella tänkande svarar jag fort ett ganska trist: Knappast!

Men på plats funderar jag onekligen. 
På plats märker jag ju att platsen åtminstone kan tillräknas helighet.
På plats ser jag många besökare som faller på knä, gör korstecken på ortodoxt eller katolskt vis, kysser golvet och synbart försjunker i bön. Andra gör inte så utan skuttar mer fram och tillbaka vridande sina kroppar för att få bra evangeliska kameravinklar**. Och jag undrar: Vem hedrar Guds Son – egentligen? Och hur skall Sonen egentligen hedras?

Denna tanke fick jag anledning att återkomma till flera gånger under resan – givetvis.
Därför kommer den att återkomma i mitt framtida skrivande – givetvis.

---

* Någon sade att ölet Taybeh licenstillverkas vid ett bryggeri i Tyskland och kan importeras därifrån. Jag tycker som inte att det är samma sak. Känns inte solidariskt på samma sätt – typ.

**  Jag gjorde mig nog mer skyldig till det senare än det förra vilket medförde att jag tog både en verklig bild i det kandelabersken som faktiskt fanns på denna bönens plats och en blixtbild som visar hur det falskeligen inte såg ut.