stigstrombergsson

Resorna går nu slag i slag. Sitter just nu på planet till England i sällskap med tre kollegor och en hel hoper elever ur två undervisningsgrupper. Den resan avser jag också kommentera vad det lider men nu väljer jag att skriva om resan till Palestina. Därför återskriver jag inledningen till förra Palestina I så att läsare så att säga kommer upp på banan.

Från och med 26 oktober till och med 3 november befann jag mig på en speciell resa till Palestina och Israel. Under tiden på plats blev det inte tid och ork till att på bloggen berätta om händelser, upplevelser, känslor och tankar. I stället avser jag att successivt sammanställa en del av allt detta till ett antal inlägg under rubriken Palestina samt ett nummer, eventuellt något tilläggsord. Detta är det andra inlägget. 

Första morgonen i Betlehem väcktes jag 04.30 av kallelse till bön från en minaret alldeles utanför fönstret. Likt en tvärväckt Disneyfigur flög jag rakt upp men landade i sängen på nytt samtidigt som täcket blev kvar i luften för att en tid senare ansluta ovanpå min skärrade lekamen,*

Jag somnade om men vid 6-tiden väcktes jag på nytt men denna gång av kyrkklockor. Då det vid den tiden började ljusna klev jag upp och efter en snabb och lindrig mäjkåpp tog jag trapporna upp på takterassen för att därifrån se Betlehem i soluppgång. I trappan hörde jag hur Birgittasystrarnas kapellklocka ringde till vad jag antog vara tidebönen Matutin**.

Från taket kunde jag i den omedelbara närheten av boendet räkna till 9 kyrkor och två moskéer.. När jag efter att i ensamheten tagit ett 30tal bilder gick jag ner och hörde då i trappan hur systrarna sjöng Sanctus samt en mansröst som ledde mässan – inte Matutin alltså. 

Religion låter! är ett av intrycken jag har med mig från Palestina-Israel. Och syns! Böneutropare, kyrkklockor, synlighet i klädsel, smycken och andra markörer på ett sätt som vi inte finner naturligt hemma i Sverige. Hos oss går tro i en mer beige kulör och är framför allt något vi talar tyst om. Eller i vart fall inte högt. Jag är inte säker på att det är vi som utvecklats åt rätt håll. 

Efter frukost bar det iväg längs gatorna fram till ett hotell dit det gick att köra den buss som var beställd för oss. Bussbolaget Herdarnas äng – fast på engelska – stod för transporten till MUREN – alltså den 8 meter hög betonghistoria Israel byggt för att hålla palestinier borta från de områden Israel vill ha palestinier-fritt. Det rör sig givetvis då om själva Israel väster om den så kallade gröna linjen, alltså eld-upphör-linjen från 1948, samt östra Jerusalem som ensidigt annekterats av Israel och dessutom de illegala bosättningar man uppfört och uppför på den sedan 1967 ockuperade Västbanken. En bra samling kartor över alltsammans hittar man här.

Säkerhetsbarriären är Israels namn på vad palestinierna kallar apartheid-muren. Bägge beteckningarna har fog för sig. Orsaken till muren var – sägs det – de självmordsattacker som genomfördes under den så kallade andra intifadan, alltså de våldsamma protester och terrorhandlingar som följde på sammanbrottet av Oslo-avtalet. Om muren fått till effekt att självmordsattackerna upphört eller om de upphörde eftersom de palestinska grupper som genomförde dem beslöt sig för att, eftersom det inte bar framåt, upphöra med dem råder det delade meningar om. Att hålla folkgrupperna åtskilda är dock hur som helst avsikten med muren.

Effekten av muren är förödande. Detta dels mentalt eftersom den gör att människorna inte behöver – ens kan – möta varandra utan utelämnas till den egna sidans extremisters demonisering av den andra parten. Mentalt är den – som alla murar – förödande och ger Israelerna tanken att det går att ha säkerhet utan fred.
Ekonomiskt är den, tillsammans med bosättningarna som skär sönder Västbanken, en katastrof för möjligheten att på sikt bygga ett fritt, självständigt och demokratiskt Palestina. De som bor och verkar på Västbanken avskärs helt från den marknad för varor och tjänster som det ensidigt annekterade Stor-Jerusalem skulle kunna vara. Export av palestinska produkter omöjliggörs i det närmaste också i praktiken av muren som får hela Betlehem att se ut som Kumla-anstalten ungefär..

Dock kan man som palestinier passera genom murens olika check-points – om man har ett i förväg utfärdat tillstånd att att göra det. Sådana är inte lätta att få utan kräver att man har ett arbete i Östra Jerusalem eller en remiss till ett palestinskt sjukhus där***.
Vid sådan passage är säkerhetskontrollen rigorös – typ två tre säkerhetskontroller på en flygplats. Genomgångarna är få vilket gör att de som har tillstånd behöver köa två till fem timmar varje morgon. Alltså varje morgon. Tidsdifferensen beror, förutom det stora antalet människor som trängs, på de israeliska soldaternas agerande. Ibland låter de passagerna gå ganska fort men ibland sitter de bara och fikar och låter folk trängas. Det har hänt att människor både dött och fötts under köandet.

Missmod är vad man drabbas av! Och förvirring över att en nation vars folk genom århundraden särbehandlats och trakasserats införseglade i ghetton så hårt och konsekvent mot andra gör vad de själva utsatts för. Dock finns det ljus i mörkret. På samma sätt som det i Europas ghetton kunde skapas kultur och framtid sker det också idag bland de inmurade betlehemiterna – men mer om det senare. Liksom bilder som kommer att läggas in i inlägget vid senare tillfälle.

---

* Morgonen därpå vaknade jag, konstaterade Nu är han på gång igen samt somnade om. Tredje morgonen hörde jag aldrig ropet.
** En av de fyra-fem tideböner som inramar livet för nunnor och munkar.
*** Augusta-Viktoria-sjukhuset som drivs av Lutherska Världsförbundet.