stigstrombergsson

Jag antar att om helvetet finns så är det alltid november där. Mörkt, blåsigt, regnigt och oerhört deprimerande. Där får man stå och kura i för tunna kläder och utan mössa med folk som Saddam Hussein och Augusto Pinochet.

Dessa kursiverade ord är ett utdrag ur krönikören Torbjörn Carlsson långa jeremiad i Lokala Världsbladet en 20:e november. Årets 11:e månad hade då varit mer än lovligt dyster med regn, slask, dimma och mörker. Nu har en knapp vecka gått och inget har väderhänt som ger anledning till ett ändrat omdöme vilket får också mig att från det sammanhang jag lever säga:
I helvetet råder en evig november! Huvva!!

Från denna notis om helvetet gör jag en fri association till

Döda havet i vilket, som bilden visar, jag själv befunnits flytande i. Döda havet var tillsammans med Qumran och Jeriko utflyktsmål en av dagarna under resan till Palestina-Israel. Det var en dag i turistandets tecken och hade därför enligt min mening väl kunnat ersättas med möten med levande människor av kött och blod men våra värdar och ciceroner hade lagt in resan. Givetvis blev det en intressant dag.

Egentligen är jag lite förvånad över att Döda havet inte finns som exempel eller bild i någon undergångsbeskrivning i Bibeln. Skulle likt nordsvensk november varit en utomordentlig fasa-bild ur människornas nära sammanhang – i det fallet bibelförfattarnas. Med tanke på hur sterilt och livsfientligt havet är skulle det passa perfekt som helvetesbeskrivning. Inget liv, totalt odrickbart vatten som smakar sillspad, sveda i alla små och stora sår, synfarligsmärta i ögon av en stänkdroppe, självhäftande kladdigt oljigt. Men som sådan bild används havet inte – och visst var det kul flyta som en kork. 

Qumran var gräsligt intressant!
Då jag är mycket intresserad av bibelvetenskap innebar besöket till stället där man 1947 hittade de så kallade Dödahavsrullarna en mycket hög kissa-på-sig-av-lycka-faktor. Den föredragning vi fick om de olika inom- och utomgammaltestamentliga handskrifter som man hittat var mycket bra. Det man hittade hade ju gömts runt år 70 och bevarats och så gamla manuskript till bibelvetarnas nytta och glädje växer minsann inte på träd. En rulle med profeten Jesajas bok, en kommentar till Habakuk och en massa annat mycket äldre än handskrifter man tidigare haft tillgång till. Samt en massa skrifter jämnåriga med Nya testamentet men från en grupp ganska sekteristiska judar som inte nämns i vår Bibel. Läckert!!

Jeriko till sist är en av världens äldsta städer. 8-10000 år gammal. Kallas ibland Palmstaden och var bland annat drottning Kleopatras sommarnöje. Eller var det vinter...?
Jeriko var dessutom den blinde Bartimaios hemstad. Han hörde Jesus komma och ropade på honom med ord vi sedan lånat in i Högmässans inledning som vår bön om uppmärksamhet: Herre, förbarma dig! Och på samma sätt som Bartimaios blev bemött – hörd och hjälp – får vi Guds och/eller Jesus lovsångsvärda uppmärksamhet – typ.
Den kortväxte Sackaios var en annan jerikoit vilkens eftermäle vida kommit att överträffa hans kroppslängd. Uppklättrad i ett träd för att så bättra på utsikten kom han innan dagen hade vänt till natt fått både åsikten att Jesus är Befriaren från Gud, insikten om sig själv och avsikten att börja ett nytt liv.

---

Till detta sista kan exe-get-en inte låta bli att bräka lite:
Om Bartimaios berättar Markus med namns nämnande i 10:46-52. De som Markus tänkte skulle läsa hans skrift bör alltså vetat vem Bartimaios var eller varit – kändis alltså. Dessutom kan det utifrån antikens källhänvisningsteknik varit Markus sätt att tala att det var Bartimaios själv som gett honom berättelsen om händelsen. När sedan Matteus i 20:29-34 och Lukas i 18:35-43 återger Markustexten blir den blinde – i ett fall två blinda – anonyma och kan därför antas varit okända för de tänkta läsarna eller i vart fall inte markeras som skrivarnas sagesman – som ju var Markus.
Sackaios nämns bara i Lukas 19:1-10 och det indikerar samma sak: han var känd av Lukas tänkta läsare och/eller uppgiftslämnaren till berättelsen om sig själv.