stigstrombergsson

Idag - måndag - är det igår - söndag - som jag skrev en del om vad jag gjorde den dag som igår - söndag - var igår - alltså lördag. Tycker någon att detta verkar rörigt är det bara att läsa om dethela tills dess man fattar hur det är tänkt. Utifrån en enstaka människosjäls begäran igår - söndag - skriver jag nu idag  - alltså måndag - en fortsättning på inlägget skellefteå-resa om vad jag där pratade om den dag som igår var igår. Utifrån Marias lovsång i Lukasevangeliet skrev jag i slutet av inlägget:

Dessutom kan man konstatera att Bibelns böners prioriteringslista ofta är en annan än den vi har. Vi sätter i våra böner gärna oss själva i centrum, därefter böneämnet och sist Gud men Bibelns böner visar på den omvända prioriteringen: Först Gud, sedan böneämnet och sist bedjaren! Detta kan vara värt att tänka på. Eller...

Efter det funderandet var det dags för en del reflexioner kring poesi/lyrik i allmänhet och biblisk sådan i synnerhet.

Till att börja med verkar det vara så att människans natur är att sjunga, dansa och poeta. Alla folk har gjort det så långt historiskt källmaterial och antropologisk forskning visar. Prosa förefaller vara ett yngre och sekundärt sätt att berätta och uttrycka sig - för att inte tala om vetenskapliga rapporter och utredningar*.

När saker uttrycks poetiskt drar det hos en människa ihop hennes  tankar, känslor, intellekt, vilja, lust till rytm och rörelse osv. När man poesiar tillsammans - sjunger eller läser det någon annan diktat - stärks gemenskapen genom att någons tankar, känslor och situationer får vara ord för flera andra som är i eller förväntas komma i eller bör försättas i liknande situationer som upphovspersonens. Detta var nu inte helt orörigt uttryckt men jag gissar att om läsaren funderar på hur en sång fungerar så ger det en aning om vad jag menar.

Bibelns poesi är inte lika mycket rim och rytm som vår och det lilla som finns av den sorten går ändå förlorad i översättningen till svenska. Parallellismen är i stället ett dominerande poetiskt stildrag - alltså att man säger samma sak två, ibland tre, gången men med olika ord. Du är det skönaste i världen, Du är det vackraste som finns är ett (modernt) exempel.

Bibelpoesi finns liteöverallt i de historiska böckerna som dock mest är på prosa.

Bibelpoesi finns mycketöverallt hos profeterna och i vishetslitteraturen.

Bibelpoesi har egna böcker till exempel Höga Visan och Klagivisorna.

Bibelpoesi är först och främst Psaltaren.

Psaltaren är sammansatt av sånger och böner av olika åldrar och ursprung**.
Det finns psalmer som är

• "hedniska" till ursprunget, adopterade från grannfolken, en del mycket gamla
• skrivna av kungaprofeten David, dock inte alla som är tillskrivna David - ca 1000 f kr
• tempelpoesi knuten till templet Salomo byggde och offerkulten där - 900-500tal f Kr
• "flyktingpsalmer" från Nordriket - 900-700tal f kr
• författade under fångenskapen i Babylonien - 500-400ta f Kr
• från det återuppbygda templets tid 400-200tal f Kr

Psaltaren lades samman för att fungera i templet med dess böner (sju gånger per dag) offer- och högtidsfirande, i synagogorna som var folkväckelsens bönhus in emot Jesu tid samt i hemmen för den dagliga andakten där. På Jesu tid lärde sig judiska pojkar psaltaren utantill i 12-års-åldern. Givetvis tjuvlyssnade pojkarnas systrar när psalmerna traglades och detta innebar att till exempel Petrus och hans svärmor - likt de flesta av hans samtida - hade ett eget exemplar av psalmboken inuti huvudet.

Sett så är Psaltaren den bön- och psalmbok Jesus använde. Om huvudet - alltså Jesus - bad Psaltaren är det väl rimligt att också kroppen - de som genom dopet förts samman med Jesus - gör samma sak.

Sist tog jag upp att man också kan prata om olika typer av psalmer i Psaltaren men att det inte finns ett vattentätt sätt an indela dem i grupper utan flera. Ändå är det vettigt att tala om Lovpsalmer, Kunga- eller Messiaspsalmer, Förtröstanspsalmer, Botpsalmer och inte minst Klagopsalmer. Just denna sista kategori är lika viktig som idag oanvänd. Var tredje Psaltarpsalm innebär att poeten klagar, kvider och uttrycker livets mörka sidor, till och med sitt eget hat, inför Gud***. Får man göra så? Uppenbarligen.

När man ber Psaltaren kanske inte orden stämmer för en själv alla gånger. Tänker man efter finns det nog andra människor orden mer stämmer för och då kan man ju bruka psalmen genom att så att säga be deras bön. Dessutom kan man kring olika psalmer fundera över vid vilka tillfällen i Jesu eller andra Bibelmänniskors liv de kan ha passat in - typ.

Om detta var en bra kursdag må andra ha sin mening.
Att förbereda, genomföra och här relatera något av den har sorterat mina tankar - alltid något.

Detta är det tionde blogginlägget om resan till Prag.
Inläggen utifrån resan har snarlika rubriker: Praha + en romersk siffra.

Torsdagen 1 i 11 var sista dagen i Prag men första gången vi fick tid att på egen hand vandra i centrum i dagsljus och om den eventuelle läsaren tror att detta underlättade orienteringen vill jag omgående ta honom eller henne ur den villfarelsen. På kvällarna hade vi blivit fenor på att hitta men i solsken var vi blinda som fladdermöss och hela staden var vriden ett halvt varv fel - i vart fall enligt min skalle.

Vad gällde nu att göra??

Jo, givetvis att se sig omkring, beundra husfasader, återbesöka Karlsbron för att fotografera alla statyerna på densamma, handla en present till madammen och kanske hinna se lite mer till exempel judiska kyrkogården. Så var mina planer och de var i stor utsträckning samklingande med några andras så vi for till stan så snart det bara gick efter frukost och utcheckning från rummen.

Judiska kyrkogården stod först på listan men inträdet dit kostade 100 lokala slantar - alltså en svensk hundralapp. Det innebar att vi hoppade över den sevärdheten men inte av snålhetsskäl utan främst utifrån känslan att det judiska Prag är för viktig och för omfattande att bara kuta över på en dryg ½-timme eller så. Inträdet gällde ju förutom kyrkogården - avfotograferad genom ett titthål i muren - ett par tre viktiga synagogor och ett museum och allt detta förtjänar nästintill en dags fokusering och får därför vänta till nästa gång jag besöker Prag. Att då dessutom ha kvar en hel del turistiskt och kulturellt att förstagångentillsammansuppleva med henne som jag då vill resa med är både riktigt och vettigt.

Franz Kafkas födelsehus passerades utan att vi hade letat efter stället. Vi gick över älven på bron strax nedströms - norr om - Karlsbron och vandrade genom mysiga kvarter på västra sidan om vattendraget. Tillbaka till östsidan tog vi Karlsbron som avfotograferades efter alla konstens regler. Sedan var det dags för inköp.

Inköpet jag planerat göra gällde främst en gåva till madammen i mitt liv - något jag brukar göra när jag befinner mig utomlands utan henne. Inköpen är dessutom - jag påminner läsaren om att jag i tidigare inlägg beskrivit mig själv som föga fantasifull och fyrkantigt oföränderlig - av den prognosbara arten att ett av barnen frågade när jag skulle fara:
Vad sorts ... ska du köpa till morsan denhär gången då?

Alltsammans började egentligen under en resa till Guatemala 1994 eller 95 - jag minns inte riktigt - då jag till henne köpte ett smycke i svart jade i formen av ett hjärta. I Paris några år senare köpte jag ett konstnärligt fotografi av en cykel där framhjulet deformerats till formen av ett hjärta. I Polen under sensommaren hittade jag ett hjärta likt det guatemaltekiska men i djupröd bärnsten. Allt detta hade väckt tacksamhet och trogen ett vinnande koncept var jag nu i Prag givetvis på jakt efter ett hjärta men denna gång i böhmisk kristall - som jag fann!!

Om kamrater som fått reda på vad jag letade och varför uppfattade detta romantiskt eller inte kan jag inte bedöma men jag noterade att de gärna biträdde mig i mitt sökande. Men det var jag som alldeles själv fann det jag ville ha i en affär i en gränd i Gamla staden.

Inköpta och klara bar det av tillbaka till hotellet där ompackning av väskor ägde rum innan vi med buss gav oss av till flygplatsen. Gruppen var upplevelsemätt och trött till den omfattningen att vilka billiga vitsar som helst tycktes gå hem. Så kom till exempel ordleken Det är lämpligt att dörren för vemodiga avresenärer är märkt Deppar-Ture att leda till skratt - om än inte hysteriska sådana.

Flyget gick mot Arlanda därifrån tåg togs till Uppsala för byte till nattåg norröver.
Fredagsförmiddagen den andar november ägnades åt kupévis arbete med kvalitétsfrågor och verksamhetsutveckling fram till ungefär lunchtid då tåget gled in på Älvsby station och resan var slut.

Detta är det åttonde blogginlägget om resan till Prag.

Schwarzenberg hette en adels-ätt med stora gods och andra egendomar i Böhmen. Släkten tillhörde den österikisk-tyska överklassen under släkten Habsburgs styre från Wien och kom att till kejsardömet leverera kompetenta medarbetare, generaler osv. Som ett exempel var det en Schwarzenberg som ledde en armé som erövrade en turkisk fästning och som en erkänsla för detta dåd 1599 gavs rätten att till det heraldiska vapnet nedre högra del foga en bild av en korp som äter på en död turk - klicka på bilden.

En annan Schwarzenberg kommenderade de österrikiska trupper som allierade med fransmännen opererade självständigt långt till höger om Napoleons armé vid angreppet på Ryssland1812. Då fransmännen - men inte österikarna - prydligt frös ihjäl under återtåget från Moskva och Österrike året efter böt sida kom samme Schwarzenbergare att leda de allierades huvudstyrka både vid "Nationernas kamp" vid Leipzig - över 100.000 döda och sårade - samt under marschen mot Paris och första slutstriden mot Napoleon 1814.

Allt detta historiska är väl i och för sig roande men har bara lite att göra med resten av upplevelserna vi hade onsdagen den trettioförsta oktober tvåtusensju. Eftereftermiddagen kom att fyllas av intryck som jag gissar har sitt ursprung i släkten Schwarzenbergs mentalt mer tolalinavlade del där kompetens och snille totalt ersatts av intellektuella dödskallefasoner. Vi besökte nämligen Dödskallehuset i andra ändan av Kutna Hora.

Fantomens Dödskallegrotta är en mild västanfläkt mot vad vi här mötte: skelettdelar från ungefär 40.000 personer sades det. Alltsammans hade börjat med att en kyrkogård grävts om då man behövt marken till annat och alla ben från kyrkogården - bevarade i väntan på Jesu återkomst och de dödas uppståndelse - hade vräkts in i ett gravkapell. Där hade en blind munk som någon sorts terapi börjat sortera lårben för sig, bäckenben för sig, kotor för sig och lillfingerben i gissningsvis ganska små högar. Inspirerade av denna verksamhet på sin egendom hade sedan godsägarsläkten Schwarzenbergs mer galna del pysslat och donat och finurligt ordnat hela benhögen i mönster, pyramider, dekorationer, lampkronor, girlanger, sin egen vapensköld och annat.
Totalskruvat!! Vrickat!!

Det är lik-som inte lätt att välja bilder som på ett dö-bra sätt illustrerar dethela men en bild på det ovan nämnda och visade turkhuvudet med korp men i benbiteutförabde ger en inblick i vad det hela lik-nade.

Detta är det sjunde blogginlägget om resan till Prag.

Inläggen utifrån resan har snarlika rubriker: Praha + en romersk siffra.

Onsdagen den 31:a blev tisdagens raka motsats i flera avseenden. Ingen tid alls var vikt för organiserat gemensamt arbete utan det blev i stället en koncentrerad turistdag då vi turistade hela tiden och då företrädesvis utanför Prag.

Om morgonen gick resan med buss några mil till en glas- och kristallfabrik där vi fick se hur man blåste, gjöt och slipade kristall. Vi fick inte ha med kameror eller fotografera någonting alldenstund hela tillverkningsprocessen var hemlig så den enda bild jag fick genom telefonens fotofunktion är den vidstående som förtecknar ortens offer för fascismen. OBServera platser och tidpunkter.

Arbetsmiljön i glasbruket och sliperiet lämnade en del övrigt att önska. Den skämtsamma misstanken kom i arbetslaget att besöket hade som underliggande avsikt att vi skulle sluta finna anledningar till att klaga för egen del. Efteråt gjordes en paus med besök i glasbrukets presentaffär inne i staden och jag fick tillfälle att strosa runt i en vanlig stad - inte ett turistiskt centrum som Gamla staden i Prag - för att få en liten inblick i hur folk faktiskt lever. Jag konstaterade att det finns både gamla människor och barn.

Kutna Hora - ett annat namn är Kuttenberg - var en gång i världen Böhmens andra stad i storlek. Resan gick dit och vi fick veta av en annan gajd än hon i Prag att munkar hade kommit till området tidigt (redan på 1000-talet) och efter ett tag hittat silver. För brytningen av metallen inkallades sedan tyska bergsmän som stod i ledningen för en blomstrande stad på 1300-talet. Då kom bergsmännen att som motvikt till den till klostret knutna församlingskyrkan börja bygga en egen kyrka tillägnad S:ta Barbara som är bergsmännens skyddshelgon. Bilden invid är tagen inne i den kyrkan. Gajden som hade en mycket speciell röst - idrottskunniga i arbetslaget sa att idrottskvinnor som brukat dopa sig ibland får den sortens tonfall - berättade att på 1400-talet tog silvret slut och att stadens därför började gå bakåt. Detta gjorde att kyrkbygget stannade av för att återupptas på 1800-talet - precis som för katedralen på slottsområdet i Prag.

Nog var detta med silvret sant men det är nog inte hela sanningen!

Det som samtidigt hände men som gajderna noga teg om var den reformation och det näst intill nationella befrielsearbete med tillhörande krig som alltsammans hade sitt ursprung i reformatorn Jan/Johann Hus. Hussiterkrigen kom ju att innebära att maktstrukturen i Böhmen - alltså Tjeckien - stuvades om så att tyskarna tappade ledningen till tjeckerna själva och att detta tillsammans med krigen i sig faktiskt är orsaken till den ekonomiska tillbakagången. Hussiterkrigen - och det en tid senare grymma Trettioåriga kriget som började med en fönsterutkastning i Prag 1618 - förödde landet så grundligt att det efter freden i Westfalen 1648 och återkatoliceringen tog landet 150 år att någotsånär hämta sig - och då åter med tyskar i ledningen.

Gajden gjorde sitt jobb som är att berätta sanningen för dagen som givetvis inte är så kul om man skulle beskriva det nuvarande sekulariserade Tjeckiens historia som den i ganska stor omfattning också var: tjeckerna själva stod för det enkla manuella arbetet på landsbygden, tyskarna stod för utbildning, ledning och ekonomi, judarna stod för intellekt och kultur och religionen spelade hela tiden en mycket stor roll.

Wikipedia på engelska innehåller mycket material. Här är några länkar:

Om Kutna Hora: http://en.wikipedia.org/wiki/Kutná_Hora

Om Jan Hus: http://en.wikipedia.org/wiki/Jan_Hus  

Om hussiterkrigen: http://en.wikipedia.org/wiki/Hussite_Wars

Om Prag: http://en.wikipedia.org/wiki/Prague

Detta är sjätte blogginlägget om resan till Prag.

Inläggen utifrån resan har snarlika rubriker: Praha + en romersk siffra.

Reser man som vi gjorde på en kombinerad arbets- och rekreationsresa är det viktigt att man får tid till bägge delarna. Försöker man hela tiden göra alltsammans blir det lätt varken hackat eller malet och varken ved eller kvist.

Utifrån detta var det bestämt att tisdagens både för- och eftermiddag skulle gå i arbetets tecken och att vi skulle fokusera på arbete med kvalitetssäkring och verksamhetsutveckling vilket vi också gjorde. Bilden invid föreställer inte den dörr bakom vilken vi satt. Inte heller avbildar den någon sorts låsning i arbetet utan skall vara en belysande exempel för den avskiljda koncentration vi under dagen gav åt skolan och dess verksamhet. Dock vill jag tillägga att bilden som togs under tisdagsmorgonpromenaden är en bild på en låst kyrkdörr - apropå förra inlägget.

Arbetat färdigt innebar kvällen sedan att vi i grupper återvände till Gamla Staden för att leta upp någonstans att äta. Denhär gången var vi fler -12 stycken - och det bar sig inte bättre än att vi så småningom hamnade på Club Arcitecto igen efter att under vägen fram av hunger och gjorda mötesöverenskommelser tvingats avstå från frestande sista-minuten-köp av konsertbiljetter.

Det blev alltså samma restaurang och dessutom i mitt fall också samma mat som kvällen innan. Detta nämner jag som ett exempel på den brist på flexibilitet och nytänkande som inte sällan häftar vid min person. Ett annat och än tydligare exempel på samma egenskap är att jag alltid på pizzerior beställer en Marinara. Så hette nämligen den första pizzan jag i början av 1970-talet åt på Uppsalas då enda och landets då nordligaste pizzeria. Jag har låtit detta enfaldens koncept hålla alla år med undantag av att jag för många år sedan åt Calcone vid några tillfällen och någon gång låtit Marinaran ersättas av släktingen Frutti di Mare. I övrigt har jag varit trogen min Marinara i dryga 35 år.

Efter restaurangbesöket ville flera fara hem men flygarn ville göra en undersökning och jag hakade på. Det forskningsprojektet gällde var om den öl vi drack på den första restaurangen den första kvällen var mer välsmakande än på andra ställen eller om det bara kändes så eftersom vi var så resemedtagna vid det tillfället.

Således travade vi dit och visades platser vid ett bord. Då vi därifrån uppfattade vi att det dryga ½dussinet damer i åldern 50+ som satt vid bordet invid talade en mycket begriplig tjeckiska reste jag mig, gick fram till dem, hov upp min röst, talade och sade:

Ursäkta damerna! Jag vill bara tala om att jag och kamraten - här pekade jag över axeln på flygarn - också är från Sverige så vi förstår allt vad ni säger. Så om ni tänker prata om nåt olämplig eller nåt hemligt i tron att här begriper ingen så gäller inte de förutsättningarna - typ.

Detta ledde till att trevliga och ömsesidiga skrattsalvor utböts och efter en stund kom frågan:
Varifrån kommer ni? 

Från Älvsbyn, svarade jag. Det är ett litet... - här var jag i färd med att gå in på den förklaring som ofta behövs för att landsmän skall förstå var hemorten ligger.

Nog vet vi var Älvsbyn ligger! Vi kommer ju från Umeå. sade damerna och tillade att de var lärare på kombinerad arbets och rekerationsresa.

Älvsbyn... - fortsatte en av dem efter en stund. Därifrån kommer en person jag känner...

Och nu förstår läsaren resten - hur jag från en restaurang i Prag fick ta med hälsningar till en person jag för många år sedan hade som konfirmand och som jag och familjen haft att göra med i flera olika sammanhang.

Till mina barn har jag då och då sagt:

Och det blev sant i Prag.

Detta är femte blogginlägget om resan till Prag.

Inläggen utifrån resan har snarlika rubriker: Praha + en romersk siffra.

Jag har nämnt att vårt hotell ligger i lite ruffiga kvarter. Utifrån detta hade ett par av de manliga arbetskamraterna på hemvägen till hotellet söndag kväll mötts av orden i rubriken - you can shag one for free*.

Man kan ana vad som gömmer sig bakom ett sådant erbjudande från en inkastare:

Välkommen in på min klubb! Vi tar inträde till showen och betalt för drinkarna men första horan får du gratis! Den andra tar vi betalt för.

Den röta som prostitution och trafficing - alltså förmedling, rentav försäljning av kvinnor - som finns över hela världen blev synlig i våra kvarter i vackra Prag. Detta är en skamfläck inte bara för staden eller för de kvinnor som utifrån fattigdom och droger hamnar i verksamheten utan framför allt för män som utnyttjar deras situation och de så kallade civliserade, moderna och upplysta samhällen som låter grogrunderna för verksamheten finnas kvar.
Och i dessa samhällen - åtminstone i Prag och ofta i Sverige - är kyrkorna i närheten låsta...

*Jag vill inte översätta den repliken eftersom ord i översättningen kanske skulle bli markör som gör att personer som driver http://www.blogg.se/ skulle höja ett varningens finger.

Detta är fjärde blogginlägget om resan till Prag.

Inläggen utifrån resan har snarlika rubriker: Praha + en romersk siffra.

I hotellreceptionen låg reklamlappar kring olika konserter och andra evenemang och en kvartett resedeltagare utvecklade akut sugenhet på ett speciellt arrangemang och bestämde sig för att söka tillbringa en del av kvällen i jag tror det var Spanska synagogan. Den vänlige receptionisten telefonerade för att reservera biljetter men kom med det nedslående beskedet att konserten var inställd. Fyrklövern drog i alla fall på stan tillsammans för att uppleva en andra Pragkväll i mörker.

Det kom att bli strosning i Stare Mesto - Gamla Staden - och vandring på Karlsbron varifrån detta inlägg bild av slottet i är tagen. Från bron gick vandringen vidare på östra stranden ungefär en kvart uppströms varvid en vänstersväng gjordes och efter några minuters vandring med middag i blick sa den ene av mina medvandrare - flygarn kallad - ungefär:
Nämen!! Det här är ju hotellet jag bodde på när jag var i Prag för några år sedan!
Då vet jag var vi kan äta! Stället där vi tog en öl varje kväll.

Vi var nu i närheten av ett annat Betlehemskapell men denhär gången ett katolskt - uppfört på 1390-talet för att fira mässan på tjeckiska, inte latin, i den tyskdominerad stad Prag då var. Club Arcitecto hette mathaket flygarn piloterade oss till. Där blev vi sittande ganska länge i ett mycket gott samtal över och efter mycket god mat.

Vad kom vi att prata om?
Att det blev det det blev beror givetvis på de vi var och jag ger några av tankarna.

Under eftermiddagens arbete hade chefen sagt mycket klokt och i sammanhanget slagit fast det faktum att hela folkhögskolan i alla sina avseenden är en kyrklig folkhögskola - något som i sig är tämligen konfliktfritt. Detta blev starten på ett samtal om på vad sätt och i vad mån detta de facto märks, får markörer i skolans vardag.

Vi listade markörer:

• Morgonbön varje onsdag-fredag.
• Veckomässa varje tisdag morgon.
• Ett kapell - aldrig låst.
• Några skolgemensamma gudstjänster per år kopplade till stora högtider.
• Kurser med tydlig kyrklig/kristen inriktning.
• En skolpräst - gissa vem.
• Några i personalen och bland eleverna som av andra och av sig själva upplevs som kyrkliga, religiösa eller vilka ord man nu vill använda.

Vi fyra som satt där upplevde oss alla vara den sista typen av markörer och samtalet kom att röra sig om hur markerandet kan och bör ta sig uttryck på bästa sätt för att människor som (ännu) inte vill eller kan bekänna sig som troende skall kunna stimuleras framåt i den riktningen.

Det var ett gott samtal markörer emellan! Det var välbehövligt och låg - med maten - fint i magen.

Tillbaka på hotellet funderade jag vidare kring markörer utifrån dettat:

På morgonen hade jag funnit två kyrkor - bägge låsta.

På förmiddagen hade gajden berättat att tjeckerna i är katolska men duktigt sekulariserade - alltså inte alls som till exempel polackerna utan mer likt oss svenskar.

Och funderingen inställde sig:

Är kyrkorna låsta för att människorna är sekulariserade? eller

Är människorna sekulariserade för att kyrkorna är låsta?

Vad är hönan? Vad är ägget? Vad beror på vad?

Och vad blir handlingsprogrammet - och nu är jag lite på skolan också?

Ska man genom evangelisation söka häva sekularisering så att markörandet kan ökas? eller

Skall markörandet öka för att mota sekulariseringen?
Och i bägge fallen hur?

I Prag såg, kände och tänkte jag. Tankarna var inte alltid i Prag - som synes.

Kommentera gärna markörtankarna.

Detta är tredje blogginlägget om resan till Prag.

Inläggen utifrån resan har snarlika rubriker: Praha + en romersk siffra.

Måndagen den 29:e innebar för mig uppstigning i arla morgonväkten. Innan frukosten gick jag ut på egen hand för att uppleva de nära omgivningarna och ta en del bilder. Promenaden gjordes utifrån min gå-vilse-metod vilken innebär att jag traskar iväg i någon godtycklig riktning i ungefär femton minuter, svänger sedan vänster och går i tio minuter. Där tar jag fram stadskartan och letar reda på var jag är. Därefter tar jag vänster igen i ungefär en kvart för att efter en sista vänstersväng och tio ytterligare minuter sannolikt vara tillbaka vid utgångsläget. Denna metod, vilkens princip jag också följer i lingonskogen, fungerar för det mesta ganska bra och jag har aldrig kommit bort på allvar.

På min rundvandring passerade jag två kyrkor - bägge hermetiskt tillslutna. Den ena var en stor katolsk historia medan den andra var en liten protestantisk sak med namnet Betlehemska Kaple. Utanför bägge fanns anslag på tjeckiska som jag givetvis inte förstår men siffror om klockslag kan jag gissa mig till vad det betyder och jag fick intrycket att det var något i kyrkorna kanske två gånger i veckan. Kontrasten med vad jag tyckte mig se i Polen - se inlägg under kategorin Auschwitzresa - blev förvånansvärt stor.

Tillbaka på hotellet frukosterades det och måltiden bestod av smörgås, varmkorv, ägg och jogg-hurt - det närmaste hård motion jag ägnar mig åt.

Gajdad tur blev det denna dag. Anförda av en pratsam gajd bar det iväg till Hradcany - slottsområdet - väster om floden Vltava - på tyska Moldau. Där pilade vi omkring som de turister vi var och betittade borggårdar, dörrar till kungliga och furstliga bostäder osv. Egentligen ogillar jag att av en gajd fösas runt på detta sätt. Jag föredrar att på egen hand i lugnt tempo gå, se, tänka och inse.

Gajden - hon sa you know två till tre gånger per mening - var duktigt frispråkig vad gäller åsikter om både ditt och datt och därigenom faktiskt småintressant. Tjeckiska Republiken var givetvis bäst i alla avseenden men den nuvarande ficktjuvsplågan i spårvagnarna berodde på att det fanns så många zigenare i stan. Hon fäste vår uppmärksamhet på vad hon menade vara dålig städning i tunnelbananen och menade att det beror på att städningen sköts av ukrainare. När hon stördes av en annan gajd med en annan grupp hon tyckte stod för nära fick vi veta att det var typiskt ryssar att bre ut sig på det sättet. Hon nämnde i sitt anförande att i Prag fanns tidigare en stor grupp judar som odlade sina seder, sin ekonomi och annat men i och med nazismen försvann nästan alla utom några som för det mesta är assimilerade så nu är vi av med det problemet. Gammalt tillbaka fanns - fick vi veta - spänningar mellan aristokrater av tysk börd och tysktalande å ena sidan och tjecker å den andra men då ca 2 miljoner tysktalande efter andra världskriget flyttade västerut är vi av med det problemet. Slovakerna som tidigare levt i federation med tjeckerna bara klagade och gnällde men nu har bodelningen skett och vi är av med det problemet. Undrar vad hon sa om oss till sina kollegor...

Efter lunch arbetade vi med frågor om kvalitetssäkring, verksamhetsutveckling mm men det väljer jag att okommentera alldenstund de samtalen fortsätter på skolan öra mot öra.

Det var om lördagen den 27:e oktober som det bar iväg med tåg tänkt direkt från hemorten till Arlanda. Så direkt gick det nu inte eftersom bara SJ stannar till under jord på flygplatsen för att släppa av hugade resenärer. Då Norrlandstågen å sin sida framtuffas av Connex blev det således lite mer kommplex - om den dåliga ordvitsen tillåts. Vi fick därför kliva av i Uppsala för att byta tåg vid 7tiden söndag morgon för att sedan vi kommit till Arlanda timmen senare helga vilodagen medelst tålmodig väntan på att flyget skulle avgå vid ungefär ½3.

Det är kul att resa tillsammans och tillbringa tiden pladdrande i liggvagnskupéer, restaurang-vagnen och cafélokaler på flygplatsen. Samtalen, historieberättandet och ett par timmars medvetet samtal i grupper kring delar av vad vi planerat konferensa kring skapar samman-hållning och förståelse i ett till sina uppgifter ganska spretigt arbetslag.

Sterling Airways hade förtroendet att transportera oss till Tjeckien. Min tupplursbenägenhet var stor under flygturen. Väl framme var det mörkt och med buss åkte vi på okända vägar till för oss okänd destination: hotell Kafka.

Väl installerade på rummen - jag delade mitt med arbetskamraten som på andra ställen i min blogg kallats flygarn - bar det sedan medelst spårvagn ut på stan för att hitta ett näringsställe där den förbokade middagen skulle inmundigas tillsammans med en ½liter tjeckiskt öl. Måltiden inklusive drycken var en i många avseenden god belöning på ett dygns resande.

Dagen kröntes med en Prag-by-night-vandring. Kameran var givetvis lämnad på hotellet men telefonen fick duga för bland annat vidstående bild på månen mellan tornen på Tynkyrkan vid Gamla stadens torg - Starometske nam på tjeckiska (fast utan en massa krumelurer på bokstäverna). Harry-Potter-kyrkan kom att bli gruppens smeknamn på byggnaden ifråga och givetvis tog jag fler och bättre kvällsbilder längre fram men dock utan måne.

Vandringsverksamheten ledde så småningom till spårvagnen och därmed tillbaka till hotellet. Skolans ledning + en orienterare + någon till hade under promenerandet tappat kontakten med den huvudklunga av arbetskamrater som främst arbetar i verksamheten och kom tack vare detta och egen brist på orienteringsförmåga att kliva på en spårvagn som gick åt fel håll - en sinnebild av vad som händer om ledningen inte skulle hålla kontakten med fotfolket.

Att efter knappa veckans bortavaro i utlandet återuppta bloggeriet är en liten smula jättesvårt. Enklast vore givetvis att bara låta bygones be bygones men det vore som om jag under några dagar varken sett, känt eller tänkt något över huvud taget och vilket skulle vara långt ifrån sanningen överensstämmande. Jag har sett en massa, känt en hel del och funderar gör jag ju hela tiden och ibland helt i onödan.

Utifrån detta kommer jag under ovanstående långsmala bild och rubriken praha med en romersk siffra i ett antal inlägg att dela med mig något av vad jag sett, känt och tänkt under den kom-binerade arbets- trivselresa som folkhögskolans arbetslag gjort till Prag höstlovet 2007. Allt blir skrivet i efterskott och märkt av den klokhet som bara den efterkloke besitter.

Förresten: Bilden föreställer Karlsbron, tagen söderut från bron närmast nedströms.
Dessutom: http://www.czeckitout.com/innehall.htm är en intressant länk.