stigstrombergsson

Detta är sjätte blogginlägget om resan till Prag.

Inläggen utifrån resan har snarlika rubriker: Praha + en romersk siffra.

Reser man som vi gjorde på en kombinerad arbets- och rekreationsresa är det viktigt att man får tid till bägge delarna. Försöker man hela tiden göra alltsammans blir det lätt varken hackat eller malet och varken ved eller kvist.

Utifrån detta var det bestämt att tisdagens både för- och eftermiddag skulle gå i arbetets tecken och att vi skulle fokusera på arbete med kvalitetssäkring och verksamhetsutveckling vilket vi också gjorde. Bilden invid föreställer inte den dörr bakom vilken vi satt. Inte heller avbildar den någon sorts låsning i arbetet utan skall vara en belysande exempel för den avskiljda koncentration vi under dagen gav åt skolan och dess verksamhet. Dock vill jag tillägga att bilden som togs under tisdagsmorgonpromenaden är en bild på en låst kyrkdörr - apropå förra inlägget.

Arbetat färdigt innebar kvällen sedan att vi i grupper återvände till Gamla Staden för att leta upp någonstans att äta. Denhär gången var vi fler -12 stycken - och det bar sig inte bättre än att vi så småningom hamnade på Club Arcitecto igen efter att under vägen fram av hunger och gjorda mötesöverenskommelser tvingats avstå från frestande sista-minuten-köp av konsertbiljetter.

Det blev alltså samma restaurang och dessutom i mitt fall också samma mat som kvällen innan. Detta nämner jag som ett exempel på den brist på flexibilitet och nytänkande som inte sällan häftar vid min person. Ett annat och än tydligare exempel på samma egenskap är att jag alltid på pizzerior beställer en Marinara. Så hette nämligen den första pizzan jag i början av 1970-talet åt på Uppsalas då enda och landets då nordligaste pizzeria. Jag har låtit detta enfaldens koncept hålla alla år med undantag av att jag för många år sedan åt Calcone vid några tillfällen och någon gång låtit Marinaran ersättas av släktingen Frutti di Mare. I övrigt har jag varit trogen min Marinara i dryga 35 år.

Efter restaurangbesöket ville flera fara hem men flygarn ville göra en undersökning och jag hakade på. Det forskningsprojektet gällde var om den öl vi drack på den första restaurangen den första kvällen var mer välsmakande än på andra ställen eller om det bara kändes så eftersom vi var så resemedtagna vid det tillfället.

Således travade vi dit och visades platser vid ett bord. Då vi därifrån uppfattade vi att det dryga ½dussinet damer i åldern 50+ som satt vid bordet invid talade en mycket begriplig tjeckiska reste jag mig, gick fram till dem, hov upp min röst, talade och sade:

Ursäkta damerna! Jag vill bara tala om att jag och kamraten - här pekade jag över axeln på flygarn - också är från Sverige så vi förstår allt vad ni säger. Så om ni tänker prata om nåt olämplig eller nåt hemligt i tron att här begriper ingen så gäller inte de förutsättningarna - typ.

Detta ledde till att trevliga och ömsesidiga skrattsalvor utböts och efter en stund kom frågan:
Varifrån kommer ni? 

Från Älvsbyn, svarade jag. Det är ett litet... - här var jag i färd med att gå in på den förklaring som ofta behövs för att landsmän skall förstå var hemorten ligger.

Nog vet vi var Älvsbyn ligger! Vi kommer ju från Umeå. sade damerna och tillade att de var lärare på kombinerad arbets och rekerationsresa.

Älvsbyn... - fortsatte en av dem efter en stund. Därifrån kommer en person jag känner...

Och nu förstår läsaren resten - hur jag från en restaurang i Prag fick ta med hälsningar till en person jag för många år sedan hade som konfirmand och som jag och familjen haft att göra med i flera olika sammanhang.

Till mina barn har jag då och då sagt:

Och det blev sant i Prag.