stigstrombergsson

Böcker är ett bekymmer. Hur skall de förvaras? I hyllor, travar, högar? I lådor på vinden? Digitalt i läsplattor och på hårddiskar?

Hemma hos oss finns alla dessa lagringsformer. Några böcker – främst Bibelvetenskapliga – finns dessutom i form av illegala kopior satta i pärm. Vilken form magasineringen än tar komposteras böcker sakta. De bara förblir och med undantag för någon bok som lånats ut och inte hittat tillbaka samlas fler och fler. I några av bokhyllorna står de nu i dubbla rader, något som gör att jag tappat överblicken över vad som faktiskt finns. På samma sätt är det med innehållet i lådorna jag bar upp på vinden för 30 år sedan. Hur som helst gör hela situationen att jag nu blivit rejält återhållsam vad gäller nya bokköp.

Men så fyller man år…

En tid innan min födelsedag var vi i Luleå för att handla presenter till barnbarnet Lisa som fyllde 6 år två veckor innan jag som hennes morfar skulle fylla mina 70. Givetvis går då en del av shoppingturen även till Akademibokhandeln där man då tittar på både ditt och datt. Förvissad om att också min födelsedag närmade sig visade jag då för Primärhustrun tre titlar jag tyckte verkade intressanta. Hon fotade av dem och – vad det visades – förmedlade bilderna till den av hennes bröder som fått eller tagit ansvaret att å hela den Lundhska klanen ge mig en uppvaktning. Svågern lade till en fjärde bok. Paketet anlände på min födelsedag vilket i sig är en märklighet. Just han har genom åren utvecklat konstarten försenade presenter till ren normalitet. Julklappar ville komma i januari – typ. Att det nu kom en försändelse på dagen är värt att notera.

Nu är två av de fådda volymerna lästa. Anfallskrigens argument – konsten att rättfärdiga våld skriven av Ove Bring är den ena. Enligt Wikipedia är han professor emeritus i internationell rätt och har tidigare arbetat som sakkunnig, departementsråd och folkrättsrådgivare på Utrikes-departementet och som professor i folkrätt vid Uppsala universitet, Stockholms universitet och Försvarshögskolan. Mellan 1999 och 2017 var han ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag. Uppenbarligen en informerad man.

Boken är färsk och skriven efter att Ryssland för snart 500 dagar sedan angrep Ukraina. Delar av baksidestexten lyder:

Det är en konst att få anfall att se ut som försvar. Sällan har den strategin fått så hög relevans som den 24 februari 2022, då Ryssland under Vladimir Putins ledning invaderade Ukraina.

Fenomenet är inte nytt, historien är full av exempel på falska förevändningar och svepskäl som klassiska drag i det säkerhetspolitiska och diplomatiska spelet. Stater som vill starta krig söker skäl som kan rättfärdiga deras handlingar. Det gäller att övertyga den egna nationen, eller en skeptisk omvärld, om det rimliga i ett väpnat agerande eller ett hot om våld i den situation som uppstått.

Boken ger på sina knappt 200 sidor först en grov genomgång av hur man sett på krig från 800-talet före Kristus till idag. Att kungar krigade sågs gammalt tillbaka som naturligt och ifrågasattes inte. Den som hade makt hade rätt. Att kristendomen blev dominerande på 300-talet efter Kristus tog inte bort krigen i sig men införde i diskussionen en problematisering om rättmätiga och orättfärdiga krig. Att angripa var fel men försvar var legitimt. I och med Westfaliska freden 1648 börjar ett embryo till folkrätt dyka upp och det blev fult att anfalla.

Efter den tillbakablicken berättar boken om en serie tjyv-å-rackarspel inom internationell politik. Det blir summa 18 exempel från bland annat trettioåriga kriget, de båda världskrigen, finska vinterkriget, sexdagarskriget, Kuwaitkriget och kriget i Georgien innan slutknorren med nuläget Ryssland-Ukraina.

Läsvärd!

Den 8:e maj skrev jag i bloggposten värsta fotnoten att mina Bibelvetenskapliga kommentarer till Nya testamentets två brev till de kristna i Tessaloniki hade 40 respektive 60 år på nacken. Denna bloggning kan tas som en fortsättning på det resonemanget och är ett exempel på fortsatt nördighet.

All forskning har – som jag fattat det – två riktningar.

Man forskar på bredden för att försöka se hur allt hänger ihop. Då blir det ytliga översikter ofta på ABC-nivå.

Man forskar i den andra riktningen och går på djupet för att borra i någon detalj. Det flyttar den så kallade forskningsfronten just där men bara just där. Resultatet blir som en text jag för någon vecka sedan såg i en Facebookgrupp jag är med i: Än professor hä jär ain såm lersä mair å' mair åm meinner å' meinner å' dejlslut sä vait han alldaila om engenteing.*

På lokala kommunbiblioteket beställde jag den bok som var nummer 25 på listan i värsta fotnoten. Jag valde den i tanken att nyare böcker av denna sort innehåller diskussion och sammanställningar av äldre forskning. Det dröjde lite innan jag fick den men så småningom kom den och vad det lidit har den också blivit läst. Nu skall den senare idag återbördas till bibblan för retur till Universitetsbiblioteket i Lund. Fjärrlån är en utmärkt sak!

Boken motsvarade inte min första förväntan. Paul's Macedonian Associations: The Social Context of Philippians and 1 Thessalonians av professor Richard S. Ascough´s är inte en på-bredden-bok utan mer av en detalj-borrare – därmed mycket intressant för en nörd som jag! Den är en avhandling från 2003 men vad jag fattat – bland annat av denna länk – finns den i utvidgad och nyare form från 2020.

I vad har Ascough då borrat och hur?

Han börjar med en inventering av inskriptioner och noteringar kring olika slags Associations i den antika världen runt Medelhavet. Det svenska ordet Sammanslutningar kan vara en lämplig översättning av det breda fältet av begravningsföreingar, religiösa grupper, inflyttade på annan ort, yrkeskategorier och annat. Hans borrning smalnas geografiskt av till Makedonien – ungefär norra Grekland – och tidsmässigt till 100 före och 100 efter vår tideräknings början. Frågeställningar blir då vad olika noteringar och inskriptioner kan visa på vad gäller olika sammanslutningars organisation, sociala förankringar, verksamheter, ledarskap och annat. I nästa steg resoneras kring huruvida de kristna grupperna i Thessaloniki och Filippi, att döma av Paulus brev till dem, kan ha uppfattat sig och av andra uppfattats som en Association bland flera.

Vad leder borrandet till? Mycket! Bland annat att de kristna var låg-status-folk med manuella arbeten för att klara livets nödtorft – det som tidens gerkisk-romerska elit ansåg vara något för slavar, dumt folk och hästar. Just i Makedonien verkar det dessutom inte, till skillnad från storstäder som till exempel Rom och Efesos, ha funnits nämnvärda judiska grupper eller församlingar vilket betyder att de Jesus-troende där kan antas främst ha ”hedniska” rötter, inte nämnvärt rotade i judiska föreställningar eller det vi kallar Gamla testamentet.

Det finns också en massa annat intressant. Låna den gärna via ditt lokala bibliotek. Eller köp den via länken ovan. Jag avser dock inte att inhandla ett eget ex. Jag har ju läst boken.

* För läsare söderöver utan allmänbildning i nordsvenska landsortsdialekter gör jag ett försök till en uddlös rikssvensk översättning: En professor är en som lär sig mer och mer om mindre och mindre och till slut vet han allt om ingenting.

Jag avslutade förra inlägget med att nämna att sonsonen Adrian 11 år om torsdagsmorgonen genom Länstrafikens försorg kom till Älvsbyn – i förväg. Med det antydde jag att mer partajande nog var att vänta framåt Midsommarhelgen.

Det var varmt på torsdag. Det blev bada av. Jag badade också trots att min norrbottniska uppväxt skapat hållningen Inget utebad före Midsommar! Nu har klimatet förändras vilket betyder att liv och livsstil behöver ändras. Därför plums i doppet vilket var skönt.

På Midsommarafton slog vädret om och ett välbehövt regn tog himlen i anspråk i 48 timmar. Riktigt bra men tajmingen var kanske inte helt optimal. Efter hand fylldes då huset upp och till middagen var vi de 13 vid bordet vi brukar vara när alla barnmed familjer är samlade. Egentligen är vi nu 14 i klanen numen lille August behöver ingen tallrik, inga bestick och inga glas. Han är bara ett ½-år och nöjer sig med att på lite håll sitta och glo – så både på Midsommarafton och Midsommardagen.

Mina födelsedagar i familjens regi påminer om varandra år från år. Något klädesplagg, några böcker, barnbarnframställda konstverk och en och annan annan grej. Som helhet ganska gemytligt. Då ena dottern med familj numera är bosatt i kvartersslingan bredvid vår sjunker också logitrycket enär några sussar där. På Facebook och via Messenger och muntligt av någon granne blev jag också grattad samt av svågrar och svägerskor,

Under lördag och söndag trappades det hela allt efter hand ner. Nu är det bara jag och Primärhustrun kvar i fastigheten. Det är också efter några intensiva dygn ganska skönt.

Till sist råkade jag ut för en förebråelse igår. Efter gudstjänsten – som numera under sommaren är klockan 10 – vid kyrkkaffet. Det var ungdomarna i Sommarkyrkan som vänligt undrade varför jag inte var på den Ungdomssamling de hade efterVeckomässan i onsdags. Jag ska berätta något i förtroende sa jag och de samlades runt mig i köket där jag gav förklaringen att vi haft huset fullt i folk då jag fyllde 70 den dagen. De accepterade saken, sa sitt Grattis! men en undrade År du 70?! Ja, vad trodde du? frågade jag. 80? och frestades att höja ena långfingret. Nää! 60 svarade tösen – och fick en kram. Och de fick ett löfte om kommande onsdag då har jag fått förtroendet att leda Mässan. Beroende på om det blir något vuxen-eftersnack* i kyrkan eller inte kommer jag på ungdomsträffen.

* Efter de Veckomässor jag får förtroende att leda blir det den möjligheten för dem som vill vara kvar eller väljer att ansluta ca 19.15. Namnen på träffarna har varit lite olika – Eftersnack, Pratkväll, Sommarsnack och Ovangelie-kväll. Sakligt är det samma sak. De som möts samtalar om vad de har på hjärtat.

Eller bemärkelsedagar. Sånt har det varit denna vecka. Två stycken värda att i förbigående nämna för dig, noble Bloggläsius.

Måndag den 19:e var en. Vi har inte brukat uppvakta varandra på födelsedagar men när han nu fyllde 70, en av mina kusiner i Skellefteå, fick jag ett ryck att överraska. Kontakt med hans lagvigda hade gett vid handen att han skulle vara hemma och därmed överaskningsbar.

Här kan nämnas att vi var sju kusiner på mammas sida, alla pojkar. En brödraskara om fyra med påtagligt åldersspann, ett brödrapar och så jag som var den yngste i flocken. De två äldsta i kvartetten lämnade Västerbotten på den tid då AMS – Arbets-Marknads-Styrelsen – betydde Alla Måste Söderut men den yngre halvan av brödrakvartetten, brödraparet och jag blev kvar i norr. Jag som växte upp i Luleå blev något norrigare än de andra fyra.

Jag är som sagt yngst av oss sju, 48 timmar yngre än han som fyllde år den 19:e. Det blev skälet för en snabbvisit för att lämna en skannad bild ur familjealbumet med texten Mats Östlund 70 år! Stort grattis önskar han i bakgrunden – som fortfarande är ung.

Mitt i värmeböljan var det inte så dumt att med AC i bilen köra fram och tillbaka till Schtaan. Med barn och barnbarn i fastigheten blev det också ett tillfälle till lite lugn och ro.

48 timmar efter min kusins födelsedag blev det då dags för min egen – på onsdagen. Den firades av ganska lugnt men på kvällen åt vi tillsammans hela klanen – minus mågen som var på väg hem från Svalbard och sonsonen Adrian som hade nåt rajraj med sitt fotbollslag i Luleå. Uppätna och kaffade for alla sedan hem till sina nästen och kulor och jag och Primärhustrun blev allena i fastigheten för första gången på en vecka ungefär.

På torsdagen ändrades detta. Klockan 8 om morgonen hade Adrian av sin fader placerats på Älvsbybussen för att i förväg åka till farmor och farfar – dvs oss. Fem i nio var han framme. Orden i förväg indikerar att fler bemärkta dagar var att vänta framåt helgen.

* På pappas sida blev vi fler kusiner. 2+2+3+2+2+1=12. Av dessa är jag siffran 1 och näst näst yngst. Liksom på mammas sida är alla numera inte i livet.

När jag fordomdags av ålder och annat fortfarande ansågs funktionellt kompetent för infanteritjänst inom totalförsvaret var jag likt de flesta jämnåriga män krigs placerad någonstans i Sverige. Detta var under det kalla krigets dagar. Under särskilt ett av repmötena i placeringsområdet var det ett synnerligen kallt krig! Svinkallt! Under de två veckor vi var i skogen var det en dag kvicksilvret tog ett vrålskutt upp till -16 och vi upplevde det så varmt att vi frestades att slänga mössor och handskar.

Normaltemperaturen var inte sådan. Jag minns att efter en natts förflyttning i -25 och sedan vi fått upp tälten och fyr i kaminen tog det mig två timmar att tina loss halsduken från skägget. Normaltemperaturen var snarare ned mot 30 och ibland kallare.

Så kom en order att den aktuella Norrlandsskyttebataljonen skulle omgruppera. Vårt repgubbekompaniet vägrade då helt sonika riva sina tält. Man jublade inte alls över att tolka på skidor efter en bandvagn en hel natt i -35. Det blev myteri. Lokaltidningarnas löpsedlar tog fram största möjliga typsnitt. 17 man hamnade inför civil domstol.*

Under detta repmöte gav jag löftet att aldrig så vida jag befinner mig i Sverige klaga över värmen.** Det löftet har jag hållit. När lokala hemorten fram till och med igår i närmare en vecka figurerat bland topp fem i Sverige-temperatur erkänner jag att jag känt impulsen att ångra vad jag lovade i tallskogarna och på myrarna norr om Vittangi. Men jag har inte brutit löftet.

Nu verkar det som om värmeböljan svettats ut.

Midsommarhelgen kommer en massa välbehövligt regn.

* Jag var inte på plats just när detta hände. Kockarna och vi sjukvårdare var skickade för någon sorts dyngsanering i Vittangi badhus. Med det har jag röjt den försvarshemlighet som min dåvarande krigsplacering innebar. Efter en del strul återförenades vi i alla fall dagen efter med kompani Rudolf Johan. När jag då mötte kompanichefen utspann sig denna intressanta dialog.

Med iver yttrade han: Fytusan Strömbergsson! Var var du igår? – han hade själv skickat oss på sanering så han visste. Jag hade behövt din civila kapacitet!

Lungt svarade jag: Jag är glad jag inte var här. Hade jag varit det hade jag varit tvungen att välja. Om jag då med dig jobbat på att övertala gubbarna hade det öppnat för det gamla tugget om ”kyrkan och militarismen”. Hade jag också satt mig skulle rubrikerna bli ”Präst myteriledare”.

Men du – fortsatte jag. Jag har räknat ut att det blir inget krig idag. Jag vill ha en bil för att åka in till Vittangi och gå i kyrkan som en vanlig människa. Vill andra följa med kan jag fylla bilen.

Olofsson! – röt kompanichefen vänd mot en fanjunkare. Ta fram en kronbil! Dom ska till kyrkan! Vad som helst som får uppmoralen på det här gänget!

En generation senare lumpade den äldre av våra söner på I 19 i Boden och det arrangerades Regementets dag som föräldrar, flickvänner och andra kunde besöka. Den där kompanichefen var nu regementschef. Jag gick fram till honom med näven framsträckt och såg att han kände igen mig men – fullt begripligt – inte kunde placera mig. Jag sa: För många år sedan var jag kompanisjukvårdare för ett repförband som gjorde myteri för det var så kallt. Hela ansiktet avslöjade att slanten ramlade ner och han sa: Du! Det var en jävla övning! Alltså vad det inte bara repgubbar som tyckte det var åt pipsvängen – lindrigt uttryckt.

** Är man utomlands dit man valt att resa är det också knäppt att klaga.

Då och då och i olika sammanhang, till och med ganska ofta stöter man på ett fenomen jag kallar anekdotiska argument. De är ganska vanliga i samtal, diskussioner och då inte minst på de sociala medier där man oftast skriver ganska kort. Även mer långrandiga och mångordiga drapor kan dock bygga på enskilda anekdoter mer än djupsinniga och faktasamlade överblickar.

Låt mig ge exempel.

Det har förekommit att något studieförbund fuskat inom statsbidragssystemet. Slutsatsen Sverigedemokrater och den av dem styrda tidö-regeringen drar blir att skall stödet till folkbildningen generellt skall skäras ner, helst försvinna.

En och annan friskola i religiös regi som visat prov på oegentligheter. Av detta går Socialdemokrater till allmänt angrepp på alla konfessionella skolor.

Detta var två exempel på anekdotiska resonemang i det politiska fältet. Jag har valt dem med tanke på politisk jämvikt. Just sakerna avser jag inte debattera här och nu. Det är typen jag syftar på.

I andra sammanhang förkommer det också, inte sällan i de kyrkliga sammanhang jag är hyfsat väl bevandrad i. Om jag nu själv tillåts argumentera anekdotiskt kan jag peka på ett kyrkligt vägval där det räckte med att en eller två personer vid ett tillfälle tyckte att en sak kändes jobbig eller ovan för att ett par av dessas kompisar började agitera så att den goda seden att duka nattvardsbordet varje söndag luckrades upp. Att folk känner och tycker olika saker är inget att säga något om men när man bygger tankevärldar och praxis på anekdotiska argument blir det lätt ryckigt.

Att jag funderar över dessa ting är naturligtvis lätt anekdotiskt. På en annan blogg tog jag för ett antal dagar sedan del av ett anekdotiskt argument för att demokratiska socialistiska personer innerst inne är fördolda stalinister som likt den diktatoriska kommunismen vill ta och ha total mind-control över allt och alla. Argumentet var att en person i sin barndom hört några halvpackade sossar resonera om hur man skulle få in ”sitt folk” i olika sammanhang. Vilka sammanhang preciserades inte men jag kan gissa på saker som dåvarande Konsum, OK, kulturföreningar, kanske idrotten, kennelklubben, jaktlag eller annat.

Att så skett finns ingen anledning att förneka. Tvärtom. Det ligger ju i folkrörelsers och idéburna organisationers DNA att vilja sprida sig. I kyrkliga sammanhang – som jag som sagt är välbekant med – har jag sett hur S-folk i kyrkoråd agerat och icke-agerat med hänsyn taget till kommunala intressen. Jag vet om hur EFS-are och annat väckelsefolk som valts in valt och valt bort kyrkliga strategi- och verksamhetsalternativ utifrån parametern ”det påverkar vår verksamhet”. Den sortens saker kan förekomma mer eller mindre skickligt och lämpligt men – och detta är denna bloggposts poäng – att av anekdotiska argument dra generella slutsatser att ”alla är så” och att ”de j-vlarna vill ta över allt” är inte speciellt väl i överensstämmelse med Luthers förklaring till åttonde budet – googla!

De första raderna i förra inlägget kan få fungera som allmän intro också till detta. Läs därför där.

För en tid sedan fick jag en förfrågan om en sak för framtiden. Hur det blir är (formellt) inte klart. Kanske klart men okänt i alla fall förmig. Jag och andra hade dock fått veta att ett beslut i saken skulle tas på onsdagen. Hur det blivit är som sagt än så länge okänt men det hindrade inte ett tankeutbyte i torsdags mellan ett par berörda och mig. Vi satt drygt en timme.

Samtalet var intressant! Informationen jag fick inblick i innehöll många framtidsperspektiv. Mer nämner jag inte nu. Kanske återkommer jag när det hela klarnat.

Om framtiden vet man inte allt. Noga sagt vet man innerst inne och ytterst ute ingenting. Ändå planerar man, har önskningar och förhoppningar eller farhågor – som ibland kan växa till rena katastroftankar.

Om andra däggdjur än vi funderar över framtiden vet vi inte. Kanske lite men inte i mänsklig omfattning. Vad som då är instinkt eller registrering av signaler må vara öppet. Ältandet, stötandet och blötandet av olika framtidsscenarier är vi nog i alla fall tämligen ensamma om.

Onsdagen denna vecka gav en framtids- och kanske planeringsgrej som kom när vi var några som efter Veckomässan var kvar och pratade med varandra. Åtminstone en av de som blev kvar bär på en rejäl entreprenörsanda parad med viss otålighet. Personen tyckte att det vore på sin plats med en ny grupp- och pilgrimsresa till den grekiska ön Samos.

Det var i maj månad 2018 och 2019 det gjordes vuxenresor till holmen i fråga. Konceptet påminde då om de resor som nykonfirmerade gjort till regionen och utflyktsmålen – med liknande tankeinnehåll fast på vuxiska. Efter två år gjorde man – och jag – bedömningen att saken så att säga nu var ”utfiskad”. För ungdomarna gällde dock att man planerade även 2020. Utifrån ihåliga ekonomiska argument planerade man då det som ett sista år.

Pandemin befriade Kyrkorådet från att meddela nedläggningen. 2020 ställdes in och så gick det vidare under pestens tid. Numera planerar man (än så länge) inte att ha med detta eller annat ”lika extra” för konfirmanderna. Enligt min enkla mening är det ett felaktigt vägval. Antalet konfirmander har nu sjunkit markant.

Tillbaka till onsdagskvällens samtal om idén med en framtida vuxenresa.

Till skillnad från ungdomsresorna kan en sådan vara ”deltagarfinansierad” utan nämnvärd ekonomisk ”belastning” på församlingen som säger sig vara i allvarlig ekonomisk kris med sina nästan 30 miljoner i sparat kapital. Förhoppningsvis märker du, noble Bloggläsius, att jag i detta stycke är lätt ironisk.

Så frågor väcktes i min huvudskalleknopp. Kan något sådant planeras utom församlingens direkta inblandning och regi? Får jag och andra göra sånt? Är det lämpligt? Illojalt? Eller något positivt? Och vad skulle innehåll och upplägg vara? Två-generations-vuxen-resa?

Vi spånade en smula i de sakerna. Väl hemma fastnade jag som den gamla kurs-och studiefunderare jag är i att börja dra upp planer åt det håll vi ordat kring; Maj månad 2024, förberedelse-träffar i studiecirkelform, innehåll och allt möjligt. Samverkanspartner? Annat?

Stopp i maskin!

Stig ska inte göra sånt! I alla fall inte själv. Tycker Stig.

Fler skallar och tankekrafter gör jox bättre. Att dela upp ansvar i sektioner – bokningar, tidfördelning osv är exempel. Pedagogiken likaså. En teolog är inte nödvändigtvis den bästa organisatören eller pedagogen.

Därför gör jag nu halvhalt med mina framtidsperspektiv 1. Jag frågar här till att börja med efter folk som vill vara med i att förbereda en eventuell grupp- och pilgrimsresa till den grekiska ön Samos någon gång i maj nästa år. Och efter intresserade. Är man 10 kan man fara – men inte fler än 20.

Jag är nu sedan några dagar färdig med att i den ordning jag den första juni berättade om i inlägget till vad nytta? sortera de manus jag genom åren samlat på mig vad gäller förkunnelse i olika former. Då måste jag erkänna att jag har aldrig förkunnat utifrån något avsnitt ur Bibelboken Nehemja. Det bli alltså nehem-nej. Samma sak gäller den samtida Esra-boken och säkert också annat. Kanske återkommer jag i sådana saker vad det lider. Nu konstaterar jag bara faktum: nehem-nej. Saken stör mig lite – men bara lite.

I Svenska kyrkan fungerar praxis så att man i gudstjänsterna absolut oftast förkunnar utifrån den tredje textläsningen som tas ur något av evangelierna. De söndagliga avsnitten ur breven och ur Gamla testamentet blir mer sällan predikostoff. Vilka textavsnitt som läses och när under året framgår av Evangelieboken som finns inbunden i en vanlig Psalmbok. Systemet äratt det är Bibeltext som man valt tematiskt för varje sön- och helgdag och i tre årscykler.

Resultatet av detta blir bland annat att jag i mitt manusarkiv har rejält mycket som utgår från evangelierna men att brevtexter och avsnitt ur Gamla testamentet inte förekommer i samma utsträckning. För beredelseord och liknande har jag dock ofta valt brev eller GT.*

Det är på 15:e söndagen i Trefaldighetstiden med temat Ett är nödvändigt som det i första årgången finns en Nehemja-text – kapitel 9 verserna 19-21. Den 22:a söndagen i samma kyrkoårsperiod – med temat Frälsningen – har i sin andra årgång kapitel 2 verserna 11-20. Någon Esra-text finns inte i systemet och resten av vad som kallas det Kronistiska historieverket är representerat bara en gång till. Detta är en förklaring så god som någon till att jag inte predikat mig hes över det materialet.

Nyfiken som en blodletande mygga i ett släckt sovrum kollade jag vidare i saken men då ur en annan vinkel. Om något avsnitt ur Nehemja citerats eller anspelats på av någon av de fyra evangelisterna eller annan bibel-författare kan jag ju kanske så att säga indirekt ha besökt fältet. Jag kollade därför i ett par register och fann 5 ställen i Nya testamentet som citerade eller alluderade på 4 ställen i Nehemja – dessa: Nehemja 9:6 citeras i en bisats i Apostlagärningarna 4:24. Samma vers återkommer i Uppenbarelseboken 10:6. På något vis alluderas med en tvärt-emot-betydelse i Johannes 8:33 på Nehemja 9:36. En annan alludering finns i Romarbrevet 11:16 och då till Nehemja 10:37. Om Nehemja 11:1 verkligen återkommer hos Matteus 4:5 som ett av registren föreslår ställer jag mig tveksam till.

Om du, noble Bloggläsius, beväpnar dig med en Bibel kan du själv kolla dessa sifferuppgifter.

Med detta gjort dök jag ner i mina manuslådor. Apostlagärningarna 4:24 och verserna däromkring har jag inget till. Inte heller till Uppenbarelseboken 10:6. Något med Johannes 8:33 finns inte och inte till Romarbrevet 11:16. Till den händelse som berättas om i början av Matteus fjärde kapitel finns två fusklappar – från Första söndagen i Fastan 2015 och 2018. Det handlar om när Jesus frestades av djävulen. Jag uppmärksammade inte alls den eventuella ordlikheten angående stadsbebyggelsen i Jerusalem. Mitt nehem-nej gäller också vad om man räknar med indirektheter.

Men denna nya tanke har jag fått av att skriva just detta inlägg.

Jag antar att åtminstone en del av dem som hörde den gamle klurige Johannes berätta kunde sina skrifter i vad vi kallar Gamla testamentet.** Dessa kan ha hajat till över att Jesus motståndare tvärt-emot-citerar den gamla skriften vad gäller slaveri och frihet vilket då blir Johannes sätt att än en gång säga allt om dem – och om Jesus.

Om detta var ett exe-get-iskt bräkeri av nämnvärd klass må andra bedöma. Åtminstone jag roades av att skriva det och placera det i den kategorin.

* Här kan tilläggas att allt det som finns i de fyra evangelierna inte kommit med i Evangeliebokens urval. Släktregistren i Matteus kapitel 1 och Lukas kapitel 3 är till exempel aldrig vad man kan kalla ”predikotext”. Avsnitt i något av evangelierna med sånt Jesus sa och gjorde kan saknas men kommer med via något annat eftersom Matteus-Markus-Lukas har många dubbletter till varandra. Man kan därför med trygghet säga att den som väljer att fira gudstjänst varje söndag och helgdag under tre år har fått allt som är skrivet om Jesus uppläst för sig.

** Om hans berättarteknik skrev jag i förrförrförra blogginlägget den gamle berättar.

Tid kan fyllas av aktivitet och tanke så att det inte blir tid att blogga. I onsdags kväll förra veckan skrev jag förra inlägget som publicerades strax efter midnatt. Nu är det tisdag denna vecka med en stunds eftertanke på det som hänt och tänkts sedan dess. Allt, framför allt vad gäller tankarnas tid, känns inte bra att tanka ned här på min oansenliga plats i cyberrymde men en del aktiviteter kan redovisas.

Börjar man med torsdagen var det en ganska stilla dag. Den aktivitet jag då sysselsatte mig med ledde successivt till att jag i telefånen skapade en ännu inte färdig text som eventuellt kan bli offentlig. Den texten är dock inte klar. Så prioriterad är inte det ämnet.

Fredag innebar full kubbning. Luleå-barnbarnen Tyra och Adrian hade skolavslutning – för första gången efter coviden öppen för fler än föräldrarna. Farmor och farfar till de två åkte därför tillsammans med kusinen Lisa med mamma – en faster – vid halvniotiden mot residens- och stiftsstaden. Där anslöt ytterligare en faster och två kusiner liksom en morbror, en mormor och en morfar. Då det var ganska många som ”examinerades” och flera nog hade likartade uppställningar runt sig blev ståplatsslänten vid Ormbergsskolan full av folk. Fint program med sång och sånt som hör till. Tyras årgång som till hösten blir högstadieister avtackades speciellt.

Efter en lunch i skolelevernas hemmiljö åkte vi fyra från Älvsbyn tillsammans med dem från Unbyn till Teknikens hus. Halvåringen August var väl inte så impad men Ava och Lisa roade sig kungligt. Vid 17-tiden var vi i alla fall hemma.

Om lördagen blev det returresa till Luleå. Tyra med föräldrar hade då tidigt om morgonen rest till fotbollscup i Skellefteå så Adrian hade fått sig en lugn förmiddag. Hans farmor och farfar, alltså vi, for ner för att störa lugnet och bryta ensamheten en smula – samt se hans fotbollsmatch klockan 15 i Björsbyn. Till den anslöt farbrodern och efter förlusten (1-3) for vi hem till Adrian och fixade käk.

För storasystern hade Midnattssolscupen i Skellefteå inte gått optimalt bra. Efter grundspel gick laget inte vidare. Det betydde att hon och föräldrarna kom hem runt 19.30, inte vid tvåtiden pånatten om de gått till final. Farmor och farfar kom sig alltså hem i anständig tid.

Söndag firade vi gudstjänst med knappt 20 andra i Älvsby kyrka. Vill man sortera in oss som var där kan man säga – jag pratar nu inte om personalen utan om oss som var där som församling utan lön eller annan officiell roll – att fem-sex av oss tillhörde kategorin mångårigt kyrkfolk. Lika många hade att döma av hudfärgen ett afrikanskt ursprung. Resten var personer som sällan eller då och då är där eller som börjat fira gudstjänster de senaste 5-8 åren. Vi var således en ganska liten (och krympande) skara. Kring detta kan man fundera en hel del men inte just nu och inte här.

Viss tanketid har funnits ett tag kring en sak jag inte närmare går in på. Under måndagen visade det sig till all lättnad saken inte vara vad farhågorna ältat. Skönt och källa till tacksamhet.

Med detta inlägg tycker jag mig ha kommit lite ikapp gällande aktivitet och tanke – om det nu spelar någon roll.

Sånt jag skriver här på denna min anspråkslösa blogg sorterar jag utifrån innehållet in under olika kategorier. En är Politik. Om sånt blir det numera inte mycket jämfört med för ett antal år sedan då jag med viss regelbundenhet lät skrivklådan bland annat dryfta situationen Israel-Palestina.

Att mina skriverier minskat beror inte på att problemen där minskat och situationen förbättrats. Tvärtom! Inget har blivit bättre. Den delen av Mellanösterns politiska problem är idag längre från en lösning än förr – tyvärr. Mitt intresse har inte heller minskat men möjligheten att förstå har krymt. De palestinska sidorna har stelnat in i näst intill opåverkbar overksamhet men den åtminstone att begripa. Israel å sin sida är rörigare än någonsin efter en serie val och en nuvarande höger-höger-regering sammansatt av grupper som till nöds kan tolerera premiärminister Benjamin Netanyahu. Här finns massor med namn och partibeteckningar att försöka ha koll på. Det är svårt men jag försöker ändå hänga med en smula.

På Facebook kollar jag därför dagligen rubriker i den israeliska tidningen Haaretz och ibland läser jag artiklar på dess hemsida. Igår gjorde jag det och fann då en debattartikel jag lät Google grovöversätta. Efter att ha gjort en putsning av svenskan ger jag dig, noble Bloggläsius, tillgång till texten. Vill du ha den på engelska finns den här.

Jag är emot fred med Saudiarabien

Rogel Alpher, 5 juni 2023

Hur kommer resten av premiärminister Benjamin Netanyahus mandatperiod att se ut utan fred med Saudiarabien? På grund av hans försök att ändra lagstiftningen har hans djupdykning i opinionsmätningarna blivit kronisk. För att vinna ett omval behöver han en framgång som helt förändrar Israels offentliga samtal och alla dess politiska trender.

Den styrande koalitionen han tog sin tillflykt till för att rädda sitt skinn kommer att vägra kollapsa. Den kommer inte att räddas från sin plåga och kommer inte att rädda honom från plågan av att delta i den, eller från plågan av hans rättegång utan slut. De i hans Likud-parti som vill genomföra ändringarna av det juridiska, Otzma Yehudit och de ultraortodoxa partierna – den fascistiska basen – kommer att fortsätta att dricka hans blod. Justitieminister Yariv Levin, liksom alla Netanyahus tidigare högerhänder i Likud som utmanade eller hotade att utmana honom, har besegrats. Men han kommer inte att gå. I så fall vart? Han har ingenstans att ta vägen. Med ringa stöd bland allmänheten har han inte heller något att lämna. Han stannar. Det kommer också Knessets konstitutionsutskotts ordförande Simcha Rothman (religiös sionism) och Likuds lagstiftare David Amsalem, Tally Gotliv och Shlomo Karhi. Så också även kulturminister Miki Zohar.

Iran kommer att fortsätta besegra Israel i den strategiska kampanj Netanyahu har fört mot det landet i 20 år. Netanyahu, som övertalade USA:s förre president Donald Trump att dra sig ur kärnkraftsavtalet med Iran, bär skulden för att det blivit en stat på tröskeln till kärnvapen, en regional makt som har omringat Israel med missilhot från sina satelliter, en allierad till Ryssland och Kina och en samtalspartner för Saudiarabien.

Netanyahu är inte bara arkitekten bakom ett Iran med kärnvapen, utan också arkitekten för en binationell stat. I 20 år nu har han försvagat den palestinska myndigheten, fördjupat ockupation och apartheid som förberedelse för annektering samt stärkt Hamas i Gazaremsan. På grund av hans misstag har Israel blivit en binationell stat, inte en judisk eller sionistisk, omringad av Iran.

Den israeliska fascismens fader är också fadern till Israels ekonomiska kollaps, försämringen till en tredje-världen-ekonomi med galopperande inflation, skyhöga levnadskostnader och efterblivet utbildningssystem.

I avsaknad av fred med Saudiarabien skulle en fortsättning av Netanyahus mandatperiod innebära fortsatt McCarthyism med "judisk identitet", förföljelse av liberaler och HBTQ-gemenskapen, upplösningen av det israeliska samhället och sammanhållning i armén, fler omgångar av onödiga strider i Gaza, fler bosättningar och illegala utposter, en allt djupare klyfta med administrationen i Washington och ett Vita hus som behandlar honom som en paria.

Men fred med Saudiarabien skulle förändra allt detta. Det skulle vara en diplomatisk bedrift av högsta klass i nivå med fredsavtalet med Egypten. Saudiarabien är inte en liten fisk som Bahrain; det är arabvärldens ledare.

Tyvärr har USA:s president Joe Bidens administration ett starkt intresse av att främja denna fred. Det har Saudiarabien också. Om de krav som presenterades för amerikanerna uppfylls skulle denna fred vara värd mycket.

Netanyahu har också ett starkt intresse av det men är inte kapabel att ge saudierna vad de vill ha – en frysning av byggandet av bosättningar, ett åtagande för två stater och framsteg i förhandlingarna med palestinierna. Han är faktiskt inte ens kapabel att uppfylla sitt åtagande att avstå från att bygga en ynklig yeshiva i utposten Homesh. Följaktligen, om fred skulle slutas, betyder det förmodligen att saudierna har gett upp om palestinierna.

Det skulle vara dåliga nyheter för dessa, men också dåliga nyheter för Israel. Fred med Saudiarabien skulle ge Netanyahu fullmakt att fortsätta gräva in oss i en binationell apartheidstat. Många israeler, inklusive de flesta av demonstranterna mot de juridiska förändringarna, skulle glädjas åt att se palestinierna försvagas ytterligare.

Netanyahu skulle bjudas in till Vita huset. Mainstreammedia skulle fira sådan fred med ett halvår av rapporter om Nir från Petah Tikva som besökte taxfreebutikerna i Riyadh. Netanyahu skulle stiga i opinionsmätningarna. Protesterna mot honom skulle försvagas. Vi skulle trots allt kunna äta hummus i Jeddah.

Därför är jag emot fred med Saudiarabien för närvarande. Det är bättre för Netanyahu att vara så svag som möjligt.

Jag fick en flock tankar i kyrkan Heliga Trefaldighets dag – utöver de tankar den yngre kollegan* delade i förkunnelsen. Han ordade utifrån evangelisten Johannes berättelse om möten och samtal strax innan Jesus väcker den sedan några dagar döde Lasaros ur graven – kapitel 11 verserna 17-27.

I slutet av gudstjänsten besökte jag i tanken storstaden Efesos säg år 90 enligt vår tideräkning. Där, i medelhavsområdets tredje eller fjärde stad, fanns kristna. En del av dem hade judiskt ursprung och börjat tro att Jesus var den Befriare deras Gud sänt. Andra Jesustroende kom ur andra religiösa sammanhang och var hedningar som är det samlade namnet på alla som inte var judar.

Av cirka 250.000 innevånare var gissningsvis max 10.000 kristna inemot år 100, alltså bara några procent. Socialt tillhörde dessa inte samhällseliten, snarare tvärt om. Det var slavar, lönearbetare och några i den lägre medelklassen som dominerade när man samlades till gudstjänster.

Det ordet är viktigt – gudstjänster. I flertal. De kristna i Efesos hade ingen kyrkobyggnad. Ingen församlingsgård heller eller annan gemensam stor lokal. Det var i hemmen man samlades, hos de i medelklassen som hade plats och golvyta för kanske 30-40 personer att mötas.** Lite division leder till runt kanske 200-250 ”husförsamlingar” i olika delar av staden. Troligen var det husägaren och någon till som fungerade som ledare för gudstjänsten som i allt väsentligt byggde på judarnas sätt att fira gudstjänst i synagogorna men med den kristna Mässan som tillägg.

Aposteln Johannes var Ledaren med stort L för hela Efesos-rasket. Efter frigivningen från Patmos år 96 var han en gammal man, det sista och enda ögonvittnet till Jesus fortfarande i livet. Jag tänker mig att han då och då – kanske med rejäla mellanrum – besökte vilken av Jesus-grupperna som helst och där berättade. Åhörarna hade andra berättelser om Jesus. En del äldre kunde minnas Petrus och Paulus. Orimligt är inte att en del ”husförsamlingar” hade utskrivna former av vad apostlarna muntligt brukade berätta – Markus, Lukas eller Matteus till exempel – och att dessa skrifter cirkulerade mellan grupperna och lyssnades till ofta och noga.

Och ibland kommer ”den gamle”. Han får sitta hyfsat i mitten. De flesta kristna i kvarteren omkring möter upp. Barn och unga är nog längst fram för att se och höra gubben som när han berättar är extra klurig. Med lite av en glimt i ögonen och en räv bakom örat – bildligt! – tar han i sin berättelse upp sånt som de andra inte brukade nämna vare sig i tal och i de skrifter som nog börjat cirkulera. Ett bröllop i Kana är ett exempel. Ett långt resonemang med Mässa-anknytning efter det att 5000 fått äta – den händelsen berättar alla om – är ett annat. Att Jesus mötte en samarisk kvinna som blir den första som i klartext hör honom säga sig vara Messias är ett tredje. Att Lasaros syster, den aktiva och frenetiska Marta, blir den som först bekänner Jesus som Guds son är ytterligare ett.***

Men vänta nu! Vi har hört att det var Petrus som kom med den bekännelsen!

Jag kan gissa att en 12-åring ropade så. De äldre log imjugg eftersom de kom ihåg att för två och ett halvt år sedan hade den illmarige åldringen skapat sensation på precis samma vis genom att hoppa över den välkände och beryktade Petrus för att i stället ställa fram samma sak men från en tämligen okänd kvinna. Vad blir effekten? Johannes variant skapar på något vis att det blir en dubbel inlärning för 12-åringen och alla andra. Hans klurighet skapar en dubbel tankeväckare och inbjudan till alla på plats att tro och bekänna samma sak.

Om det var Johannes själv eller en ledsagare som följt med bland grupperna och hört hans story många gånger som skrev ned den till vad vi kallar Johannesevangeliet låter jag vara en öppen affär. Författarskap är inte bara och inte ens främst att ha hållit i pennan. Jag kan till och med fantisera om att skrivaren gjort sin skrift utan att den gamle visste det förrän det var klart och då godkände det hela. Eller så fick Johannes slipade muntliga berättelse skriven form sedan han dött – så att den gamle berättar vidare via uppläst text för kristna grupper i Efesos och på alla andra håll – inklusive för oss som var i Älvsby kyrka på Heliga Trefaldighets dag.

Bilderna? Den ena fäster kopplar till detta inläggs kategori. Den andra är första bilden på lilla Lisa som föddes för 6 år sedan. Hennes födelsedag firar vi i dagarna två, både måndag och tisdag.

* När vi pratar om honom hemma får kollegan smeknamnet Svampen. Vi säger det vänligt utan ett uns av hån när vi pratar om grabben som ju heter Karl-Johan.

** För en massa år sedan läste jag en forskaruppsats om den demografiska situationen hos de kristna i Korint i slutet av första århundradet. Min beskrivning bygger på den. Det finns inte någon anledning att tro att det var annorlunda i Efesos.

***Dessa exempel finns i Johannesevangeliet kapitel 2, 6, 4 och 11.

Det måste sägas först att det inte är jag utan en annan på ena bilden, den med skylten. Den mannen och jag är alltså exemplar av flera över globen med samma erfarenheter vad gäller sådd- och planteringstiderna vår och försommar. Vi är ett multinationellt fenomen. Jord, gödsel, fröer och plantor skall införskaffas och till det olika slag av grejer och arrangemang för tomter och trädgårdar. Så är det varje år.

I vår alldeles lokala hemmiljö är det Primärhustrun (som finns på den andra bilden) som har gröna fingrar för vackra blomsterarrangemang samt odling av sånt som går att äta. Min roll blir mer av lyftande och ibland grävande hejarklack samt att vara medfinansiär. Sambeskattningen för gifta finns ju inte längre men vi har helt gemensam ekonomi utan särskiljning. Vart annat salladsblad, var annan potatis och hälften av jordgubbarna blir därmed lagligt sett min egendom vid eventuell bodelning – som inte är aktuell. Idag har vi varit gifta i 45 år – det är jag på den andra bilden. Vi (men mest hon) har ägnat först ett par tre år i en lånad ”kolonilott” och sedan å den egna egendomen åt utomhusodling i sammantaget 44 år. Då vi gifte oss 3 juni 1978 och bosatte oss i lägenhet blev det ingen odling det året.

Ett blogginlägg nästan varje dag?

Kan det bli annat när det den 1 juni bara varit en handfull plusgrader och regnet innehållit spår av snö? Bloggar man inte då bloggar man aldrig.

Till detta intro fogar jag upplysningen att rubriken också skulle kunnat vara snart färdig.

Det har hänt att jag här berättat om mitt sega obegripliga projekt att sortera in i något slags system de manus jag har för predikningar, beredelseord, föredrag och annat som jag yrkesmässigt levererat genom åren. Från början av min prästgärning (och lite innan) hade jag ordning på grejerna men de sistlidna kvartsseklet samlades det mesta bara på hög i näst intill total huller-om-buller-ordning.

Förutom volymen av manuskript i fulltext ställdes jag inför problemet med kategoriseringen. Vad är vad? Var går gränsen mellan predikan, betraktelse och eller annat? Hur skall de till A6 vikta A5-lapparna ställas i kortlådorna? Kronologiskt? Kyrkoårsbundet? Platscentrerat?

Naturligtvis gjorde jag upp en plan och beslöt mig för ett system. En Bibelboksordning blir bäst då det mesta oberoende av genre, tidpunkt eller sammanhang är knutet just till Bibeltexter. Sånt jag sagt i anslutning till Första Mosebok kapitel 1 kommer därför först och allra sist reflektioner kring slutet av Uppenbarelseboken. Lätt som en plätt! Men…

Ibland, faktiskt ganska ofta, har jag surrat kring samma Bibeltext, kanske med flera år emellan. Att bara ”återanvända” samma predikan säg varje Första Advent har jag näst intill totalt låtit bli. Jag har också (nästan) alltid gått in för att skriva nytt i fulltext, inte stödord och stolpar. Detta har skapat en hel del ”dubbletter” som jag då sätter i kronologisk ordning. Om ett manus för exempelvis ett beredelseord sysslar med bara en del av det Bibelavsnitt som kanske ett predikomanus tar upp i större utsträckning placeras delen efter helheten. fortfarande kronologiskt.

Jag är nästan klar. Predikningar och annat runt Hebreerbrevet och till Nya testamentets slut återstår.

Och en del annat. Så kallade kasualtal – i klartext vad jag sagt främst vid begravningar men också vid en del dop och vigslar – står fortfarande i kronologiskt ordning. Alla dop- och vigseltal har dock inte egna manus men för varje begravning skrev jag ett eget.

Föredrag med tema, inte direkt Bibeltext, ska jag också fundera över om det går att göra system av. Fusklappar och körscheman för klockrena Bibelstudier – tre A5-pärmar – skulle kanske också på något vis integreras i det hela eller kanske hänvisas till. Hur har jag inte bestämt. Samma sak med en del jag skrivit här på bloggen.

En slutfråga inställer sig: Till vad nytta?

Vem i hela världen är intresserad av eller kan ha glädje och nytta av runt 15 kilo prästpratsmanus där mycket är handskrivet så att nätt och jämt jag själv förmår tyda vad som står? Är ens jag själv nyfiken på hur jag på 1980-talet tacklat till exempel liknelserna i Lukas kapitel 15 och jämföra det med funderingar jag levererat 35-40 år senare? Skulle jag dyka ner i sådant klingar ändå orden till vad nytta?